Två olika världar

Det går ingen nöd på statsministern. Han tjänar en bra bit över 100 000 kronor per månad och är med det en av de bäst betalda politikerna i vårt land. Det är rimligt, då han har mest ansvar. Idag, däremot, beslutades det att hans lön skall höjas med ytterligare 4000 per månad till 152 000 kronor per månad. Uppenbarligen tjänar han inte tillräckligt mycket. Detsamma gäller statsråden, som efter sin löneförhöjning på 3000 kronor kommer tjäna 121 000 kronor i månaden. Ingen i fråga sätter att politiker med ansvar som det yrket medför, ska tjäna dåligt. De ska ha en bra lön, vilket de har. Men de behöver inte tjäna ännu mer. Det finns ingen som helst anledning att höja lönen för de som redan tjänar snuskigt mycket pengar.  Dessutom blir kontrasterna tydliga. I en annan del i vårt samhället så strejkar idag busschaufförerna för rimliga och mänskliga villkor, något en del hänsynslösa unga moderater velat förstöra genom att agera strejkbrytare. De, om några, med den stress, de få antalet raster de har att tillgå och den lön de får ut – förtjänar några tusen till per månad.

Jag är väl medveten om att det är två olika saker, men det blir ändå så tydligt. De som redan tjänar mer än tillräckligt får högre lön, bara sådär. Däremot de som gör ett jättejobb för att vi ska kunna ta oss dit vi ska har usla villkor och måste strejka för att få sina villkor tillgodosedda.Villkor som är mänskliga och helt rimliga.

Två olika världar.

Hilary 2016?

Det är mer än tre år kvar till nästa amerikanska presidentval och ändå kan vi inte låta bli att tala om den klaraste lysande stjärnan i det och hennes vara eller icke vara i det. Nämligen Hilary Clintons. För ett tag sedan gick hon med i Twitter, vilket för de som är konspiratoriskt lagda kan ses som ännu ett tecken på att hon ställer upp 2016. Annars, kanske än tydligare tecken, så håller hon tal regelbundet och lever allt annat än den där lugna vardagen som hon gav sken av att vilja ha, efter att ha lämnat posten som utrikesminister.  Idag, dessutom, så framkom det att Claire Mccaskill, demokratisk ledamot i representanthuset och Obama-supporter 2008, stödjer Hilarys eventuella kandidatur 2016. Detta lät hon meddela via super PAC:et ”Ready for Hilary”, som syftar till att övertyga Hilary om att ställa upp 2016. Det får ses som ganska ovanligt att en så framstående politiker redan tre år innan någon slags valkampanj drar igång på riktigt, deklarerar att hon stödjer en kandidat – och som till råga på allt ännu inte bestämt sig om hon ställer upp. Men Claire säger alltså att hon stödjer Hilary om denne ställer upp.

Men låt oss inte förhasta oss. Hilary kommer inte meddela redan nu om hon ställer upp, eller ej. Att hon överväger saken, det är jag övertygad om och att hon genuint vill, likaså. Jag tror, som jag skrivit tidigare att hon kanske nästa år (slutet på) eller 2015, i god tid innan eventuella primärval meddelar huruvida hon är en kandidat eller inte. Men flera faktorer avgör ju, som bekant. För det första kommer inte Hilary ställa upp om hon inte verkligen är säker på att hon kommer vinna. Missförstå mig rätt, säker kan man aldrig vara, men så nära man kan komma. Om det ska vara möjligt krävs det att Obama lämnar efter sig ett välmående land, och att han är populär. För det är i grunden det Hilary måste väljas på. Hon kan inte, hur gärna hon vill kanske, springa ifrån det faktum att hon varit utrikesminister i Obamas regering i fyra år. Därför är hon beroende på att Obama lämnar efter sig ett bättre land, och där han och Demokraterna som parti är fortsatt populära i folks ögon. Det är ingen lätt uppgift och han har, minst sagt, en uppförsbacke medtanke på Snowdens NSA-avlösjande bland annat.

En eventuell Hilary-kandidatur stänger också dörren för vicepresident, Joe Bidens eventuella intresse att också ställa upp 2016. Han har inte heller stängt någon dörr, inte åt något håll, huruvida han kommer ställa upp. Det är ju dessutom vanligt att en vicepresident provar lyckan efter att dennes kompanjon, presidentens termin lidit mot sitt slut. Och innerst inne tror jag ju Joe Biden vill också (ställt upp två gånger tidigare, 1988 och 2008). Som vicepresident har du ju dessutom oftast ett litet försprång om du ställer upp, dels erfarenhetsmässigt men också kontaktsmässigt och kan rida på (om det vill sig väl) presidentens lyckade arbete. Men mycket kan sägas om Joe och hans ibland lite väl plumpa uttalande, fast han är inte dum. Han vet, att om Hilary ställer upp, så har han ingen chans. Visst har Joe Biden lyckats göra sig ett namn som vicepresident, men det räcker inte och speciellt inte om man jämför med Hilary Clinton. Det är egentligen, för att göra det enkelt för sig, jämföra hur Hilary står sig opinionsmässigt med Joe och du ser själv hur det ser ut. Joe Biden kommer inte vara så dum att ställa sig sida vid sida med Hilary 2016. Han vet, alla vet, att han kommer bli krossad. Han har ingen chans. Sedan skulle inte Biden ställa sig i vägen för Hilary. Ett demokratiskt startfält med Hilary kommer kräva en ”Obama-typ” återigen, som 2008 om hon inte ska bli partiets kandidat. Men sannolikheten för att det kommer ske får ses som mycket liten. Med det sagt, så kommer ju fältet fyllas på av flertalet kandidater som varje gång, men inget talar för att någon (vilka de kan tänkas bli) har någon chans mot henne.

”Beklagligt” att de mest utsatta fått det sämre? Nej, medveten politik

Idag skriver Carl B Hamilton (han som tror på euron när fler tror på ufon) och integrationsminister, Erik Ullenhag en debattartikel på DN-debatt. De försöker på några tusen tecken förklara att klyftorna i Sverige inte alls ökat och att de i själva verket i princip stått stilla sedan alliansen tog över makten. Problemet är att de talar mot bättre vetande. Bland annat OECD släppte för ett tag sen en rapport där Sverige i själva verket var det land i den industriella världen, där klyftorna ökat allra snabbast.  De är inte ensamma, även SCB har kommit fram till att de som har det allra sämst fått det sämre. Alliansfritt redogör förtjänstfullt vilka räknefel de två ledande FP-politikerna har för sig. Men det finns en intressant aspekt i artikeln, där de erkänner att den fattigaste delen fått det sämre. Detta benämns i en mening som ”beklagligt”.

Att slå sönder trygghetssystemen och sedan skriva en debattartikel helt frågandes till utvecklingen att fler har fått det sämre, och skillnaden mellan de som har och inte har blivit mer påtaglig – är ganska häpnadsväckande. Men det är en vanlig borgerlig strategi. Arbetslösheten är fortfarande Göran Perssons fel och de klyftor som ökat, även det Perssons fel. Så håller det på. Sedan med jämna mellanrum kommer det uttalande som ruckar fasaden, som att alliansen gått till val på att det ska vara en större skillnad mellan de som jobbar och de som inte jobbar, eller att man är glad att klyftor ökat. Då blir det ju så här, detta är den yttersta konsekvensen. Många får det bättre, men de som har det allra sämst får stå tillbaka och dessa trampas det lite extra på. Fler till de som redan har, mindre till de som redan har det tufft. Omfördelningens politik.

Erik Ullenhag och Carl B Hamilton tycker inte det på något sätt är ”beklagligt” att de som har det sämst fått det sämre, på grund av den poltik de för. Då skulle de inte drivit den här politiken. De är inte dumma. De driver en politik för ökad ojämlikhet. Mycket går att säga om borgerligheten och dess regering, men de vet mycket väl vad de håller på.

I det här fallet blir ”beklagligt” mer ett slags förlåt, eller ”det var inte så farligt” efter att man slagit till de allra mest utsatta lite till.

 

 

Tydligt från vänstern

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets partiledare, stängde idag dörren för en gemensam rödgrön plattform och deklarerade att Vänsterpartiet ska gå fram ensamma. Samtidigt sa han också att han föredrog en rödgrön regering (förstås), men att man inte kommer sitta i en, eller stödja någon sådan villkorslöst. På så sätt tydliggör Jonas vad man får om man röstar på vänstern. Man får ett starkare vänsteralternativ, och där det är uteslutet att på något ingå regering med något borgerligt parti. Något som varken de andra oppositionspartierna utesluter (Socialdemokraterna och Miljöpartiet). Sossarna har dessutom, som jag uppfattat det, lite smått flörtat med Folkpartiet och med Miljöpartiet vet vi ju sen tidigare att även om de föredrar samröre med S, inte ställer sig omöjliga till att samarbeta med något borgerligt parti. Dessutom får man ett parti som (det enda) kommer slåss för att skattepengarna ska gå till välfärden, inte till privata vinster, eller att vinsterna ska få styra välfärden som vilken marknad som helst.

Det här är inget överraskande besked, men det är tydligt och det profilerar partiet. Man är inte längre en i mängden, inte en del av en allians från början, utan ett parti som hos väljarna kan få en egen identitet. Det kan stärka partiet och gör att man har goda möjligheter att nå goda resultat 2014.  Samtidigt så vägrar man, som det verkar, sitta i regering ”bara för att” eller stödja en sådan (även om det är orealistiskt att tro att V skulle fälla en S-regering. Kommer inte bli aktuellt).

Alltså,  om man är rädd för fortsatt borgerligt inflytande i även kommande regering, gör man bäst i att rösta på vänstern i valet nästa år.

 

Jag såg en engagerad statsminister. Inte gentemot samhällsproblemen, men mot motståndarna.

Idag var det dags för den sista partiledardebatten i riksdagen innan sommaruppehållet. Jag såg inte hela, utan har bara så här i efterhand sett delar. Men jag såg ändå en och annan engagerad politiker, framför allt statsministern. Fredrik Reinfeldt har varit oengagerad, trött och mest uttömt floskler sedan valrörelsen med Göran Persson 2006. Han har såldes blivit en Göran Persson-variant själv. Men idag så, idag såg jag ett engagemang. Till att börja med, hur mycket jag än må tycka att statsministern förstör vårt land, så var han rakryggad och principfast gentemot rasisternas ledare, Jimmie Åkesson. Men det var inte där engagemanget syntes som mest. Inte heller var det en upprördhet över samhällsproblem, något man tycker politiker borde vara frustrerade över. Istället gick han ordentligt igång i ett replikskifte med vänsterledaren, Jonas Sjöstedt. Jonas nämnde då i ett sammanhang en ”rödgrön” regering och då gick Reinfeldt igång ordentligt. Han menade på att det minsann inte fanns något tillsammans, inget dokument eller något,utan bara tomma löften på sina håll. Detta skulle de avslöja i valet 2014, fräste han till med.

Arbetslösheten är skyhög, fler är beroende av socialbidrag och klyftorna mellan de som har och inte har ökar mest av alla i den industriella världen. Men det vår statsministern gick igång på, det var motståndarnas eventuella samlade alternativ. Det var då det tände till ordentligt.

Det var sju år sen sist jag såg en riktigt engagerad statsminister. Då låg fokuset i alla fall på samhällsproblemen, utåt sett.

Nu ligger det istället på oppositionen.

Det säger ändå en hel del.

Snowden visade på Patriot Acts konsekvenser

2001,  i eftermälena till terrorattacken den 11 September så röstade den amerikanska kongressen igenom Patriot Act, som möjliggör att den amerikanska staten mer än någonsin tidigare, kan övervaka vad varje amerikan har för sig. Detta för att skydda befolkningen mot framtida dåd. Lagförslaget röstades igenom med bred majoritet och med liten debatt till följd av lagen och dess extrema omfattning. Vissa varnade för att detta kunde leda till alltför mycket befogenheter hos staten, och de kunde således missbruka sin makt. 2011 skrev president Obama på en fyra års förlängning av Patriot Act. För några dagar sedan kom Edward Snowden ut i tidningen Guardian, en före detta CIA- medarbetare, och avslöjade att den amerikanska staten har bokstavligt talat övervakat många miljoner amerikanska invånare och samlat in känslig information. Detta är en följd av Patriot Act, låt oss inte låtsas om något annat. Den lagen möjliggjorde det här och det Snowden läckte ut ger alla kritiker, så som den oberoende senatorn Bernie Sanders som upprepade gånger röstat nej till lagen, helt rätt. Det kan leda till missbruk och att människors privatliv helt sätts ur spel. Han varnade för det då, och så även nu när allt har kommit ut.

Så det ”enda” Snowden gjorde var att lagen de allra flesta (så var det faktiskt) röstade igenom, ledde till det här –  massövervakning och missbruk av människors privat liv som bör gå i stick och stäv med amerikanska konstitutionens fjärde tillägg. Han har av John Boehner, republikansk majoritetsledare i representanthuset, kallats ”förrädare” och flera ledande politiker från båda sidor vill att han ska ställas inför rätta.

Detta för att han drog ner byxorna på ledande makthavare i Washington för den yttersta konsekvens av den lag de röstade igenom för drygt 12 år sen.

Om det är någon som borde straffas, så är det alla dessa makthavare med förtroendeuppdrag, från kongresspolitiker till politiker i Bush-regering och nuvarande regering som utan  att blinka – röstade igenom det här.

Konsekvenserna visade Snowden upp. För det kommer han bli straffad. Inte dem som gjorde den här fruktansvärda lagen möjlig.

Tips: Bernie Sanders om övervakningsskandalen och Glenn Greenwald som skrev om Snowden först.

 

Viktiga saker att skilja på.

Beslut legitimeras och normaliseras via demokratiska beslut. Antingen direkt via folkomröstningar, eller indirekt via beslut i riksdagen. Så fungerar det i demokratier. Men låt oss för allt i världen inte blanda ihop demokratiskt fattade beslut med att besluten som sådana (själva innehållet) är demokratiska. Så behöver det inte vara. Bara, för att ta ett extremt exempel, vi inför raslagar på demokratiskt vis så gör ju inte det raslagar speciellt demokratiska. Detsamma gäller, som det varit tal om i och med prinsessbröllop för några dagar sedan, monarkin. Det är sant att monarkin numer har en representativ roll, en slags kompromiss som gör att kungligheterna i regel saknar politisk makt – tackvare en överenskommelse i riksdagen på 70-talet. Ett demokratiskt beslut, kan man säga. Men det innebär återigen inte att själva konceptet, själva institutionen som sådan är demokratisk. Ingen kommer någonsin kunna inbilla mig att ärva en titel och där speciallagar gäller för vissa människor, de som föddes in i ”rätt” familj har något med en modern demokrati på 2000-talet att göra. Monarkin har inget med demokrati att göra. Det är själva motsatsen mot vad allt en demokrati bygger på. Ett odemokratiskt system kan visst legitimeras genom demokratiska beslut, så som gjorts med monarkin och den hyfsat nya kompromissen. Men det kommer aldrig göra systemet som sådant demokratiskt.

Alltså, det som man beslutar om på ett demokratiskt sätt behöver INTE vara demokratiska. Och odemokratiska saker blir inte, bara sådär, demokratiska bara för att majoriteten är för det och trots att dessa saker blir lag. Så enkelt är det. Däremot blir besluten legitimerade, vilket är nog så viktigt, men det gör de saker som det fattas beslut om inte per automatik demokratiska.

Snälla, låt oss skilja dessa saker åt.