Det hemska med Lars Ohly

Jag inser givetvis att det var tämligen idiotiskt av Lars Ohly att kalla sig kommunist som han gjorde precis när han tillträtt som partiledare. Främst för hans egen skull, då han hela tiden får äta upp det av politiska motståndare. Nu har åren gått, Lars Ohly har backat, förklarat sig men det spelar liksom ingen roll. Han är brännmärkt för evigt! Att partiet däremot inte varit kommunister på närmare 20 år och det således inte finns sådana tendenser i partiet spelar givetvis ingen roll. Politiska motståndarna har hittat något de kan klämma på, hela tiden och oavsett. Det är trots allt lite mer klädsamt än att diskutera sakpolitik. Hur man automatiskt associerar kommunism till förtryck är på sätt och vis också beklagligt, men förståligt. Framför allt från världsfrånvända borgare. Hur vissa sedan jämför djupt främlingsfientliga Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet kan man egentligen bara skratta åt.

Alltså, högern är rädd för Lars Ohly, främst. Inte partiet i sig tror jag inte. Den bilden har jag inte fått i alla fall. Själv är jag minst tio gånger mer rädd för alliansen som sparkar på dem som redan ligger, avskaffat integriteten och friheten osv, osv.

Det borde Svenska folket också vara. För grejen är att Lars Ohly står för det motsatta, han vill återinföra den personliga integriteten, han vill att sparkandet på sjuka och arbetslösa ska få ett slut osv. Kommunism i all ära men det är kanske det som är så jobbigt för högern- Lars Ohly är inte som dem! Han ställer inte upp på en sådan människorättsvidrig politik!  Ordet kommunism blir istället en liten dimridå, för att kunna attackera sin politiska motståndare utifrån något annat än sakpolitik. För den kampen torde vara svår att vinna.

Man kanske skulle prova att sätta liknande epitet på alliansens företrädare (nej, givetvis inte kommunister). Det lär inte bli någon upplyftande läsning vågar jag lova…