Mona Sahlins avgång och att inse saker och ting

I går avgick Mona Sahlin som partiledare för Socialdemokraterna. Det var nödvändigt, för oavsett vad vi tycker om henne så gick hon inte hem hos folket. Hon var en del av det gamla inom Socialdemokratin och hur mycket man än kan beklaga sig över att person och politik hör ihop och hur olyckligt det kan tänkas vara, så är det faktiskt så till stor del. Inte mycket att göra åt, bara anpassa sig efter läget. Socialdemokratin vägrade dra lärdom efter valet 2006 och trodde att de räckte att byta partiledare, men problemet var bara att denne dels var en del av det gamla och dessutom inte populär och icke att förglömma, ett bagage som människor trots högerns fiffel oavbrutet inte kan glömma bort (hon tog dessutom ansvar för det sedermera men skitsamma).

Mona Sahlin fick alltså offras. Det är både självklart och helt naturligt. Nu hoppas jag att stora delar av den maktkoncentrerade partiledningen byts ut. Det är också ett viktigt steg i Socialdemokratins förnyelse och nödvändigt, om man nu ska göra saker och ting rätt den här gången, till skillnad från 2006.

I nuläget finns det ingen självklar kandidat till partiledarposten. Media (aftonbladet) har satt ihop en lista som till 99% består av gamla och främst högersossar, från Perssons tid. Jag överdriver faktiskt inte, det är sant! En som jag blev varse för bara någon dag sedan var Lena Sommestad och som för mig, utifrån vad jag läst och hört om hennes åsikter känns som en helgjuten Socialdemokrat och vet vad Sossarna står för riktigt ordentligt. Enligt mig så vore hon en riktigt vass kandidat. Annars hoppas jag att partiet på riktigt vänder och flyttar på varenda sten som finns runt hela landet, för att hitta rätt person och jag hoppas medias kandidater överhuvudtaget inte reflekterar vad Sossarna har tänkt sig, utan att det bara är dem som använder sin fantasi.

Fast det klart, om Socialdemokraterna vill dö som parti på riktigt så ska man givetvis välja några av medias kandidater. För ju mer man flyttar sig till den berömda högersidan, ju mer onödig blir man inom svensk politik. Tillslut raderar man ut sig själva.

Svårare än så är det inte. Därför måste man välja partiledning och partiledare med yttersta omsorg och eftertanke, och framför allt göra sig av med dessa högersossar, som likväl kunde göra karriär i vilket borgerligt parti som helst, fast av någon anledning (bättre karriärmöjligheter?) blev det Socialdemokraterna. Det skulle i alla fall vara ett steg i rätt riktning.

Men framför allt måste man räta på ryggen och återigen komma ihåg att man byggt upp det här landet (tillsammans med alla dess fel och brister förstås) från grunden och ta steget i rätt riktning, för högern håller just nu på att rasera det samhälle som en gång byggde på jämlikhet och solidaritet. Det torde inte vara så svårt, för det är som Katrine Kielos skrev i en ledare i aftonbladet för några månader sen: ”Har man lyckats bygga samhällen som trots alla sina fel är de mest anständiga som någonsin har funnits, då kan man inte be om ursäkt för det gentemot en höger som var emot varje steg”.

När man insett det, så har man kommit en bra bit påväg. Då vore nästa naturliga steg att ta ett eller flera steg bort från mitten och högerns sunkigheter.

AB, 1, Homopoliticus