Av med offerkoftan, Birro

Jag ska vara ärlig. För några år sedan, utan att ha läst några av hans böcker ska erkännas så började jag tycka om Marcus Birro och respektera honom. Det var när han först gick i bräschen mot försäkringskassan och till viss del regeringens omänskliga sjukförsäkring. För det hade han förtjänat min respekt. Det var trots allt inte många “kändisar” som gick ut såhär offentligt.  Och sedan tyckte jag han gjorde ett bra radarpar med Lennart Ekdahl i kvällsöppet. Men efterhand “dog” hans engagemang för sjukförsäkringen och försäkringskassans hantering. För honom i alla fall. Den har i allra högsta grad varit viktig för oss andra och nästan blivit viktigare efterhand. Men det var bara tillfälligt för Marcus. Sedan var han Socialdemokrat ett tag om jag inte minns fel men helt plötsligt 2008 tror jag det var, såg jag att han skulle tala tillsammans med Siewert Öholm för Kristdemokraterna på förste maj. Det kändes nästan lite roligt. Först engagera sig för en mänsklig sjukförsäkring och sedan börja, helt plötsligt sympatisera med ett av partierna bakom den… Har jag missat något, tänkte jag?

Sedan har det väl egentligen bara gått utför. Han har i märkliga krönikor i expressen skrivit den ena bisarra saken efter den andra, försvarat Livets Ord på sin twitter, varit gäst hos Ulf Ekman (ledaren i samma sekt) och så vidare.  Lägg därtill hans vurmande av den kristna högern som han anser veta vad “riktig” solidaritet är, till skillnad från förhatliga vänstern.  Och när han skriver sånt här så reagerar folk. Vissa har positiva saker att säga, andra inte. Det ingår på något sätt i rollen när man skriver offentligt för en stor dagstidning och är en offentlig person.  Det spelar dock mindre roll för Marcus Birro. Som det här brevet till honom. Det är sakligt och helt rättmätig kritik på saker han har skrivit.  Vad är hans svar? Egentligen ingenting. Det är givetvis hans fulla rätt om han vill bemöta kritiken eller inte. Men som krönikör och författare torde han välkomna kritik, kan man tycka!? Nåväl, istället kallar han det som jag (brevet alltså) skrev ovan, för “avsky“. Var ligger avskyn? Det Eric Rosen gjorde så förbannat bra var just att han gick till attack, vilket vad jag vet inte är förbjudet- mot vad han har skrivit i flertalet texter. Men det spelar ingen roll. Det är avsky mot Birro personligen som det verkar.

När han för ett tag sedan ville bli partiledare för Kristdemokraterna och samtligt leda Kvällsöppet, vilket är helt orimligt och gick följaktligen inte. Då var alla emot honom igen trots att man tyckte det var roligt och drev med honom om det. Då hatade människor honom. Marcus Birro påminner lite om den alltid så missförstådda extremhögern som tar varje chans att tycka lite extra synd om sig själva. Ta det lugnt nu, jag jämför inte Birro med främlingsfientlighet men agerandet, sättet de tar emot kritik på.  Där går det att se klara likheter.

När man skriver saker många uppfattar som smörja, samtidigt som han ryggdunkas av en kristen homofobisk höger så får man kritik. Svårare än så är det. Och det kan jag lova, att det kommer Marcus Birro fortsätta få. Inget personligt utan med fokus på sakfrågan. Det är en naturlig del som krönikör i en stor blaska. Ingen avsky, i så fall bara emot det han skriver. Hat mot honom personligen är en annan sak, givetvis vedervärdigt och har inget att göra med kritik mot hans texter.

Deal with it!

Offerkoftan börjar bli lite utjatad nu.