Utgångspunkt

Att diskutera politik hör för många av oss till vardagen. Så även på twitter, den där 140-teckens plattformen. Det går sådär men har absolut sina poänger. Det finns dock tillfällen då man borde låtit bli. Jag twittrar rätt mycket som ni säker lagt märke till om ni följer mig, eller rentav ser flödet på bloggen. Det är kul och innehållsrikt. Man följer kloka människor, får nya infallsvinklar och sådär.Det händer även att följare svarar på en del twittrar. De flesta gör det inte men det händer, vilket är trevligt. Oftast att den personen inte håller med. Jag diskuterar gärna men brukar ha några grundregler; Man vet vad man tror på, försvarar den politik man tror på (alliansens eller rödgröna) och det första argument som kommer bör inte vara ”ni då, ni vill att alla ska vara sjukskrivna”. Sedan när jag påpekar att ni (högern alltså) ökat klyftorna och försämrat för de som har det sämst ställt genom nedskärningar i A-kassa och sjukförsäkring, vilket inte är något jag hittar på utan är allmänt vedertaget vid det här laget- så är det helt plötsligt inte så. Svaret blev snarare hur jag kunde tro att Moderaterna är Sveriges största parti om man gör fattiga fattigare och rika rikare. Jo, just det. Ord överflödiga.  Och att det var ett personligt påhopp att personen som gillar högern, är för ökade klyftor som jag påpekade. Det blev ska vi säga, märkligt.

Det handlar om att inse om man gillar högerpolitik i dess nuvarande form, det alliansen står för tycker man att välfärdssamhället inte är värt att bevara, än mindre att arbetslösa och sjuka ska räkna med värdighet trots att det är försäkringar vi betalar in och inte bidrag. Viktig skillnad.  Och att sänkning av skatten är en stor del av politiken.  Om man är vänster så tror man på någonting annat, då tror man på ett generellt välfärdssamhälle och att ökad ojämlikhet inte är vägen framåt, att skatt ska betalas efter bärkraft och att satsningar, inte passivitet- ger jobb. Du kan ju inte argumentera mot något som det finns bevis för efter över fyra år vid regeringsmakten. Två olika syner. En för ökad ojämlikhet och inte tron på välfärdssamhället och tvärtom.  Gott så.

Jag kan tycka den utgångspunkten, visserligen förenklad men inte desto mindre sann är bra ifall man ska diskutera. Jag är allergisk mot klyschor som det gamla vanliga ”det ska löna sig att arbeta” och ”det ska inte löna sig att vara arbetslös”. Då missar man något och har inte riktigt förstått vad det handlar om. Då blir också diskussionen konstig och ganska värdelös. Det handlar om synen på samhället, det gemensamma och individen.

Det är egentligen rätt enkelt, men tydligen ändå svårt.