En lek

Ska vi leka en lek? Den heter ”den som lyckas fördöma sexualbrottslingar mest vinner”. Namnet säger i sig det mesta om vad lekan handlar om. I går spelade Djurgården hemma på stadion mot Malmö. De lyckades, efter många om och men, vinna med 3-2. En minst sagt efterlängtad seger. Så vad har sexualbrottslingar med fotboll att göra, tänker ni? Albornoz, ytterback i Malmö är dömd för sexuellt utnyttjade av barn. Detta var, förstås, djurgårdsklacken inte sena med att reagera på. Så matchen igenom sjöng de nidramsor om honom och buade kraftfullt så fort han hade bollen. Efteråt var det en och annan MFF-spelare, till och med domaren som reagerade över detta, och tyckte att Djurgårdsspelarna skulle fördömt fansens agerande. Efter matchen bad dessutom Ingvar ”Putte” Carlsson om ursäkt till Albornoz personligen å Djurgårdens vägnar. Jag tycker att det skriks mycket skit på läktarna. Det finns ruttna normer där, och det kan förekomma sexism och rasism. Det här, däremot, att sjunga nidramsor om Albornoz förehavanden må vara lågt men får ändå ses av den mildare varianten. Om det dessutom är inom lagens ramar, finns det heller ingen anledning till att stoppa det (är det ens möjligt?). Djurgårdssfansen är knappast ensamma om att ha sjungit, bara en i mängden av supportrar. Sedan kan man tycka massa saker. Personligen skulle jag aldrig varit med och sjungit. Dels för att jag tycker det är tramsigt och för att Albornoz fått sitt straff av vår rättsstat, tycka vad man vill om den och för att det är fotboll det ska handla om. Den rättsstaten bygger ändå på att folk någon gång, i princip, ska komma ut i samhället igen. Jag stödjer den principen. Att Albornoz, däremot, så snabbt blev välkomnad tillbaka till Malmö tycker jag går att diskutera. Ett annat exempel är hustrumsisshandlaren Alexander Gerndt som förhållandevis snabbt efter domen var välkommen in i svenska landslaget. Båda dessa är förebilder för massa unga människor och kanske till och med framtida fotbollsspelare. Därför är det inte heller så enkelt att, bara sådär, välkomna de båda tillbaka till sin klubb/landslag. I detta har både Malmö och det svenska landslaget brustit, tycker jag.

Men för att återknyta till leken. Jag såg i djurgårdsforumet på svenska fans som normalt håller en förhållandevis låg nivå på alla sätt, störa sig på en artikel om publikens (som jag skrev ovan) nidramsor om Albornoz. Flera tolkade detta, så klart, som om att man ställde sig på ”pedofilens sida” (det är nog inte heller korrekt att kalla Albornoz pedofil, om vi nu ska vara helt ärliga). Det är en svart och vit världsbild ”antingen är du med eller mot oss”. Flera andra signaturer länkade till en delstat i USA (Ohio), där dömda pedofiler tvingas ha speciella registreringsskyltar, så omgivningen vet vad de gjort. Då är vi där igen. I så fall går vi ifrån vår syn på rättsstaten att man döms en gång, avtjänar sitt straff och är därför välkommen ut i samhället igen. En sådan skylt, en sådan markering skulle öka agget mot människor som en gång avtjänat sitt straff och fått komma ut. Det är en vanlig, ändock obehaglig företeelse att man låter sina känslor bli någon slags egen rättsstat. Det är förstås logiskt, men kan lätt gå över gränsen.  I förlängningen skulle Ohio-exemplet leda till att människor tog lagen i egna händer, och satte åt den dömda sexualbrottslingen för få gillar ju nämligen, i synnerhet sådana brottslingar. Och de skulle bli straffade IGEN, fast de redan avtjänat sitt straff. I USA, som i regel inte tror på att man någonsin kan avtjäna sitt straff och komma ut igen, är det här förstås inget märkligt. Men för oss andra, hoppas jag det är det. Att vara pedofil är dessutom ett sjukligt beteende, och tyder på att personen i fråga är svårt psykiskt sjuk. För det har vi ju vård. Eller ja, sådant tror vi på i Sverige tillsammans med att hårdare straff inte gör att brottsligheten minskar.

Vårt rättssystem är inte perfekt, långt i från. Jag är däremot tacksam att den inte, som en del andra vill göra, leker leken ”den som lyckas fördöma sexualbrottslingar mest vinner”. Som om människor, de allra flesta, inte tycker att sexualbrott är vidrigt och sjukligt och det avgörs av hur man ser på straffskalan….

Nej, att kasta in saker och tända bengaler är inte samma sak

Jag kan å ena sidan ha förståelse för att människor reagerar gentemot disciplinämndens dom mot Djurgården efter den avbrutna matchen mot Mjällby, där saker hade kastats in. Men vi måste framför allt se det i ett större perspektiv. Är päron (som spelaren träffades av) förbjudet att ha med sig? Nej. Är det okej att kasta något på någon överhuvudtaget? Givetvis inte, det är ett brott. Det är emot reglerna. Detsamma gäller inkastastandet av flaskor, förstås.  Men hur ska klubbarna, per automatik förhindra detta? Det är inte en alldeles lätt fråga. Frukt, till exempel, tenderar ju de allra flesta att ha med sig för att äta. Vad det handlar om, förstås, är ett fåtalet idioter som inte kan bete sig och behärska sig på en fotbollsarena. Vad skulle Djurgården kunna gjort annorlunda? Jag vet inte. Men det jag vet är att de som klubb jobbat hårt med det här. Supportrarna, tillsammans, har ju fördömt detta och att vi nu ska arbeta ihop för att få bukt med detta. Att kasta in saker är alltid fel, alltid, men det är heller inget nytt fenomen. Inte för Djurgården, inte för någon av de större klubbarna i allsvenskan.

Det jag vet, däremot, är att Björn Eriksson, före detta landshövding och polismästare tagit fram förslag för att få bukt med detta. Om det är ett bra förslag, och ett steg i rätt riktning? Det vågar jag inte uttala mig om ännu, men det finns där. För det är ju så. Klubbarna har ett ansvar, men styrs hela tiden av vad de får och inte får göra – av politiker (lagar!!). Allt kan de inte göra själva.

Däremot tycker jag inte, när folk nu rasar över beslutet ska jämföra det här med att kasta in bengaler. För mig är det ändå enkelt: Bengaler, tycka vad man vill om dem, är förbjudet och kan göra mycket mer skada. Så är det. Dessutom har klubbarna och dess funktionärer ett ansvar att se till att dessa inte kommer in från början. Hur ska man stoppa ett päron, till exempel? Hur man än vill stoppa idioter från att kasta saker, eller ens komma in på arenan är det inte speciellt lätt. Det krävs i så fall befogenheter som klubbarna inte har, från politikernas sida. Därför är det också rimligt att tändandet av bengaler leder till ett ökat ansvarstagande från klubbarnas sida.

Tyck gärna att straffet är för milt, men snälla, jämför det inte med bengaler.

Det är faktiskt en väsentlig skillnad.

Lästips: AB

Enighet, framför allt

Om ni från om med nu vill åt en bra definition i ordboken på ordet ”enighet”, så kommer Socialdemokraternas kongress (som avslutas i morgon) komma upp. Det är nämligen det som präglat kongressen. I fråga efter fråga, har man kompromissat, ibland kanske till vansinne – just för att stå enade. Den kanske tydligaste och den fråga som från början, sågs som en stor stridsfråga har kompromissats där alla är nöjda (!). Från höger, vinstförespråkarna till vänster och de som vill ha vinstförbud  - är tillfreds med ”nja” till vinster i välfärden. Det innebär inget förbud, men det innebär vinstbegränsning bland annat, och att ingen kommun ska tvingas på privata utförare (så kallade ”LOV”). Det känns ungefär som partistyrelsens förslag från början. Något mellanläge, som tydligen accepteras av båda sidor. En annan fråga var ungdomsarbetslösheten där SSU hade krävt en 90-dagarsgaranti (ungdomar ska få jobb och/eller utbildning inom den tiden). Partistyrelsen trodde mer på 180 dagar, men Stefan Löfven i sitt tal vek sig för SSU:s krav. Med största sannolikhet, då han och PS förslag skulle fallit. Allt för enigheten. Allt för att slippa ett nederlag, som kan se illa ut. Den enda frågan man egentligen kan säga att PS riktigt ”förlorade”, då de ykrade avslag var i frågan om vård till papperslösa – där en enhällig kongress glädjande nog bifall den motionen. En annan fråga, som luktade enighet, var föräldrarförsäkringen. Det blev en kompromiss. Det blev ett ”nja”. Lite, men inte mycket åt något håll.

Men i en specifik fråga om kompromisser och olika viljor, blev det bisarrt. Det var i frågan om vilka som skulle ingå i det mäktiga verkställande utskottet. Då ville partistyrelsen, just för att de inte kunde enas, ändra stadgarna och utöka antalet som skulle ingå i VU. Det kändes billigt och tramsigt. Just då kändes det mer som om partiet hade en beröringsskräck för konflikter, snarare än att kompromissa och lösa det.

En kongress ska ena partiet och det ska fatta beslut om den framtida politiska riktningen. Allt detta lyckades Socialdemokraterna med. Man märker dessutom att det finns påtaglig ökad tro att valet kommer vinnas nästa år. Men jag kan inte låta bli att fundera över att kompromissviljan gick för långt. Om man inte vågar ta strider, så vinner man inga, sägs det ju.

Jag är rädd att partiet gjorde det i frågan om vinster i välfärden. Det är svårt att tolka båda sidors glada miner på annat sätt efter kompromissen. Där vinstmotståndarna påtalade hur detta är början och att nu partiet är emot vinster i välfärden. Medan förespråkarna, i form av någon VD för ett vårdföretag sa:  ”Vi fortsätter som vanligt. Det här innebär ingenting. Nu lägger vi vinstdebatten bakom oss”.

Detta får dock framtiden utvisa.

Normer och idrottskulturen

För några dagar sedan framkom det att några AIK-supportrar till bortamatchen i Borås mot Elfsborg, hade hyrt in en strippa. Detta för att det, enligt berörda supportrar, ville ha något roligt och det är ändå en lång resa dit. Det fick mig att tänka och reflektera över idrottskulturen, men i synnerhet den som existerar kring fotbollen och andra starkt kollektivistiska idrotter. Det ledde sedermera till en lång twitter utläggning, som Mårthen på fotbollslive vänligt nog delade med sin läsare. För faktum är ju att det här inte sker i ett vakuum, eller är en isolerad företeelse. Jag vill till och med hävda att det är vanligt. Det är vanligt med sexism, det är vanligt att se kvinnor som ett objekt framför allt. Hela kulturen bygger på en ”macho”-stil, en manlighet, där du ska vara på ett visst sätt, ogilla bögar och så vidare. Du ska vara, för att passa in, en norm. I ett lag, givetvis inte i alla lag, är det här grundbulten. Fortfarande, tror jag. Det har säkert blivit bättre, men den snäva normdefinitionen finns kvar och ligger till grund för kollektivet – den här enheten som ett lag ska utgöra. Det är förstås tryggt. Då blir man ett lag och ju starkare normer, desto mer fyrkantig definition blir det lättare att svetsa sig samman. Problemet är bara att det blir lättare, då det alltid finns människor som inte känner sig hemma där, att bli utstött. Det kan vara en homosexuell kille, som får spela en roll – spela teater för att passa in. Eller det kan vara killen som inte accepterar sexism, men som får hålla tyst, för att kunna passa in. Dessa kan vara utmärkta spelare, men om de inte kan förhålla sig till normerna blir det ett helvete, bland män/killar som har macho-stilen och den snäva/destruktiva synen på manlighet. Nu kanske ni undrar vad en buss med massa supportrar och alkohol inblandat, har med saken att göra. Jo, det har att göra med den här kulturen. Det klart dem här inte tänker på det, än mindre menar de säkert ”något illa”. För dem är det här bara en rolig grej, just för att normer som ligger fast ses som självklara och inget man reflekterar kring. Men det är ett symtom på allt det här, den här kulturen. För att ta ett annat exempel: För några veckor sedan fyllde en Malmö-spelare år. Laget valde gemensamt att slå på stort med en tårta, föreställandes en lätt klädd kvinna. Detta, som om det inte vore illa nog, kom tätt efter att en i laget blivit dömd för att sexuellt utnyttjat ett barn (!). Eller låt oss reflektera över varför det är så få spelare som ”kommit ut” som homosexuella? Jo, precis, där har vi det. De hör inte till mallen, normerna, eller macho-kulturen om du så vill. Så här är det. Redan när jag var ganska ung och spelade fotboll kunde man se det här. Den här skräcken, den här homofobin och hur vi i laget, vi pojkar skulle passa i en mall.

Jag inbillar mig inte att det här existerar överallt. Det gör det så klart inte, men det existerar i skrämmande hög grad. Fortfarande. Framför allt, förstås, för att det är en spegelbild av samhället. Ute i samhället har vi, även om det luckrats upp en beröringsskräck för homosexualitet och vi ser fortfarande (ja, det blir väl bättre stegvis) kvinnor som, i första hand, något att titta på. Snarare än vad de åstadkommer. I fotbollen blir det här kanske ännu tydligare, då man som lag är så täta. Det är en rutten kultur, helt enkelt. Det vet man om varit på insidan.

Det här finns förstås, mer eller mindre på alla nivåer. Tro inget annat. Från amatörligorna till eliten och proffsen. Malmö är ett exempel som kommit ut. Men de är inte ensamma.

Grunden för att göra någonting åt det är att lyfta upp det. Jag har ingen illusion som någon slags hobbytwittrare, att det här helt plötsligt kommer upp på dagordningen. Men jag kan i alla fall försöka. Vi måste prata om att det här existerar. Det här gäller, så väl på högsta nivå, genom svenska fotbollsförbundet som på klubbnivå med alla inblandande. Det finns inget enkelt sätt. Det här en genomdjup och inkörd kultur. Men det krävs en ny värdegrund och att man vågar ta det här på allvar.

För som jag skrev, när jag twittrade: Jag älskar fotboll. Jag älskar samhörigheten med laget man känner. Däremot hatar jag den kultur som byggts upp och den snäva normen. Jag hatar sexism och homofobi.

Så, lått oss, för att vi älskar fotboll – lyfta upp det här. Det kommer ta tid. Vi kommer få krossa tunga murar. Men vi måste ta tag i det.

Och vi kan bara göra det tillsammans.

Challenger Shuttle

Vid ungefär den här tiden 1986, så störtade rymdfarkosten ”Challenger Shuttle” i USA. Det ledde till att samtliga sju ombord omkom. En stor nationell tragedi, vilket ledde till att President Reagan höll det här talet till nationen.

Många visste kanske inte det här. Men nu vet ni och fick kanske, till och med, en historielektion på köpet. Skänk en tanke.

Om ni vill.

Återigen: Det är mottagaren det handlar om framför allt, ingen annan

Jag blir alltid lika imponerad av hur de som med stor sannolikhet aldrig blivit utsatt för rasism, tar sig rätten att tala om hur ett utryck som Bo Hansson i matchen mellan Gefle och AIK sa”inte fler svartingar” inte är så farligt. Vissa tycker det bara sådär är en korrekt benämning. Nåja, de flesta tillhör den där trollhögern som hänger på rasistsajter som Avpixlat, men ändå. Bo Hanssons kollegor och vänner har gått ut och försvarat hans kommentar. Deras argument ”han är inte rasist och gammal”. Med gammal menar man att på hans tid var det inga problem att uttrycka sig så. Absolut, så var det säkert. Problemet är att vi numera lever på 2000-talet, inte 40-talet, vilka många av oss är tacksamma för. Det medför ett ansvar av hur man uttrycker sig och om man är en offentlig person måste man således anpassa sig till dagens samhälle. Nej, Bo Hansson är inte rasist, det har ingen påstått, men han uttryckte sig olämpligt-  i generaliserande drag. Varför blir då folk upprörda? Jo, han generaliserar och dessutom om vi är medveten om historien när det gäller svarta människor och dess rättigheter, behöver man inte veta mycket mer. Det är en över och underordning. Även de vill behandlas som individer, inte utifrån raser eller hudfärg. De vill behandlas utifrån hur dem är som människor. Även vita människor om vi nu ska benämna saker så, är inte likadana. Alla är unika. Och har namn.

Är det verkligen för mycket begärt att alla människor, oavsett härkomst behandlas utifrån hur de är som individer. Och inte för att de, som Bo Hansson anspelade på ”svarta”? För ja, trott eller ej, dessa ”svarta” har också namn. Precis som du och jag.

Bo Hansson menade säkert inget illa, men det är inte upp till honom att avgöra hur farligt det är. Det är upp till de människor han vänder sig till och som känner sig träffade, ja kränkta.

Fråga dem. För det är vad det alltid måste handla om. Inte vad du eller jag må tycka är ”löjligt” eller ”uppförstorat”.

Snälla, glöm inte det.

Lästips: Expressen

Ett helvete att vara Djurgårdare för tillfället

Djurgården förlorade  i kväll. De förlorade mot Karlskoga hemma på Hovet. Det var lagets andra raka hemmaförlust efter att dessförinnan vänt och vunnit mot Malmö på bortaplan och efter det, förlorat mot Västerås med 3-0. Det är ett Djurgårdslag lika ojämna och ”osänkbar” som Titanic. Men det stoppade inte Charles Berglund, Djurgårdstränare, att lite små stolt förklara hur laget , trots Västerås-förlusten var ” på rätt väg”. Ja, just det, vi är på gång. Det tar ju minsann tid att spela samman ett nästan helt nytt lag.  Detta är det ingen som i fråga sätter, men hur länge ska vi behöva vänta? Ska Djurgården, mesta mästarna på vägen skämma ut sig, först hemma mot Oskarshamn och sen hemma mot Karlskoga? Ska det vara så? Ytterligare frågor blir då, för de, som jag – som följt laget den här säsongen vem det är som ska göra mål. Mot Västerås sköts det 42 skott, inget mål. Ottosson sa efteråt att ”vi inte är tillräckligt obekväma att möta och Challe sa att vi gör det för lätt för målvakten. Båda korrekta analyser, förstås, men det är lite mer än så. Vem ska ösa in mål? Vem är målskytten? Bara Joehner, som så här långt är den enda ( i princip) som verkar veta hur man gör mål. Det slutar inte där. Timmy Pettersson, kapten och rutinerad back är tillbaka men varför känns han som en av  få (kanske den enda), som vet vad han håller på med och med tillräckligt god erfarenhet? Övriga backar verkar inte räcka till. Dem är unga och vi, vid ledningar, skiter oftast på oss och klantar till det. Annars har det varit det som var grejen med årets lag. Flera trotjänare är tillbaka, andra har valt att stanna kvar sen Elitserien och vill ta laget tillbaka. Jättefint och bra. Men sen då?

Det är som förra säsongen all over again. Man saknar emellanåt, tillsynes en spelide och intensiteten, som varit Djurgården signum finns där men bara ibland. Dessutom gör man inte mål, man är inte obekväma nog.

Idag gjorde även Douglas Murray sin debut i Djurgårdströjan och idag blev det klart att även Gabriel Landeskog anländer. Det är givetvis förstärkningar nu under NHL-lockouten som välkomnas. De kan, möjligen tillföra kvalité som saknats.

Men i allt detta kvarstår alla frågor och de är nu fler än tidigare. Laget presterar inte det som förväntas av dem och visst tar det tid, men har man inte rätt som supporter att kräva helgjutna insatser på hemmaplan, inte minst? Mot lag som (med all respekt) Oskarshamn och Karlskoga?

Så nej, Charles Berglund, laget är inte ”på rätt väg”. Hela laget befinner sig i fritt fall och vi supportrar blir återigen oskyldiga offer för att vi älskar den här föreningen skoningslöst. Förra säsongen trampade man på oss. I år fortsätter man. Man slutar inte.

Hur länge ska vi vänta? Nej, hur länge ska vi behöva lida för att laget inte, som det heter ”spelat ihop sig”?

Det är obeskrivligt tungt att vara Djurgårdare just nu.

Och det blir bara värre och värre.

 

För Prandelli

Om någon innan EM hade börjat, skulle ha sagt att Italien skulle nå finalen hade vederbörande blivit utskrattade. Italien, ett land i ekonomisk kris med, givetvis – högklassiga spelare men de får aldrig ändå ihop det. Det är spelskandaler hit och dit, det är dopningsskandaler som var på tapeten dagarna innan EM drog igång. Men nu är de här. Nu är de i EM-final. Cesare Prandelli, en tränare jag följt sedan några år tillbaka och tiden i Fiorentina, där han lyckades långsamt bygga upp ett topplag som nu dessvärre rasat samman. Han lämnade Florens för att senare ta över det Italienska landslaget. Och som han har gjort det. Det var längesen jag såg ett italienskt lag tro på sig själva så mycket, ha så roligt ihop och fungera tillsammans. Som ett lag. Helt enkelt. Andrea Pirlo, ett säreget geni är helt fenomenal på mittfältet, Balotelli – ett problembarn har lyckats koncentrera sig på det han gör allra bäst. Spela fotboll. Allt är inte Prandellis förtjänst, så enkel är inte fotboll men jag är övertygad om att han har en stor del i allt det här. Han har fått ihop ett lag, han har sålt in en spelide och fått in tro och hopp i en annars sargad nation.

Cesare Prandelli är ingen som gör något stort väsen av sig. Han har en spelide och gör vad han han kan för att inpränta den hos spelarna. Han är exceptionellt duktig på (det visade han i sina glansdagar i Fiorentina) att svetsa samman ett slagkraftigt lag. Och det är vad han lyckats med i det Italienska landslaget. Därför gillar jag honom. Han går sin egen väg, han tror på det han ska göra och gör det. Utomordentligt bra dessutom.

För några år sedan dog hans fru i cancer. Flera spelare i hans dåvarande klubb, Fiorentina kom på hennes begravning för att visa sitt deltagande. Och när han kom tillbaka i sin första match mot Inter, på hemmaplan fick han ett så exceptionellt mottagande att jag tror knappt jag sett något liknande i fotbollssammhanhang. Han fick blommor, de sjöng för honom, hade ett otroligt stort tifo och höll (givetvis) en tyst minut för hans bortgångna fru. Det var fantastiskt vackert. Se det här. Det är okej att gråta.

Jag har svårt att se någon förtjäna en titel mer än honom.

I kväll hoppas jag Italien vinner. För Cesare Prandelli.

AB

TV4 tror att TV-tittarna är korkade

För några veckor sedan ( i början av fotbolls EM) om jag minns helt rätt efter kritik mot mängden reklam i sändningarna, så kände en av de på TV4 som är ansvariga för sportsändningen behovet av att förklara hur TV4 är beroende av reklam för sina intäkter. På något sätt illustrerar det TV4:s problem. De tror att TV-tittarna är korkade men det är de verkligen inte. Gnälliga är de sannerligen (undertecknad inkluderad) men okunniga? Knappast.

Problemet människor däremot har med TV4 är mycket enkelt. På en 15 minuters paus mellan halvlekarna, för att ta ett tydligt exempel så har de studiosnack i 3-4 minuter och resten reklam. Överdriver jag? Lite kanske, men det är knappt.  Vi är alla medvetna om att TV4 finansieras genom reklam och är stenrika på grund av den (därav alla rättigheter de har råd med) men mängden reklam är nästan bisarr. Det är prat i några minuter max för att sedan bli reklam och samma visa gång på gång. Så visst borde det gå att dra ner reklamen något om viljan hade funnits.

Nej då, istället försöker TV4 påvisa hur TV-tittarna är okunniga och istället fokusera på halvtaskiga fotbolls EM sändningar (Jens Fjellström och några till är undantaget) med experter som får en att somna. Och som om det inte vore nog, lägga avgörande fotbollsmatcher (i gruppspelet) på en nylanserad HD-kanal bara ett fåtal hushåll har.

Bra jobbat, TV4! Det är ni väl nöjda med?

Att driva TV-tittarna till vansinne är ju en vinnande strategi…

Sverige gav aldrig sig själva chansen

Det finns egentligen ingen skam, eller fiasko i att åka ur EM i en grupp med världsnationer som England och Frankrike. Allt handlar om sättet man gjorde det på. Hur Sverige aldrig gav sig själva chansen.

För så var det ju. Jag vet inte vad landslaget hade för uppladdning inför EM. Om man ser på hur det faktiskt såg ut, kan man ju undra om de hade någon uppladdning överhuvudtaget. Det lag som Erik Hamren ställde på benen verkade i alla fall inte ha någon aning om hur man organiserar ihop ett lag, så försvarsspelet fungerar. Istället släppte man in fem mål på två matcher och gjorde samma misstag i två matcher i rad för att vara snäll. Grejen är att dessa misstag, ni vet – inte kunna markera eller försvara sig på inlägg har präglat det här laget ända sedan EM-kvalet. Och utan att man lärt sig något. NADA. Inget.

Då spelar det mindre roll med glädjeämnen som att Sverige i sisådär 20-30 minuter spelade en magnifik fotboll mot England. Ungefär som,  kan jag tänka mig att Erik Hamren vill att Sverige ska spela.

Men utan organisation i försvarsspelet och utan att inte lärt sig någonting ifrån de vi höjde varningens flagga för efter matchen mot Ukraina, och för den delen innan så faller ju allt.

För annars skulle man lärt sig något från tidigare matcher och tidigare försvarsmissar. Istället gjorde man samma sak igen och igen och igen.  Ett lag utan klar ide i en av fotbollens grunder, försvarsspelet ger aldrig sig själva en seriös chans att lyckas.

Och det gjorde aldrig Sverige. Någonstans är det väl det som känns allra mest.

AB, 1