Nicaragua och USA:s brutalitet under Reagan

Jag såg nyss ”Världens händelser” på SVT 2. Det handlade om Sandinist revolutionen i Nicaragua . Som många länder i latinamerika, så har Nicarugua haft diverse brutala USA-stödda diktaturer genom åren. Liksom i Kubanska revolutionen fick Sandinisterna och människorna där omkring nog med Somoza (långtgående diktator i Nicaragua) och hans brutalitet, och tog över landet. De lyckades tillslut efter många års kamp. De tog över och införde flera grundprinciper, så som blandekonomi, politisk mångfald osv. Detta medförde att landet kunde ha sitt första demokratiska val, där Sandinisterna med Ortega i spetsen vann föga förvånande. Ronald Reagan, USA:s nyvalde president underkände givetvis valet. De reducerade analafbetism bland annat och kom med flera sociala reformer. Tiden ledde till att samma Reagan, en övertygad anti-kommunist och som inte drar sig för något i sin kamp emot kommunism, finaniserade Contras, en gerilla som skulle utmana den sittande och folkligt valda regering. Allt detta i frihetens namn. Contras tränades och försörjdes av USA, mördade och torterade människor på löpande band. Flera år senare dömdes USA för brott mot folkrätten.

Alltså, Sandinisterna gjorde revolution och införde demokrati i Nicaragua. USA och Ronald Reagans svar var, bara för att de var vänster, inte höger och inte gick USA:s intressen att motarbeta dem, att trycka på diverse sanktioner för att förstöra för människorna. Man pratar väldigt lite om den förstörelse som USA och Ronald Reagan, utan att ställas till svars för det, orsakade. För att? Inte för frihet, utan för att de ogillade styret. Så mycket brutalitet och så mycket lidande. Till ingen nytta alls, bara för att förstöra.

Nicaragua idag då? År 1990 (några efter att Contras tillsist hade gått med på vapenvila och USA slutat stödja dem) förlorade Sandinisterna överraskande valet i sann demokratisk anda, som Reagan inte kunde acceptera förut. En kvinna, tillsammans med en borgerlig koalition vann. Sedan, några år senare återtog Ortega makten och har styrt sen dess. Men allt är inte som förut, även Ortega och Sandinisterna har fått kritik och blivit anklagade för bland annat valfusk och korruption.

Men nästa gång ”vi” firar Ronald Reagans födelsedag kan vi kanske prata lite mer om det här. Okej?

Så bra. Då är vi överens.

Se gärna dokumentären och det gör ni här. Jag visste att det var illa, men kunde inte föreställa mig att det var så här brutalt. Så här vidrigt.

Mer om Reagans brott. Och här, deras egen minister

This is football

Vi visste alla hur Champions League finalen mellan Bayern Munchen och Chelsea skulle gestalta sig. Bayern skulle hålla i bollen, föra matchen och trycka på. Chelsea skulle göra, precis som mot Barcelona, ligga lågt, låta dem andra rulla boll och sticka upp när chansen ges. Så blev det. I den bästa av världar, om Bayern var kliniska nog, så skulle de givetvis avgjort. Men det är ju gärna så när ett lag spelar nästintill fläckfritt försvarsspel, och när man väl skapar chanser så gör man inte mål. That`s football. Sen tar Chelsea, som har en otrolig offensiv kvalite, vilket man gärna glömmer, chansen när den väl dyker upp och kvitterar. Det är skicklighet. När alla trodde att Bayern tillsist skulle rå hem det här, efter att ha fått hål på Chelsea. Chelsea klarade av att neutralisera Barcelona, och lyckades också göra det med Bayern, även om de var mer med i matchen nu än emot Barcelona (tänker främst på bortamötet där).

Jag skrev för er som följer mig på Twitter att Chelsea skulle vinna med 2-1. Nu blev det visserligen efter straffar, men ändå. Dock tänkte jag ändå stärka mitt ego genom att ta ära av att tippat rätt.

Vi kan prata om hur orättvist det är, hur Bayern förtjänade att vinna. Eller så kan vi konstatera att det här är fotboll. Så här ser det ut. Det handlar om att göra mål. Och spela ett bra försvarsspel.

Just det gjorde Chelsea. Tycka vad man vill om hur det såg ut.

Grattis Chelsea.

Simon Bank

Bisarra biljettpriser i hockey VM

Idag börjar Hockey VM i Sverige.  Just Sverige premiärspelar senare ikväll mot Norge. Vill du gå och se den matchen? Jo, varsågod. 395 kronor är det bara att lägga ut. Du tror att det är ”speciella platser”  för det priset, och att det finns billigare? Glöm det. Tvärtom. Det är för dem ”billigaste” platserna. Det finns alltså dyrare, betydligt dyrare. Du kan för en matchbiljett till och med tvingas betala över 1000 kronor.

I skrivande stund, mellan Tjeckien- Danmark så är Globen nästan tomt. Nåja, det var väl att ta i men väldigt öde är det. Mycket tyder på att de svenska matcherna kommer se ungefär identiskt ut publikmässigt. För det är så det svenska ishockeyförbundet vill ha det. De vill inte att vanliga människor ska kunna gå och se hockey på hemmaplan och heja fram sitt Tre Kronor. Det är den enda rimliga tolkning man kan göra, förutom en vedervärdig girighet då.

Men visst. Ha bisarra biljettpriser så att hockeyfest bara blir det för fåtalet, som har råd och om ni vill ha det ödelagt på läktarna. Men lova mig en sak: Kom inte och gnäll för att det var så lite folk på matcherna sen. Uppfattat?

Det delvis ytliga presidentvalet

Nu är vi där igen. För ett tag sedan kunde Ann Romney, Mitt Romneys fru intyga hur kära de var och varit så i 43 år. Nu däremot kan samma Ann intyga hur fantastisk rolig Mitt egentligen är. Jag vet inte men när ens fru måste intyga och till och med dra till med berättelser från High School om hur rolig mannen är, så är väl risken snarare att han är det motsatta.

Och så är vi igång med den mest ytliga delen av presidentstriden. Nämligen den delen där kandidatens fru/ presidentens fru ska se glad och gärna vacker ut i TV eller alla offentliga sammanhang, för det är vad hon bedöms utifrån, samtidigt som hon pratar om hur fantastisk hennes man är. Det kan handla om allt. Hur ansvarsfull han är, hur fantastisk pappa han är och hur han överlag är privat. Givetvis finns det de fruar som har ett större ansvar. Hilary Clinton, Bill Clintons fru är ju ett exempel. Hon var ganska ledande när han ville bli president, och fick till och med ansvar för att genomdriva en sjukvårdsreform 1993. Nu gick inte det vägen, men ändå. Men annars ska fruarna se glada och vackra ut, prata gott om mannen om så krävs och allt det där. Sällan/aldrig får hon frågor om komplexa politiska frågor, där hon ska ta ställning. Nej, det lämnas åt mannen och hans kampanj. Visst har dessa kvinnor säkert åsikter emellanåt, men de flesta är noga med att i så fall inte säga det offentligt, utan ta det med mannan i fråga. Ett annat exempel som också är ett undantag och vilket jag skrivit om tidigare är numera avlidna Elizabeth Edwards. Hon var drivande i sin mans (John Edwards) två presidentkampanjer.

Det finns många delar att ogilla med ett amerikanskt presidentval och det jag genuint avskyr mest är just denna del, när kvinnorna reduceras till saker som ska se vackra och representabla ut, och alltid stötta mannen.Men om vi bortser från när i det här fallet, de två fruarna, Michelle och Mitt pratar om hur fantastiska deras män är, så är det givetvis något fängslande och spännande över ett amerikanskt presidentval.

 

Jag hatar det du håller på med, Young. Sluta

Jag är förutom mitt nästan ohälsosamma engagemang för Djurgården, Mancher United- supporter. Det gör att jag försöker så gott det går, att följa laget och har gjort så sedan den dagen, mer eller mindre jag fick upp ögonen för fotboll- år 2000. Idag vann de mot Aston Villa med 4-0. Det var inget snack, egentligen. Men det som nästan gör att jag känner avsky är något annat, det är Ashley Young. Han är en fantastisk fotbollsspelare som man kan ifall man vill, säga hur många fantastiska saker om. Så bra är han. Men han vill tydligen att folk ska se något annat- hans skådespelarkonster. Mot Aston Villa idag filmade han till sig straffen som gav United 1-0. Visst var benet där, men Villa-spelaren drog bort det och Young valde att göra en fin  extra kreativ piruett. Det blev svårt för domaren och jag förstår delvis varför han blåste, men varför Young? Om detta var första gången skulle jag inte sagt något. Alla kan göra idiotgrejer men mot Queens Park Rangers för några omgångar sedan gjorde han något ännu värre, han kände en liten och minimal touch och ramlade som om någon verkligen tacklat honom brutalt. Domaren gick på det, det blev rött kort och straff. Detta hade dessutom föranletts med en offside på en meter som linjedomaren blundat för men det hör inte hit i sammanhanget.

Jag vill inte ha det så här. En gång, visst. Jag kan ta det. I stridens hetta kan spelare bete sig illa och göra allt bokstavligen för att få fördel men flera gånger och tätt inpå varandra. Nej, jag känner avsky. Ren j-vla avsky. Det klart, vi mötte lag som vi ska slå men jag vill ändå inte vinna med vetskap om att en domare och en av våra spelare, har på otillbörlig väg en del i det. Det är ovärdigt. Vi är bättre än så. Vi ska vinna på våran kvalité. Inte på en spelares vedervärdiga osportslighet.

Ändå finns det United-supportrar som försvarar Youngs agerande i den här matchen. Att foten var där och han gjorde ”bara det bästa av det”. Nej, det var mer än så. Han föll inte på benet, han föll på benet som han trodde var där och möjligen kände av. En otrolig skillnad. Om Young hade velat kunde han stått upp. Och det värsta av allt, han gjorde det igen.

Young har alltså gjort samma sak två gånger på kort tid. Den ena filmningen mer uppenbar än den andra. En så fantastisk fotbollsspelare känner det behovet av att så uppenbart filma. Jag förstår det inte. Förklara, snälla.  Det är alltså det som Young vill bli ihåg kommen som. Inte för sina fantastiska framspelningar eller mål, utan skådespeleri. Det påminner lite om en annan före detta United spelare, Ronaldo som i högre rad, trots sina otroliga begåvningar tar varje chans till att filma.

Mitt Manchester United ska vinna på kvalité och fint spel, inte på en spelares osportslighet. Det är inte mitt United. Därför känner jag bara avsky när jag återigen får bevittna en så fantastisk spelare filma till sig en straff. I mitt lag. Och sätta det i fokus. Att just sätta något som präglar hela matchen. Och göra det på ett så regelvidrigt sätt.  Ingen kommer ihåg matchen vi just spelade, eller hur bra vi var utan just Youngs vidrighet.

Jag hatar det verkligen.

Bara sluta. Snälla.

AB

Skärp till er, domare!

Det har gått två omgångar av den allsvenska säsongen. Redan nu har den svenska domarkåren varit med och fattat rentav horribla domslut. Jag skulle vilja säga att det började i matchen mellan Åtvidaberg och Gais, där Johan Hamlin visar noll känsla och speluppfatting- och visar ut Anton Tinnerholm varav ett gult kort är felaktigt. Men, tänker ni ”sånt händer” och ja, jag får väl hålla med. Så, bortse från den händelsen och fokusera på det jag berättar nedan.

Nu till rejäla feldomslut: I går fick Djurgårdens Chibsah hjärnsläpp och armbågade en Gif Sundsvall spelare inför en hörna. Domaren Daniel Stålhammar uppfattade detta, trodde vi och visade ut… Marc Pedersen. Ja, han säger sig se situationen men visar ändå ut fel spelare. Skojar du med oss!? Visst, efteråt gick han med på att intervjuas av Canal + och erkände att han gjorde fel. All heder, förstås men det är fortfarande på tok för dåligt. Det är dessutom inte första gången Daniel Stålhammar gör ett fatalt misstag. Idag, för bara en stund sen dömde domare Martin Hansson en straff för IFK Norrköping eftersom han uppfattade en hands i straffområdet av en Göteborgs spelare. Problemet var bara att bollen tog på bröstet. Inte på armen.  Inte heller är det första gången Martin Hansson visar att han är på tok för dålig.

Det har alltså gått två omgångar, och två fatala och rejält kostsamma/  rent pinsamma misstag har begåtts av två, ”ansedda” domare.

Hur ska det här sluta? Det är inte utan att man börjar bli lite orolig.

Så min uppmaning till svenska domarkåren och svenska fotbollsförbundet; För f-n, skärp till er!

Eller syssla med något annat, ni berörda domare. Det här håller inte. Sådana här misstag är minst ett för mycket.

PS:  Norrköping har nu vänt och leder med 2-1. Tveksamt om de skulle gjort det, utan den feldömda straffen.. DS.

AB

Fin fotboll ligger bakom Åtvidabergs succé efter två matcher

I måndags var jag i Örebro på allsvensk premiär mellan Örebro och nykomlingarna, Åtvidaberg. Det var en kall, blåsig men ändå solig dag. När man gick runt i Örebro gick det ju an, då var det inte så kallt men när man sedan skulle inta arenan och sitta still i sammanlagt 90 minuter- var det inte speciellt roligt. Det var kallt för att uttrycka det försiktigt. Jag var där med min far, som hela livet hållit på ÅFF och sällan missar en hemmamatch. Med en 2-0 förlust för ÅFF i öppningsmatchen mot just ÖSK när dem var i allsvenskan förra sejouren (2010), så var inte förväntningarna så höga. Både jag och pappa var nöjda med en poäng denna dag. Samtidigt visste vi att Åtvidaberg var mer redo denna säsong, man hade värvat mer eftertänksamt och hade mer skinn på näsan, till skillnad från föregående sejour.

Vi fick se Åtvidaberg käka upp Örebro i första halvlek. Man pressade högt, visade upp fina kombinationer och var effektiva framåt. Till skillnad från ÖSK som nästan såg ut som nykomlingar istället. De hade svårt att få till ett sammanhängande spel men framför allt, deras försvar med två stora koner hade knappt några rätt. De hängde inte med och om jag var Sixten Boström, skulle jag framför allt vara bekymrad över det. Alla trodde nog att ÅFF skulle dra sig tillbaka, satsa på kontringar men man tog tag i det, pressade högt och var sylvassa. Och dominerade.  Det klart, Örebro inte var ofarliga. De hittade, tids nog in mellan mittfält och backlinje och gjorde två mål när första halvlek var slut. Problemet var bara att ÅFF hade gjort fyra och hade egentligen bud på mer.

I andra sedan fortsatte ÅFF spela imponerade bra. Kontrollerat och fortsatt hög press. Man höll ÖSK kort, helt enkelt. Till sist fick dem dock in ett psykologiskt viktigt 3-4 mål. Efter 76 minuter. ÅFF blev skakade,  man blev ängsliga och gjorde inte alls det man gjort så bra tidigare. ÖSK fick ny energi, ÅFF blev nedtryckta och höll inte alls i bollen längre utan slog bara i från sig. Det var, de sista minuterna spel mot ett mål. Och ÅFF kom till sist undan med blotta förskräckelsen. Men överlag, sett till 90 minuter var inte alls en ÅFF-seger orättvis, Örebros massiva tryck i slutet, till trots.

Men sättet ÅFF vann på imponerade. Det var inget fegspel, det var inte tal om att backa hem utan man pressade högt, ville ha bollen mest och hade också det under stora delar. Det om något är imponerade från ett lag, som nyss tagit steget upp. Det klart, vi som följt ÅFF vet att de spelar offensiv och trevlig fotboll och när de gör det, så är de som bäst. Men AS är en annan sak, det är en bättre liga med många lag som ÅFF inte kan drömma om att spela ut. Därför var insatsen mot ÖSK så imponerande.

Och igår slog man Gais hemma med 2-1. Det var ingen rolig föreställning, det var dåligt väder och ganska krampaktig föreställning. Från båda håll. Två fasta situationer avgjorde till ÅFF:s fördel. Men man var där, tog med sig tre poäng. Tro mig, det är ingen tillfällighet.  Efter två omgångar har alltså detta lag full pott. När de var i allsvenskan förra gången tog de sin första trepoängare efter sju omgångar. Nu leder man allsvenskan. Visst,  ingen inbillar sig att de kommer vara där uppe vid säsongens slut, tvärtom (de kommer få kämpa för sin överlevnad) men det är ändå imponerande och förtjänar faktiskt respekt.

Sex mål gjorda på två matcher. Det ni. Det är imponerande men framför allt, sättet de har gjort det på.

Det stavas FIN FOTBOLL. Och visst värmer det för oss som uppskattar underhållande fotboll lite extra?

Expressen

Låt oss ersätta Wesslau med ”Tellan”

Gustav Wesslau kommer med största sannolikhet lämna Djurgården. Frågan är bara när och var han hamnar, antingen här i Sverige eller utomlands. Det är tråkigt men förståeligt och underförstått, mer eller mindre. Det var klart när man bestämde sig för att värva ”hem” honom inför säsongen. Han är mitt i sin karriär och vill säkert göra ett nytt äventyr. Och givetvis vill han inte spela i Hockeyallsvenskan.

Jag förstår det såväl och har svårt att hålla det emot honom, men visst skulle man ändå önska att han kände hur han ville vara en del av det här, trots allt- och leda upp Djurgården till finrummet igen? Faktum är att Wesslau har varit genomgående den här säsongen, en av få ljusglimtar i laget. Det är han som i elitserien gjort så att vi inte varit klara för KS  sedan lång tid tillbaka. Han klev fram när det som mest behövdes. Men i Kvalserien har han inte gått att känna igen. Det är värt att komma ihåg. Där har han givit ett ostabilt intryck, osäkert och rentav flamsigt sådan. Till hans försvar bör sägas att det är inte lätt, när ens lag under stora delar dominera och man då, under större delen av matcherna- får stå sysslolös. Lägg därtill ett försvar som under hela säsongen varit en katastrof. Men ändå. När det gällde som mest, var han en av dem som inte riktigt höll. Det känns konstigt och nästan orättvist att säga, då han varit den som räddat oss under stora delar av säsongen men så har det dessvärre varit.

Djurgården valde inför säsongen mellan den gamla djurgårdshjälten, Mikael Tellqvist och lite yngre Gustav Wesslau. ”Tellan” ville komma hem, men man valde Wesslau. Han var yngre och lättare att jobba med ,tyckte målvaktstränaren. Jag har svårt att ha några egentliga synpunkter på det. Man kan såklart vända och vrida på det, men Wesslau har varit bra. Visst,  under KS vek han ner sig men överlag- klockren. Och i allt detta var man somsagt i och med valet medvetna om att Wesslau vill vidare. Igen. Ännu ett varv. Den i övrigt inkompetenta sportsliga ledningen tog risken. Med ”Tellan” skulle kanske läget varit ett annat. Han är till åren och skulle med största sannolikhet vilja stadga sig och givetvis gärna med laget i sitt hjärta, Djurgården. Skulle han stannat även om situationen varit som den är nu? Jag tror chansen vore större. Framför allt för att han har sitt utlandsäventyr bakom sig.

Vi kan vända och vrida hur vi vill, men det förändrar i det här läget inget. Wesslau kommer lämna och jag förstår honom, även om det är tråkigt. Samtidigt är jag naiv och hoppas att Tellqvist, som för närvarande är klubblös efter att inte fått förlängt kontrakt med Modo, kommer hem till laget i sitt hjärta. Trots att det medför spel i AS.

Skippa LHC som jag vet att det ryktas om. Kom hem, ”Tellan”.

Där du hör hemma. Vi behöver dig mer än någonsin.

Vi ska tillbaka

Djurgården kommer spela i HockeyAllsvenskan för första gången på nästan hur länge som helst. Det här var våran första kvalserie på 28 år. Ja, det säger något om föreningen Djurgården hockey. Jag har under säsongen pekat på antalet faktorer som brustit genom säsongen, och som borde åtgärdats mycket tidigare. Vi har dessutom varit många supportrar på svenska fans djurgårdsforum, som tidigt insåg att det här inte ser bra ut, och ville ha en förändring. Vi fick det inte och när den kom, så kom den försent och inga ändringar i spelartruppen gjordes. Vi kunde bevittna med facit i hand, Djurgårdens sönderfall. Styrelsen satt tysta och gjorde ingenting. Vi föll på mållinjen och till KS (på målskillnad). Vi har inte haft en fungerande spelide på hela säsongen och således inte fått stabilitet varken prestationsmässigt, eller resultatmässigt. När det sedan blev klart att det blev KS, var laget i mental brygga. I kollektiv kollaps. Det klart, laget sprattlade till och tog två trepoängare och spelade i många matcher bra men man bjöd på målen och gjorde inte mål. I KS duger inte det. I den bästa av världar och om laget inte hade bjudit på varenda mål bakåt, i princip så skulle det fortfarande funnits en ES-dröm inför slutomgångarna. Men nu är den borta. Nu spelar Djurgården i allsvenskan.

Vi kan gnälla på styrelsen för det förtjänar dem och vi kan också kräva deras avgång. Det är också ett befogat krav och ska ske. De har trots allt satt ihop ett lag som inte fungerat. Men framför allt, samtliga spelare har ett väldigt stort ansvar. Det är sant att detta lag är medelmåttigt men givetvis med den här budgeten och omsättningen av spelare, och kvalitén som ändå finns ska de klara av en ES-plats. Sen kan man komma med bortförklaringar hur mycket som helst, det förändrar inget. Tvärtom.

Det är spelarna som har underpresterat. Det är spelarna som vikit ner sig när det gällt som mest, och det är spelarna som spelat ner mesta mästarna i allsvenskan. Vi kan och ska nog försöka hitta psykologiska förklaringar och rentav sociologiska sådana, för visst är det ändå rätt märkligt och rentav ledsamt, att ett lag med ändå tillräckligt mycket kvalité och tippade att vinna SM-guld inför säsongen kan försvinna ner i AS.

Nu krävs det förändringar. Det är dags att göra om spelartruppen från grunden, många måste bort (de allra flesta) och ska ta sitt ansvar. De har inte varit bra och spela ner Djurgården i AS ska kosta på. Jag vet inte vilka som bryr sig, men visst finns det några. En rejäl förändring krävs och varenda djurgårdsspelare har svikit sina fans, hela Djurgården som förening och dess vinnarkultur.

Och det tar tid för mig och säkert många andra att kunna förlåta det, än mindre kunna se spelarna representera Djurgården något mer om det nu ens går. Det ska erkännas. Det man som spelare har gjort är ovärdigt och respektlöst. Ovärdigt Djurgården. Så är det.

Men vi kommer tillbaka. Frågan är bara när. Låt oss gråta i en vecka (det har undertecknad nästan gjort idag), känna den där tomheten och allmänt få ut vår ilska. Sen laddar vi om. För vi ska tillbaka.

Där vi hör hemma.

Expressen, AB

Läs

Jag tycker ni borde läsa det här. Simon Bank och Erik Niva är en av de mest begåvade sportjournalisterna vi har och som så många gånger förr, ger de oanade nya och ibland självklara perspektiv- som måste upp till ytan. Läs det. Av, i det här fallet, Simon Bank. Och förövrigt allt de skriver.

Trevlig helg.