Wikileaks bristande strategi i fallet Assange

Jag var en av dem som från början stod bakom Wikileaks och deras publiceringar av dokument som visade det ena brottet efter det andra, begågna av stormakter såsom USA och så vidare. Jag står fortfarande fast vid det. Öppenhet är bra och viktigt att värna om, även om det så retar upp USA, eller någon annan stormakt. Deras försök att sedan tysta Julian Assange och Wikileaks, har varit tragikomisk att bevittna. För att inte tala om, obehagligt. Men sedan hände något. Assange blev misstänkt för våldtäkt och ställd inför rätta. Det finns flera sätt att hantera det här. Wikileaks valde att, oavsett vad, ställa sig bakom sin stora ”ledare” Julian Assange. De menar bland annat på att detta bara är en lömsk plan skapad av USA för att förstöra Wikileaks, eller andra länder och att kvinnorna ljuger. Det är en farlig väg Wikileaks har valt. För det första ger det en bild av Wikileaks att ställa sig bakom en man som är misstänkt för våldtäkt och det flyttar fokus från dess kärnverksamhet, som jag hävdar fortfarande fyller en funktion. Samtidigt som allt detta drar ett löjes skimmer över organisationen som sådan. Och det är beklagligt.

Istället kunde Wikileaks låtit rättvisan haft sin gång, skippat alla konspirationsteorier som jag har full förståelse uppstå med tanke på det Wikileaks publicerat, och fortsatt med sin verksamhet som planerat. Det skulle vara det mogna sättet att hantera hela den här karusellen. För det blir gärna otroligt fel när man som utomstående så hemskt gärna vill, utan insyn och egentligen aning om vad det handlar om, tar ställning. För eller emot. Bara för att man tror att personen i fråga är helt oskyldig.  Och det klart Wikileaks tror deras grundare är oskyldig…

För några dagar sedan blev det klart, även om det kan överklagas, att Assange ska utlämnas till Sverige och ställas inför rätta här. Det har varit en lång process som varit svår att följa och rättsprocessen har knappast gått perfekt till. Men låt oss hoppas att vi i Sverige nu, precis som professor Mårten Schultz skriver, kan visa att vi har en rättsstat som går att lita på. Så detta tillslut kan nå ett avslut och alla parter kan gå vidare.

Jag vet inte om Julian Assange är skyldig eller inte, men jag är säker på att Wikileaks som organisation skulle gynnats av att inta en mer avvaktande position. Istället står man nu principfast upp för en man som mycket väl kan bli dömd för våldtäkt.

Inte den bästa strategin för trovärdighet.

Vad tror Mitt Romney på?

Det var längesen Republikanerna hade en motståndare där man på allvar frågar sig ”vad tror han på?”. Med Mitt Romney är det just det man undrar över. Vi vet att han vill bli president, och har velat det länge. Vad vet vi sen? Jo, att han först var för abort men sen blev emot, att han en gång försökt distansera ifrån Reagan- Bush (den äldre) perioden, han genomförde en Obama-liknande sjukvårdsreform i sin delstat, Massachussets som han senare inte hade något emot ifall det skulle genomföras i hela USA. Nu är han emot Obamas ganska nyligan genomförda sjukvårdsreform och vill riva upp den som president.

Barack Obama må vara ganska hemlighetsfull men vi vet vid det här laget vad han vill, och kämpat för under sina första år. Lika mycket vet vi vad han gick till val på, de löften (som jag skrivit om) han brutit och så vidare.

Det enda vi vet om Mitt Romney för tillfället är att han ändrat ståndpunkter fler gånger än vanligt folk byter kläder, och att han vill bli president. Så hur skulle allt se ut om Romney blev president? Tänk George W Bush, fast steget längre åt höger. Det vet vi visserligen. Och okej, att Romney nog kommer byta åsikt några gånger till.

Jag väntar med spänning om att få höra vad Mitt Romney faktiskt tror på, och om han kan hålla fast vid sina åsikter i i alla fall några månader framöver . Tills valet förslagsvis.

Länkar

Här mer om Mitt:s ”flip flops, och om hur hans tid som president skulle se ut

John Edwards slipper fängelse

John Edwards, tvåfaldig presidentkandidat och före detta senator för North Carolina kommer med största sannolikhet slippa fängelse. Han var bland annat misstänkt för att ha använt kampanjmedel otillbörligt för att släta över en otrohetsaffär mot sin cancersjuka fru, som senare ledde till ett barn, vilket Edwards är far till. Ett svårt case från första början på många sätt, och utgången är nog rätt. Trots allt. Det Edwards gjort är inte på något sätt moraliskt försvarbart, men än mindre något en domstol kan ta ställning till. Det är trots allt inte olagligt att vara otrogen och allmänt bete sig svinaktigt.

Hans politiska karriär är över förstås, men låt oss inte glömma bort vad det var han talade om 2008. Han pratade om två Amerika, fattigdomen och var den förste av kandidaterna som lade fram en universell sjukvårdsplan. Edwards var progressiv, och satte standarden. Hilary  och Obama följde faktiskt efter, delvis. Han må aldrig haft en rejäl chans i kampen med dessa två, men ändå. När de andra tonade ner och försökte vara progressiva, men ändå lite mer fogliga pratade Edwards om lobbyisterna som hade tagit över Washington och hur de skulle förbjudas. Dessutom var han den förste på väldigt länge, bland ansedda kandidater som pratade om fattigdom. Det gjorde varken Hilary eller Obama nämnvärt. Det är lätt att glömma i hela den där rättsprocessen och där man mest känner avsky för hur Edwards behandlade sin sjuka fru. Men så var det. Sedan var han, bör nämnas mindre progressiv i andra frågor såsom HBT-rättigheter och så vidare.

Och det var på riktigt. I allt detta förstörde han hela sin politiska karriär.

HP, Salon

End of discussion, tycker Fredrik

Och där kom det. Det vi alla har väntat på. Statsministern kommenterar UNICEF:s rapport om barnfattigdom och säger det som han sagt förut, hur det är måttet det är fel på och att de finns barn som är ännu fattigare i andra delar av världen.

Slutdiskuterat, alltså.

Fredrik vet bäst. Varför överhuvudtaget angripa samhällsproblem? Någonstans i den här världen finns det ju människor som faktiskt har det mycket sämre. Och när vi ändå håller på, så kan vi ju chockhöja skatterna. Vi är ändå rikare än väldigt många länder.

Deal?

AS

The easy way out

Vietnamkriget är och kommer alltid vara en skamfläck i mänsklighetens historia. Det går inte att förklara bort, än mindre försvara. De brott mot mänskligheten som USA begick där, och som Vietnam lider än idag för finns det inget försvar till. Detta stoppade dock inte president Obama, på ”memorial day” säga så här. Jag håller med Manuel om att det är en balansgång och det finns väljare som måste vinnas där, men ändå. Det går att påpeka det orättfärdiga med kriget men ändå, såklart, stå bakom soldaterna. Obama gjorde inget av det. Han hyllade soldaterna. Jag förstår och respekterar det, men att inte nämna de otroliga konsekvenserna som detta bisarra krig utgjorde, för civilbefolkningen var fegt, trots att forumet kan tyckas vara fel. Som John Kerry, demokraternas presidentkandidat 2004 sa om kriget (från Manuels inlägg):

”We who have come here to Washington have come here because we feel we have to be winter soldiers now. We could come back to this country, we could be quiet, we could hold our silence, we could not tell what went on in Vietnam, but we feel because of what threatens this country, not the reds, but the crimes which we are committing that threaten it, that we have to speak out.”

President Obama tog den enkla vägen. Principlöst och fegt. Det märks med andra ord att det snart är val och då tar Obama den säkra vägen ut i högre grad än tidigare.

Jag beklagar verkligen det.

Om man inte vill se problemet

Det finns en fråga som vi nog alla kan vara överens om när vi pratar om barnfattigdom, nämligen att det är bättre, framför allt för ens egen skull, att ha ett eget jobb och egen försörjning. För det är nämligen så här argumenten från höger brukar låta, att lösningen inte är att ”höja bidragen” utan att få folk i arbete Men sedan är det också så att vi har massarbetslöshet i Sverige, så prata arbete låter gulligt och fint men leder ingenvart. Eller att fattigdomen är värre i Afrika, vilket givetvis är sant men inte helt relevant.

Låt oss ta det här i rätt ordning: Vilka ”bidrag” pratar vi om här? I fall vi pratar om sjukförsäkring och A-kassa, vilket båda har blivit krossat av en regering, så behöver vi rätta till saker med en gång. Det är INTE bidrag utan försäkringar- omställningsförsäkringar. Annars blir det oseriöst. Sedan är inte ett barn per automatik fattigt, allting beror på levnadsvillkoren för respektive familj. Betänk att en familj består av några barn och en ensamstående mamma. Den ensamstående mamman har blivit utförsäkrad och bedöms inte som sjuk, trots att hon inte kan jobba. Det medför krassa tider ekonomiskt som kan leda till fattigdom för alla berörda. Svårare än så behöver det inte vara. Försämringar i ett av de mest grundläggande trygghetssystemet leder till att människor kommer i kläm och ja, så även barn- eftersom många familjer har barn. Det är rätt enkel matematik. Om förklaringen är att ha trygghetssystem som faktiskt fungerar?  Givetvis inte hela, det är mer komplicerat än så men delvis. Ett jämlikt samhälle och ett välfärdssystem som fungerar, tror jag skulle göra så att färre barn gled emellan.

Jag kommer aldrig sluta förvånas över stora delar av högerns otroliga förakt när det kommer till våra trygghetssystem och människorna som är i behov av det. Varje text från antingen borgerliga politiker, eller ledarsidor handlar om ”bidrag är inte lösningen”. Nej, givetvis inte. Vem har sagt det? Men håll med om att det är bättre att människor finns i våra trygghetssystem än i fattigdom!? På något sätt är vårt samhälle, trots att högern varit emot varje steg, format så att människor ska få hjälp när de inte klarar försörjning av olika anledningar. Så de inte ska tvingas leva på gator.  Eller är grundtanken att människor ska, som nu bli utförsäkrade på löpande band, på grund av omänskliga sjukförsäkringsregler? Eller ja, det har alltid varit högerns filosofi. Välfärd är dåligt, människor som är i behov av A-kassa och sjukförsäkring är lata.

Men ibland önskar jag att debatten kunde hamna på en högre nivå än högerns ”höj inte bidragen, buhu”, som om bidrag är något hemsk och människorna där i är lata. Tänk om, ja, tänk om debatten kunde handla om ideer. Och förslag.

Fast det verkar vara för mycket begärt från en höger, där delar fortfarande tycker barnfattigdom inte är något problem för att den är mer omfattande i Afrika, eller som ondgör sig över ”bidrag”. Det är ju också en strategi, för om man inte kan/ vill se problemet kan man inte heller komma med lösningar.

Svensson

Drick inte för mycket

Det ter sig allt mer märkligt varför Sofia Arkelsten blev utbytt som partisekreterare till förmån för Kent Persson. Man skulle nämligen kunna tro att de två var samma person. Eller okej, Arkelsten hade ju sin grej med historierevionismen vilket gick sådär, och det har inte Kent gett sig på än. Men annars, det är ju läskigt hur lika dem är. Kent har en blogg, det hade aldrig Sofia. Och tur är väl det. Det skulle nästan blivit ohållbart. Kent skriver fantastiskt om Moderaterna och hur de är ljuset i himlen. Det är långa utfyllda inlägg med… ingenting. Just ingenting. Det är fina ord, det är floskler som ”förnyelse” och ”arbetarparti”. Det gamla vanliga, men som verkligen dragits till sin spets. Det blir ohållbart, och skrattretande. Tillslut undrar man om de, eller framför allt Kent Persson själv, tror på flosklerna han slänger ur sig. Allt känns så surrealistiskt.

I skrivande stund är han gäst i Niklas Svenssons program, ”Bar och politik” i en debatt med Socialdemokraternas motsvarighet, Carin Jämtin. Han kommer avverka samma standardfraser som han nämt på sin blogg ett tusentals gånger vid det här laget.

Om ni vid denna stund av någon anledning leker någon sådan där drinklek med alkohol inblandat, där man ska dricka vid ett visst eller vissa ord, samtidigt som ni tittar på debatten – snälla, håll er på samma plats hela kvällen. För er egen skull.

Det kommer nämligen bli ohälsosamt mycket alkoholintag.

Mänskliga rättigheter är inte lönsamt

Varför bojkottas Kuba, samtidigt som Kina fortsätter att handlas med? Svaret är lika självklart som deprimerande. Du tjänar pengar på Kina, det gör du inte på Kuba. Kuba är ett land, som efter revolutionen 1959 befriade sig själva från USA:s grepp, men där konsekvenserna blev ett antal mordförsök och angripsförsök emot Castro-regimen och ett handelsembargo. Problemet var i första hand inte att Kuba de facto var och är en enpartistat och där oppositionella fängslas, utan att de ersatte styret med någon USA inte gillade. Allt var ju lugnt så länge Batista, den före detta diktatorn styrde. Sen 1959 har landet isolerats kraftigt från omvärlden, med hjälp från i princip bara grannländerna. Om det ledde till att demokratin kom på frammarsch och att mänskliga rättigheter accepterades? Givetvis inte, det blev tvärtom. Castro-regimen fick ett starkt argument att hålla fast vid makten.

Jag vet inte om bojkott är vägen framåt, men hyckleriet är påtagligt. Kina är en i stora delar statskapitalistisk stat, där det går att tjäna sjukt mycket pengar för alla möjliga företag. Alla vet det. Därför är och kommer aldrig bojkott vara aktuellt.

För bojkott är bara aktuellt om det inte är lönsamt att hålla regimen under armen. Och mänskliga rättigheter är dessvärre inte speciellt lönsamt.

Bara ibland.

 

Tyck något!

Jag tillhör dem som tycker idrott och politik hör ihop. Det innebär inte att allt ansvar helt plötsligt, så fort till exempel ett stort evenemang anordnas i ett tvivelaktigt land, ska idrotten ta allt ansvar. Givetvis inte. Men inte heller fungerar det att komma och säga, när människor förtrycks, eller som Roland Andersson (före detta förbundskapten) sa när Sverige hade ett träningsläger i Saudiarabien ” kvinnorna kan se matchen på tv” (apropå att kvinnorna inte får gå på matcherna). Denna ignorans och okunnighet är något som bekymrar mig när det kommer till det svenska landslaget.

Jag vet inte vad jag begär, eller egentligen begär jag inget, utan vill att spelare ska tycka saker (läs: något). Snart är det fotbolls EM i Ukraina, ett land som fängslat Julia Tymosjenko på tvivelaktiga grunder (en oppositionell) men vi hör inte ett ljud. Inte från någon spelare eller ledare. Svenska fotbollsförbundet tycker ingenting, de bara kör vidare som allt är fint och vackert i den här världen. Jag tycker det är bekymmersamt.

För att klargöra. Jag begär inte att spelarna ska kräva en bojkott, ta på sig något slags ängel-ansvar (det är politikernas ansvar) men jag tycker det vore fräscht och nyttigt om de tyckte något, någon gång. Tycker dem det är okej med den Ukrainska regimens behandling av Tymosjenko!? Är det ett problem? Säg något, snälla. Detsamma kan appliceras på övriga landslag i lika hög grad. Jag förstår och respekterar att ni är där för att göra ett jobb och måste fokusera på det, men det gör det inte omöjligt för er att TYCKA något. Och säga det. Medan vi andra har synpunkter om vilka länder som arrangerar och vilka demokratiska tvivelaktigheter de har, så sitter landslagen tyst. Knäpptyst till och med.

Det gör att man gärna tror att spelarna inte kan någonting annat än att spela fotboll, vilket jag tror är en felaktig bild. Men det är den bilden dem ger oss. Men det värsta av allt är och kommer alltid vara, ignoransen.

Det är demokratins värsta fiende. Att bara för vi spelar fotboll och får jättebra betalt för oss, spelar ingenting annat någon roll.

Våga göra som Loreen. Tyck saker och markera dem, men gör ändå det du ska. Eller gör något liknande. Vad f-n, öppna i alla fall munnen.

För att  ni bryr er. Det gör ni väl?

Synliggör Ukrainas bristande demokrati

Om två veckor börjar Fotbolls EM i Polen och Ukraina. Undertecknad är som ni säkert listat ut vid det här laget, en stor fotbollsentusiast och kommer sitta bänkad. Men det finns en del saker att fundera på när det gäller det ena värdlandet, Ukraina. Det ena är regimen behandlings av Julia Tymosjenko och det andra är ett barockt lagförslag som innebär ett förbud (skriv på listan) emot homosexuella att vara det ”öppet”. Ännu har presidenten inte tagit ställning, än mindre har det gått igenom men det tål att funderas på. Det är viktigt att vi som medborgare i EU visar vad vi tycker, och trycker på den sittande presidenten. För att tala om hur det aldrig någonsin är okej att begränsa människors rättigheter, på grund av sexuell läggning, ras, religion eller vad det än må vara.

Det är försent att stoppa fotbolls EM nu. Allt kommer gå av stapeln som vanligt och människor gråta av lycka och sorg. Precis som fotbolls EM ska vara, men låt oss inte glömma bort regimens vedervärdiga behandling av Tymosjenko, och det lika vedervärdiga anti-gayförslaget.

Allt detta måste upp till ytan, och bekämpas. Gläds åt fotbolls EM, men se evenemanget som en del av att synliggöra detta, inte glömma bort eller soppa under mattan. Bara för att nu är det fotbolls EM och nu ska vi fokusera på det.

Det vore ett stort misstag och att göra demokratin en otjänst.