Husby

Det är oroligheter i en förort till Stockholm, nämligen Husby. I sådana situationer är det viktigt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. För delar av högern är detta jätte svårt och jobbigt, och de blandar (medvetet eller ej) ihop ord som ”försvara” och ”förklara” så jag har, tackvare internets fantastiska finess hittat synonymer till de två orden (här och här). Om det inte hjälper så är det oklart om något gör det egentligen.

Men om vi nu ska återgå till själva kärnan, så har Fredrik Edin skrivit mycket bra och intressant om oroligheter i förorter, och satt det i ett större perspektiv. Läs.

antiziganism

Anders Lindberg har idag skrivit en viktig ledare i Aftonbladet om den rena rasismen gentemot romer. Det är bekymmersam läsning, men det värsta av allt är att kommentarerna, ironiskt nog, bevisar Lindergs poäng – att rasismen mot romer är utbredd. Kommentarerna haglar och en efter annan går ut på hur romer beter sig illa, inte konstigt att folk hatar dem. Och där har vi ju det. Man kopplar en individs handling till en hel grupp, romer, och låter hatet flöda. Rasism och ynkedom i sin renaste form. Betänk om man skulle göra liknande gentemot judar och dra en hel grupp och på så sätt legitimera rasism – ”de beter sig illa. Klart folk hatar dem”. Det blir ”förståeligt” att hata en hel grupp då.  Eller islam och muslimer. Så här ser rasismen ut i nutid, år 2013.  Man kopplar dumma handlingar till folkgrupper, låter dessa ta ansvar och legitimerar således rasism.

Antiziganismen är ett problem. Ibland räcker det att titta i kommentatorsfältet för att få det bekräftat. 

Det är rätt skrämmande om man tänker efter.

KDU är homofober, ja

Det är nog betydande få av oss som tror att förmågan att ta hand om ett barn ligger i vilken sexuell läggning personen har. Det finns dock de som tror det. Mörkermänniskorna och homofoberna i KDU tror det. De slog igår på deras årsmöte fast att samkönade par inte bör få adoptera. Det baserar dem, helt enkelt, på att de råkar gilla någon av samma kön och enligt KDU är det hemskt och då saknar de också rättigheter. Nu må KDU klä in det i andra ord som att ”barn inte är någon rättighet” och vi är inte alls homofober. Men faktum är ju att det finns INGET, absolut inget som säger att samkönade par skulle bli sämre föräldrar än den rådande normen, heterosexuella par. Innerst inne vet nog KDU detta, men de är homofober och gör skillnad på människor och människor. Då tar man ett sådant beslut.

Sedan har det här förstås inget med att ”barn inte är en rättighet” att göra. Det här handlar om att samkönade ska ha samma möjligheter som heterosexuella, att adoptera om de så önskar. Huruvida de är lämpliga återstår ju att se och en sådan bedömning görs alltid, men ingen ska nekas på grund av sin sexuella läggning.

Men KDU är inte intresserade. De tycker å ena sidan att politiker ska hålla sig borta och styra människors liv, men de måste minsann rycka in och påtala hur bögar är andraklassens medborgare. Lägg därtill att staten ska in och gräva i transpersoners underliv.

Så ja, KDU är homofober. De vill begränsa andra människors rättigheter baserat på deras sexuella läggning.

Det är fruktansvärt vidrigt.

Lästips: AS

SVFF – vad håller ni på med?

Så här uttalade sig det Svenska Fotbollsförbundet efter en match mellan Sverige – Argentina i vintras, där en tråkig incident hade förekommit:”Det är svårt att stoppa varje enskild individ om de gör något dumt, det kan inte vi ta ansvar för”. Det låter som en väl avvägd analys. Hur gärna man skulle vilja så är det omöjligt att stoppa individer att, om de så önskar, att kasta in något på plan. Det kan såldes inte läggas enskilt hos klubbarna, något SVFF indirekt slår fast. Det går alltså inte, som jag varit inne på, att jämföra med att tända bengaler. Förhoppningsvis förstår de allra flesta det som har någorlunda kunskap. Därför var också domen, till en början, i den avbrutna matchen mellan Mjällby-Djurgården korrekt. Matchen skulle återupptas inför tomma läktare med en 1-0 ledning för Mjällby. Matchen avgörs på planen, inte i styrelserummet och man markerar samtidigt tydligt dilemmat med inkastat föremål hur det INTE helt och håller är upp till klubbarna, utan ett större problem än så. Till skillnad från, till exempel fenomenet med att tända bengaler.

Men så idag ändrade besvärsnämnden det Svenska Fotbollsförbundet disciplinnämnds beslut om att återuppta matchen. De ändrade det till att ge segern till Mjällby med 3-0.

Det slår fast flera saker. Till att börja med, man tycker det är helt i sin ordning att det sportsliga dikteras av ett fåtalet idioter och bestämmer matchens utgång på ett stängt kontor. Istället för på fotbollsplanen. Man signalerar, i och med beslutet, att inkastade föremål helt och hållet är klubbarnas ansvar. I förlängningen leder det ju till att inte ens frukt bör få bäras med sig in, då det finns idioter som kastar in ett sådant. Det leder också till några frågor. Vad ska klubbarna mer göra för att få fåtalet idioter att inte kasta in saker? Vad är ert svar på det, SVFF? För det är ju just det, något fotbollsförbundet var överens om tills nu i och med den första domen – att inkastade föremål INTE är ett enskilt klubbrelaterat problem. I alla fall inte på samma sätt som bengaler är.

Svenska Fotbollsförbundet har gjort bort sig. Frågorna är fler än tidigare. Vilka som får lida för det? Jo, just nu Djurgården. Långsiktigt är det svensk fotboll, som verkar ledas av förvirrade och okunniga människor.

Huliganism pekas (med all rätt) ofta ut som ett hot mot svensk fotboll. Låt oss lägga till en sak till: Svenska fotbollsförbundet.

Clarence Thomas- mannen som blev godkänd HD-domare, trots anklagelser om sexuella trakasserier.

1991 nominerande dåvarande president George H W Bush Clarence Thomas till högsta domstolen. Det var, likt när Ronald Reagan nominerade Robert Bork 1987 (han blev senare nekad med bred marginal av senaten) en högst politiskt motiverad nominering. Clarence Thomas, precis som Bork hade mycket konservativa, rent av smaklösa åsikter när det kom till 1973 års ”Roe v Wade” (rätten till abort) och andra fundamentala rättighetsfrågor. Således stötte han på hyfsat motstånd av liberala demokrater i senaten. Men kontroverserna stannade inte där. Han stod dessutom anklagad, av en före detta kollega, för sexuella trakasserier. Anita Hill hette kollegan och var dessutom med och vittnade inför senatens ”judiciariy committe” (där varje HD-nominant frågas ut). Hon hade kollegor som stöttade hennes berättelse, men också Thomas-supportrar som avfärdade den. Ord stod således mot ord, som det brukar vara. Poängteras bör att det inte fanns några bevis på att Anita Hill hittat på detta mer än konspirationer från de mer högljudda Thomas-supportrarna.

Senare, när kommitté röstade huruvida Thomas skulle skickas till senatens avgörande med en positiv rekommendation, blev resultatet 7-7. Det ledde således till att man i nästa steg röstade för att skicka honom till senaten utan rekommendation åt något av hållen. Det gjordes med marginalen, 13-1.  I den samlade senaten sedan, så röstade man för att godkänna honom med minsta möjliga marginal (52-48).

Det här, om något, ett bevis på hur det kunde och än idag kan se ut när en mansdomnierad värld väljer att avfärda en kvinnas i hög grad trovärdiga vittnesmål om sexuella trakasserier. Man valde, tillsynes utan svårigheter, att ställa sig på Clarence Thomas sida och avfärda Anita Hills berättelse. Visst stod ord mot ord, men att avfärda en kvinna som är modig nog att träda fram, är djupt obehagligt.

Anita Hill visade vägen och fick, på köpet, ett bevis på hur ett samhälle hanterar sådana anklagelser på högsta nivå, dessutom. Av politiker.

Sorgligt.

Vem tar KD på allvar?

Kristdemokraternas besatthet av familjer och barn är obehaglig. Inte för att de är mindre viktiga, eller inte relevanta. Det beror, helt enkelt på att det inte blir seriöst. KD:s fokus på barn och familjer kan för nytilltänkta väljare ses som gullig, men om man närmare studerar vad partiet står för är det inte seriöst. Man är homofober och erkänner egentligen bara en slags familjekonstellation, ”kärnfamiljen” och stänger ute resten. De som, mot förmodan skulle vara homosexuella och vilja adoptera pratas det knappast högt om, eller hur? Undra vad det kan bero på? Ni förstår nog själva varför. Inte heller kan deras vurmande för barn tas på ett seriöst. För om de vore seriösa skulle de inte på något sätt stödja en regering som slår sönder trygghetssystem. Det är reformer, tycka vad man vill om dem, som just drabbar barn. När ensamstående föräldrar, förslagsvis främst mammor blir sparkade på och får sin ekonomi sönderslagen för att de råkar blivit sjuka eller arbetslösa – så drabbas barnen. Det är inte svårare än så.  Det är egentligen helt logiskt. Inte heller upprördes kristdemokrater nämnvärt när rapporter kom om barnfattigdomen, som ändå satte fingret på barns utsatthet, även om delar av borgerligheten nedlåtande skrattade bort den. Istället var det, föga förvånande, Vänsterpartiet som reagerade framför allt.

Idag på första maj, arbetarrörelsens dag, demonstrerade KD tillsammans med sin svans och sekt, Livets Ord. De demonstrerade för just ovannämnda, ”barnen och familjen”. Lars Adaktusson, en gång i tiden hederlig journalist, talade i Uppsala för partiets räkning.

Det är förstås alltid lätt att tala om familjen och barn som KD gör. Problemet är ju bara att deras politik talar sitt tydliga språk åt motsatt riktning. Då blir det inte heller seriöst att säga sig värna om ”barnen och familjen”.

Allt färre tar partiet på allvar. I nästan varje opinionsmätning nuförtiden hamnar de utanför riksdagen. Det är inte speciellt svårt att förstå varför.

När allting raserades

I går hände något i den förening som jag älskar så oerhört mycket. En tränare, han som jobbat stenhårt dag ut och dag in för den här föreningen, kände sig så pass hotad att han inte tyckte det var värt det längre. Magnus Pehrsson valde alltså i går att avgå efter att ha blivit hotad på telefon, och efter träningen på Kaknäs. I samma veva valde ordföranden, Tommy Jacobson att lämna sin post. Dels i lojalitet med Magnus, men också för att han tappade lusten och kände att han inte längre kunde ha hand om en klubb med sådana element, som fortsatt har så stor roll. I går var jag ledsen, större delen av dagen. Jag tänkte på morgondagens match (dagens, alltså) och kände mest ”skitsamma, det spelar ingen roll längre”. För så känns det ju. Så kallade supportrar har, genom fascistoida metoder tvingat en som slitit för att få ordning på det här laget non stop sedan han tog över, att lämna – just för att han inte känner sig trygg eller att det är värt det. Jag känner likadant. Magnus Pehrsson går det att ha många olika åsikter om. För er som följer mig på twitter vet att jag varit kritisk. Jag har i fråga satt bristen på kontinuitet och om det inte är så pass, att laget kört fast på riktigt, och MP kanske måste gå om det inte vänder snarast.  Samtidigt har jag, i allt det här, vilket kanske inte alltid framgått – beundrat Magnus Pehrsson och respekterat honom djupt. Just för att han har inlett ett projekt med det här laget, och alltid trott att det kommer bli bättre. Men att det krävs, förstås, otroligt hårt jobb för att nå dit. Jag har litat på honom så pass mycket, innerst inne även när det gått som sämst. För att han trott hela tiden, när vi andra kanske inte alltid gjort det. Han har alltid stått pall. Stått upp. För en djurgårdare som mig har det varit, i alla mindre lyckade resultat, en trygghet. En trygghet i ett projekt med en ledare, som är beredd att jobba så hårt för den klubb han älskar. I går togs det ifrån oss, det togs ifrån MP för att det finns idioter som är beredda att hota någon från den förening de påstår sig ”älska”.

Idag, dagen efter har vi inget kvar. Projektet som leddes av, framför allt Magnus Pehrsson och uppbackat av Tommy Jacobson dog igår. För som Tommy sa på presskonferensen igår: -”Det känns som allt arbete vi lagt ner i tre år nu, inte spelar någon roll längre”. Precis så är det ju.

För några dagar sedan var Djurgården i sportslig kris. Ingen vinst hittills och bara en poäng. Nu är vi i en betydligt djupare kris. En djurgårdare, som lagt ner sin själ för laget, tycka vad man vill om resultaten – har tvingats bort i från föreningen på grund av hot. Det är för mig viktigare och betydligt mer allvarligt just nu, än alla resultat i världen.  Konsekvenserna blir ”vem vill träna Djurgården nu?” och som spelarna tragiskt nog satte fingret på ”nästa gång ger de sig på oss”.

Det klart vi reser oss igen på något sätt. Något annat alternativ finns inte, men det här vad det sista som behövdes, medtanke på säsongsinledningen.

Om en dryg timme möter Djurgården Syrianska hemma på stadion.

Låt oss vinna för Magnus Pehrsson.

”Blondinbellas” bubbla

Alla vet väl vid det här laget vem Isabella Löwengrip ofta kallad ”Blondinbella” är. Tyvärr, skulle man kunna säga. Hon startade tidigt en blogg som nu är en av Sveriges största, och är dessutom ”entreprenör” och sådant där fint. Hon har, med andra ord gott om pengar och hennes verklighet blir väl dessvärre därefter. Dessutom är hon en ganska övertygad antifeminist. Det kan man väl vara, förstås. Alla har olika åsikter. Problemet blir bara om man, som ”Blondinbella”, låter sina hjärnspöken tala istället för fakta och kunskap. Och, dessutom, skapar halmgubbar att attackera istället för sakfrågor. Nu, senast, så sent som  igår – så rasade hon över ett tredje omklädningsrum som en skola i Stockholm hade infört. Det handlar om att fler inkluderade och med vetskapen om att det finns människor, som inte känner sig hemma, varken som män eller kvinnor. Ett, så kallat tredje kön. I folkmun brukar dessa kallas transpersoner. De flesta, inbillar jag mig, tycker det här är en god idé. Det är aldrig fel att fler inkluderas och kan känna samhörighet, istället för att stå utanför någon slags norm med de vanliga könsrollerna. Detta fick ”Blondinbella” att rasa. Enligt henne, utan någon som helst kunskap, så är det här ett icke problem som ”vänstern” hittat på i brist på annat. Med det avfärdar hon, bara sådär, alla transsexuella och de som känner att de inte passar in i de vanliga könsrollerna. Hon menar dessutom att det pågår en häxjakt på de som definierar sig som män, eller kvinnor (!).

För mig, personligen, så är det svårt att förstå hur ”Blondinbella” kan tycka så illa om något som kommer inkludera flera människor och ge dessa en likvärdig chans och möjlighet. Det är en grov missunnsamhet och verklighetsuppfattning som i princip går ut på att problemet finns inte, så vida JAG inte drabbas. För ”Blondinbella” är det bara ”jag, jag och JAG”.  Idén om tredje omklädningsrum ledde dessutom till att hon, på twitter, i förlöjligande syfte jämförde detta med något märkligt djur med ett tredje kön. Sedan tidigare har hon rasat mot pronomet ”hen”. Ett skönt extra ord som är smidigt att använda om man inte vet könet, men i hennes värld ett sätt att radera kön som sådant. Detsamma gäller kvinnors underrepresentation i till exempel bolagsstyrelser som enligt henne, som just är framgångsrik på den fronten, enbart beror på inställning hos kvinnorna.

I ”Blondinbellas” värld finns det inga problem, om dessa inte drabbar henne, och är således ingen idé att ta itu med.  Strukturer existerar inte, det är en ”offerkofta”.

Jag hade önskat att hon, någon gång, vågade och kunde se utanför sin egen lilla rosa bubbla.

Det vi brukar kallar för verkligheten.

Lästips: Trollhare

Ja, du är nog rasist då

Sverigedemokraternas ”nolltolerans” är skojig, för den existerar inte. Den är bara aktuell ibland och gäller i regel bara kommunpolitiker. I ett så toppstyrt parti som Sverigedemokraterna kommer du oftast undan med rasism, om du sitter i riksdagen. Nu, senast är det riksdagsledamoten Markus Wiechel som är i blåsväder. Han har, i rent vredesutbrott kallat människor från Afrika-regionen för apor. Tröttsamt rasism och nedsättande, förstås. Han säger nu att han måste varit berusad när han skrev det och att han inte alls är rasist, för hans bästa vän är ju invandrare. Där har vi också själva grejen. Den ursäkten. Att bara för att du, på något vänster, känner en invandrare eller ”jobbar ihop” med en, så är du eller kan inte vara rasist. Det är lite som att säga hur man inte hatar muslimer, för man råkar känna en muslim. Det håller inte. Då är det bättre att vara tyst. Och om man inte kan komma med en bättre rationell förklaring än ”jag känner ju någon från annat land!!”, så är jag ledsen – men då är man med största sannolikhet rasist.

Ännu en rasist i ett rasistiskt parti, alltså.

Så mycket för ”nolltoleransen”.

Problemet med sommarskola

Varje elev som slutar högstadiet utan behörighet till fortsatta studier på gymnasiet är ett misslyckande. Det är ett underbetyg för svensk skola. I regel finns det förstås inga mirakelkurer för att komma tillrätta med det problemet, men en gemensam nämnare är förstås mer resurser. Vi ska inte inbilla oss, på något sätt, att det löser alla problem men det vore ett steg. I dag är resursfrågan ett problem. Låt mig ta ett exempel, som ligger mig nära personligen: Min pappa är lärare. Han är bildlärare. För tillfället så jobbar han på tre (!) olika skolor, samtidigt som han har sin huvudbas på en skola. Det gör att han två dagar i veckan måste åka omkring till dessa skolor. Han berättar annars om exempel där lärarna är helt överfyllda med arbete, det skärs ner och resultaten går nedåt (den skola pappa jobbar mest på har gått från bäst i länet till bland de sämre). Det är ett exempel. Jag är övertygad om att det finns många, många fler. När skolan skriker efter fler resurser kan man som regeringen gjort skära ner, eller tro att ett nytt betygssystem och ”hårdare tag” löser problemen. Eller som Socialdemokraterna, satsa. Problemet är bara att de satsar på sommarskola. Inte att tillföra fler resurser under skoltiden, så att den där niondeklassaren som ligger efter klarar gymnasiekompetensen. De satsar till och med på en obligatorisk sådan.

En sommarskola är inte per automatik fel. Men det blir vilje och visionslöst när man på något sätt, när det är försent, satsar på skolan – på sommarskola. Den tiden, då eleverna har just sommarlov och då ska någon stackare, som av fler anledningar inte klarat skolan, sitta där på sitt lov. Dessutom måste eleverna som hamnat efter vänta på sommaren, för att ha en chans att komma i kapp. 

Vi borde rimligen, i första hand, satsa på en skola där man under just skoltiden ska ha en chans att klara sig och få den hjälp man behöver.

Att flytta det till ett lov, när terminen är slut, måste faktiskt ses som ett misslyckande.

Lästips: Jonas Wikström