Johannes Blogg.

Här skrivs det om det mesta men framförallt politik och fotboll.

Tag: Alliansen

Vad som egentligen borde bekymra sossarna

I dagens Sifomätning får Socialdemokraterna under 30 procent och landar på 29.4 procent. Samtidigt fortsätter Moderaternas kräftgång och de har stöd av dryga 21 procent av väljarna. För det första vilket är viktigt att ta med sig, alliansens kräftgång fortsätter och de rödgröna har ett försprång på över 11 procent. Men Vänsterpartiet är helt plötsligt nere på cirka 6 procent och det är svårt att se det stämma med verkligheten. Sannolikheten är att de, om man tar in övriga mätningar i beräkningarna, ligger på ett väljarstöd på ungefär åtta procent. Detsamma gäller Socialdemokraterna. För även om mätningen visar ett rekorddåligt resultat är det här EN mätning. Om man lägger ihop andra mätningar pekar det på att dem snarare ligger runt 30 procent- strecket. Poll of Pools som sammanställer partiernas resultat från olika mätningar har exempelvis Socialdemokraterna på cirka 30 procent, Vänsterpartiet på åtta procent och Moderaterna på 21 procent.

Det finns med andra ord ingen anledning att som rödgrön sympatisör, eller framför allt sosse, deppa ihop över just den här mätningen. Vad som däremot borde oroa är att Socialdemokrarerna inte direkt lyfter i opinionen. De ligger i de flesta mätningar en bit över 30 men sällan över exempelvis 35 procent (valresultatet de fick 2006). Det borde oroa dem på riktigt. Stefan Löfven har alltså på många sätt stabiliserat partiet i opinionen och de utmanar alliansen och Moderaterna på allvar i samtliga frågor som är viktiga för väljarna. Det är viktigt samtidigt som de ligger bra till förtroendemätningarna (Löfven kontra Reinfeldt exempelvis). MEN de lyfter aldrig riktigt. Till skillnad från haveriet under Sahlins tid det vill säga, valresultatet 2010 och under Juholts korta tid vid makten, är så klart det här bra. Men jag tror ändå partiet siktar högre än så.

Vi ser, vilket verkar vara en ihållande trend, att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet går väldigt bra i opinionen. Det är nog så att att de båda partierna tar väljare från Socialdemokraterna. Och det må vara hänt.

Men faktum kvarstår. Socialdemokraterna är inte vad de en gång var. De är stabila i opinionen, ja, och en liten bit över 30 procent men det är trots allt lågt till skillnad från vad partiets ambition i valet i höst är (35 procent) och vilken potential det borde finnas med en massarbetslöshet på över åtta procent, ökad ojämlikhet, havererad skola och så vidare.

Det borde bekymra partiet och dess sympatisörer. Inte en enskild mätning.

 

Att vinna en tredje mandaperiod blir svårt för alliansen

Det är inte lätt att bli omvald tre gånger. Faktum är att det nog är bland det svåraste som finns i politiken. Men om man ska lyckas, precis som Fredrik Reinfeldt och hans allians vill i valet i höst krävs det en del saker.

Framför allt att man som ledare för en regering inte anses vara trött, och med en fortsatt reformagenda. Det här är nog alliansens största problem. Vad vill de egentligen åstadkomma om de får förnyat förtroende i höst? Ingen vet egentligen det. Det är parodiartade satsningar. Exempelvis har de föreslagit en satsning på 60 miljoner på sitt sektliknande konvent idag och att fem miljoner människor ska vara i arbete 2020. Det är i och för sig för en gångs skull ett ambitiöst uppsatt mål men ingen vet egentligen hur de ska uppnå det, och 60 miljoner på satsningar 2015 är ju en skymf när arbetslösheten är över åtta procent. Det är också meningen att svenska folket ska tro på det när de styrt Sverige i åtta år och arbetslösheten är högre än när de tillträde. Det är ett högt spel de försöker spela.

Det är naturligt att man efter åtta år i regeringsställning är trött. Oftast för att det ska bli lite nytt och nya idéer, byts partiledare för regeringspartierna. Men det har inte heller skett. Annie Lööf är väl egentligen den enda som är ny sen valet 2010. Men hon är ju ett sänke för sitt parti.

Men om vi bortser från nya idéer vill man väljas om för att man åstadkommit fantastiskt mycket bra saker och det återknyter till det jag skrev ovan, arbetslösheten. Alliansen går till val på som Fredrik Reinfeldt uttryckte det på konventet, att säga nej till oppositionens jobbförstörande politik. Det är dem som har lösningen. De skryter om 250 000 fler i arbete och ändå är arbetslösheten på över åtta procent, och människor är i regel beredda att betala mer i skatt för bättre välfärd och är oroliga över utvecklingen (därav också att alliansen förlorat övertaget i de viktigaste frågorna för väljarna). Det är, för regeringens del, en kommunikativ utmaning och något de misslyckats med hitills. De MÅSTE intala svenska folket att, trots massarbetslöshet som bitit sig fast, går saker åt rätt håll tackvare dem och deras politik. De försöker nu dessutom och har gjort det länge, siffertrixa för att ändra måttet i hur arbetslösheten mäts.

Det landar i egentligen i vad som också är viktigt, motståndarna. Det är dock en viktig balansgång här. För att kunna attackera moståndarna och måla ut dem som den värsta mardrömmen, måste man som regering ha egna konkreta förslag för fyra år till. Det som bland annat gjorde alliansen framgångsrika i valet 2010 var just att de lyckades framställa de rödgröna som inte speciellt trovärdiga, utan direkt politik, mot alliansens fantastiska reformagenda (”arbetslinjen”). De rödgröna var dessutom på tok för fokuserade på motståndarnas politik.

Om det är något alliansen är duktiga på är det att fokusera på motståndarna. På valnatten efter EU-valet varnade Fredrik Reinfeldt för den ”nya vänstern” syftandes på Fi, MP och vänstern och de fokuserar på hur hemska Miljöpartiet är, att sossarna är dåliga och det gamla vanliga. På dagens konvent lyckades de dessutom damma av Göran Persson. Men de går till val på samma sak som de gått till val på i åtta år, arbetslinjen. Skatten ska sänkas och sen ska de strö småpengar på reformer kommande år. Nu, efter åtta år, vet svenska folket vad det inneburit.

För att få till en lyckad valrörelse krävs det egentligen att alla tre av de ovannämnda saker fungerar som en symbios med varandra. I nuläget är inte så fallet.

Alliansen har ingen reformagenda, de försöker dessutom genom bland annat siffertrix övertyga väljarna att arbetslöshet över åtta procent är ett steg i rätt riktning men en sak som de verkligen försöker med: Skrämma väljarna med motståndarna, att alternativet är mycket värre.

Det är ett svagt case för fyra år till med en alliansregering.

Jag tror inte det räcker.

 

 

Regeringsoduglighet

Nu är vi där igen. En riksdagsmajoritet har röstat ner ett förslag från regeringen och de är fullständigt rasade Rasade på vad kanske några tänker? Jo, det är som vanligt. Förslaget som blev nedröstat vilket handlade om att sänka arbetsgivaravgiften för unga upp till 23 år, är en inneffektiv och dyr reform. Det gör detsamma. Högern ger sig nu på oppositionen för att de försvårar för ungdomar. Fattas bara att det kommer prat om fördubbling (som att utebliven sänkning blir en fördubbling) som de hållit på med sen tidigare. Kinberg Batra (M) är redan igång om att det nu blir dyrare och svårae för unga att få sitt första jobb. En annan moderat talar om att anledningen till att regeringen inte försäkrar sig om samarbete/majoritet är att oppositionen inte bryr sig om de unga (!).

Men viktigare, regeringen blir överkörda i riksdagen för att de vill det. De lägger fram sin politik, ja, det är sant. Men de är väl medvetna om att de rödgröna är emot den här reformen, de vet också att rasisterna i SD 8/10 gånger stödjer dem men i vissa fall röstar de med de rödgröna. Det gjorde dem idag. Därför kunde regeringen, om de hade velat, inte lagt fram förslaget eller försökt sökt samarbeta över blockgränserna om något som på riktigt fynnar ungdomarna.  Ni vet, sådant som är regeringens uppgift. Men det finns ingen vilja. De lägger bara fram sina förslag, hoppas på det bästa och blir sen rasande när de inte får igenom dem. Som om allt var planerat för att de vill bli nedröstade.

På kuppen tar de ungdomarna som gisslan, och låtsas som om det här drabbar dem och att de på något sätt gjort vad de kunnat. Och att oppositionen i princip vill äta upp ungdomar.

Men egentligen är det här regeringsoduglighet och ingenting annat.

Och förresten, regeringen borde tacka de rödgröna för att de sätter stopp för ineffektiv reform.

 

Borg, Björklund och Lööf kommer ut som socialister

Igår kom Annie Lööf, Anders Borg och Jan Björklund ut som socialister på bästa sändningstid. I Aktuellt igår intervjuades de tre ministrarna och talade engagerat om hur de är emot uppköpet av Astra Zeneca och gör allt för att stödja företagets ledning. Bakgrunden till det är att regeringen fattat ett beslut om att vara emot uppköpet. Finansminister Anders Borg sa bland annat så här om uppköpet igår:

Det är ytterst ovanligt att den svenska regeringen gör bedömningar om företagsaffärer, men det finns ett antal särskilda omständigheter här. Det finns väldigt starka samhällsintressen involverade. Vi lägger väldigt stora resurser på medicinsk forskning, en betydande del av den svenska medicinska forskningen ligger hos Astra Zeneca. Vi är oroliga för att Pfizers affärer är väldigt mycket upplagt utifrån skatteplaneringshänseenden

Det finansministern sa mellan raderna var att det företag som vill köpa upp Astra Zeneca i första hand gör det för att de vill tjäna pengar (därav skatteplanerarkommentaren). Wow. Vilken insikt. En moderat finansminister erkänner att företag nog i första hand vill tjäna pengar utan samhällelig hänsyn.

Näringsminister Annie Lööf fortsatte sen:

Några andra verktyg har inte regeringen. Men det finns anledning att diskutera om inte EU:s regelverk borde ändras så att samhällsekonomiska effekter skulle kunna vägas in vid stora köp.

Oj. En centerpartist sa indirekt att företag mest vill tjäna pengar och inte bryr sig om det andra speciellt mycket, så som arbete för människor och leverera en samhällelig vinst för medborgarna. För att minimera den risken krävs det nog regelverk (!).

Anders Borg och Annie Lööf utvecklade sedan sina invändningar i en kommentar till Svenska Dagbladet:

En placering långt bort ökar risken för personalnedskärningar, enligt Lööf.

- Det är så klart väldigt oroande när man ser en karta från Pfizer där Sverige inte ens finns med, tillägger hon.

Hon pekar även på att Pfizers bud är skattemässigt motiverat, vilket hon tycker visar att den svenska forskningen och jobben är en bricka i ett skattemässigt spel.

Astra Zeneca är även en viktig källa för svenska skatteintäkter, enligt Lööf, som säger att regeringens kritik mot upplägget har tre beståndsdelar.

- Forskningen, jobben, men också skatteintäkterna.

Anders Borg varnar för affärer som har ett stort mått av skatteupplägg som drivande motiv.

- Det vi nu ser är en fientlig process där ett väldigt viktigt skäl för affären förefaller att vara ett skattetekniskt upplägg, säger han.

Det skattemässiga motivet gör även att affären måste avslutas före årsskiftet, då amerikansk lagstiftning ändras och möjligheten att använda obeskattade reserver utomlands inte kan användas på samma sätt av Pfizer.

Skatteupplägget gör även att trycket på personalminskningar ökar, enligt Borg, som pekar på att Pfizer gjort personalnedskärningar på över 100 000 personer efter tidigare förvärv av bland annat Wyeth och Pharmacia.

Det verkar alltså inte bättre än att den borgerliga regeringen går all in på en protektionistisk linje, då de är oroliga för att det där andra företaget kommer förstöra det Astra Zeneca byggt upp genom att bara vilja tjäna pengar på bekostnad av allt det andra. Vem blir först att anklaga dem för protektionism och stängda gränser?

Nu väntar vi bara på att Björklund, Lööf och Borg ansöker om medlemskap i Vänsterpartiet.

Det är inte varje dag en borgerlig regering inser att företag, framför allt, drivs av en vilja att tjäna pengar och de kommer göra allt för att maximera vinst.

Förnuft och saker som fungerar före känsloargument och känslor. Tills idag

I en debatt inför presidentvalet 1988 fick Michael Dukakis, Demokraternas presidentkandidat, frågan av en moderator huruvida han fortfarande var emot dödsstraff om hans dotter och/eller fru hade utsatts för ett grovt brott. Det säger sig självt att frågan å ena sidan var otroligt vinklad från början, men också någon det är svårt för en kandidat att komma helskinnad ur. Dukakis som sen tidigare hade varit öppen med sitt motstånd mot dödsstraff försökte så gott han kunde, men det gick inget vidare. Det här är dödsstraff och ”hårdare tag”-förespråkare i ett nötskal. De spelar på känslor.

För vem skulle svara ”jag vill att gärningsmannen ska få vård” på frågan vad en skulle göra om någon av ens nära och kära utsattes för ett grovt brott? Med största sannolikhet ytterst få och de som svarat så skulle med största sannolikhet bli utskrattade och utpekade som kalla. Men det är inte konstigt att man svarar att man vill att gärningsmannen ska dödas och alla möjliga hemskheter. Det är förståeligt. Tänk dig själv så gott det går som anhörig, du är förtvivlad, du har förlorat någon som betyder väldigt mycket för dig. Det första som går igenom ditt huvud är nog då förmodligen inte hur vi ska få ut personen som begått detta brott ut i samhället efter några år i fängelse, eller något rimligt straff. Men hårda straff i all ära, får de inte tillbaka sin person. De kan få upprättelse i den mån det går, men aldrig tillräckligt.

Det här är, bland annat, varför vi har ett rättssystem och till skillnad från USA tror ju vi i Sverige inte riktigt på idén att låsa in människor för alltid, än mindre har vi ett rättssystem som baserar sig på känslor. Eller trodde och hade, kanske jag ska säga. För idag förändrades det där delvis. Idag röstade riksdagen om att döma allt fler till livstid utan tidsbegränsning. Bara två partier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, hade några invändningar och röstade mot förslaget. Debatten inför beslutet som Oisin Cantwell redogör för här, handlade om det jag tog upp ovan. Om alternativa scenario, om mördare och ”tänk om”. Det ska baseras på känslor, vidriga mördare ska tas upp som exempel och så vidare. Det är så här det ser ut. I den här debattartikeln, skriven av Alice Åström och Peter Althin, var tongångarna dem samma i kommentatorsfälet tills det stängdes. De som mördat någon skulle minsann få avtjäna lika många år som de tagit och så vidare. Det var ”rättvist”.

Problemet är att högre straff inte fungerar för att få ner brottsligheten. Brottsförebyggande och rehablitering så att de som begått brott får komma ut i samhället, däremot, gör det. Den där synen om hårdare straff som universallösning är både verkningslös och förlegat. Och bygger snarare på känslor och ”revansch”

Att nära och kära med största sannolikhet vill ta livet av den personen som tog livet av deras son, dotter och så vidare, må vara hänt. Det hör på sätt och vis till och är helt förståeligt.  Än mer, att kommentatorsfält till tidningsartiklar, känd för sin avloppslåga nivå använder liknande argument är inte heller konstigt.

Det som däremot är både konstigt och olyckligt är att våra folkvalda politiker använder känsloargument före både sunt förnuft och sådant som fungerar (ja, jag vet att det är valår och det här är populism som fungerar, men ändå).

Politiker borde kunna tänka steget längre än den där reflexmässiga känsloreaktionen och argumentet.

Dessvärre kommer det svenska rättssystemet, i och med detta beslut, mer och mer handla om känslor före förnuft.

Fredrik Reinfeldts antirasistiska engagemang hänger på hur han hanterar Tobias Billström

Jag har sedan Sverigedemokraternas intåg efter valet 2010 tyckt att Fredrik Reinfeldt varit bra och konsekvent i att stå upp mot rasism och för öppenhet. I riksdagsdebatter har det exempelvis känts genuint och härligt att lyssna på, när han gett sig på Jimmie Åkessons politik. Men även han har gjort misstag, så som när han skyllde sjunkande skolresultat på ensamkommande flyktningbarn (!). Ett lika bisarrt som felaktigt påstående och något rasister brukar komma med. Men om vi utgår ifrån att alla kan göra misstag, och en gång är ingen gång, får Reinfeldts facit anses vara helt okej.

Eller? Tänk om det vore så enkelt. Som statsminister har Fredrik Reinfeldt även ansvar för statsråden och hur de uttalar sig, vad som anses vara okej och inte. Det sänder också tydliga signaler. Och där faller Reinfeldt kort. Migrationsminister Tobias Billström, en levande SD-kopia när det kommer till uttalande som går i linje med att flörta med rasister, kommer alltid undan. Han har bland annat jämfört jagandet av papperlösa med jagandet av mördare, inte velat att de ska få sjukvård, han har velat utvisa tiggande romer och så vidare. Det finns fler, men jag tror det räcker så. Här har ni en hel lista om ni vill. Det senaste han gjort är att påstå att 25 procent av eleverna i Malmö är undantagna från simundervisningen och sex och samlevnadsundervisningen. Tidningen Sydsvenskan granskade detta närmare och kom, föga förvånande, fram till att han ljög.

Vid tidigare utsvävningar från Billströms sida har Fredrik Reinfeldt svarat med att han nu måste jobba för att få tillbaka statsministerns förtroende och att han borde uttrycka sig mer humant.

Men Billström slutar som bekant inte. Han verkar inte kunna. Det här verkar vara den han är. En populist och med tveksamma värderingar som ligger fasligt nära Sverigedemokraterna.

Om Fredrik Reinfeldt är allvarlig med sitt brinnande engagemang för öppenhet och mot rasism, borde han låta Billström gå.

Annars blir det bara fina ord.

Att inte sänka något är inte detsamma som att höja något

Igår skrev jag som bekant om att Annie Lööf istället för att bli fullständigt galen, borde tacka de rödgröna, för att de satte stopp för en ineffektiv och dyr reform i den sänkta arbetsgivaravgiften. Det jag inte nämnde då var att hon även, vilket blivit en vana från högerns sida vid det här laget, siffetrixade.

Efter omrötsningen som förkunnande att regeirngens förslag föll sa hon följande:

Jag blir otroligt provocerad när man tar unga som gisslan i det politiska spelet. Det är deras möjligheter till jobb det handlar om”, säger hon i en skriftlig kommentar.

”De sätter sitt politiska spel före jobben till unga. Hur ska småföretagen och kommunerna kunna erbjuda sommarjobb till unga när oppositionen gör det dyrare att anställa just unga?

Notera nu. Det de rödgröna röstade nej till var alltså ytterligare EN sänkning av arbetsgivaravgiften för unga. Ingenting annat. Hur kan då en utebliven sänkning bli en höjning? Nej, precis, det går inte. Det är matematiskt omöjligt.  Och det är det här som är så tröttsamt.

Under citatet kände sig artikelförfattaren tvungen att rätta henne. Ja, det var så illa:

Oppositionens avslag innebär dock inte att det blir dyrare än i dag att anställa unga. Det blir bara inte ännu billigare.

Jag är personligen väldigt dålig på matte men till och med jag förstår skillnaden på att inte sänka något ännu mer, och HÖJA något. Annie Lööf däremot, vår näringsminister, verkar inte förstå eller så använder hon det argumentet för att hon tror att det fungerar. Trots att det inte stämmer. Det är lögn och förbannad lögn.

Men hon är inte ensam. Jag såg så sent som nyss moderata twittrare anställda på regeringskansliet twittra ut en påstådd höjning.

Politik ska innehålla känslor och hårda argument. Vad det däremot inte ska innehålla är ett argument som är ren lögn, till och med en fördumning av debatten. Vem gynnas av det?

Jag hoppas och tror att de enda som tillsist missgynnas är de som uppenbart inte kan räkna, eller inte bryr sig om sanning och lögn. Som Annie Lööf.

Och övriga högerpolitiker.

Annie Lööf borde tacka de rödgröna

Idag röstade en majoritet i socialförsäkringsutskottet ner ytterligare en sänkning av arbetsgivaravgiften för unga. Det är bland det mest ansvarsfulla sakerna man kan göra som politiker, att sätta stopp för något som inte fungera. För som jag skrivit i tidigare inlägg har IFAU underkänt reformen samtidigt som de få jobb reformen skapat kostat en förmögenhet. Det är, med andra ord, en extremt dyr reform men även en väldigt ineffektiv sådan. Det är precis som Tomas Eneroth (S) säger:

Förslaget är en mycket dyr åtgärd. Man kan göra väsentligt mycket mer för att få in ungdomar på arbetsmarknaden. Det är som att fylla ett glas vatten genom att sätta på sprinklern i taket. Det är bättre att rikta stödet direkt till de ungdomar som inte har ett jobb. Den här åtgärden ger stöd till ungdomar som redan har ett jobb. Det har ju visat sig vara en ineffektiv åtgärd.

Näringsminister Annie Lööf är dock helt rasande efter omröstningen. Hon säger så här:

Jag blir otroligt provocerad när man tar unga som gisslan i det politiska spelet. Det är deras möjligheter till jobb det handlar om.

Gisslan? Trodde verkligen Lööf att de rödgröna som varit emot liknande reformer skulle rösta ja? Seriöst? Det är det här som blir så märkligt. 9/10 är rasisterna i Sverigedemokraterna ett lojalt parti och röstar med regeringen, men när de för en gångs skull inte gör det blir Annie Lööf galen för att oppositionen är emot regeringens politik (!). Det är vad det här handlar om. Och det är obegripligt oseriöst. Det är regeringens uppgift att lägga förslag som har stöd i riksdagen.

Det Annie Lööf egentligen borde göra är att tacka de rödgröna för att de var ansvarsfulla nog att rösta nej och lyssna på experter som sågat reformen fullständigt. Svenska skattebetalare förtjänar bättre valuta för pengarna än en misslyckad reform. Men framför allt förtjänar Sveriges unga bättre än en reform som gör företagen skitglada men kostar en förmögenhet och ger knappast resultat. Tänk vilka möjligheter man hade skapat om man hade använt pengarna som gått till sänkning av arbetsgivaravgiften till någonting vettigt.

Men Annie Lööf bryr sig inte. Hon fortsätter i godan ro försvara en reform experter dömt ut.

Det är verkligen inte att bry sig om Sveriges unga, Annie Lööf.

 

 

 

Alliansen vill göra det de rödgröna förlorade på 2010

Jag skrev i höstas en B-uppsats i Statsvetenskap om den politiska retoriken mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i två val. Jag riktade då in mig på partiledarna i de två tvalen, Göran Persson 2006 och Mona Sahlin 2010. Det var på många sätt tråkigt att återuppleva valdebatterna från 2010 men med lite perspektiv till det valet, var det även nyttigt. Det kanske främsta jag fick ut av uppsatsen som egentligen inte vad var min uppsats handlade om var väl de rödgrönas strategi 2010 som fick symboliseras av Mona Sahlin.

Jag gick igenom tre debatter 2006 och 2010. Det som slog mig med debatterna 2010 var de rödgrönas brist på egna förslag och idéer. Jag tror inte det handlade så mycket om att det var brist i ordets rätta bemärkelse, utan att väljarna inte upplevde idéerna som konkreta och trovärdiga. Mona Sahlin tog i debatterna upp det där med satsningar på välfärden istället för skattesänkningar och sådana saker. Givetvis något som uppskattas om man röstar vänster, men det kändes svävande och var kanske det mest konkreta Sahlin och de rödgröna hade att komma med. Och det var inte tillräckligt. Sedan hade hon mest sina attacker på Reinfeldt. Vad jag vill komma till är att de rödgröna 2010 upplevdes av väljarna att sakna konkreta alternativ till regeringens ”arbetslinje”. Det blev mest ”vi vill ta bort allt ni gjort och göra så här istället” (dessutom, ”chockhöjd” skatt som var tacksam angreppspunkt). Jag tror att de rödgröna litade för mycket på att folkets vrede mot regeringen räckte. Det räckte att fokusera på vad mycket hemskt alliansen hade gjort. Som om väljarna skulle rösta bort alliansen i ren frustration, och att egna trovärdiga förslag kunde komma i andra hand.

Ingen ska inbilla sig att det var den enda anledningen till att de rödgröna förlorade. Det vore givetvis att göra det för enkelt för sig. Regeringen hade exempelvis en finanskris de kunde påtala och som folket upplevde att de klarade av galant och så vidare.

Nu är det snart val igen och jag upplever att Moderaterna och alliansen försöker göra det de rödgröna delvis förlorade valet på. De har inga direkta förslag längre, det handlar numera om att förvalta och de har lagt ner striden i skolfrågan och försöker nästan ge en bild av att Socialdemokraterna och Moderaterna är överens om mycket. Igår avslutades deras Sverigemöte i Göteborg där 2 800 moderater hade samlats. Inga nya förslag kom fram, sossarna var fortfarande oseriösa, vill ha en ”bidragslinje”, kritik är smutskastning och S har hål i budgeten. Det var ungefär det. Och det är så Moderaterna tänker vinna valet. En arbetslinje på över 8 procent ska försvaras mot Socialdemokraternas ”bidragslinje”. Dessutom ska Stefan Löfvens brist på vem han vill regera med, påtalas. Det här är Moderaterna och till vis dels alliansens valplattform 2014. Det klart, de mindre partierna kanske kommer förelså något nytt, men alla vet att det inte spelar någon roll. Inget nytt. De ska bara fortsätta.

Mot det här står Socialdemokraterna som man kan säga mycket om, men de har konkreta förslag som exempelvis 90 dagarsgarantin. Likaså Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De tre verkar också ha lärt sig av valet 2010. Det ska förstås påtalas hur katastrofala alliansen varit, men de verkar den här gången mer fokusera på vad de VILL göra.

Alliansen verkar alltså vilja driva en valrörelse som de rödgröna förlorade på 2010. Fokus ska ligga på motståndarna, knappt några egna trovärdiga förslag och de ska övertygas om att över 8 procent arbetslöshet innebär lägre arbetslöshet.

Med ett halvår kvar till valet har jag svårt att se den strategin gå hem.

 

Vetenskap före anekdoter

I Agenda i söndags försvarade Centerpartiets partiledare, Annie Lööf, sänkt arbetsgivaravgift för unga och sänkt krogmoms, med att hon ”träffat företagare”. Det är det vi brukar kalla för anekdoter. För att göra anekdoten mer mänsklig och lättare att relatera till brukar man ge en företagare ett namn. Vem ifrågasätter egentligen x berättelse? Det gör man ju inte. Det vore politiskt självmord. Istället kontrar man oftast med egna härliga anekdoter från verkligheten.

Anektoter är en viktig del av politiken för politikern. Den ger en bild av att hen varit ute i verkligheten och träffat människor. Hur ofta politikern, i det här fallet Annie Lööf, träftat människor eller om hon ens träffat alla dessa företagare vet ingen. Det går inte att kolla upp i regel och därför blir det också effektivt.

Men vetenskap slår anekdoter från enskilda företagare. Och just vetenskapen har slagit fast det ineffektiva med sänkt restaurangmoms och sänkt arbetsgivaravgift för unga som både extremt kostsam och med väldigt begränsade effekter på sysselsättningen. Jag vet inte om Annie Lööf tar till sig vetenskap förutom sina egna anekdoter hon håller så kära, eller om hon fortsätter med anekdoter för att hon vet att det är det enda som räddar henne.

Det spelar egentligen ingen roll. En näringsminister och överhuvudtaget politiker med ansvar, borde faktiskt kunna förhålla sig till vetenskapliga undersökningar som granskat reformerna och inte enskilda glada företagare som fått mer pengar i vinst.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 416 andra följare