Johannes Blogg.

Här skrivs det om det mesta men framförallt politik och fotboll.

Tag: Alliansen

Stefan Löfven fick ett utomordentligt skäl att stänga ute vänstern

Igår började Stefan Löfven samtalen för att kunna bilda en ny regering. Först pratade han med Miljöpartiet som han vill bilda regering med och sedan kontaktade han Vänsterpartiet. Svaret Löfven gav till Vänsterpartiets ledare, Jonas Sjöstedt, var kort och koncist. Han ville inte ha dem i regering, inte ens inleda en diskussion med dem. Skälet han angav var logiskt, då det försvårar blocköverskridande lösningar även om Vänsterpartiet var helt öppna med att de vara beredda på det. Jonas Sjöstedt var besviken efteråt.

I och med detta spelar Löfven ett högt spel. Han ska nu bilda en regering som är mindre än alliansen, komma överens om budgeten med Vänsterpartiet och i andra frågor över blockgränserna. Vänsterpartiet blir ett stödparti, liksom ett oppositionsparti. Men det gör att Löfven har flera saker framför sig och det är förhandlingar med vänstern, som nu är arga på honom, och Centerpartiet och Folkpartiet som avvisar honom.  Ur det perspektivet vore det smartare och skulle göra regeringsfrågan lättare, att faktiskt ta in Vänsterpartiet för då kommer budgetförhandling och allt annat på köpet.

Stefan Löfven verkar sannerligen skött samtalet med Jonas Sjöstedt ytterst osnyggt,  men ingen kan på fullaste allvar vara överraskad av Stefan Löfven och Socialdemokraternas beslut. I hela valrörelsen har Löfven talat om Miljöpartiet som en naturlig samarbetspartner samtidigt som han knappt tagit Vänsterpartiet i sin mun och sagt, svävande, att de fortsatt kommer ha ett ”bra samarbete” som Socialdemokraterna har med andra partier. Det går inte att misstolka Löfvens ogillande av Vänsterpartiet. Det är inte bara hans ogillande utan hos socialdemokratin har det alltid funnits en skepsis mot partiet. Samarbete, ja, till viss del men inte längre. Göran Persson var tydlig med sin tid. Mona Sahlin försökte i valrörelsen 2010 någonting annat, det vill säga, en rödgrön koalition efter att ha gett efter sitt eget motstånd. Det gick inte alls bra. Då fick de som återigen ogillar Vänsterpartiet vatten på sin kvarn och kunde skylla förlusten på partiet. Att det är både förenklat och felaktigt gjorde detsamma. Slutsatsen av det valet var från alla håll, förövrigt, att partierna skulle gå till val var för sig. Ett rimligt beslut.

Sedan kom Juholt som var en katastrof för partiet och till sist, Löfven. En gammal arbetare som är en typisk gråsosse och som står till mitten i politiken. Partiets politik lades stegvis om. Man fokuserade på jobb och ekonomin, och vann den kampen.  Så i måndags vaknande man upp till ett jobbigt parlamentariskt läge. Ingen socialdemokrat hade givetvis önskat sig det här.

Däremot gav den Stefan Löfven och partiets ledning ett utomordentligt skäl att stänga ute vänstern. För det är i det här läget strategiskt att stänga ute dem för att göra upp över blocköverskridande. Det är något folk i regel köper. Eller det är i alla fall lättare att svälja.

Med det slapp också Stefan Löfven ställas inför ett svårare läge, ifall de rödgröna hade fått majoritet, och huruvida han skulle kunna tagit sig ur det på något sätt utan att vänstern skulle få vara med. Det hade varit svårare och sett illa ut.

Det är jag övertygad att han och partiets ledning är glada för idag.

Återigen slipper de Vänsterpartiet i regering och ett bra skäl för det hade dem också.

 

 

Varför dumförklara företagen?

Sänkt restaurangmoms och RUT-avdrag är båda reformer som upplagda för arbetsgivare och deras företag. Det är också två, framför allt, dyra reformer som i grunden kostat mer än de smakat. Nu ska de däremot försvaras av alliansen till varje pris. Det talas om hur många jobb som försvinner ifall man tar bort RUT-avdraget och höjer restaurangmomsen.

Den här idén om att världen på något sätt går under ifall man reformerar/tar bort dessa åtgärder är intressant. Det är intressant, i synnerhet, eftersom det helt frigör arbetsgivare från ansvar för sina anställda. Ansvaret blir statens. Företag behöver skattesubvention för att överleva, låter det indirekt. En följdfråga blir då ifall man verkligen är en vidare företagare ifall man inte säger sig kunna överleva utan skattesubvention från farbror staten, så man tvingas gå så långt att säga upp personal.

Men i debatten om de här två reformerna glöms även arbetsgivarens ansvar bort. Vilken rätt har dem att, bara för en ineffektiv åtgärd avskaffas, säga upp en massa människor? Näringsminister Annie Lööf (C) tar gärna företag som exempel, som pratat med henne, och varnar för vad som händer med de anställda ifall de rödgröna får makten och tar bort eller förändrar de här ineffektiva åtgärderna. Det är ohederligt och ger i grunden en bild av att restauranger inte existerade innan den sänkta restaurangmomsen, inte heller städföretag existerade innan RUT. Men framför allt blir det intressant apropå högerns syn på fri företagsamhet. De ska få en massa skattesubventioner som ger få jobb och kostar desto mer, men de får med fördel sparka folk om reformen försvinner, för de kan inte överleva annars låter det ofta.

Det är inte att tro på fri företagsamhet. Än mer är det verkligen att dumförklara företagarna och samtidigt låta arbetsgivaren gå fri från allt ansvar för sina anställda.

Och det är en otroligt illa förd politik.

 

 

Nej, det finns ingen Annie Lööf-effekt

På söndag är det val och tills dess får vi stå ut med fler enskilda mätningar än vanligt. Idag fick vi en från Aftonbladet/United Minds som Aftonbladet rapporterade om. Av vad vi kunde utläsa av den har skillnaden mellan blocken sjunkit och det skiljer nu bara fyra procent.

Om man däremot utgår ifrån Svensk Opinion och Poll of polls som sammanställer alla mätningar är avståndet mellan blocken större. Det skiljer där istället åtta procent.  Det man dock kan se, vilket får ses som en trend, är att skillnaden så sakteliga minskar.

Nå väl, nog om det. I samma mätning som Aftonbladet redogjorde för går det även att se en ökning för Centerpartiet som i den mätningen får över sex procent. Det är dock fortfarande en mätning, notera det. Aftonbladet mäter även den personliga populariteten hos partiledaren och där har Centerpartiets partiledare, Annie Lööf, blivit allt populärare och får 22 procents stöd.  Det ledde givetvis till en sådan här rubrik:

Lööf-effekten

I en mätning har Centerpartiet lyft och i en mätning har populariteten för deras partiledare också stigit. Det kallas en ”effekt”. I poll of polls får Centerpartiet 5.2 procent av rösterna. I valet 2010 fick dem över sex procent. Om man sammanställer opinionsläget ligger alltså partiet under valresultatet med en procent lite drygt. Det är det enda rimliga måttet att utgå ifrån för att få en bild av opinionsläget. 

Givetvis har Centerpartiet gjort en god valspurt som det ser ut. Det var exempelvis inte alltför längesen partiet låg runt fyra procent tillsammans med sin allianskollega Kristdemokraterna.

Men det finns ingen riktig Annie Lööf effekt att tala om. Hon har gjort det bra även fast hon ljuger värre än någon politiker hos alliansen. Och visst, kanske hon till och med är den största orsaken till att Centerpartiet har stabiliserat sig i opinionen.

Aftonbladet vill ha klick, så klart. Därför gör dem så här. Men det går inte att tala om en effekt när partiet, trots en enskild mätning, ligger under valresultatet 2010. 

Att göra det ger väl i bästa fall en bra rubrik. Men inte mer än det. 

 

För en rödgrön majoritet krävs det att man röstar på något rödgrönt parti

Inför EU-valet skrev jag lite om att det kan bli en situation där Feministiskt Intiativ inte får över fyra procent i riksdagsvalet och en röst på dem därför kan bli, om man vill ha en rödgrön regering, ”bortkastad”. Sedan kom EU-valet. Fi flög på en imponerande våg och fick fem procent och ett mandat i Europaparlamentet. Det var då, sedan hände något.

Det går att spekulera i vad som hände. Kanske blev de övriga partierna bättre på att fylla tomrummet när det kommer till jämställdhetsfrågan och Fi, i och med att de inte sitter i riksdagen, fick mindre uppmärksamhet ju närmare valet kommer. Nu är det mindre än två veckor kvar till valet och partiet står kvar på 2.7 procent.

Det är ungefär, rent antalsmässigt, vad de kammade ihop i EU-valet men eftersom betydligt färre röstar där än i riksdagsvalet landar de på den siffran. I korthet innebär det också att de egentligen inte lyckats locka till sig några fler väljare än de fick i EU-valet. De har sin bas och den räcker så här långt just nu.

Som det ser ut nu i opinionen är de rödgröna partierna några fåtal mandat från egen majoritet i riksdagen. Om man som Fi-röstare vill se en rödgrön regering, stark sådan oavsett om vänstern eller ej ingår, blir därför en röst på Fi bortkastad. Det är osannolikt att tro att de på mindre än två veckor kommer göra en sådan uppsving med det begränsade medieutrymmet, och växa med över en procent som krävs.

Valet är inte här än och egentligen ska man därför vara försiktig med att döma ut ett partis chanser. Däremot kommer en röst på partiet fortfarande vara en stor chansning. Vissa kommer så klart dessutom hävda till att en röst på det man tror på inte kan vara bortkastad. Det får man tycka. Men i det här fallet gör det att man på något sätt delvis accepterar Fredrik Reinfeldt fyra år till som statsminister och anser sin princip att rösta på exakt vad man tror på, vara viktigare än ett regeringsskifte och en stark rödgrön regering.

Det är en helt okej avvägning att göra men man måste nog faktiskt ta och göra den.

Om man vill se en rödgrön majoritet krävs det faktiskt att man röstar på något av de rödgröna partierna den 14 september.

 

För en rödgrön majoritet krävs det att man röstar på något rödgrönt parti

Inför EU-valet skrev jag lite om att det kan bli en situation där Feministiskt Intiativ inte får över fyra procent i riksdagsvalet och en röst på dem därför kan bli, om man vill ha en rödgrön regering, ”bortkastad”. Sedan kom EU-valet. Fi flög på en imponerande våg och fick fem procent och ett mandat i Europaparlamentet. Det var då, sedan hände något.

Det går att spekulera i vad som hände. Kanske blev de övriga partierna bättre på att fylla tomrummet när det kommer till jämställdhetsfrågan och Fi, i och med att de inte sitter i riksdagen, fick mindre uppmärksamhet ju närmare valet har kommit. Nu är det mindre än två veckor kvar till valet och partiet står kvar på 2.7 procent.

Det är ungefär, rent antalsmässigt, vad de kammade ihop i EU-valet men eftersom betydligt färre röstar där än i riksdagsvalet landar de på den siffran. I korthet innebär det också att de egentligen inte lyckats locka till sig några fler väljare än de fick i EU-valet. De har sin bas och den räcker så här långt just nu.

Som det ser ut nu i opinionen är de rödgröna partierna några fåtal mandat från egen majoritet i riksdagen. Om man som Fi-röstare vill se en rödgrön regering, stark sådan oavsett om vänstern eller ej ingår, blir därför en röst på Fi bortkastad. Det är osannolikt att tro att de på mindre än två veckor kommer göra en sådan uppsving med det begränsade medieutrymmet, och växa med över en procent som krävs.

Valet är inte här än och egentligen ska man därför vara försiktig med att döma ut ett partis chanser. Däremot kommer en röst på partiet fortfarande vara en stor chansning. Vissa kommer så klart dessutom hävda att en röst på det man tror på inte kan vara bortkastad. Det får man tycka. Men i det här fallet gör det att man på något sätt delvis accepterar Fredrik Reinfeldt fyra år till som statsminister och anser sin princip att rösta på exakt vad man tror på, vara viktigare än ett regeringsskifte och en stark rödgrön regering.

Det är en helt okej avvägning att göra men man måste nog faktiskt ta och göra den.

Om man vill se en rödgrön majoritet krävs det faktiskt att man röstar på något av de rödgröna partierna den 14 september.

 

Den rödgröna regeringsfrågan

Nu är det två veckor kvar till valet. Det innebär att det mer och mer spekuleras i vilka som kommer ingå i en eventuell rödgrön regering. Blir det ”bara”en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet eller kommer även Vänsterpartiet ingå?

Vänsterpartiets partiledare, Jonas Sjöstedt, har varit tydlig. Han vill att partiet ska vara med i en rödgrön regering. Så sent som idag skrev han på Svenska Dagbladets debattsida hur en rödgrön majoritet med vänstern i regering är garanten för att hålla rasisterna borta och för att föra landet i en progressiv riktning.

Stefan Löfven, Socialdemokraternas partiledare, har sagt att han inte kommer dela ut några ministerposter före valet men samtidigt sagt att Miljöpartiet är deras ”naturliga samarbetspartner”. Vad vi som minst har att vänta oss, som det verkar är en S och MP-regering. Huruvida vänstern kommer ingå i den är skriven i sten men om Socialdemokraterna får välja blir nog inte så fallet.

Varför det är så är ganska enkelt. Socialdemokraterna har alltid varit rädda för att riktigt släppa in vänstern. De anses skrämma bort väljare och ses i regel som ansvarslösa. Detta trots att de haft ett samarbete tillsammans med både sossarna och Miljöpartiet om 16 budgetar från 1998 till 2006 i form av stödparti.

Men ett samarbete med vänstern i någon form, ifall det nu blir rödgrön majoritet, är givet. De blir i så fall ett stödparti till en socialdemokratisk ledd regering återigen även om Sjöstedt nu skriver, förstås, att de i så fall ändå kommer ställa vissa krav. Det innebär att Stefan Löfven kommer förhandla med partiet när det kommer till den ekonomiska politiken för att, helt enkelt, få igenom en budget. I ett sådant läge slipper även Socialdemokraterna och Miljöpartiet ge sig in på vänsterns krav om vinster i välfärden. Det är nämligen partiets enda krav för att ingå i regering i princip. De vill se ett totalt vinststopp vilket både S och MP avvisar även om de är överens om skärpningar.

Vänsterpartiet har dock mycket att förlora på att ingå i en regering. Det räcker med att titta på de tre allianspartierna förutom Moderaterna när det kommer till raserat väljarstöd. Eller på Norge där Sosialistisk Folkeparti i åtta år var i en koalitionsregering med bland andra norska Socialdemokraterna (Arbeiderpartiet). De har nu stöd av drygt fyra procent av väljarkåren och i senaste valet klarade de så när spärren till deras riksdag.

Men för Vänsterpartiet finns det ett viktigare skäl att faktiskt ingå regering. De måste visa att de kan ta ansvar. Det klart, de styr tillsammans med både S och MP i ett flertal kommuner i landet men det blir aldrig samma sak som att ingå i regering. Än mindre blir det i väljarnas ögon samma sak att agera stödparti åt regeringar som de gjort länge, och varit involverade i budgetarbetet. Väljarna ser bara en socialdemokratisk regering med statsråd.  I ett läge där vänstern ingår i regering skulle det också få bort mycket av det folk har invändningar mot dem som ansvarslösa och så vidare – som den stora ”vänsterfaran”. De får, kort sagt, bort stigmatiseringen runt dem.  Dessutom kan de förhoppningsvis, även om kompromisser sker, kunna uträtta saker i regering.

Vänsterpartiet skulle helt enkelt må bra av att äntligen få ta det där regeringsansvaret. Men jag tror Stefan Löfven och Socialdemokraterna helst av allt undviker det efter den 14 september.

 

 

Sluta fördumma regeringsfrågan

Det är val snart. Regeringsfrågan har kommit upp på dagordningen, mycket på grund av att alliansen lämnat olika besked samtidigt som man satt Sverigedemokraterna i centrum. Grundpremissen är dock att rasisterna (Sverigedemokraterna) inte ska få makten över regeringsbildandet ifall någon av blocken inte får majoritet i riksdagen.

Läget just nu med mindre än tre veckor fram till valet är att de rödgröna leder över alliansen med över tio procentenheter. En majoritet eller ens att alliansen skulle bli större, är således långt borta. I poll of polls som sammanställer alla opinionsmätningar ligger de rödgröna 0.7 procentenheter från egen majoritet. Vad som är mest sannolikt kan ni nog därför lista ut själva.

Men frågan blir då, kommer alliansen släppa fram en rödgrön regering som blir större än alliansen men där alliansen och SD TILLSAMMANS blir störst? Det är frågan. Alliansen säger ”ja men”. Jan Björklund sa exempelvis så här så sent som idag:

 Vi i Alliansen lägger fram ett gemensamt valmanifest som är vår budget, men de rödgröna ger inga svar. Säg att vi har 160 mandat efter valet, om Stefan Löfven har stöd från färre kan vi inte släppa igenom det.

– Vänsterpartiet talar gång på gång om att de inte kommer vara stödparti. Då måste S och MP förfoga över mer mandat än Alliansen för att få stöd för sin budget. Då får vi en regeringskris redan vid jul, då budgeten ska röstas igenom.

De rödgröna skulle kunna få igenom en budget även om alliansen + SD är störst. Det bygger dock på att de två inte går ihop för samma ekonomiska politik. Regeringsunderlaget förblir dock osäkert och man är i ett läge där man riskerar att åka på nederlag i enskilda frågor och där krävs nog blocköverskridande samarbete. Ungefär som läget är nu, alltså. Alliansen skulle i ett sånt läge frångå alla principer och regera med stöd från SD. Det skulle dock i så fall röra sig om ett aktivt stöd, och ett organiserat samarbete i vissa frågor, eftersom de rödgröna är större än alliansen.

Men Björklund spelar dummare än vad han är här och det måste sluta. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har lagt 16 budgetar tillsammans under åren 1998-2006. Socialdemokraterna har dessutom styrt landet i decennier. Att Vänsterpartiet skulle riskera en rödgrön regering och till och med fälla en sådan, förefaller helt osannolikt och i så fall indirekt bidra till att göra Reinfeldt till statsminister. Då ska något extraordinärt till i budgetförhandlingar där vid en rödgrön seger Vänsterpartiet med största sannolikhet kommer ingå.

Regeringsfrågan är inte lätt men den är heller inte speciell svår. Och än viktigare, den förtjänar att tas på ett seriöst och icke fördummande sätt.

Där har Jan Björklund diskvalificerat sig.

 

 

 

 

Fredrik Reinfeldts enda chans att regera vidare

Jag tror statsminister Fredrik Reinfeldts antirasistiska engagemang och förakt mot rasisterna (Sverigedemokraterna) är genuint. Visserligen har jag kritiserat honom för att inte vara helt konsekvent när det kommer till vissa statsråd och ett fåtal klumpiga uttalande han har gjort, men utöver det. I går sommartalade Fredrik Reinfeldt vilket också blev ett startskott för Moderaternas valspurt. Där talade han om att vi skulle öppna våra hjärtan mot människor som kommer till andra länder och att det kommer kosta, samtidigt som reformer de kommande åren kan komma att bli lidande. Rasisterna hoppade direkt på tåget och deras partiledare, Jimmie Åkesson, twittrade att statsministern nu klargjort konfliktlinjen som, enligt han var, ”massinvandring eller välfärd”.

Talet fick lite olika reaktioner. Socialdemokraterna försökte spinna på att han försökte göra en konfliktlinje mellan välfärd och invandring för att på så sätt göra så att både Moderaterna och Sverigedemokraterna växer och till följd av det, göra så att han kan regera vidare. Andra var stolta över en statsminister som, oavsett kostnad, står upp för öppenhet och att den här regeringen när andra högerregeringar anpassat sig efter rasismen gått åt andra hållet. Det sistnämnda är en korrekt observation. Reinfeldt har stått upp för öppenhet och så även regeringen, med få undantag. För det förtjänar han respekt. Han är också, vilket jag tror många inser, den sista utposten mot SD från Moderaternas håll.

På så sätt tror jag även Socialdemokraternas spinn ses som låmgsökt men hans påhittade konfliktlinje tål att ifrågasättas och fördjupa oss i eftersom det är en som spelar rasisterna rakt i händerna. De vill ha en konflikt mellan välfärd (ni vet, äldrevård vs ”ta in massa människor”) och nu fick de delvis det. Dessutom är det en ohederlig sådan. Reinfeldt har valt bort välfärden och satsat miljarder på skattesänkningar till sådana som han själv, därför är snacket om ”inget reformutrymme” rökridåer.  Men som sagt tror jag spinnet från sossarna kan slå fel, då Reinfeldt har blocköverskridande respekt på det här området.

Samtidigt bör vi ha en sak i åtanke, det är val om mindre än en månad och enligt den senaste mätningen åker två av allianspartierna ur riksdagen och alliansen samlar ihop cirka 38 procent. De rödgröna samlar ihop dryga 49 procent och lyckas så när undvika att rasisterna får en vågmästarroll. Det ser med andra ord nattsvart ut för alliansen och jag tror ingen, inte ens den allra trognaste kampanjarbetaren för Moderaterna, tror på en majoritet för alliansen i nuläget. Partiet själva är givetvis helt medvetna om det, i allra högsta grad även Fredrik Reinfeldt. Han och Moderaterna skulle däröfr gynnas av att både dem och SD gick upp opinionsmässigt. För om alliansen + SD blir större än de rödgröna är det orealistiskt att tro på en rödgrön regering. Det tror jag Reinfeldt är väl medveten om, så väl som hans kampanjteam. SD röstar nämligen med regeringen 9/10 och även om det knappast var ett optimalt sätt för alliansen att regera på, så fick de tackvare deras lojala stöd, igenom det mesta av vad de ville. Så om valet stod mellan en rödgrön regering och en alliansregering med SD som stödparti skulle givetvis inte Moderaterna eller Reinfeldt blinka. Därför är detta nog något de är väl medvetna om och rentav vill ha.

Om Reinfeldts tal var en del av en strategi vet jag inte. Men att Moderaterna inte förstår att valet ser nattsvart ut och att de har en chans i princip att regera vidare, är ju helt osannolikt.

Val ska vinnas och till varje pris. Det är så det fungerar.

Fredrik Reinfeldt är nog den första att hålla med om det.

 

Det finns ingen konfliktlinje i att höja A-kassan

Idag presenterade Socialdemokraterna att de har för avsikt att höja A-kassan vid en eventuell valvinst. Det är inte så mycket en nyhet utan något de drivit länge och dessutom vore det mer anmärkningsvärt om de inte ville det. Nå väl, det här fick i alla fall betalda och på många sätt sorgliga moderattwittrare att helt spåra ur som de ofta gör genom att trakassera meningsmotståndare samtidigt som de är ohederliga. Oliver Rosengren är bara en i mängden men får illustrera deras upprördhet ikväll:

Det intressanta här är inte det förminskande, föraktfulla och felaktiga benämningen ”bidrag” på något som är en försäkring och det är dessutom en annan diskussion, inte heller försöket att smeta rasister på sossarna. I det här fallet är ”skiljelinjen” spännande mellan jobb och bidrag. 2010 fungerade den och så även 2006. Då var alliansen skickliga på att förnedra sjuka och arbetslösa och ställa deras liv mot fler i arbete. Det gick hem. De var dessutom överens, hela alliansen, om det förträffliga med usel  A-kassa. Så är inte fallet idag och inför valet. Idag är sju av åtta partier överens om en höjning av A-kassan. Vilka är emot? Jo, Moderaterna förstås.

Den konfliktlinje Moderaterna nu försöker måla upp genom sina sekttwittrare finns alltså inte och om den i så fall finns står det mellan Moderaterna och de övriga sju riksdagspartierna, inklusive deras regeringskollegor, vilket vore helt osannolikt. Varför Moderaterna låtsas om det är således svårt att förstå.

Och jag vet inte hur glada allianskollegorna blir av att bli kallade bidragsförespråkare men det är en annan sak.

TA TILLBAKA DET – om högerns människosyn

Igår kväll var det debatt om jobben i SVT. Den hettade till när Vänsterpartiets representant, Ali Esbati kallade RUT-avdraget för ett avdrag för ”tjänstefolket”. Det fick Martin Ådahl, Centerpartiets representant i debatten, även deras ekonomipolitiska talesperson och känd för att inte kunna räkna, att gå i taket. Han skrek i princip ”TA TILLBAKA DET” och tyckte Esbati visade upp en föraktfull människosyn mot alla de, menade han, som startat företag i städbranschen. Varför blev då framför allt Ådahl så arg? Med största sannolikhet för att det berörde en öm tå. Esbati hade mage att ifrågasätta statligt subventionerad städhjälp för överklassen för det är just vad avdraget går till i första hand, till ställen som Danderyd.  Det går liksom inte att förneka och sen kan Ådahl börja skrika hur mycket som helst, allmänt bete sig som en bebis och ha mage att tala om människosyn.

Men högerns människosyn är intressant. Idag har vi fått höra av de borgerliga sekttwittrarna hur dum Esbati var, hur dålig koll han har och sånt förakt han visade upp. Först nu kommer det.  Det kom inte när de själva utförsäkrade tusentals, inte heller kom det när statistik visade att allt fler var beroende av socialbidrag och framför allt inte när var tredje arbetslös är försatt i fattigdom. Allt det här är någonstans en produkt av högerns politik. Då var det tyst. Martin Ådahl skrek inte ”TA TILLBAKA DET” till sina borgerliga kollegor och ifrågasatte deras förskräckliga människosyn för med handen på hjärtat, om man exempelvis utförsäkrar tusentals sjuka människor har man problem med sin människosyn.

Den enda gången de talar om människosyn är när statligt subventionerad städhjälp till de rika villorna i exempelvis Danderyd ifrågasätts. Då skriker Martin Ådahl högst och blir hyllad för det. Annars är man tyst inför de liv man förstört för på tok för många människor.

Det säger skrämmande mycket.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 464 andra följare