Johannes Blogg.

Här skrivs det om det mesta men framförallt politik och fotboll.

Tag: Alliansen

Fredrik Reinfeldts antirasistiska engagemang hänger på hur han hanterar Tobias Billström

Jag har sedan Sverigedemokraternas intåg efter valet 2010 tyckt att Fredrik Reinfeldt varit bra och konsekvent i att stå upp mot rasism och för öppenhet. I riksdagsdebatter har det exempelvis känts genuint och härligt att lyssna på, när han gett sig på Jimmie Åkessons politik. Men även han har gjort misstag, så som när han skyllde sjunkande skolresultat på ensamkommande flyktningbarn (!). Ett lika bisarrt som felaktigt påstående och något rasister brukar komma med. Men om vi utgår ifrån att alla kan göra misstag, och en gång är ingen gång, får Reinfeldts facit anses vara helt okej.

Eller? Tänk om det vore så enkelt. Som statsminister har Fredrik Reinfeldt även ansvar för statsråden och hur de uttalar sig, vad som anses vara okej och inte. Det sänder också tydliga signaler. Och där faller Reinfeldt kort. Migrationsminister Tobias Billström, en levande SD-kopia när det kommer till uttalande som går i linje med att flörta med rasister, kommer alltid undan. Han har bland annat jämfört jagandet av papperlösa med jagandet av mördare, inte velat att de ska få sjukvård, han har velat utvisa tiggande romer och så vidare. Det finns fler, men jag tror det räcker så. Här har ni en hel lista om ni vill. Det senaste han gjort är att påstå att 25 procent av eleverna i Malmö är undantagna från simundervisningen och sex och samlevnadsundervisningen. Tidningen Sydsvenskan granskade detta närmare och kom, föga förvånande, fram till att han ljög.

Vid tidigare utsvävningar från Billströms sida har Fredrik Reinfeldt svarat med att han nu måste jobba för att få tillbaka statsministerns förtroende och att han borde uttrycka sig mer humant.

Men Billström slutar som bekant inte. Han verkar inte kunna. Det här verkar vara den han är. En populist och med tveksamma värderingar som ligger fasligt nära Sverigedemokraterna.

Om Fredrik Reinfeldt är allvarlig med sitt brinnande engagemang för öppenhet och mot rasism, borde han låta Billström gå.

Annars blir det bara fina ord.

Att inte sänka något är inte detsamma som att höja något

Igår skrev jag som bekant om att Annie Lööf istället för att bli fullständigt galen, borde tacka de rödgröna, för att de satte stopp för en ineffektiv och dyr reform i den sänkta arbetsgivaravgiften. Det jag inte nämnde då var att hon även, vilket blivit en vana från högerns sida vid det här laget, siffetrixade.

Efter omrötsningen som förkunnande att regeirngens förslag föll sa hon följande:

Jag blir otroligt provocerad när man tar unga som gisslan i det politiska spelet. Det är deras möjligheter till jobb det handlar om”, säger hon i en skriftlig kommentar.

”De sätter sitt politiska spel före jobben till unga. Hur ska småföretagen och kommunerna kunna erbjuda sommarjobb till unga när oppositionen gör det dyrare att anställa just unga?

Notera nu. Det de rödgröna röstade nej till var alltså ytterligare EN sänkning av arbetsgivaravgiften för unga. Ingenting annat. Hur kan då en utebliven sänkning bli en höjning? Nej, precis, det går inte. Det är matematiskt omöjligt.  Och det är det här som är så tröttsamt.

Under citatet kände sig artikelförfattaren tvungen att rätta henne. Ja, det var så illa:

Oppositionens avslag innebär dock inte att det blir dyrare än i dag att anställa unga. Det blir bara inte ännu billigare.

Jag är personligen väldigt dålig på matte men till och med jag förstår skillnaden på att inte sänka något ännu mer, och HÖJA något. Annie Lööf däremot, vår näringsminister, verkar inte förstå eller så använder hon det argumentet för att hon tror att det fungerar. Trots att det inte stämmer. Det är lögn och förbannad lögn.

Men hon är inte ensam. Jag såg så sent som nyss moderata twittrare anställda på regeringskansliet twittra ut en påstådd höjning.

Politik ska innehålla känslor och hårda argument. Vad det däremot inte ska innehålla är ett argument som är ren lögn, till och med en fördumning av debatten. Vem gynnas av det?

Jag hoppas och tror att de enda som tillsist missgynnas är de som uppenbart inte kan räkna, eller inte bryr sig om sanning och lögn. Som Annie Lööf.

Och övriga högerpolitiker.

Annie Lööf borde tacka de rödgröna

Idag röstade en majoritet i socialförsäkringsutskottet ner ytterligare en sänkning av arbetsgivaravgiften för unga. Det är bland det mest ansvarsfulla sakerna man kan göra som politiker, att sätta stopp för något som inte fungera. För som jag skrivit i tidigare inlägg har IFAU underkänt reformen samtidigt som de få jobb reformen skapat kostat en förmögenhet. Det är, med andra ord, en extremt dyr reform men även en väldigt ineffektiv sådan. Det är precis som Tomas Eneroth (S) säger:

Förslaget är en mycket dyr åtgärd. Man kan göra väsentligt mycket mer för att få in ungdomar på arbetsmarknaden. Det är som att fylla ett glas vatten genom att sätta på sprinklern i taket. Det är bättre att rikta stödet direkt till de ungdomar som inte har ett jobb. Den här åtgärden ger stöd till ungdomar som redan har ett jobb. Det har ju visat sig vara en ineffektiv åtgärd.

Näringsminister Annie Lööf är dock helt rasande efter omröstningen. Hon säger så här:

Jag blir otroligt provocerad när man tar unga som gisslan i det politiska spelet. Det är deras möjligheter till jobb det handlar om.

Gisslan? Trodde verkligen Lööf att de rödgröna som varit emot liknande reformer skulle rösta ja? Seriöst? Det är det här som blir så märkligt. 9/10 är rasisterna i Sverigedemokraterna ett lojalt parti och röstar med regeringen, men när de för en gångs skull inte gör det blir Annie Lööf galen för att oppositionen är emot regeringens politik (!). Det är vad det här handlar om. Och det är obegripligt oseriöst. Det är regeringens uppgift att lägga förslag som har stöd i riksdagen.

Det Annie Lööf egentligen borde göra är att tacka de rödgröna för att de var ansvarsfulla nog att rösta nej och lyssna på experter som sågat reformen fullständigt. Svenska skattebetalare förtjänar bättre valuta för pengarna än en misslyckad reform. Men framför allt förtjänar Sveriges unga bättre än en reform som gör företagen skitglada men kostar en förmögenhet och ger knappast resultat. Tänk vilka möjligheter man hade skapat om man hade använt pengarna som gått till sänkning av arbetsgivaravgiften till någonting vettigt.

Men Annie Lööf bryr sig inte. Hon fortsätter i godan ro försvara en reform experter dömt ut.

Det är verkligen inte att bry sig om Sveriges unga, Annie Lööf.

 

 

 

Alliansen vill göra det de rödgröna förlorade på 2010

Jag skrev i höstas en B-uppsats i Statsvetenskap om den politiska retoriken mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i två val. Jag riktade då in mig på partiledarna i de två tvalen, Göran Persson 2006 och Mona Sahlin 2010. Det var på många sätt tråkigt att återuppleva valdebatterna från 2010 men med lite perspektiv till det valet, var det även nyttigt. Det kanske främsta jag fick ut av uppsatsen som egentligen inte vad var min uppsats handlade om var väl de rödgrönas strategi 2010 som fick symboliseras av Mona Sahlin.

Jag gick igenom tre debatter 2006 och 2010. Det som slog mig med debatterna 2010 var de rödgrönas brist på egna förslag och idéer. Jag tror inte det handlade så mycket om att det var brist i ordets rätta bemärkelse, utan att väljarna inte upplevde idéerna som konkreta och trovärdiga. Mona Sahlin tog i debatterna upp det där med satsningar på välfärden istället för skattesänkningar och sådana saker. Givetvis något som uppskattas om man röstar vänster, men det kändes svävande och var kanske det mest konkreta Sahlin och de rödgröna hade att komma med. Och det var inte tillräckligt. Sedan hade hon mest sina attacker på Reinfeldt. Vad jag vill komma till är att de rödgröna 2010 upplevdes av väljarna att sakna konkreta alternativ till regeringens ”arbetslinje”. Det blev mest ”vi vill ta bort allt ni gjort och göra så här istället” (dessutom, ”chockhöjd” skatt som var tacksam angreppspunkt). Jag tror att de rödgröna litade för mycket på att folkets vrede mot regeringen räckte. Det räckte att fokusera på vad mycket hemskt alliansen hade gjort. Som om väljarna skulle rösta bort alliansen i ren frustration, och att egna trovärdiga förslag kunde komma i andra hand.

Ingen ska inbilla sig att det var den enda anledningen till att de rödgröna förlorade. Det vore givetvis att göra det för enkelt för sig. Regeringen hade exempelvis en finanskris de kunde påtala och som folket upplevde att de klarade av galant och så vidare.

Nu är det snart val igen och jag upplever att Moderaterna och alliansen försöker göra det de rödgröna delvis förlorade valet på. De har inga direkta förslag längre, det handlar numera om att förvalta och de har lagt ner striden i skolfrågan och försöker nästan ge en bild av att Socialdemokraterna och Moderaterna är överens om mycket. Igår avslutades deras Sverigemöte i Göteborg där 2 800 moderater hade samlats. Inga nya förslag kom fram, sossarna var fortfarande oseriösa, vill ha en ”bidragslinje”, kritik är smutskastning och S har hål i budgeten. Det var ungefär det. Och det är så Moderaterna tänker vinna valet. En arbetslinje på över 8 procent ska försvaras mot Socialdemokraternas ”bidragslinje”. Dessutom ska Stefan Löfvens brist på vem han vill regera med, påtalas. Det här är Moderaterna och till vis dels alliansens valplattform 2014. Det klart, de mindre partierna kanske kommer förelså något nytt, men alla vet att det inte spelar någon roll. Inget nytt. De ska bara fortsätta.

Mot det här står Socialdemokraterna som man kan säga mycket om, men de har konkreta förslag som exempelvis 90 dagarsgarantin. Likaså Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De tre verkar också ha lärt sig av valet 2010. Det ska förstås påtalas hur katastrofala alliansen varit, men de verkar den här gången mer fokusera på vad de VILL göra.

Alliansen verkar alltså vilja driva en valrörelse som de rödgröna förlorade på 2010. Fokus ska ligga på motståndarna, knappt några egna trovärdiga förslag och de ska övertygas om att över 8 procent arbetslöshet innebär lägre arbetslöshet.

Med ett halvår kvar till valet har jag svårt att se den strategin gå hem.

 

Vetenskap före anekdoter

I Agenda i söndags försvarade Centerpartiets partiledare, Annie Lööf, sänkt arbetsgivaravgift för unga och sänkt krogmoms, med att hon ”träffat företagare”. Det är det vi brukar kalla för anekdoter. För att göra anekdoten mer mänsklig och lättare att relatera till brukar man ge en företagare ett namn. Vem ifrågasätter egentligen x berättelse? Det gör man ju inte. Det vore politiskt självmord. Istället kontrar man oftast med egna härliga anekdoter från verkligheten.

Anektoter är en viktig del av politiken för politikern. Den ger en bild av att hen varit ute i verkligheten och träffat människor. Hur ofta politikern, i det här fallet Annie Lööf, träftat människor eller om hon ens träffat alla dessa företagare vet ingen. Det går inte att kolla upp i regel och därför blir det också effektivt.

Men vetenskap slår anekdoter från enskilda företagare. Och just vetenskapen har slagit fast det ineffektiva med sänkt restaurangmoms och sänkt arbetsgivaravgift för unga som både extremt kostsam och med väldigt begränsade effekter på sysselsättningen. Jag vet inte om Annie Lööf tar till sig vetenskap förutom sina egna anekdoter hon håller så kära, eller om hon fortsätter med anekdoter för att hon vet att det är det enda som räddar henne.

Det spelar egentligen ingen roll. En näringsminister och överhuvudtaget politiker med ansvar, borde faktiskt kunna förhålla sig till vetenskapliga undersökningar som granskat reformerna och inte enskilda glada företagare som fått mer pengar i vinst.

 

Två moderata twittrare sprider lögner

Vänsterpartiets ledare, Jonas Sjöstedt kritiserar nu ikväll utrikesminister Carl Bildt för hans oförmåga att kritisera eller ta avstånd från det Ukrainska partiet Svoboda, som är ett facistiskt parti och systerparti med bland andra Svenskarnas parti i Sverige. Det går som bekant att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det vill säga, ge sig på Ryssland för deras solklara brott mot folkrätten och kritisera Svoboda.

Jonas Sjöstedt sa bland annat så här:

Det beklagar jag att han inte gör. Jag tycker att det hade varit rimligt. Vår kritik mot Ryssland hade varit ännu starkare om vi förmått att även kritisera Ukraina

Om det var så att Jonas Sjöstedt stannade där hade det varit legititmt och rimligt av de två riksdagsledamöterna, Lars Beckman och Katarina Brännström (M), att kritisera honom. De twittrade direkt efter artikeln följande:

Men problemet var att Jonas Sjöstedt inte stannade där. Han har, precis som Vänsterpartiet varit från början, tydliga med kritken mot Rysslands agerande:

Det är ett solklart brott mot folkrätten. Och den folkomröstning man har hållit är helt illegitim. Omvärlden kan inte acceptera att Ryssland ger sig själv rätten att invadera grannländer

Det stoppade dock inte två folkvalda att twittra felaktigheter och direkta lögner. De båda, visserligen kända för sin låga nivå och brist på läsförståelse. Inte heller kommer de båda ta tillbaka sina tweets.

Se det här som en liten, minimal inblick i hur det moderata twittrandet ser ut.

Låt oss triangulera tillsammans

Vi kommer allt närmare valet och är mitt inne i ett valår. Det innebär politiska strategier så väl som positioneringar. En viktig del i positionering i diverse sakfrågor är triangulering. Det vill säga, ena sidan eller partier har en åsikt, den går hem hos svenska folket så motståndarna försöker då efterlikna politiken men välja en tredjeväg. Det går att säga att Socialdemokraterna, exempelvis, gjort det i skattefrågan. Där har de köpt många av regeringens skattesänkningar och samtidigt sagt att de vill göra det här, istället för att sänka skatten. Ett sätt att närma sig motståndarna i en fråga där de har övertag (ekonomin), samtidigt som man föreslår en tredjeväg. Det är inte en per automatik dålig strategi, men det gäller att göra det på rätt sätt. Socialdemokraterna verkar som det sett ut hitills i opinionen, lyckats med just det. De har övertaget i de flesta sakfrågorna som väljarna anser vara viktigast.

Det är dock alltid en fara med trianguleringen att de två alternativen, i det här alliansen och Socialdemokraterna, ligger för nära varandra. Framför allt då det öppnar upp för populistpartier, som rasisterna (SD), där de kan argumentera för att skillnaderna är för små.

Men som sagt, tredjevägen är viktig. Och är det någonstans alliansen visat de senaste veckorna att de inte riktigt vet vad de håller på med, är det just i trianguleringen. Som ni säkert minns föreslog Anders Borg och Fredrik Reinfeldt för några veckor sedan att studiebidraget skulle sänkas med 300 kronor, samtidigt som lånedelen skulle öka med 1000 kronor. Det var rimligt, argumenterade dem för, att det blev så. Allt ska ju finansieras och den här gången var det studenter som strök på foten. Sedan dess har Moderaterna på sociala medierna påtalat hur mycket de gjort för studenterna och en del extremliberaler välkomnande förslaget, då de inte tycker att man ska betala för någon annan än sig själv. Men så, för några dagar sedan, avslöjade statsministern att de drar tillbaka förslaget om sänkt studiebidrag (det var samma dag som Borg hade försvarat sänkningen). Detta efter massiva protester. Sossarna och vänstern kunde måla upp en bild av hur de sänker skatter och låter studenterna betala. Helt plötsligt hade de, enligt bland annat Moderaternas skolpolitiska talesperson, Tomas Tobé, ”lyssnat på studenterna”. Sanningen var förstås att de insåg att de inte hade råd med en sådan konflikt i ett valår. Framför allt inte när de ligger under så kraftigt i opinionen. De strök det fullständigt och kallades kovändare på kuppen.

Och så var det där med skolsatsningen. Alliansen föreslog en skolsatsning, visserligen liten sådan, men ändock. De ville nu, helt plötsligt, satsa på mindre klasser i skolan. Dessförinnan hade de sågat Socialdemokraterna som länge, tillsammans med vänstern, tjatat om mindre klasser. Jan Björklund, utbildningsministern, hade dessutom påpekat att mindre klasser inte kommer lösa några problem. Trianguleringen fortsätter, med andra ord. Björklund kommenterade efteråt att alla kan ha bra idéer ibland och ingen har monopol på dem, och erkände delvis att det här var ett förslag från sossarna – men lade givetvis till någon talespunkt som skiljde sig de två parterna åt. Här kopierar alltså alliansen ett skolförslag rakt av och låtsas nästan som ingenting alls. Det är en dålig triangulering och finns knappt tendenser til en tredjeväg. Kopiera och klistra in.

Dessutom deklarerade Tomas Tobé nyligen att Socialdemokraterna och alliansen i princip är överens om skolpolitiken, bara så där. Han utnämnde snarare Vänsterpartiet till huvudmotståndare. Ännu ett exempel på triangulering. Sossarna leder skolfrågan och det är dumt att göra konflikt av det, så Tobé lägger sig i princip platt.

I rätt frågor ska man välja konflikt och i andra frågor, de svåraste att ha övertag i, ska man triangulera och föreslå en tredjeväg. Alliansen med Moderaterna i spetsen verkar snarare spela på kopiera och klistra in. Man verkar sakna både finess och strategi.

Det imponerar inte att inför alla, hur man än försöker förklara bort det, kopiera skolförslag rakt av och göra kovändning i en fråga där man nyss målade upp en konflikt i.

Sanningen är att alliansen verkar sakna allt möjligt för tillfället.

Det är inte bra när valet närmar sig.

En tilltagande trötthet på det politiska samtalet. Exempel: Kent Persson

Det går ibland att bli lite trött på det politiska samtalet. Man drabbas då ofta av en tilltagande trötthet och vill mest ta första bästa flyg bort härifrån. När det närmar sig val och när valåret är här, växer ofta den känslan.

Den som på allra bäst personifierar den känslan är dyngspridaren och talespunktsfanatikern, tillika Moderaternas partisekreterare, Kent Persson. Jag tror aldrig någonsin han har sagt något av substans och det säger jag inte för att vara nedvärdernade, utan för att det dessvärre är sant. Han slänger ur sig ”alla behövs”, ”arbetslinje” och ”bidragslinje”. Det är vad han gör, det är hans roll. Och det är sorgligt.

Det blir nog inte tydligare än det här exemplet när Kent Persson kritiserar Socialdemokraternas politik. Det är givetvis helt okontroversiellt att han ger sig på huvudmotståndarna, men titta på vad han säger och att det ens ligger till grund för en artikel:

Både Stefan Löfven och Mårten Palme har sagt att man måste skapa ungefär 200 000 nya jobb för att nå 2020-målet. Alliansen har ökat sysselsättningen med mer än 200 000 jobb sedan vi vann 2006 och det under en tid med lågkonjunktur. Ändå beskriver Socialdemokraterna Alliansens jobbpolitik som misslyckad.

 

M-partisekreteraren menar också att S helt saknar konkreta jobbförslag och att deras skattepolitik drabbar arbete och företagande så att det i stället kommer leda till 80 000 färre jobb.

– En annan del i denna bluffpolitik är att Stefan Löfven så småningom ska bli överens med både Vänsterpartiet och Miljöpartiet som har som idé att människor ska arbeta mindre, säger han.

Han kallar motståndarnas politik för ”bluffpolitik”, hittar på och låtsas inte om att arbetslösheten är två procent högre nu än den var 2006. Och dessutom, de saknar konkreta jobbförslag?

Kritiken saknar substans. Det är smutskastsning tagen ur deras kommunikationsplan, Lars Beckmans school of communication.

Kent Perssons roll är dyngspridaren som aldrig någonstans kommer säga ett ord av värde. Någon kanske måste ha den rollen, men det är tragiskt att det är tillräckligt för en artikel i en så stor dagstidning.

Det går nog inte att begära mer av Kent Persson, men det borde gå att begära mer av Aftonbladet.

 

Hej centern. Här är några grejer ni borde göra för att… inte skrämma bort alla väljare

Det finns inget enkelt sätt att ta sig ur en kris. Det gäller i vilken kris som helst. Men kanske i synnerhet gäller det ett parti som sedan valet 2010 vandrat längre och längre närmare riksdagsspärren och förbi den. Jag pratar om Centerpartiet, detta tragiska exempel på ett parti som verkligen inte kan göra någonting rätt längre. Ett parti i kris behöver inte alltid göra saker rätt för att det ska vända, men de behöver undvika misstag. Centerpartiet har misslyckats med allt.

Vad är då riskminimering? Jo, till exempel en så enkel grej som en sakfråga. Betänk att en fråga kommit upp på dagordningen. Varje parti vill, förstås, agera så bra som möjligt utifrån det. De föreslår olika saker och så vidare. Här gäller det att hamna rätt. Jag pratar om frågan om vinster i välfärden, för er som inte förstått det. Den frågan blev alltmer aktuell förra året, då skandaler uppkom. Vänsterpartiet, exempelvis, var tidigt ute (redan i valet 2010) och pratade om privatiseringarnas konsekvenser. De tog emot frågan med glädje. De hade en konkret lösning: Förbjud vinster i välfärden. De profilerade sig och fick utrymme. Men vet ni vad de lyckades med mer? De lyckades, på sätt och vis, vända debatten. Allianspartierna, som Folkpartiet och Moderaterna, började mumla om långsiktighet för riskkapitalister och vinsbegränsning. Kvar blev centern. Vad gjorde dem? Jo, de tog den mest extrema positionen. Åt fel håll. Annie Lööf gick stolt in i debatter och pratade om ”valfrihet” och fri dragningsrätt på skattepengar. I intervjuer har hon ÄNNU stoltare berättat över sin kamp i frågan, och hur hon kommer vinna den. Ett krisparti, lett av Annie Lööf, valde alltså den helt otroliga positionen att i princip ensamma stå och vifta tillsammans med extremliberaler – om fri dragningsrätt på skattepengar.  Detta trots att det finns ett enhetligt motstånd mot vinster i välfärden

Här går det givetvis, för den som vill, att beundra Centerpartiets vilja att stå upp för en så inpopulär linje. Men att som krisparti ge sig in i en sådan fråga, med den positionen, är lite som att be om att dö ut.

Som sagt, gör inga misstag och spela säkert. Hellre att som krisparti ligga lågt, mys lite med allianskollegorna och gör gemensamma utspel istället för att ta ställning tvärtemot svenska folket. Det är knappast så att partiet har råd att j*vlas ännu mer med folket i fråga.

Det finns fler grejer att göra. Var TYDLIG. Kom med konkreta genomförbara förslag som faktiskt folk kan uppskatta. Och nej, avskaffa LAS och sådana grejer tillhör inte det. Det är liberalfum och kommer aldrig gå hem någon annanstans. Med tydlighet menar jag inte heller Annie Lööfs talespunkter om vad mycket fantastiskt Centerpartiet gjort (vi kommer dit) eller att håna oppositionen för att de inte sitter i regeringen.

Det här hör ihop med föregående, men profilera er. Nu kommer vän av ordning invända och påtala hur Centerpartiet är ”alliansens gröna röst” och är super,superbra på miljön. Visst, okej, visa det. Visa väljarna. Numera går det mest att visa tvärtom, hur mycket partiet har vikit ner sig i miljöfrågor och snarare skadat miljön. Men i alla fall, välj en annan fråga där partiet inte avskyr er. Kom med realistiska förslag. Partiet vill vara ett parti för småföretagen. Det är ingen jättehipp fråga för alla, men enligt den här undersökningen finns det potential. Den har dock något år på nacken, men ändå. Här måste vi jobba långsamt och metodiskt. Ändå en fråga där partiet inte blir utskrattade i av väljarna. Det finns ett halmstrå att plocka här.

Så här måste man jobba, lugnt och sansat. Givetvis räcker inte högt förtroende hos småföretarna för att klara riksdagsspärrarna. Det krävs mer. Vad krävs mer? Hitta en annan profilfråga, kom igen nu, jobba järnet. Fokusera. Konkret ska det vara. Om inte Annie Lööf klarar av den uppgiften, får ni skicka någon annan.

Till sist då. Centerpartiet har suttit i regering i snart åtta år nu. Det är dags att tala om vilken roll man spelat där. Moderaterna har succesivt ätit upp varje parti och där senaste offret är Folkpartiet. Vad har man åstadkommit? Konkret. Tydlighet. Kom ihåg. BEVISA att det betyder något att ha Centerpartiet i regering, och att det inte bara är en dörrmata för Moderaterna.

Vi är i mars nu. Hitills har Centerpartiet gjort allt fel.

Om partiet börjar göra saker mindre fel, eller i alla fall spela säkert,  kanske partiet överlever riksdagsvalet. Men bara kanske.

 

S gör rätt saker – upp till motståndarna nu.

Det går dåligt för alliansen. Faktum är att det skulle till och med vara gångbart använda ord som ”katastrof” för att beskriva hur det går. De rödgröna har, enligt den senaste mätningen över 50 procent av rösterna och både C och KD kämpar nere vid riksdagsspärren. Som om inte det vore nog ligger de under i de viktigaste valfrågorna. Socialdemokraterna har greppet i frågan om jobben och skolan samtidigt som de knappar in i vem som bäst sköter landets ekonomi (alliansens och Moderaternas enda kvarvarande trumfkort).

Socialdemokraterna ligger i sin tur vid i princip 35 procent vid varje mätning. Det går bra för partiet. 35 procent må visserligen inte vara kanonsiffror när de så sent som 2006 just fick den siffran och förlorade, men det säger ändå en del om att partiet är på stadigt uppåtgående och stabila. Vid valet 2010 fick de till exempel ”bara” drygt 30 procent.

Det går givetvis att säga en massa om partiet, men de är smarta och gör helt uppenbart rätt saker. Stefan Löfven blir allt tryggare i sin roll som partiledare även om jag tycker hans svagaste gren är debatter, samtidigt som han inte är den som slänger ur sig grejer. Han är lugn och trygg. En stabil, rätt typisk socialdemokratisk ledare. Det räcker långt. Samtidigt är sossarna inte jättebra på att ge konkreta besked i vad de vill göra, och det måste samtidigt vara den vanligaste och mest befogade kritiken mot dem. Det klart de vill göra en del bra grejer (90 dagars garantin, rusta upp socialförsäkringar) men i skattefrågan är de rätt veliga. Men det fungerar, det också. I den ekonomiska politiken har det varit som svårast att följa vad partiet vill, till skillnad från vad Anders Borg vill. Det står dock klart att väljarna, än så länge, inte uppfattar det så. Partiet hänger med bra i förtroendefrågan när det gäller vem som sköter ekonomin bäst, även om Borg är klart populärast. Ett annat område där de ofta blir diffusa är skolpolitiken och det är också där de har sitt svagaste kort, Ibrahim Baylan. Men som sagt, även där har de högst förtroende.

Vad jag vill komma till är att val och vinna val är som ett spel. Som fotboll, för att ta ett närliggande exempel. Du vill ofta inte ändra något som fungerar, och det är nio gånger av tio en god strategi. För Socialdemokraterna fungerar det. De gör, helt uppenbart, rätt saker. Det kan tyckas trist och beräkneligt, men faktum är att partiet agerar klokt och spelar inte på marginaler i rädsla för att återigen förlora ett val. Vem minns exempelvis inte valrt 2010 där de ledde en bit in på 2010? Men som jag varit inne på i tidigare inlägg, 2014 är inte 2010. Men ändå förståeligt att sossarna vill göra rätt saker, och spela ”safe”, framför allt när det nu går bra. Varför ändra något som fungerar?

Jag kan reta ihjäl mig på att Magdalena Andersson knappt kan ta ordet jämlikhet i sin mun, att politiken är för lik högerns, eller skolpolitiken som mest känns svag. Men det fungerar. De lockar väljare. Huruvida det beror på partiet, eller alliansens uselhet efter åtta år vid makten, gör detsamma i sammanhanget.

När man nu kommer allt närmare valet kommer inte det här förändras. De kommer fortsätta så här så länge det fungerar. För att återigen återknyta till fotbollsspåret, nu är det upp till motståndarna. Det är upp till Moderaterna att kunna, eller våga utmana igen på riktigt. Socialdemokraterna kan sitt lugnt i båten för de har nyss gjort några mål, och leder.

Motståndarna har bollen. Det är upp till dem nu.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 359 andra följare