En lek

Ska vi leka en lek? Den heter ”den som lyckas fördöma sexualbrottslingar mest vinner”. Namnet säger i sig det mesta om vad lekan handlar om. I går spelade Djurgården hemma på stadion mot Malmö. De lyckades, efter många om och men, vinna med 3-2. En minst sagt efterlängtad seger. Så vad har sexualbrottslingar med fotboll att göra, tänker ni? Albornoz, ytterback i Malmö är dömd för sexuellt utnyttjade av barn. Detta var, förstås, djurgårdsklacken inte sena med att reagera på. Så matchen igenom sjöng de nidramsor om honom och buade kraftfullt så fort han hade bollen. Efteråt var det en och annan MFF-spelare, till och med domaren som reagerade över detta, och tyckte att Djurgårdsspelarna skulle fördömt fansens agerande. Efter matchen bad dessutom Ingvar ”Putte” Carlsson om ursäkt till Albornoz personligen å Djurgårdens vägnar. Jag tycker att det skriks mycket skit på läktarna. Det finns ruttna normer där, och det kan förekomma sexism och rasism. Det här, däremot, att sjunga nidramsor om Albornoz förehavanden må vara lågt men får ändå ses av den mildare varianten. Om det dessutom är inom lagens ramar, finns det heller ingen anledning till att stoppa det (är det ens möjligt?). Djurgårdssfansen är knappast ensamma om att ha sjungit, bara en i mängden av supportrar. Sedan kan man tycka massa saker. Personligen skulle jag aldrig varit med och sjungit. Dels för att jag tycker det är tramsigt och för att Albornoz fått sitt straff av vår rättsstat, tycka vad man vill om den och för att det är fotboll det ska handla om. Den rättsstaten bygger ändå på att folk någon gång, i princip, ska komma ut i samhället igen. Jag stödjer den principen. Att Albornoz, däremot, så snabbt blev välkomnad tillbaka till Malmö tycker jag går att diskutera. Ett annat exempel är hustrumsisshandlaren Alexander Gerndt som förhållandevis snabbt efter domen var välkommen in i svenska landslaget. Båda dessa är förebilder för massa unga människor och kanske till och med framtida fotbollsspelare. Därför är det inte heller så enkelt att, bara sådär, välkomna de båda tillbaka till sin klubb/landslag. I detta har både Malmö och det svenska landslaget brustit, tycker jag.

Men för att återknyta till leken. Jag såg i djurgårdsforumet på svenska fans som normalt håller en förhållandevis låg nivå på alla sätt, störa sig på en artikel om publikens (som jag skrev ovan) nidramsor om Albornoz. Flera tolkade detta, så klart, som om att man ställde sig på ”pedofilens sida” (det är nog inte heller korrekt att kalla Albornoz pedofil, om vi nu ska vara helt ärliga). Det är en svart och vit världsbild ”antingen är du med eller mot oss”. Flera andra signaturer länkade till en delstat i USA (Ohio), där dömda pedofiler tvingas ha speciella registreringsskyltar, så omgivningen vet vad de gjort. Då är vi där igen. I så fall går vi ifrån vår syn på rättsstaten att man döms en gång, avtjänar sitt straff och är därför välkommen ut i samhället igen. En sådan skylt, en sådan markering skulle öka agget mot människor som en gång avtjänat sitt straff och fått komma ut. Det är en vanlig, ändock obehaglig företeelse att man låter sina känslor bli någon slags egen rättsstat. Det är förstås logiskt, men kan lätt gå över gränsen.  I förlängningen skulle Ohio-exemplet leda till att människor tog lagen i egna händer, och satte åt den dömda sexualbrottslingen för få gillar ju nämligen, i synnerhet sådana brottslingar. Och de skulle bli straffade IGEN, fast de redan avtjänat sitt straff. I USA, som i regel inte tror på att man någonsin kan avtjäna sitt straff och komma ut igen, är det här förstås inget märkligt. Men för oss andra, hoppas jag det är det. Att vara pedofil är dessutom ett sjukligt beteende, och tyder på att personen i fråga är svårt psykiskt sjuk. För det har vi ju vård. Eller ja, sådant tror vi på i Sverige tillsammans med att hårdare straff inte gör att brottsligheten minskar.

Vårt rättssystem är inte perfekt, långt i från. Jag är däremot tacksam att den inte, som en del andra vill göra, leker leken ”den som lyckas fördöma sexualbrottslingar mest vinner”. Som om människor, de allra flesta, inte tycker att sexualbrott är vidrigt och sjukligt och det avgörs av hur man ser på straffskalan….

SVFF – vad håller ni på med?

Så här uttalade sig det Svenska Fotbollsförbundet efter en match mellan Sverige – Argentina i vintras, där en tråkig incident hade förekommit:”Det är svårt att stoppa varje enskild individ om de gör något dumt, det kan inte vi ta ansvar för”. Det låter som en väl avvägd analys. Hur gärna man skulle vilja så är det omöjligt att stoppa individer att, om de så önskar, att kasta in något på plan. Det kan såldes inte läggas enskilt hos klubbarna, något SVFF indirekt slår fast. Det går alltså inte, som jag varit inne på, att jämföra med att tända bengaler. Förhoppningsvis förstår de allra flesta det som har någorlunda kunskap. Därför var också domen, till en början, i den avbrutna matchen mellan Mjällby-Djurgården korrekt. Matchen skulle återupptas inför tomma läktare med en 1-0 ledning för Mjällby. Matchen avgörs på planen, inte i styrelserummet och man markerar samtidigt tydligt dilemmat med inkastat föremål hur det INTE helt och håller är upp till klubbarna, utan ett större problem än så. Till skillnad från, till exempel fenomenet med att tända bengaler.

Men så idag ändrade besvärsnämnden det Svenska Fotbollsförbundet disciplinnämnds beslut om att återuppta matchen. De ändrade det till att ge segern till Mjällby med 3-0.

Det slår fast flera saker. Till att börja med, man tycker det är helt i sin ordning att det sportsliga dikteras av ett fåtalet idioter och bestämmer matchens utgång på ett stängt kontor. Istället för på fotbollsplanen. Man signalerar, i och med beslutet, att inkastade föremål helt och hållet är klubbarnas ansvar. I förlängningen leder det ju till att inte ens frukt bör få bäras med sig in, då det finns idioter som kastar in ett sådant. Det leder också till några frågor. Vad ska klubbarna mer göra för att få fåtalet idioter att inte kasta in saker? Vad är ert svar på det, SVFF? För det är ju just det, något fotbollsförbundet var överens om tills nu i och med den första domen – att inkastade föremål INTE är ett enskilt klubbrelaterat problem. I alla fall inte på samma sätt som bengaler är.

Svenska Fotbollsförbundet har gjort bort sig. Frågorna är fler än tidigare. Vilka som får lida för det? Jo, just nu Djurgården. Långsiktigt är det svensk fotboll, som verkar ledas av förvirrade och okunniga människor.

Huliganism pekas (med all rätt) ofta ut som ett hot mot svensk fotboll. Låt oss lägga till en sak till: Svenska fotbollsförbundet.

När allting raserades

I går hände något i den förening som jag älskar så oerhört mycket. En tränare, han som jobbat stenhårt dag ut och dag in för den här föreningen, kände sig så pass hotad att han inte tyckte det var värt det längre. Magnus Pehrsson valde alltså i går att avgå efter att ha blivit hotad på telefon, och efter träningen på Kaknäs. I samma veva valde ordföranden, Tommy Jacobson att lämna sin post. Dels i lojalitet med Magnus, men också för att han tappade lusten och kände att han inte längre kunde ha hand om en klubb med sådana element, som fortsatt har så stor roll. I går var jag ledsen, större delen av dagen. Jag tänkte på morgondagens match (dagens, alltså) och kände mest ”skitsamma, det spelar ingen roll längre”. För så känns det ju. Så kallade supportrar har, genom fascistoida metoder tvingat en som slitit för att få ordning på det här laget non stop sedan han tog över, att lämna – just för att han inte känner sig trygg eller att det är värt det. Jag känner likadant. Magnus Pehrsson går det att ha många olika åsikter om. För er som följer mig på twitter vet att jag varit kritisk. Jag har i fråga satt bristen på kontinuitet och om det inte är så pass, att laget kört fast på riktigt, och MP kanske måste gå om det inte vänder snarast.  Samtidigt har jag, i allt det här, vilket kanske inte alltid framgått – beundrat Magnus Pehrsson och respekterat honom djupt. Just för att han har inlett ett projekt med det här laget, och alltid trott att det kommer bli bättre. Men att det krävs, förstås, otroligt hårt jobb för att nå dit. Jag har litat på honom så pass mycket, innerst inne även när det gått som sämst. För att han trott hela tiden, när vi andra kanske inte alltid gjort det. Han har alltid stått pall. Stått upp. För en djurgårdare som mig har det varit, i alla mindre lyckade resultat, en trygghet. En trygghet i ett projekt med en ledare, som är beredd att jobba så hårt för den klubb han älskar. I går togs det ifrån oss, det togs ifrån MP för att det finns idioter som är beredda att hota någon från den förening de påstår sig ”älska”.

Idag, dagen efter har vi inget kvar. Projektet som leddes av, framför allt Magnus Pehrsson och uppbackat av Tommy Jacobson dog igår. För som Tommy sa på presskonferensen igår: -”Det känns som allt arbete vi lagt ner i tre år nu, inte spelar någon roll längre”. Precis så är det ju.

För några dagar sedan var Djurgården i sportslig kris. Ingen vinst hittills och bara en poäng. Nu är vi i en betydligt djupare kris. En djurgårdare, som lagt ner sin själ för laget, tycka vad man vill om resultaten – har tvingats bort i från föreningen på grund av hot. Det är för mig viktigare och betydligt mer allvarligt just nu, än alla resultat i världen.  Konsekvenserna blir ”vem vill träna Djurgården nu?” och som spelarna tragiskt nog satte fingret på ”nästa gång ger de sig på oss”.

Det klart vi reser oss igen på något sätt. Något annat alternativ finns inte, men det här vad det sista som behövdes, medtanke på säsongsinledningen.

Om en dryg timme möter Djurgården Syrianska hemma på stadion.

Låt oss vinna för Magnus Pehrsson.

Några rader om hur man ser hur ett lag inte fungerar – Djurgården 2013

Det bästa och det mest tydliga sätt att se hur ett lag inte fungerar, är att se hur de hanterar motgångar. I dagens match, på tal om just lag som inte fungerar, så fick Djurgården en straff emot sig en bit in i andra halvleken. Straffen var billig, det var inte ens straff. Simon, en ung Elfsborg-spelare slängde sig och domare Stefan Johannesson pekade på straffpunkten. Innan det, tidigare under matchen hade Djurgården hängt med helt okej. Det klart, de klara målchanserna uteblev men försvarsmässigt såg det ändå stabilt ut och visst var det knackigt rent spelmässigt. Men man var ändå med, på ett eller annat sätt. Sen kom ju den där, den där straffen. Det var inte straff och det kan man, som Djurgårdare (likt undertecknad) reta sig på men det spelar ingen roll. Ett lag i någorlunda harmoni som trodde på sig själva, eller sin egen kapacitet, skulle ha kört på ändå. Ett baklängesmål är ändå bara ett mål, sådant händer. Det är i vissa fall till och med oundvikligt. Men ett lag som ännu inte vunnit i årets allsvenska (målskillnad på 2-8) och ändå med en ambition som ett mitten/toppenlag, så bryter man samman. Allt rasar. Det där luftslottet som var så beroende att det inte blåste, ramlade ihop. Allt som krävdes var, just det, en vindpust. Just det som hände. Strax efter gjorde Elfsborg, logiskt nog, 2-0. Sedan var det god natt. Man var väl nära, men ändå hela tiden så långt borta.

Det är ett typ exempel på hur ett lag utan harmoni, eller självförtroende hanterar en motgång. En motgång, ett mål, och allting rubbas.

Det är Djurgården upplaga 2013. Hur man kan vända det?

Kontinuitet. Medgång. Enkla mål.

Sådant måste man dock, tyvärr, förtjäna.

Och dit finns det ingen genväg.

 

Nej, att kasta in saker och tända bengaler är inte samma sak

Jag kan å ena sidan ha förståelse för att människor reagerar gentemot disciplinämndens dom mot Djurgården efter den avbrutna matchen mot Mjällby, där saker hade kastats in. Men vi måste framför allt se det i ett större perspektiv. Är päron (som spelaren träffades av) förbjudet att ha med sig? Nej. Är det okej att kasta något på någon överhuvudtaget? Givetvis inte, det är ett brott. Det är emot reglerna. Detsamma gäller inkastastandet av flaskor, förstås.  Men hur ska klubbarna, per automatik förhindra detta? Det är inte en alldeles lätt fråga. Frukt, till exempel, tenderar ju de allra flesta att ha med sig för att äta. Vad det handlar om, förstås, är ett fåtalet idioter som inte kan bete sig och behärska sig på en fotbollsarena. Vad skulle Djurgården kunna gjort annorlunda? Jag vet inte. Men det jag vet är att de som klubb jobbat hårt med det här. Supportrarna, tillsammans, har ju fördömt detta och att vi nu ska arbeta ihop för att få bukt med detta. Att kasta in saker är alltid fel, alltid, men det är heller inget nytt fenomen. Inte för Djurgården, inte för någon av de större klubbarna i allsvenskan.

Det jag vet, däremot, är att Björn Eriksson, före detta landshövding och polismästare tagit fram förslag för att få bukt med detta. Om det är ett bra förslag, och ett steg i rätt riktning? Det vågar jag inte uttala mig om ännu, men det finns där. För det är ju så. Klubbarna har ett ansvar, men styrs hela tiden av vad de får och inte får göra – av politiker (lagar!!). Allt kan de inte göra själva.

Däremot tycker jag inte, när folk nu rasar över beslutet ska jämföra det här med att kasta in bengaler. För mig är det ändå enkelt: Bengaler, tycka vad man vill om dem, är förbjudet och kan göra mycket mer skada. Så är det. Dessutom har klubbarna och dess funktionärer ett ansvar att se till att dessa inte kommer in från början. Hur ska man stoppa ett päron, till exempel? Hur man än vill stoppa idioter från att kasta saker, eller ens komma in på arenan är det inte speciellt lätt. Det krävs i så fall befogenheter som klubbarna inte har, från politikernas sida. Därför är det också rimligt att tändandet av bengaler leder till ett ökat ansvarstagande från klubbarnas sida.

Tyck gärna att straffet är för milt, men snälla, jämför det inte med bengaler.

Det är faktiskt en väsentlig skillnad.

Lästips: AB

Normer och idrottskulturen

För några dagar sedan framkom det att några AIK-supportrar till bortamatchen i Borås mot Elfsborg, hade hyrt in en strippa. Detta för att det, enligt berörda supportrar, ville ha något roligt och det är ändå en lång resa dit. Det fick mig att tänka och reflektera över idrottskulturen, men i synnerhet den som existerar kring fotbollen och andra starkt kollektivistiska idrotter. Det ledde sedermera till en lång twitter utläggning, som Mårthen på fotbollslive vänligt nog delade med sin läsare. För faktum är ju att det här inte sker i ett vakuum, eller är en isolerad företeelse. Jag vill till och med hävda att det är vanligt. Det är vanligt med sexism, det är vanligt att se kvinnor som ett objekt framför allt. Hela kulturen bygger på en ”macho”-stil, en manlighet, där du ska vara på ett visst sätt, ogilla bögar och så vidare. Du ska vara, för att passa in, en norm. I ett lag, givetvis inte i alla lag, är det här grundbulten. Fortfarande, tror jag. Det har säkert blivit bättre, men den snäva normdefinitionen finns kvar och ligger till grund för kollektivet – den här enheten som ett lag ska utgöra. Det är förstås tryggt. Då blir man ett lag och ju starkare normer, desto mer fyrkantig definition blir det lättare att svetsa sig samman. Problemet är bara att det blir lättare, då det alltid finns människor som inte känner sig hemma där, att bli utstött. Det kan vara en homosexuell kille, som får spela en roll – spela teater för att passa in. Eller det kan vara killen som inte accepterar sexism, men som får hålla tyst, för att kunna passa in. Dessa kan vara utmärkta spelare, men om de inte kan förhålla sig till normerna blir det ett helvete, bland män/killar som har macho-stilen och den snäva/destruktiva synen på manlighet. Nu kanske ni undrar vad en buss med massa supportrar och alkohol inblandat, har med saken att göra. Jo, det har att göra med den här kulturen. Det klart dem här inte tänker på det, än mindre menar de säkert ”något illa”. För dem är det här bara en rolig grej, just för att normer som ligger fast ses som självklara och inget man reflekterar kring. Men det är ett symtom på allt det här, den här kulturen. För att ta ett annat exempel: För några veckor sedan fyllde en Malmö-spelare år. Laget valde gemensamt att slå på stort med en tårta, föreställandes en lätt klädd kvinna. Detta, som om det inte vore illa nog, kom tätt efter att en i laget blivit dömd för att sexuellt utnyttjat ett barn (!). Eller låt oss reflektera över varför det är så få spelare som ”kommit ut” som homosexuella? Jo, precis, där har vi det. De hör inte till mallen, normerna, eller macho-kulturen om du så vill. Så här är det. Redan när jag var ganska ung och spelade fotboll kunde man se det här. Den här skräcken, den här homofobin och hur vi i laget, vi pojkar skulle passa i en mall.

Jag inbillar mig inte att det här existerar överallt. Det gör det så klart inte, men det existerar i skrämmande hög grad. Fortfarande. Framför allt, förstås, för att det är en spegelbild av samhället. Ute i samhället har vi, även om det luckrats upp en beröringsskräck för homosexualitet och vi ser fortfarande (ja, det blir väl bättre stegvis) kvinnor som, i första hand, något att titta på. Snarare än vad de åstadkommer. I fotbollen blir det här kanske ännu tydligare, då man som lag är så täta. Det är en rutten kultur, helt enkelt. Det vet man om varit på insidan.

Det här finns förstås, mer eller mindre på alla nivåer. Tro inget annat. Från amatörligorna till eliten och proffsen. Malmö är ett exempel som kommit ut. Men de är inte ensamma.

Grunden för att göra någonting åt det är att lyfta upp det. Jag har ingen illusion som någon slags hobbytwittrare, att det här helt plötsligt kommer upp på dagordningen. Men jag kan i alla fall försöka. Vi måste prata om att det här existerar. Det här gäller, så väl på högsta nivå, genom svenska fotbollsförbundet som på klubbnivå med alla inblandande. Det finns inget enkelt sätt. Det här en genomdjup och inkörd kultur. Men det krävs en ny värdegrund och att man vågar ta det här på allvar.

För som jag skrev, när jag twittrade: Jag älskar fotboll. Jag älskar samhörigheten med laget man känner. Däremot hatar jag den kultur som byggts upp och den snäva normen. Jag hatar sexism och homofobi.

Så, lått oss, för att vi älskar fotboll – lyfta upp det här. Det kommer ta tid. Vi kommer få krossa tunga murar. Men vi måste ta tag i det.

Och vi kan bara göra det tillsammans.

SVT utklassade TV4. Det hade vem som helst gjort

TV4:s uppställning det här EM.et har varit intressant, om vi nu bortser från all reklam, som deras sändningar uteslutande har bestått av. De försökte göra ett eget koncept med att ha en studio vid något slags torg, där supportrar samlas för att se matchen. Till skillnad från SVT, som valde en biograf med supportrar på plats. Ett lovvärt initiativ och inte mycket att gnälla på. Sen då, experterna? Om TV4 med att anlita Henrik Larsson och Caroline Seger menade att de vill att TV-tittarna ska somna under studiosnacket, så hittade dem ju verkligen rätt. Henrik Larsson, en helt fantastisk fotbollsspelare hade ett sådant oengemang (alltså, det han utstrålade) och var så tråkig, att jag trodde jag dagdrömde när jag de få gånger jag stod ut att lyssna på honom. Caroline Seger likadan, nästan en sämre tvilling till Larsson. Även hon en bra spelare, men som rätt tidigt när Sverige åkte ut deklarerade att hon inte längre bryr sig om EM. Nej, så bra då. Vad gör du där då? Det går inte ens om man riktigt försökte hitta några mer tråkiga och oppasande experter än firma Larsson/Seger. Det är inte deras fel att de inte på något sätt passar i rollen som experter, det kan dock vem som helst se. Och det kan man tycka att TV4 borde ha sett. Lägg därtill Bojan som varken gjorde från eller till. Uruselt. Den enda som kanske kommer undan helhjärtat är väl Anna Brolin som jag tyckte skötte sig helt okej, men det är svårt när experterna får vem som helst att somna. SVT hade något annat, de satsade på engagemang (slå upp det ordet, TV4). Jag var från början tveksam till Daniel Nannskog men har efterhand fått revidera min uppfattning. Jag tycker inte han är optimal, men han är riktigt bra. Han visar engagemang och är tydlig. Johanna Fränden likaså, otroligt kompetent och träffsäker. SVT lyckades med andra ord, för jag vet inte hur många gånger i ordningen, utklassa TV4.

Och de behövde inte ens anstränga sig. En död mus slår till och med Henrik Larsson och Caroline Seger i expertrollen. Det mesta slår faktiskt en sändning som nästan uteslutande består av reklam. Vad har vi då lärt oss av detta? Låt inte TV4 ha några som helst rättigheter till nästa stora fotbollsevennemang.

De förstör bara festen.

För Prandelli

Om någon innan EM hade börjat, skulle ha sagt att Italien skulle nå finalen hade vederbörande blivit utskrattade. Italien, ett land i ekonomisk kris med, givetvis – högklassiga spelare men de får aldrig ändå ihop det. Det är spelskandaler hit och dit, det är dopningsskandaler som var på tapeten dagarna innan EM drog igång. Men nu är de här. Nu är de i EM-final. Cesare Prandelli, en tränare jag följt sedan några år tillbaka och tiden i Fiorentina, där han lyckades långsamt bygga upp ett topplag som nu dessvärre rasat samman. Han lämnade Florens för att senare ta över det Italienska landslaget. Och som han har gjort det. Det var längesen jag såg ett italienskt lag tro på sig själva så mycket, ha så roligt ihop och fungera tillsammans. Som ett lag. Helt enkelt. Andrea Pirlo, ett säreget geni är helt fenomenal på mittfältet, Balotelli – ett problembarn har lyckats koncentrera sig på det han gör allra bäst. Spela fotboll. Allt är inte Prandellis förtjänst, så enkel är inte fotboll men jag är övertygad om att han har en stor del i allt det här. Han har fått ihop ett lag, han har sålt in en spelide och fått in tro och hopp i en annars sargad nation.

Cesare Prandelli är ingen som gör något stort väsen av sig. Han har en spelide och gör vad han han kan för att inpränta den hos spelarna. Han är exceptionellt duktig på (det visade han i sina glansdagar i Fiorentina) att svetsa samman ett slagkraftigt lag. Och det är vad han lyckats med i det Italienska landslaget. Därför gillar jag honom. Han går sin egen väg, han tror på det han ska göra och gör det. Utomordentligt bra dessutom.

För några år sedan dog hans fru i cancer. Flera spelare i hans dåvarande klubb, Fiorentina kom på hennes begravning för att visa sitt deltagande. Och när han kom tillbaka i sin första match mot Inter, på hemmaplan fick han ett så exceptionellt mottagande att jag tror knappt jag sett något liknande i fotbollssammhanhang. Han fick blommor, de sjöng för honom, hade ett otroligt stort tifo och höll (givetvis) en tyst minut för hans bortgångna fru. Det var fantastiskt vackert. Se det här. Det är okej att gråta.

Jag har svårt att se någon förtjäna en titel mer än honom.

I kväll hoppas jag Italien vinner. För Cesare Prandelli.

AB

TV4 tror att TV-tittarna är korkade

För några veckor sedan ( i början av fotbolls EM) om jag minns helt rätt efter kritik mot mängden reklam i sändningarna, så kände en av de på TV4 som är ansvariga för sportsändningen behovet av att förklara hur TV4 är beroende av reklam för sina intäkter. På något sätt illustrerar det TV4:s problem. De tror att TV-tittarna är korkade men det är de verkligen inte. Gnälliga är de sannerligen (undertecknad inkluderad) men okunniga? Knappast.

Problemet människor däremot har med TV4 är mycket enkelt. På en 15 minuters paus mellan halvlekarna, för att ta ett tydligt exempel så har de studiosnack i 3-4 minuter och resten reklam. Överdriver jag? Lite kanske, men det är knappt.  Vi är alla medvetna om att TV4 finansieras genom reklam och är stenrika på grund av den (därav alla rättigheter de har råd med) men mängden reklam är nästan bisarr. Det är prat i några minuter max för att sedan bli reklam och samma visa gång på gång. Så visst borde det gå att dra ner reklamen något om viljan hade funnits.

Nej då, istället försöker TV4 påvisa hur TV-tittarna är okunniga och istället fokusera på halvtaskiga fotbolls EM sändningar (Jens Fjellström och några till är undantaget) med experter som får en att somna. Och som om det inte vore nog, lägga avgörande fotbollsmatcher (i gruppspelet) på en nylanserad HD-kanal bara ett fåtal hushåll har.

Bra jobbat, TV4! Det är ni väl nöjda med?

Att driva TV-tittarna till vansinne är ju en vinnande strategi…

Till nästa mästerskap låter vi inte TV4 sända, okej?

Om en stund avgörs en av EM:s mest intressanta grupper. Den mellan Danmark, Portugal, Holland och Tyskland där, som det ser ut nu, samtliga kan gå vidare. Det blir inte mycket mer spännande än så. Men TV4 vill inte att du ska få se upplösningen, eller välja vilken match du vill se. Okej då, Danmark och Tyskland har de ju vänlighet nog att sända på vanliga TV4 som samtliga hushåll har, men den andra matchen (Portugal-Holland) har de lagt på TV4 Sport Xtra. Det är en nystartad kanal, som lanserades om jag inte missminner mig i slutet på Maj och skulle fungera som en reklamfri kanal som sänder sport och fotboll i synnerhet. För det första är det en HD-kanal och en kanal betydande få av befolkningen har för tillfället. Det är dessutom en kanal som bara abonnenter med Canal Digital och någon annan stor leverantör har i sitt utbud.  Jag har visserligen kanalen, men kan inte på grund av problem med parabolen se matchen, så jag borde väl inte gnälla. Men jag kan inte låta bli att bli frustrerad. För det hade nämligen räckt att TV4 hade vänligheten nog att lägga matchen på TV4 Sport, som visserligen är en betalkanal men en väl etablerad sådan som många har vid det här laget.

Istället tar TV4 underhållningen i från oss som vill välja vad vi vill se, och för oss som vill se Portugal och Holland göra upp.

Kan vi inte bara komma överens och bara förhindra TV4 från att sända nästa stora mästerskap?  Snälla.. De förstör ju bara för oss TV-tittare som vill välja, helt fritt vilken match vi vill se.