Johannes Blogg.

Här skrivs det om det mesta men framförallt politik och fotboll.

Tag: Kristdemokraterna

Moderaternas öppenhet och fri rörlighet var bara prat.

Jean Claude Juncker är kristdemokrat och blir med största sannolikhet nästa ordförande för EU-kommissionen. Han skulle tillhöra den konservativa partigruppen i Europaparlamentet som både svenska Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör. En grupp som bland annat inkluderar det ungerska partiet Fiddesz som förföljer judar och romer. De allra flesta minns väl Moderaternas EU-valskampanj där de slog ett slag för den fria rörligheten och öppenheten. Juncker är ingen stark vän av öppenhet:

På frågan om Fort Europa svarade han att de som röstade på högerextrema partier i många fall gjorde så för att de upplever att Europa inte erbjuder tillräckligt skydd mot ”illegal invandring”! Frontex måste få betydligt större anslag för att stänga gränserna, menade han. Termen ”illegal invandring” återkom flera gånger. För den som tvivlar finns uttalandet på video.

Det är den mannen Moderaterna kommer ställa sig bakom när de ska rösta om nästa ordförande för EU-kommissionen i morgon.

Pratet om fri rörlighet och öppenhet från bland annat deras toppkandidat Gunnar Hökmark var just prat. I realiteten är de med och håller upp Fort Europa och stänger Europa lite mer vareviga dag.

Inte speciellt oväntat, men väl värt att påpeka.

 

 

Vad som egentligen borde bekymra sossarna

I dagens Sifomätning får Socialdemokraterna under 30 procent och landar på 29.4 procent. Samtidigt fortsätter Moderaternas kräftgång och de har stöd av dryga 21 procent av väljarna. För det första vilket är viktigt att ta med sig, alliansens kräftgång fortsätter och de rödgröna har ett försprång på över 11 procent. Men Vänsterpartiet är helt plötsligt nere på cirka 6 procent och det är svårt att se det stämma med verkligheten. Sannolikheten är att de, om man tar in övriga mätningar i beräkningarna, ligger på ett väljarstöd på ungefär åtta procent. Detsamma gäller Socialdemokraterna. För även om mätningen visar ett rekorddåligt resultat är det här EN mätning. Om man lägger ihop andra mätningar pekar det på att dem snarare ligger runt 30 procent- strecket. Poll of Pools som sammanställer partiernas resultat från olika mätningar har exempelvis Socialdemokraterna på cirka 30 procent, Vänsterpartiet på åtta procent och Moderaterna på 21 procent.

Det finns med andra ord ingen anledning att som rödgrön sympatisör, eller framför allt sosse, deppa ihop över just den här mätningen. Vad som däremot borde oroa är att Socialdemokrarerna inte direkt lyfter i opinionen. De ligger i de flesta mätningar en bit över 30 men sällan över exempelvis 35 procent (valresultatet de fick 2006). Det borde oroa dem på riktigt. Stefan Löfven har alltså på många sätt stabiliserat partiet i opinionen och de utmanar alliansen och Moderaterna på allvar i samtliga frågor som är viktiga för väljarna. Det är viktigt samtidigt som de ligger bra till förtroendemätningarna (Löfven kontra Reinfeldt exempelvis). MEN de lyfter aldrig riktigt. Till skillnad från haveriet under Sahlins tid det vill säga, valresultatet 2010 och under Juholts korta tid vid makten, är så klart det här bra. Men jag tror ändå partiet siktar högre än så.

Vi ser, vilket verkar vara en ihållande trend, att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet går väldigt bra i opinionen. Det är nog så att att de båda partierna tar väljare från Socialdemokraterna. Och det må vara hänt.

Men faktum kvarstår. Socialdemokraterna är inte vad de en gång var. De är stabila i opinionen, ja, och en liten bit över 30 procent men det är trots allt lågt till skillnad från vad partiets ambition i valet i höst är (35 procent) och vilken potential det borde finnas med en massarbetslöshet på över åtta procent, ökad ojämlikhet, havererad skola och så vidare.

Det borde bekymra partiet och dess sympatisörer. Inte en enskild mätning.

 

Att vinna en tredje mandaperiod blir svårt för alliansen

Det är inte lätt att bli omvald tre gånger. Faktum är att det nog är bland det svåraste som finns i politiken. Men om man ska lyckas, precis som Fredrik Reinfeldt och hans allians vill i valet i höst krävs det en del saker.

Framför allt att man som ledare för en regering inte anses vara trött, och med en fortsatt reformagenda. Det här är nog alliansens största problem. Vad vill de egentligen åstadkomma om de får förnyat förtroende i höst? Ingen vet egentligen det. Det är parodiartade satsningar. Exempelvis har de föreslagit en satsning på 60 miljoner på sitt sektliknande konvent idag och att fem miljoner människor ska vara i arbete 2020. Det är i och för sig för en gångs skull ett ambitiöst uppsatt mål men ingen vet egentligen hur de ska uppnå det, och 60 miljoner på satsningar 2015 är ju en skymf när arbetslösheten är över åtta procent. Det är också meningen att svenska folket ska tro på det när de styrt Sverige i åtta år och arbetslösheten är högre än när de tillträde. Det är ett högt spel de försöker spela.

Det är naturligt att man efter åtta år i regeringsställning är trött. Oftast för att det ska bli lite nytt och nya idéer, byts partiledare för regeringspartierna. Men det har inte heller skett. Annie Lööf är väl egentligen den enda som är ny sen valet 2010. Men hon är ju ett sänke för sitt parti.

Men om vi bortser från nya idéer vill man väljas om för att man åstadkommit fantastiskt mycket bra saker och det återknyter till det jag skrev ovan, arbetslösheten. Alliansen går till val på som Fredrik Reinfeldt uttryckte det på konventet, att säga nej till oppositionens jobbförstörande politik. Det är dem som har lösningen. De skryter om 250 000 fler i arbete och ändå är arbetslösheten på över åtta procent, och människor är i regel beredda att betala mer i skatt för bättre välfärd och är oroliga över utvecklingen (därav också att alliansen förlorat övertaget i de viktigaste frågorna för väljarna). Det är, för regeringens del, en kommunikativ utmaning och något de misslyckats med hitills. De MÅSTE intala svenska folket att, trots massarbetslöshet som bitit sig fast, går saker åt rätt håll tackvare dem och deras politik. De försöker nu dessutom och har gjort det länge, siffertrixa för att ändra måttet i hur arbetslösheten mäts.

Det landar i egentligen i vad som också är viktigt, motståndarna. Det är dock en viktig balansgång här. För att kunna attackera moståndarna och måla ut dem som den värsta mardrömmen, måste man som regering ha egna konkreta förslag för fyra år till. Det som bland annat gjorde alliansen framgångsrika i valet 2010 var just att de lyckades framställa de rödgröna som inte speciellt trovärdiga, utan direkt politik, mot alliansens fantastiska reformagenda (”arbetslinjen”). De rödgröna var dessutom på tok för fokuserade på motståndarnas politik.

Om det är något alliansen är duktiga på är det att fokusera på motståndarna. På valnatten efter EU-valet varnade Fredrik Reinfeldt för den ”nya vänstern” syftandes på Fi, MP och vänstern och de fokuserar på hur hemska Miljöpartiet är, att sossarna är dåliga och det gamla vanliga. På dagens konvent lyckades de dessutom damma av Göran Persson. Men de går till val på samma sak som de gått till val på i åtta år, arbetslinjen. Skatten ska sänkas och sen ska de strö småpengar på reformer kommande år. Nu, efter åtta år, vet svenska folket vad det inneburit.

För att få till en lyckad valrörelse krävs det egentligen att alla tre av de ovannämnda saker fungerar som en symbios med varandra. I nuläget är inte så fallet.

Alliansen har ingen reformagenda, de försöker dessutom genom bland annat siffertrix övertyga väljarna att arbetslöshet över åtta procent är ett steg i rätt riktning men en sak som de verkligen försöker med: Skrämma väljarna med motståndarna, att alternativet är mycket värre.

Det är ett svagt case för fyra år till med en alliansregering.

Jag tror inte det räcker.

 

 

Förnuft och saker som fungerar före känsloargument och känslor. Tills idag

I en debatt inför presidentvalet 1988 fick Michael Dukakis, Demokraternas presidentkandidat, frågan av en moderator huruvida han fortfarande var emot dödsstraff om hans dotter och/eller fru hade utsatts för ett grovt brott. Det säger sig självt att frågan å ena sidan var otroligt vinklad från början, men också någon det är svårt för en kandidat att komma helskinnad ur. Dukakis som sen tidigare hade varit öppen med sitt motstånd mot dödsstraff försökte så gott han kunde, men det gick inget vidare. Det här är dödsstraff och ”hårdare tag”-förespråkare i ett nötskal. De spelar på känslor.

För vem skulle svara ”jag vill att gärningsmannen ska få vård” på frågan vad en skulle göra om någon av ens nära och kära utsattes för ett grovt brott? Med största sannolikhet ytterst få och de som svarat så skulle med största sannolikhet bli utskrattade och utpekade som kalla. Men det är inte konstigt att man svarar att man vill att gärningsmannen ska dödas och alla möjliga hemskheter. Det är förståeligt. Tänk dig själv så gott det går som anhörig, du är förtvivlad, du har förlorat någon som betyder väldigt mycket för dig. Det första som går igenom ditt huvud är nog då förmodligen inte hur vi ska få ut personen som begått detta brott ut i samhället efter några år i fängelse, eller något rimligt straff. Men hårda straff i all ära, får de inte tillbaka sin person. De kan få upprättelse i den mån det går, men aldrig tillräckligt.

Det här är, bland annat, varför vi har ett rättssystem och till skillnad från USA tror ju vi i Sverige inte riktigt på idén att låsa in människor för alltid, än mindre har vi ett rättssystem som baserar sig på känslor. Eller trodde och hade, kanske jag ska säga. För idag förändrades det där delvis. Idag röstade riksdagen om att döma allt fler till livstid utan tidsbegränsning. Bara två partier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, hade några invändningar och röstade mot förslaget. Debatten inför beslutet som Oisin Cantwell redogör för här, handlade om det jag tog upp ovan. Om alternativa scenario, om mördare och ”tänk om”. Det ska baseras på känslor, vidriga mördare ska tas upp som exempel och så vidare. Det är så här det ser ut. I den här debattartikeln, skriven av Alice Åström och Peter Althin, var tongångarna dem samma i kommentatorsfälet tills det stängdes. De som mördat någon skulle minsann få avtjäna lika många år som de tagit och så vidare. Det var ”rättvist”.

Problemet är att högre straff inte fungerar för att få ner brottsligheten. Brottsförebyggande och rehablitering så att de som begått brott får komma ut i samhället, däremot, gör det. Den där synen om hårdare straff som universallösning är både verkningslös och förlegat. Och bygger snarare på känslor och ”revansch”

Att nära och kära med största sannolikhet vill ta livet av den personen som tog livet av deras son, dotter och så vidare, må vara hänt. Det hör på sätt och vis till och är helt förståeligt.  Än mer, att kommentatorsfält till tidningsartiklar, känd för sin avloppslåga nivå använder liknande argument är inte heller konstigt.

Det som däremot är både konstigt och olyckligt är att våra folkvalda politiker använder känsloargument före både sunt förnuft och sådant som fungerar (ja, jag vet att det är valår och det här är populism som fungerar, men ändå).

Politiker borde kunna tänka steget längre än den där reflexmässiga känsloreaktionen och argumentet.

Dessvärre kommer det svenska rättssystemet, i och med detta beslut, mer och mer handla om känslor före förnuft.

Annie Lööf borde tacka de rödgröna

Idag röstade en majoritet i socialförsäkringsutskottet ner ytterligare en sänkning av arbetsgivaravgiften för unga. Det är bland det mest ansvarsfulla sakerna man kan göra som politiker, att sätta stopp för något som inte fungera. För som jag skrivit i tidigare inlägg har IFAU underkänt reformen samtidigt som de få jobb reformen skapat kostat en förmögenhet. Det är, med andra ord, en extremt dyr reform men även en väldigt ineffektiv sådan. Det är precis som Tomas Eneroth (S) säger:

Förslaget är en mycket dyr åtgärd. Man kan göra väsentligt mycket mer för att få in ungdomar på arbetsmarknaden. Det är som att fylla ett glas vatten genom att sätta på sprinklern i taket. Det är bättre att rikta stödet direkt till de ungdomar som inte har ett jobb. Den här åtgärden ger stöd till ungdomar som redan har ett jobb. Det har ju visat sig vara en ineffektiv åtgärd.

Näringsminister Annie Lööf är dock helt rasande efter omröstningen. Hon säger så här:

Jag blir otroligt provocerad när man tar unga som gisslan i det politiska spelet. Det är deras möjligheter till jobb det handlar om.

Gisslan? Trodde verkligen Lööf att de rödgröna som varit emot liknande reformer skulle rösta ja? Seriöst? Det är det här som blir så märkligt. 9/10 är rasisterna i Sverigedemokraterna ett lojalt parti och röstar med regeringen, men när de för en gångs skull inte gör det blir Annie Lööf galen för att oppositionen är emot regeringens politik (!). Det är vad det här handlar om. Och det är obegripligt oseriöst. Det är regeringens uppgift att lägga förslag som har stöd i riksdagen.

Det Annie Lööf egentligen borde göra är att tacka de rödgröna för att de var ansvarsfulla nog att rösta nej och lyssna på experter som sågat reformen fullständigt. Svenska skattebetalare förtjänar bättre valuta för pengarna än en misslyckad reform. Men framför allt förtjänar Sveriges unga bättre än en reform som gör företagen skitglada men kostar en förmögenhet och ger knappast resultat. Tänk vilka möjligheter man hade skapat om man hade använt pengarna som gått till sänkning av arbetsgivaravgiften till någonting vettigt.

Men Annie Lööf bryr sig inte. Hon fortsätter i godan ro försvara en reform experter dömt ut.

Det är verkligen inte att bry sig om Sveriges unga, Annie Lööf.

 

 

 

Regeringsfrågan

Sedan valet 2006, då högern inför valet gick fram som ett samtalt alternativ, har de kört med regeringsfrågan. Det började så sakteliga i de olika debatterna 2006 där alliansen var noga med att påpeka hur eniga dem var och hur oeniga de rödgröna var.

Det är en strategi med syfte att ställa regeringsdugligheten mot varandra och att man måste presentera ett, enligt dem, regeringsalternativ inför valet. Argumenten som oftast hörs är att Socialdemokraterna inte är ett 40% parti längre och minsann inte kan regera själva. Ett korrekt påstående. Det var länge sen de var det. 2006 fick de dryga 35%, valet innan det 39% och valet 1998 cirka 36%.

En gemensam nämnare, om vi nu bara ska ta de valen, är att Socialdemokraterna ledde en minioritetsregering med parlamentariskt stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartet. I korthet: De gick till val som tre olika partier och kunde räkna med stöd i riksdagen av vänstern och Miljöpartiet. I vissa fall kom de även överens i viktiga frågor, de båda, och den socialdemokratiska regeringen.  Det är inget konstigt. Socialdemokraterna har i ALLA tider och de sista året i miniortet, regerat landet, utan att ha en trepartikoalition.

I valet 2010 försökte alliansen med samma taktik. De rödgröna blev ett alliansen light och det var en koalition byggd på sandslott. Den blev aldrig riktigt trovärdig och alliansen kunde köra med sitt regeringsalternativ-kort. Var det därför dem vann valet? Givetvis inte. Det är kanske en del av förklaringen. De lyckades inte framstå som trovärdiga i väljarnas ögon, men det är en grov förenkling att skylla på enbart ett bristande regeringsalternativ.

Inför valet 2014 har Socialdemokraterna potential att nå, om de är skickliga 37%, eller i alla fall 35% som är deras mål.  Och för tredje valet i rad kör högern samma sak, vilka tänker sossarna regera med?

Jag ger er en liten försmak från moderata twittrare. Här, Thomas Böhlmark som jobbar för Moderaterna, känd för att ha kallat Naiin Pekgul (S) för klappturk:

Det är så här det ser ut. Helt plötsligt ska alla regeringsalternativ se ut som alliansens och som om ingen annan regeringskonstellation styrt landet tidigare och om man inte förbereder sig TILLSAMMANS är man oseriösa. De definierar vad som är regeringsdugligt och drar sig inte längre för att dra in Danmark i det här, där Danmarks vänsterparti SF, lämnade regeringen efter dispyt om ett statligt företag som skulle säljas ut. Vad som dock inte nämns där är att SF fortfarande är ett parlamentariskt stöd till regeringen, likt situationen som rått i Sverige massor av gånger.

Sanningen är att tills 2006 var regeringsalternativen inte självklara. Socialdemokraterna ledde en miniortetsregering med stöd från Miljöpartiet och vänstern, men de tre gick till val som olika partier. Tro det eller ej, men ingen regeringskris uppstod. Det fungerade väl. Konceptet gick ut på följande:

  • Ett riksdagsval hålls. Partierna går till val varje parti försig. Väjarna röstar på det parti de tycker bäst om. Om du vill ha ett starkare miljöparti och du vill att de ska få mer makt i riksdagen, röstar du på dem.
  • Det största partiet får bilda regering. Det största partiet (sossarna) gör det och det visar sig att de har parlamentariskt stöd från Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Tillsammans blir de större än de borgerliga partierna. Regeringsfrågan är löst.

Andra scenarion:

  • En konstellation av olika partier bildas (alliansen). De blir störst och bildar regering. De presentar långt innan valet att de vill regera ihop i form av en koalitionsregering och vad de vill åstadkomma.

Det finns således olika alternativ. Det handlar mindre om att Socialdemokraterna inte längre är ett 40% parti, utan mer om att högern fortsätter köra på en fråga de tror de kan vinna.

Givetvis går det att argumentera utifrån att Vänsterpartiet och Miljöpartiet minsann vill ha reel makt den här gången i form av ministerposter. De är inte längre nöjda med att vara parlamentariskt stöd. Men Vänsterpartiet har tydligt deklarerat att de inte sätter sig i vilken regering som helst.

Om nu inte Vänsterpartiet är med i en regering, eller ens Miljöpartiet, är det givetvis osannolikt att tro att båda partierna är beredda att fälla en skapad Socialdemokratisk regering. Det säger sig självt.

I slutändan handlar det om att Sverige är Sverige. Vi är duktiga på att lösa regeringsfrågan. Vi är inte Danmark, eller något annat land. Och det är inte farligt att låta partierna gå till val som sig själva, vänta in ett valreultat och utefter det bilda regering. Det funkade till och med 2006 och kommer fungera utmärkt i valet 2014.

Det går givetvis att tycka en massa om det, men det här är inget nytt. I slutändan är det upp till väljarna. Om de tycker så illa om det upplägget, vilket varit normen i svensk politik tills alliansen bildades, lär det visa sig.

Men tills valet lär vi få stå ut med det här tjatet från högern i ÄNNU ett val.

Det är mest löjligt. Men framför allt fördummande.

 

 

Jan Björklund – dyngspridaren

För några dagar sedan skrev jag om det där med avståndstagande i och med en text på Vänsterpartiets kongress, bland annat. Ni kan läsa inlägget här.  Jan Björklund gick i taket och krävde en ursäkt från Jonas Sjöstedt.

De allra flesta av oss vet vid det här laget att Björklund, förutom hans främsta intresse, att förstöra skolan – är en smutsig politiker. Däremot kunde jag inte låta bli att se det ironiska när jag idag hörde att han i riksdagens första partiledardebatt igår jämställde rasisterna med vänstern för de båda ser konflikter mellan klasser och raser och båda är emot EU.

Det Björklund gör är alltså att trots att vänstern är bland de mest integrationsvänliga partet i riksdagen (hans eget flörtar gärna med bruna krafter), är att bunta ihop dem med rasisterna. Strategin är förstås att köra med vänsterspöket. Klasskamp, vilket genom historien byggt på tackvare vänstern att arbetare ska ha schysta villkor och inte utnyttjas, är nu detsamma som rasism.

Föutom det uppenbara att faktiskt normalisera rasism. Det vill säga, indirekt påstå att rasisterna är inte så farliga för det finns ett parti som är lika illa, är han historielös och drar sig inte för att sprida ohederlig dynga. Däremot när andra gör det genom en pararell, om så genom en text av en känd författare mot hans regering. Då blir det ett jävla liv. Folk ska be om ursäkt.

Jan Björklund vill ha ensamrätt på att sprida ohederlig dynga och bunta ihop rasister med vänstern.

Men det har han inte.

Om han får sprida sådant här, i egenskap av minister, vilket borde vara än allvarligare – är det okej för hans meningsmotståndare att göra detsamma.

Så, ska vi kalla Jan Björklund för Hitler nu då?

Det är där vi hamnar om Björklunds dynga får fortsätta utan att någon säger ifrån.

Och Björklund ska bara vara tyst hädanefter ifall andra är lite väl häftiga när de drar paraleller.

Eller be om ursäkt. Förslagsvis.

Fredrik Reinfeldts enda triumfkort snart borta

Nu är det snart bara ett halvår kvar till valet. Det gör givetvis alla dessa mätningar mer intressanta och relevanta. För de som håller sig uppdaterade är det förstås ingen nyhet att det är ett stort övertag för de rödgröna som samlar över 50% mot de borgerliga dryga 39%. Det är med andra ord en stor fördel för de rödgröna när vi nu går in i valåret.

Kent Persson, Moderaternas partisekreterare och andra betalda halvtaskiga moderata strateger, kommer fortsätta och köra med att valet minsann avgörs på valdagen och att de rödgröna även ledde 2009 vid den här tiden. Det är både rätt och fel. Det klart valet avgörs på valdagen, men så här illa till har inte alliansen legat förut, i synnerhet inte de två mindre partierna som båda riskerar att åka ur riksdagen.

Men det finns även en markant skillnad när vi började närma oss förra valet och nu, och det är något som varit alliansens triumfkort. Vad då, tänker ni? Fredrik Reinfeldt har alltid varit den populäraste statsministerkandidaten. När det gått som trögast opinionsmässigt för regeringen har de ändå kunnat titta och se att väljarna föredrar Reinfeldt före oppositionens kandidat. i juni 2009 föredrog nästan 74% Fredrik Reinfeldt före Mona Sahlin. I juni 2010, bara några månader inför valet, kom det en ny undersökning som visade att Reinfeldt var mycket populärare än sitt eget parti. Medan Sahlin, å sin sida, var MINDRE populär än sitt parti.

Hur ser det ut nu då, i december 2013? Stefan Löfven är i princip ikapp Fredrik Reinfeldt när det kommer till förtroende. Reinfeldt står på 56% medan Löfven står på 55%. Det är en tillbakagång i popularitet för statsministern på sju procent.

Det innebär att när vi nu går in i 2014 ligger alliansen, ”det enda regeringsalternativet”, på mindre än 40% i mätningarna och där deras statsministerkandidat knappt är populärare än oppositionens längre. Hur man än vänder och vrider på det är det en extrem uppförsbacke, och gör deras enda triumfkort gentemot oppositionen nästan utraderad.

Det kommer förstås inte stoppa Kent Persson och andra alliansföreträdare från att tona ner betydelsen av enskilda mätningar, men det kan vara värt att påminna om att det faktiskt ALDRIG sett ut så här förut. Det här är nytt.

Därför är det också ett extra prekärt läge. Mycket kommer hända, men det är just det här som gör att det ser allra mörkast ut för regeringen.

Uppdatering: Jag har utvecklat inlägget lite mer hos alliansfritt som jag även skriver hos numera för er som inte visste det.

Att regera som ett litet barn

Att leda en minioritetsregering och tro att man kan få allt man vill ha, är ungefär som att vara ett litet barn som vill ha allt hen pekar på. Som barn är det ett förståeligt agerande, men som ledare av en regering är det ansvarslöst. Det här är dock den borgerliga regeringen från och med 2010.

De lägger förslag som i 8/10 fall får stöd av rasisterna och således går igenom. Det finns undantag när rasisterna röstar med de rödgröna och istället fäller regeringen. Så kan det gå. Det är inget konstigt. Inte heller att de rödgröna ibland lägger förslag som SD röstar på så de går igenom.

Sverige har en tradition av minoritetsregeringar. Vi har länge styrts av en socialdemokratisk regering som i olika konstellationer regerat i minoritet. Ibland med stöd av centern och de sista åren av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Socialdemokraterna har då, när förslag ska läggas, fått kolla med de två stödpartierna innan om stödet finns eller hitta bredare blocköverskridande överenskommelser. Just det sistnämnda är något som på gott och ont präglat svensk politik. Den här borgerliga regeringen har, med få undantag, trots det kniviga parlamentariska läget inte gjort det. Det senaste exemplet: De har velat få igenom höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt. De rödgröna är mot och även SD. Det gör att regeringen får stryk i frågan. Logiskt, eller hur? Inte enligt regeringen, som istället använder rasisterna som slagträ och säger att sossarna samarbetar med dem och så vidare. Det här skulle dock kunnat undvikas på några enkla sätt:

- Regeringen sket i att lägga det kontroversiella förslaget, då det saknar stöd i riksdagen.

- Regeringen frågar Socialdemokraterna och/eller Miljöpartiet om de kan tänka sig en överenskommelse i utbyte mot något.

-Regeringen ber rasisterna om stöd. Det är uteslutet såklart av självklara skäl.

Det är alternativen. Det är möjligt att de borgerliga inte hade fått blocköverskridande stöd för sitt förslag, men då hade de i alla fall försökt och kunde sen istället peka ut oppositionen som kompromissovilliga. Och dragit tillbaka förslaget.

Istället har regeringen valt ”it`s my way or the highway”. Det är anmärkningsvärt för minoritetsregeringar att på fullaste allvar lägga förslag som saknar stöd, och sen bli arga för att de inte får igenom det.

Svensk politik har varit förskonat från det. Den har i själva verket präglats av ansvar och kompromissvilja. Det är fundamentet i att leda en minoritetsregering.

Du får inte allt du vill ha och det är ditt ansvar som regeringsföreträdare att lägga förslag som kan gå igenom.

Det är både annmärkningsvärt och ansvarslöst att den borgerliga regeringen valt att frångå den grundläggande principen.

Med ”smutskastning av Sverige som ”vapen”

I en partiledardebatt 1982 förklarade Socialdemokraternas dåvarande partiledare, Olof Palme, varför han var demokratisk socialist. Det är än idag ett av de mest inspirerade tal jag lyssnat på. Men i talet pekar Palme på något viktigt. Han pratar i korthet om högern och hur de förstör Sverige med ojämlikhet och fler fattiga och rika rikare. Men samtidigt pekar han på att högern, när reformer visat sig vara goda, så tar de själva äran för det. De kallar det dock till en början för ”elakartad socialism”, som Palme uttryckte det. Det här är borgerligheten idag. Det är ett typexempel på regeringens strategi idag.

De talar om Sverige som ett framgångsland med god välfärd, där alla får chansen och så vidare, fast de var emot varje sådant progressivt steg med få undantag. De talar om att Sverige är ett av de bästa länderna att leva i, och kallar all form av kritik mot den politik de för som ”smutskastning av Sverige”. De gör välfärdsstaten, som de inte någonstans var med och byggde upp utan snarare motarbetade, till sin. De låtsas inte heller om att alla deras ”satsningar” uteslutande går till skattesänkningar, inte heller att trygghetssystemen tackvare deras politik havererat eller att klyftorna ökat. Framför allt inte vilka konsekvenser det får för människor.

Det är en strategi dömd att misslyckas. En regering som är nöjd, vars enda idé är att ge sina rika vänner ytterligare en skattesänkning, sjunger på sista versen. Idén med att, när kritik framförs göra välfärden till sin och avfärda allt med ”smutskastning” är desperation och tyder på dålig fantasi. En påtaglig sådan.

Det blir i bästa fall komiskt att läsa och höra om, men i längden mest otroligt aningslöst.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 429 andra följare