Johannes Blogg.

Här skrivs det om det mesta men framförallt politik och fotboll.

Tag: Kristdemokraterna

Den rödgröna regeringsfrågan

Nu är det två veckor kvar till valet. Det innebär att det mer och mer spekuleras i vilka som kommer ingå i en eventuell rödgrön regering. Blir det ”bara”en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet eller kommer även Vänsterpartiet ingå?

Vänsterpartiets partiledare, Jonas Sjöstedt, har varit tydlig. Han vill att partiet ska vara med i en rödgrön regering. Så sent som idag skrev han på Svenska Dagbladets debattsida hur en rödgrön majoritet med vänstern i regering är garanten för att hålla rasisterna borta och för att föra landet i en progressiv riktning.

Stefan Löfven, Socialdemokraternas partiledare, har sagt att han inte kommer dela ut några ministerposter före valet men samtidigt sagt att Miljöpartiet är deras ”naturliga samarbetspartner”. Vad vi som minst har att vänta oss, som det verkar är en S och MP-regering. Huruvida vänstern kommer ingå i den är skriven i sten men om Socialdemokraterna får välja blir nog inte så fallet.

Varför det är så är ganska enkelt. Socialdemokraterna har alltid varit rädda för att riktigt släppa in vänstern. De anses skrämma bort väljare och ses i regel som ansvarslösa. Detta trots att de haft ett samarbete tillsammans med både sossarna och Miljöpartiet om 16 budgetar från 1998 till 2006 i form av stödparti.

Men ett samarbete med vänstern i någon form, ifall det nu blir rödgrön majoritet, är givet. De blir i så fall ett stödparti till en socialdemokratisk ledd regering återigen även om Sjöstedt nu skriver, förstås, att de i så fall ändå kommer ställa vissa krav. Det innebär att Stefan Löfven kommer förhandla med partiet när det kommer till den ekonomiska politiken för att, helt enkelt, få igenom en budget. I ett sådant läge slipper även Socialdemokraterna och Miljöpartiet ge sig in på vänsterns krav om vinster i välfärden. Det är nämligen partiets enda krav för att ingå i regering i princip. De vill se ett totalt vinststopp vilket både S och MP avvisar även om de är överens om skärpningar.

Vänsterpartiet har dock mycket att förlora på att ingå i en regering. Det räcker med att titta på de tre allianspartierna förutom Moderaterna när det kommer till raserat väljarstöd. Eller på Norge där Sosialistisk Folkeparti i åtta år var i en koalitionsregering med bland andra norska Socialdemokraterna (Arbeiderpartiet). De har nu stöd av drygt fyra procent av väljarkåren och i senaste valet klarade de så när spärren till deras riksdag.

Men för Vänsterpartiet finns det ett viktigare skäl att faktiskt ingå regering. De måste visa att de kan ta ansvar. Det klart, de styr tillsammans med både S och MP i ett flertal kommuner i landet men det blir aldrig samma sak som att ingå i regering. Än mindre blir det i väljarnas ögon samma sak att agera stödparti åt regeringar som de gjort länge, och varit involverade i budgetarbetet. Väljarna ser bara en socialdemokratisk regering med statsråd.  I ett läge där vänstern ingår i regering skulle det också få bort mycket av det folk har invändningar mot dem som ansvarslösa och så vidare – som den stora ”vänsterfaran”. De får, kort sagt, bort stigmatiseringen runt dem.  Dessutom kan de förhoppningsvis, även om kompromisser sker, kunna uträtta saker i regering.

Vänsterpartiet skulle helt enkelt må bra av att äntligen få ta det där regeringsansvaret. Men jag tror Stefan Löfven och Socialdemokraterna helst av allt undviker det efter den 14 september.

 

 

Sluta fördumma regeringsfrågan

Det är val snart. Regeringsfrågan har kommit upp på dagordningen, mycket på grund av att alliansen lämnat olika besked samtidigt som man satt Sverigedemokraterna i centrum. Grundpremissen är dock att rasisterna (Sverigedemokraterna) inte ska få makten över regeringsbildandet ifall någon av blocken inte får majoritet i riksdagen.

Läget just nu med mindre än tre veckor fram till valet är att de rödgröna leder över alliansen med över tio procentenheter. En majoritet eller ens att alliansen skulle bli större, är således långt borta. I poll of polls som sammanställer alla opinionsmätningar ligger de rödgröna 0.7 procentenheter från egen majoritet. Vad som är mest sannolikt kan ni nog därför lista ut själva.

Men frågan blir då, kommer alliansen släppa fram en rödgrön regering som blir större än alliansen men där alliansen och SD TILLSAMMANS blir störst? Det är frågan. Alliansen säger ”ja men”. Jan Björklund sa exempelvis så här så sent som idag:

 Vi i Alliansen lägger fram ett gemensamt valmanifest som är vår budget, men de rödgröna ger inga svar. Säg att vi har 160 mandat efter valet, om Stefan Löfven har stöd från färre kan vi inte släppa igenom det.

– Vänsterpartiet talar gång på gång om att de inte kommer vara stödparti. Då måste S och MP förfoga över mer mandat än Alliansen för att få stöd för sin budget. Då får vi en regeringskris redan vid jul, då budgeten ska röstas igenom.

De rödgröna skulle kunna få igenom en budget även om alliansen + SD är störst. Det bygger dock på att de två inte går ihop för samma ekonomiska politik. Regeringsunderlaget förblir dock osäkert och man är i ett läge där man riskerar att åka på nederlag i enskilda frågor och där krävs nog blocköverskridande samarbete. Ungefär som läget är nu, alltså. Alliansen skulle i ett sånt läge frångå alla principer och regera med stöd från SD. Det skulle dock i så fall röra sig om ett aktivt stöd, och ett organiserat samarbete i vissa frågor, eftersom de rödgröna är större än alliansen.

Men Björklund spelar dummare än vad han är här och det måste sluta. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har lagt 16 budgetar tillsammans under åren 1998-2006. Socialdemokraterna har dessutom styrt landet i decennier. Att Vänsterpartiet skulle riskera en rödgrön regering och till och med fälla en sådan, förefaller helt osannolikt och i så fall indirekt bidra till att göra Reinfeldt till statsminister. Då ska något extraordinärt till i budgetförhandlingar där vid en rödgrön seger Vänsterpartiet med största sannolikhet kommer ingå.

Regeringsfrågan är inte lätt men den är heller inte speciell svår. Och än viktigare, den förtjänar att tas på ett seriöst och icke fördummande sätt.

Där har Jan Björklund diskvalificerat sig.

 

 

 

 

Fredrik Reinfeldts enda chans att regera vidare

Jag tror statsminister Fredrik Reinfeldts antirasistiska engagemang och förakt mot rasisterna (Sverigedemokraterna) är genuint. Visserligen har jag kritiserat honom för att inte vara helt konsekvent när det kommer till vissa statsråd och ett fåtal klumpiga uttalande han har gjort, men utöver det. I går sommartalade Fredrik Reinfeldt vilket också blev ett startskott för Moderaternas valspurt. Där talade han om att vi skulle öppna våra hjärtan mot människor som kommer till andra länder och att det kommer kosta, samtidigt som reformer de kommande åren kan komma att bli lidande. Rasisterna hoppade direkt på tåget och deras partiledare, Jimmie Åkesson, twittrade att statsministern nu klargjort konfliktlinjen som, enligt han var, ”massinvandring eller välfärd”.

Talet fick lite olika reaktioner. Socialdemokraterna försökte spinna på att han försökte göra en konfliktlinje mellan välfärd och invandring för att på så sätt göra så att både Moderaterna och Sverigedemokraterna växer och till följd av det, göra så att han kan regera vidare. Andra var stolta över en statsminister som, oavsett kostnad, står upp för öppenhet och att den här regeringen när andra högerregeringar anpassat sig efter rasismen gått åt andra hållet. Det sistnämnda är en korrekt observation. Reinfeldt har stått upp för öppenhet och så även regeringen, med få undantag. För det förtjänar han respekt. Han är också, vilket jag tror många inser, den sista utposten mot SD från Moderaternas håll.

På så sätt tror jag även Socialdemokraternas spinn ses som låmgsökt men hans påhittade konfliktlinje tål att ifrågasättas och fördjupa oss i eftersom det är en som spelar rasisterna rakt i händerna. De vill ha en konflikt mellan välfärd (ni vet, äldrevård vs ”ta in massa människor”) och nu fick de delvis det. Dessutom är det en ohederlig sådan. Reinfeldt har valt bort välfärden och satsat miljarder på skattesänkningar till sådana som han själv, därför är snacket om ”inget reformutrymme” rökridåer.  Men som sagt tror jag spinnet från sossarna kan slå fel, då Reinfeldt har blocköverskridande respekt på det här området.

Samtidigt bör vi ha en sak i åtanke, det är val om mindre än en månad och enligt den senaste mätningen åker två av allianspartierna ur riksdagen och alliansen samlar ihop cirka 38 procent. De rödgröna samlar ihop dryga 49 procent och lyckas så när undvika att rasisterna får en vågmästarroll. Det ser med andra ord nattsvart ut för alliansen och jag tror ingen, inte ens den allra trognaste kampanjarbetaren för Moderaterna, tror på en majoritet för alliansen i nuläget. Partiet själva är givetvis helt medvetna om det, i allra högsta grad även Fredrik Reinfeldt. Han och Moderaterna skulle däröfr gynnas av att både dem och SD gick upp opinionsmässigt. För om alliansen + SD blir större än de rödgröna är det orealistiskt att tro på en rödgrön regering. Det tror jag Reinfeldt är väl medveten om, så väl som hans kampanjteam. SD röstar nämligen med regeringen 9/10 och även om det knappast var ett optimalt sätt för alliansen att regera på, så fick de tackvare deras lojala stöd, igenom det mesta av vad de ville. Så om valet stod mellan en rödgrön regering och en alliansregering med SD som stödparti skulle givetvis inte Moderaterna eller Reinfeldt blinka. Därför är detta nog något de är väl medvetna om och rentav vill ha.

Om Reinfeldts tal var en del av en strategi vet jag inte. Men att Moderaterna inte förstår att valet ser nattsvart ut och att de har en chans i princip att regera vidare, är ju helt osannolikt.

Val ska vinnas och till varje pris. Det är så det fungerar.

Fredrik Reinfeldt är nog den första att hålla med om det.

 

Det finns ingen konfliktlinje i att höja A-kassan

Idag presenterade Socialdemokraterna att de har för avsikt att höja A-kassan vid en eventuell valvinst. Det är inte så mycket en nyhet utan något de drivit länge och dessutom vore det mer anmärkningsvärt om de inte ville det. Nå väl, det här fick i alla fall betalda och på många sätt sorgliga moderattwittrare att helt spåra ur som de ofta gör genom att trakassera meningsmotståndare samtidigt som de är ohederliga. Oliver Rosengren är bara en i mängden men får illustrera deras upprördhet ikväll:

Det intressanta här är inte det förminskande, föraktfulla och felaktiga benämningen ”bidrag” på något som är en försäkring och det är dessutom en annan diskussion, inte heller försöket att smeta rasister på sossarna. I det här fallet är ”skiljelinjen” spännande mellan jobb och bidrag. 2010 fungerade den och så även 2006. Då var alliansen skickliga på att förnedra sjuka och arbetslösa och ställa deras liv mot fler i arbete. Det gick hem. De var dessutom överens, hela alliansen, om det förträffliga med usel  A-kassa. Så är inte fallet idag och inför valet. Idag är sju av åtta partier överens om en höjning av A-kassan. Vilka är emot? Jo, Moderaterna förstås.

Den konfliktlinje Moderaterna nu försöker måla upp genom sina sekttwittrare finns alltså inte och om den i så fall finns står det mellan Moderaterna och de övriga sju riksdagspartierna, inklusive deras regeringskollegor, vilket vore helt osannolikt. Varför Moderaterna låtsas om det är således svårt att förstå.

Och jag vet inte hur glada allianskollegorna blir av att bli kallade bidragsförespråkare men det är en annan sak.

TA TILLBAKA DET – om högerns människosyn

Igår kväll var det debatt om jobben i SVT. Den hettade till när Vänsterpartiets representant, Ali Esbati kallade RUT-avdraget för ett avdrag för ”tjänstefolket”. Det fick Martin Ådahl, Centerpartiets representant i debatten, även deras ekonomipolitiska talesperson och känd för att inte kunna räkna, att gå i taket. Han skrek i princip ”TA TILLBAKA DET” och tyckte Esbati visade upp en föraktfull människosyn mot alla de, menade han, som startat företag i städbranschen. Varför blev då framför allt Ådahl så arg? Med största sannolikhet för att det berörde en öm tå. Esbati hade mage att ifrågasätta statligt subventionerad städhjälp för överklassen för det är just vad avdraget går till i första hand, till ställen som Danderyd.  Det går liksom inte att förneka och sen kan Ådahl börja skrika hur mycket som helst, allmänt bete sig som en bebis och ha mage att tala om människosyn.

Men högerns människosyn är intressant. Idag har vi fått höra av de borgerliga sekttwittrarna hur dum Esbati var, hur dålig koll han har och sånt förakt han visade upp. Först nu kommer det.  Det kom inte när de själva utförsäkrade tusentals, inte heller kom det när statistik visade att allt fler var beroende av socialbidrag och framför allt inte när var tredje arbetslös är försatt i fattigdom. Allt det här är någonstans en produkt av högerns politik. Då var det tyst. Martin Ådahl skrek inte ”TA TILLBAKA DET” till sina borgerliga kollegor och ifrågasatte deras förskräckliga människosyn för med handen på hjärtat, om man exempelvis utförsäkrar tusentals sjuka människor har man problem med sin människosyn.

Den enda gången de talar om människosyn är när statligt subventionerad städhjälp till de rika villorna i exempelvis Danderyd ifrågasätts. Då skriker Martin Ådahl högst och blir hyllad för det. Annars är man tyst inför de liv man förstört för på tok för många människor.

Det säger skrämmande mycket.

Stoppa enskilda anekdoter och gör det nu

”Jo vi har hittat en person där som fått jobb på grund av den här reformen. Vad har ni för besked till personen i fråga?”. Nu hittade jag på men det är så här det låter. Just nu pågår en av de första riktiga valdebatterna om jobben. Där används sådant här flitigt. Både av SVT som håller i debatten men också generellt av politiker. Syftet är så klart fint. Man vill mänskliggöra politiken och sätta ett ansikte framför den förda politiken. Men det här är ett problem för det faktiskt inte säger någonting alls. Att, om vi säger, Rudolf 23 år år fått jobb på grund av sänkt arbetsgivaravgift (hur man nu avgör det helt säkert) är jättebra men det säger ingenting om hur framgång reformen är.  Förespråkarna kan dra till med fem exempel till på personer och det säger fortfarande ingenting.

Det hela är mycket enkelt. Så mäter man inte hur lyckosam en reform varit. Innerst inne tror jag att de flesta förstår att en fin solskenshistoria om en persons lyckosamma väg till ett nytt jobb inte är statistisk att stå på. Det här är exempelvis statistisk: IFAU som sorteras under Arbetsmarknadsdepartementet undersökte sänkt arbetsgivaravgift för unga. Hur de gjorde detta? Nej, Rudolf fick inte vara med. Det är lite mer invecklat än så. Snarare så här:

Studien baseras på registeruppgifter för samtliga individer i Sverige äldre än 15 år under 2001–2010. Författarna jämför de individer som omfattades av de sänkta arbetsgivaravgifterna med något äldre individer som inte omfattades.

Ja, de fokuserade på berörda människor i rätt ålderskategori och gjorde en sammanställning.

Det är så det fungerar. Vad kom de fram till?

Den första juli 2007 sänktes arbetsgivaravgifterna för arbetstagare mellan 19 och 25 år med en tredjedel. Rapportförfattarna finner att det ökat de ungas sysselsättning med omkring två procent på kort sikt. Det innebär att 6 000–10 000 jobb tillkommit. Den andra sänkningen av arbetsgivaravgifterna år 2009 tycks dock inte haft någon ytterligare effekt på sysselsättningen.

– Vi bedömer effekten som förhållandevis liten, säger Johan Egebark som är en av rapportförfattarna.

De sänkta avgifterna leder till uteblivna intäkter för staten. År 2008 uppgick summan av de uteblivna arbetsgivaravgifterna till omkring 10 miljarder kronor. Intäktsbortfallet per skapat jobb uppgår därmed till mellan 1,0 och 1,6 miljoner kronor.

– Dessa siffror kan jämföras med den genomsnittliga anställningskostnaden för 19–25-åringar, som är omkring en fjärdedel så stor. Gör man den jämförelsen framstår det som dyrt att använda sänkta arbetsgivaravgifter som en åtgärd för att skapa jobb, säger Johan Egebark.

[...]

Effekten tycks variera mellan grupper. För individer som är födda utomlands och i allmänhet har en relativt svag anknytning till arbetsmarknaden hittar författarna inga positiva effekter på sysselsättningen. För den relativt begränsade grupp som gått en kvalificerad yrkesutbildning (KY) och i högre grad är sysselsatta tycks däremot effekterna på sysselsättning vara större.

Reformen verkar, med andra ord, inte vara en enhetlig lyckad sådan. Då kommer en avvägning: Finns det andra reformer som exempelvis storsatsning på offentlig sektor som kanske kan vara mer effektiv, både kostnadsmässigt men också ha större påverkan på sysselsättning? Förmodligen. Går det då att rasa över att andra vill höja arbetsgivaravgiften med tanke på det tveksamma resultatet med sänkt arbetsgivaravgift, och att det inte riktigt blev en solskenshistoria a`la Rudolf? Visst kan man det. Högern gör det för att de måste, de måste ju försvara sin reform. Men det är intellektuellt ohederligt.

Så, visst, prata om hur bra det gått för Rudolf. Men om du inte har statistisk i form av IFAU eller någon annan (och nej, att läsa statistik som fan läser bibeln gills inte) omfattande undersökning om en reforms effekter faller allting platt. Hans fina historia kan givetvis få några väljare att tänka några sentimentala tankar fast i det långa loppet blir irrelevant.

Men det säger givetvis inte politikerna även fast de borde göra det. De fortsätter lyfta fram fina, gulliga exempel  för en lyckad reform som alldeles för sällan har stöd i vedertagen forskning.

Sluta. Bara sluta.

 

Knivigt parlamentariskt läge

Det är snart val. Drygt en månad återstår. Enligt den senaste mätningen får de rödgröna egen majoritet i riksdagen om man räknar med både SD och alliansen på andra sidan. Det är betryggande men det hänger på en skör tråd men mycket kan hända fast som det ser ut nu är det fördel de rödgröna. Däremot finns det anledning att vara lite orolig om valet fortsätter att jämna till sig. Varför då, tänker ni? Det handlar inte enbart om att ett ovisst valresultat kan komplicera regeringsbildning och ge Sverigedemokraterna en nyckelroll utan att efter valet kommer riksdagen, enligt den nya grundlagen, rösta på vem som ska bli nästa statsminister. Som alla vet kommer det röra sig om Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt. Ifall en majoritet röstar mot Reinfeldt som statsminister kommer han tvingas avgå. Vid ett klart valresultat kommer det här bara bli ren symbolik men vid ett jämt valresultat riskerar det att bli mer jämt.

Vad vi alltså har att förhålla oss till är ett rasistparti som den här mandatperioden röstat med regeringen i 8/10. Kommer de rösta emot Reinfeldt som statsminister om de rödgröna bli större än alliansen och där deras röst blir avgörande? Jag har personligen svårt att se det. Det gör att vi kan hamna i följande läge: En borgerlig regering kan, fast de rödgröna blir större sitta kvar med hjälp av Sverigedemokraternas stöd. Det svåra blir sen om de håller fast vid den hedersvärda principen att ej förhandla med dem att få igenom sina förslag. Då är risken att borgerliga regeringen faller och att ett borgerligt parti blir stödparti med en S och MP-regering med V som stöd också för att på så sätt få tillräckligt med stöd i riksdagen. Det är en möjlighet men knappast optimalt. Vi har en lång svensk tradition att få det att fungera trots knepigt parlamentariskt läge men det är ändå värt att notera vilka svårigheter som kan uppkomma.

Att de rödgröna blir störst är ingen garant för en rödgrön regering och Stefan Löfven som statsminister. Den enda garanten är OM de rödgröna tillsammans blir större än både alliansen och SD. Den chansen är i nuläget rätt stor så vi ska inte någonstans måla fan på väggen. Vid ett osäkert läge och där SD får en slags utslagsroll riskerar vi få en blocköverskridande regering för att isolera dem.

När valet nu närmar sig, om det fortsätter att jämna till sig, är det här viktigt att komma ihåg.

Kriminalpolitisk populism med Willie Horton-reklam och Beatrice Ask

Tidigare i veckan skrev justitieminister Beatrice Ask (M) med sina allianskollegor om hur de skulle verka för hårdare straff för narkotikabrott. Just hårdare straff har varit den här regeringens mantra i kriminalpolitiken och egentligen det enda de föreslagit. Det är alltid populism som går hem hos de som röstar. Med det sagt, visst kan det finnas skäl att höja straffskalan på vissa brott men att ha det som enda idé är bisarrt. Och om man är emot blir man anklagad för att stödja mördare och andra smickrande människor. Dessvärre är Socialdemokraterna inte mycket bättre i frågan men det är en annan diskussion. 

Men i alla fall, debattartikelns slut är det intressanta. Ask med fler avslutade nämligen artikeln så här:

Grovt kriminella i den organiserade brottsligheten ser nog gärna att en ny rödgrön regering tar över efter höstens val.

Det här fick mig osökt att tänka på Willie Horton-reklamen i 1988 års amerikanska presidentval som George Bush (den äldre)-kampanj sände för att sätta dit Demokraternas kandidat, Michael Dukakis. Han var nämligen mot dödsstraff och Horton då en flerfaldig mördare och våldtäktsman. Den korta filmen påstod att Dukakis dels ville släppa ut honom tidigt men samtidigt ge honom permissioner i veckorna och att han under en sådan tid gick och bland annat våldtog sin fru. Det här är givetvis bisarra anklagelser så väl som extremt ful kampanjmetod och anspelar dessutom på ras, men den gick hem.

Det är dessutom så man ofta bemöts om man automatiskt inte svarar ”hårdare straff” på frågor som rör kriminalitet. Därför går det också att dra likhet mellan Ask och Bush-kampanjen för precis som de gjorde, varnar nu alliansen med Ask i spetsen för att de grovt kriminella kommer glädjas om de rödgröna vinner valet. En bisarr anklagelse på alla sätt.

Men det gör detsamma, än mindre att högre straff är kontraproduktivt och att vår narkotikapolitik havererat så till den grad att den kostar liv och det sista som då behövs som nu Ask med fler föreslår, är hårdare straff. 

Populism fungerar. 

Det som får lida är svensk kriminalpolitik som faktiskt förtjänar mer än tröttsam smutskastning och populism som lösning på allt. 

Moderaternas öppenhet och fri rörlighet var bara prat.

Jean Claude Juncker är kristdemokrat och blir med största sannolikhet nästa ordförande för EU-kommissionen. Han skulle tillhöra den konservativa partigruppen i Europaparlamentet som både svenska Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör. En grupp som bland annat inkluderar det ungerska partiet Fiddesz som förföljer judar och romer. De allra flesta minns väl Moderaternas EU-valskampanj där de slog ett slag för den fria rörligheten och öppenheten. Juncker är ingen stark vän av öppenhet:

På frågan om Fort Europa svarade han att de som röstade på högerextrema partier i många fall gjorde så för att de upplever att Europa inte erbjuder tillräckligt skydd mot ”illegal invandring”! Frontex måste få betydligt större anslag för att stänga gränserna, menade han. Termen ”illegal invandring” återkom flera gånger. För den som tvivlar finns uttalandet på video.

Det är den mannen Moderaterna kommer ställa sig bakom när de ska rösta om nästa ordförande för EU-kommissionen i morgon.

Pratet om fri rörlighet och öppenhet från bland annat deras toppkandidat Gunnar Hökmark var just prat. I realiteten är de med och håller upp Fort Europa och stänger Europa lite mer vareviga dag.

Inte speciellt oväntat, men väl värt att påpeka.

 

 

Vad som egentligen borde bekymra sossarna

I dagens Sifomätning får Socialdemokraterna under 30 procent och landar på 29.4 procent. Samtidigt fortsätter Moderaternas kräftgång och de har stöd av dryga 21 procent av väljarna. För det första vilket är viktigt att ta med sig, alliansens kräftgång fortsätter och de rödgröna har ett försprång på över 11 procent. Men Vänsterpartiet är helt plötsligt nere på cirka 6 procent och det är svårt att se det stämma med verkligheten. Sannolikheten är att de, om man tar in övriga mätningar i beräkningarna, ligger på ett väljarstöd på ungefär åtta procent. Detsamma gäller Socialdemokraterna. För även om mätningen visar ett rekorddåligt resultat är det här EN mätning. Om man lägger ihop andra mätningar pekar det på att dem snarare ligger runt 30 procent- strecket. Poll of Pools som sammanställer partiernas resultat från olika mätningar har exempelvis Socialdemokraterna på cirka 30 procent, Vänsterpartiet på åtta procent och Moderaterna på 21 procent.

Det finns med andra ord ingen anledning att som rödgrön sympatisör, eller framför allt sosse, deppa ihop över just den här mätningen. Vad som däremot borde oroa är att Socialdemokrarerna inte direkt lyfter i opinionen. De ligger i de flesta mätningar en bit över 30 men sällan över exempelvis 35 procent (valresultatet de fick 2006). Det borde oroa dem på riktigt. Stefan Löfven har alltså på många sätt stabiliserat partiet i opinionen och de utmanar alliansen och Moderaterna på allvar i samtliga frågor som är viktiga för väljarna. Det är viktigt samtidigt som de ligger bra till förtroendemätningarna (Löfven kontra Reinfeldt exempelvis). MEN de lyfter aldrig riktigt. Till skillnad från haveriet under Sahlins tid det vill säga, valresultatet 2010 och under Juholts korta tid vid makten, är så klart det här bra. Men jag tror ändå partiet siktar högre än så.

Vi ser, vilket verkar vara en ihållande trend, att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet går väldigt bra i opinionen. Det är nog så att att de båda partierna tar väljare från Socialdemokraterna. Och det må vara hänt.

Men faktum kvarstår. Socialdemokraterna är inte vad de en gång var. De är stabila i opinionen, ja, och en liten bit över 30 procent men det är trots allt lågt till skillnad från vad partiets ambition i valet i höst är (35 procent) och vilken potential det borde finnas med en massarbetslöshet på över åtta procent, ökad ojämlikhet, havererad skola och så vidare.

Det borde bekymra partiet och dess sympatisörer. Inte en enskild mätning.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 442 andra följare