KDU är homofober, ja

Det är nog betydande få av oss som tror att förmågan att ta hand om ett barn ligger i vilken sexuell läggning personen har. Det finns dock de som tror det. Mörkermänniskorna och homofoberna i KDU tror det. De slog igår på deras årsmöte fast att samkönade par inte bör få adoptera. Det baserar dem, helt enkelt, på att de råkar gilla någon av samma kön och enligt KDU är det hemskt och då saknar de också rättigheter. Nu må KDU klä in det i andra ord som att ”barn inte är någon rättighet” och vi är inte alls homofober. Men faktum är ju att det finns INGET, absolut inget som säger att samkönade par skulle bli sämre föräldrar än den rådande normen, heterosexuella par. Innerst inne vet nog KDU detta, men de är homofober och gör skillnad på människor och människor. Då tar man ett sådant beslut.

Sedan har det här förstås inget med att ”barn inte är en rättighet” att göra. Det här handlar om att samkönade ska ha samma möjligheter som heterosexuella, att adoptera om de så önskar. Huruvida de är lämpliga återstår ju att se och en sådan bedömning görs alltid, men ingen ska nekas på grund av sin sexuella läggning.

Men KDU är inte intresserade. De tycker å ena sidan att politiker ska hålla sig borta och styra människors liv, men de måste minsann rycka in och påtala hur bögar är andraklassens medborgare. Lägg därtill att staten ska in och gräva i transpersoners underliv.

Så ja, KDU är homofober. De vill begränsa andra människors rättigheter baserat på deras sexuella läggning.

Det är fruktansvärt vidrigt.

Lästips: AS

Vem tar KD på allvar?

Kristdemokraternas besatthet av familjer och barn är obehaglig. Inte för att de är mindre viktiga, eller inte relevanta. Det beror, helt enkelt på att det inte blir seriöst. KD:s fokus på barn och familjer kan för nytilltänkta väljare ses som gullig, men om man närmare studerar vad partiet står för är det inte seriöst. Man är homofober och erkänner egentligen bara en slags familjekonstellation, ”kärnfamiljen” och stänger ute resten. De som, mot förmodan skulle vara homosexuella och vilja adoptera pratas det knappast högt om, eller hur? Undra vad det kan bero på? Ni förstår nog själva varför. Inte heller kan deras vurmande för barn tas på ett seriöst. För om de vore seriösa skulle de inte på något sätt stödja en regering som slår sönder trygghetssystem. Det är reformer, tycka vad man vill om dem, som just drabbar barn. När ensamstående föräldrar, förslagsvis främst mammor blir sparkade på och får sin ekonomi sönderslagen för att de råkar blivit sjuka eller arbetslösa – så drabbas barnen. Det är inte svårare än så.  Det är egentligen helt logiskt. Inte heller upprördes kristdemokrater nämnvärt när rapporter kom om barnfattigdomen, som ändå satte fingret på barns utsatthet, även om delar av borgerligheten nedlåtande skrattade bort den. Istället var det, föga förvånande, Vänsterpartiet som reagerade framför allt.

Idag på första maj, arbetarrörelsens dag, demonstrerade KD tillsammans med sin svans och sekt, Livets Ord. De demonstrerade för just ovannämnda, ”barnen och familjen”. Lars Adaktusson, en gång i tiden hederlig journalist, talade i Uppsala för partiets räkning.

Det är förstås alltid lätt att tala om familjen och barn som KD gör. Problemet är ju bara att deras politik talar sitt tydliga språk åt motsatt riktning. Då blir det inte heller seriöst att säga sig värna om ”barnen och familjen”.

Allt färre tar partiet på allvar. I nästan varje opinionsmätning nuförtiden hamnar de utanför riksdagen. Det är inte speciellt svårt att förstå varför.

Konsensus

Sverige har genom historien präglats av en konsensuspolitik. Ett rådande klimat att så här skulle det vara, ändå sedan Socialdemokraterna och Per Albin Hanssons folkhem (välfärdsstaten) byggdes på 1920-30-talet.  Ett tydligt exempel på det är ju krisuppgörelsen, där dåvarande bondepartiet och Socialdemokraterna kom överens om närings och arbetslöshetspolitiken. Konsensus kan till och med härledas till början på 1900-talet i rösträttsfrågan, där höger i princip stod mot vänster och man enades halvvägs till en början (rösträtt graderad på inkomst etc). Eller valet att ta bort ståndriksdag och ersätta med en tvåkammarriksdag. Det blev på något sätt en del av ett viktigt steg för parlamentarismen, men knappast fullt ut, och kungen kunde behålla lite del av makten bland annat. Med tiden förändras ju det här. Samhället förändras och därav också utmaningarna. Nu, i och med blockpolitik är politiken i princip polariserad. Alla som är en del av ett regeringsparti är i princip regeringsstrogna. Ingen skulle, på allvar, våga utmana eller i fråga sätta.  Än mindre skulle enskilda ledamöter gå över blockgränser i en specifik fråga. Det händer knappt. Visst är Sverige än idag med säkerhet, alltjämt ett av de länder där konsensus, snarare än konflikt präglar politiken. Vi kan se det, som jag skrev om nedan i att förändra riktlinjerna för friskolorna, där sex av åtta partier är inblandade. Det må vara konsensus. Det är faktiskt också, vill jag påstå ett av de mer korkade konsensusöverenskommelserna. För på ytan ser det ut att partierna, från höger till någon slags mitten/vänster är representerade. Men sanningen är ju den att samtliga partier i den röran är överens om en sak: Friskolor är bra. Vinster är också bra. Det är inte sex olika viljor, det är sex partier med liknande tankar om en fråga. Det finns en konsensusdel när man, efter diskussioner ger och tar i en svår fråga för att lösa ett problem. Ett av de finaste sakerna med en demokrati. Sedan finns det, som exemplet med friskolorna, överenskommelser där alla egentligen är överens från början. Vänsterpartiet är uteslutna av den enkla anledningen att de kräver att skattepengarna går till skolan ENBART, och inte till de rika ägarna. Vänstern skulle, om de var med, snarare representera en vilja som stod mot de andras sex (i princip). Det skulle varit nyttigt. Då skulle det på allvar varit fråga om att ge och ta i förhandlingar. Nu är det mest kafferep och alla är överens. Konsensus när den är som värst.

Men konsensus tänket kan också hämna. Ett land med för stort fokus på att inkludera alla i en viktig fråga, riskerar att lamslå landet eller att inget blir gjort. Konsenus bygger ju faktiskt på att alla är överens om vissa saker. Att alla vill lösa samhällsproblemen. Jag må vara cyniskt, men när jag ser hur samhället, eller välfärdsstaten raseras bit för bit – är det min fulla övertygelse att det råder olika intressen som företräds inom politiken, och att detta har tydliggjorts. Högern, tydligare än någonsin – de som har pengar medan vänstern ska stå för något annat. I allt detta är det svårt att nå konsensus. Friskolefrågan skulle kunna vara en sådan vattenbärare, där S kunde klart och tydligt säga att om dem vinner valet, så sätter de sig ner med V och MP. Inget konsenus, tänker ni. Precis, inte alls. För om de på den sidan har tokiga idéer  som en oreglerad skolmarknad med vinstsyfte som är nyckeln, är det lika bra att om det parlamentariska stödet finns – göra det till en höger – vänsterfråga. Att driva igenom en reform på sin kant. För att ta ett annat exempel. Om regeringen vill, som de faktiskt vill, fortsätta rasera sjukförsäkringen går det inte att nå konsenus. Då företräder man olika intressen. En sida, högern, som vill sparka på de som redan ligger. Och en annan, där man som sjuk ska få stöd.

Konsensus är fint. Det är vackert, det är väl värt att värna om när det är möjligt. Vi är rätt unika med det rent historiskt. Men vi måste också lära oss, kanske framför allt Socialdemokraterna att en dålig överenskommelse inte är bättre än ingen alls. Att vilja nå konsensus må vara ädelt, men att göra det bara för att man ”borde”, eller för att vi gjort det rent historiskt är idioti. Det slutar bara i dåliga överenskommelser med politiska motståndare som skrattar ändå vägen till sitt partikontor. Problemet är att friskolegrejen är en sådan grej. Alla är överens om att inte göra något alls egentligen.

Då är det faktiskt bättre att göra just det… Inget alls.

Att bedriva konsensuspolitik bara för syns skull är bara patetiskt.

Allt är inte Billströms fel. Det är även statsministerns

Det finns ett enkelt sätt att bli av med migrationsminister, Tobias Billström. Då slipper man be statsministern som något så ovanligt för hans del, att ta ansvar. Man behöver inte lita på Billströms egna förnuft, vilket han uppenbarligen saknar. Det är genom en misstroendeförklaring, ett så kallat misstroendevotum. Det finns alltså möjlighet för riksdagen, om majoritet finns, att säga rakt upp och ner hur man saknar förtroende för en minister i regeringen. Men det kräver att ett alliansparti stödjer de rödgröna i en sådan för rasisterna tycker ju, av förståeliga skäl, om Billström mer och mer. Det är också totalt orealistiskt att tro att något sådant kommer ske. I bästa fall skulle det vara möjligt, innan blockpolitiken blev så cementerad och allianskollegorna slickade Moderaternas r*v (ursäkta uttryck) oavsett vad det gällde. Men nu är det alltså inte möjligt.  Det är på många sätt tråkigt, då det skulle vara ett lämpligt sätt för majoriteten av riksdagens medlemmar att tydliggöra hur en sådan syn, än mindre språkbruk från en minister – accepteras.

Istället sitter nu en migrationsminister, som vid ett flertal tillfällen uttryckt sig olämpligt och visat sin avskyvärda människosyn kvar. Han gör det för att statsministern, uppenbarligen, tycker att det är acceptabelt.

Avgör själva vem det säger mest om.

Lästips: Expo, AS, 1

Det där med A-kassa igen

I dagens debatt i riksdagen om arbetslsöhetsförsäkringen ställde Ali Esbati, vikarierande riskdagsledamot för Vänsterpartiet, den här befogade frågan: ” Hur har en sämre A-kassa bidragit till att höja sysselsättningen när den minskat?”. Den är enkel och det krävs inte mycket för att svara på frågan. Problemet är att moderaten inte svarade. Hon påtalade förstås att de inte var nöjda med arbetslösheten, att oppositionen vill att folk ska fastna i bidragsberoende och att Vänsterpartiet minsann var dåliga. Och, förstås, påtalade hur deras reformer var så bra. Att verkligheten är en annan, spelar ju ingen roll. Det var en bisarr stund i riksdagen, men också symtomatiskt. Grejen är nämligen att det inte finns något samband mellan högre A-kassa, och lägre sysselsättning eller lägre A-kassa och högre sysselsättning. Detta har TCO i en rapport slagit fast. Det Moderaterna och alliansen hoppades på med sänkt A-kassa var att desperata arbetslösa människor skulle jaga mer om de fick det sämre, och således komma ut i arbete. Det blev inte så. Människor som straffas blir tydligen inte än mer motiverade att söka jobb då och lägg därtill en icke existerande arbetsmarknadspolitik. En ännu bättre effekt (förmodar jag) åstadkom man dock: Arbetslösa bestraffades och blev utsatta. Arbetslösheten gjordes till ett individproblem, att bara lata och odugliga parasiter är arbetslösa. Och klyftorna ökade. Fler utsatta, medan de som redan har det bra fick det bättre.

Där i ligger också svaret på Ali Esbatis fråga. Svaret är nej. Konsekvenserna blev ökad utsatthet. Vilket också var meningen, förstås.

Men sådant erkänner man ju inte i riksdagen.

Arbetsförmedlingen fungerar inte. Alla vet det

Arbetsförmedlingen fungerar inte. Det är en myndighet med goda intentioner, men som varken fungerar i bemötandet som att administrera jobb. Jag har själv haft den mindre lyckade äran att behöva gå dit och skriva in mig. Jag har alltid känt skammen att behöva gå dit. Den skammen man känner vid arbetslöshet, när ens enda utväg är att skriva in sig hos dem för att få pengar. Det är en myndighet som alltid får en att känna sig icke kapabel, och som om det vore något fel på en som person. Att problemet låg på mig, som nyss tagit studenten och blivit arbetslös. Jag har varit med om att personal på fem minuter ska bilda sig en uppfattning om mig, och på den korta tiden skriva ett långt åtgärdsprogram för vad jag måste göra. För om jag inte gör det, så får jag inte heller några pengar. Det är förstås en del som man bör acceptera, ett givande och tagande, men inte att personalen där på fem minuter tar sig rätten att bilda sig en uppfattning om mig – och man ”bara sådär” ska specificera vad man vill göra. Och hur det alltid är fokus PÅ MIG, hela tiden vad jag kanske borde göra och så vidare. Men allt som på något sätt knöt ihop upplevelsen, var när jag blev kontaktad av en arbetsförmedlare som bokade en tid åt mig. Tiden var klockan 10 minns jag. Jag som alltid lojal, och är tid, kom dit strax innan. Jag satt snällt och väntade i ”väntrummet”.  Klockan tickade, ingen kom men jag satt snällt kvar tills klockan stod på 10.40, då började jag  ana att det inte kommer komma någon så jag gick fram till receptionen och frågade. Hens första reaktion var om den jag skulle träffa ”visste att jag var så sen”. Jag påtalade snällt att där hade jag suttit sedan strax innan 10…

Jag vägrar tro att jag är ensam med sådana här upplevelser hos en myndighet som ska finnas till för oss. En myndighet som får en att känna sig icke-kapabel och man möts alltid av ett i fråga sättande, att behöva ursäkta och förklara sig. Men givetvis finns det undantag, utgår jag ifrån. Att AF finns där för människor och behandlar dem som individer.

Socialdemokraterna vill nu förändra Arbetsförmedlingen. Det är bra och tyder ju på något slags uppvaknande att den inte fungerar. Men viktigare än det Stefan Löfven föreslår, att den ska förmedla arbete är att människorna som kommer dit faktiskt behandlas med respekt och värdighet. Det innebär ett värdigt bemötande av personal, samtidigt som slaveri-FAS 3 tas bort och jobbcoacherna tas bort (kostsam och vidrigt fiasko).

En myndighet vi gemensamt betalar har faktiskt en förbannad skyldighet att ha personal som kan respektera och hantera människor. Arbetslösa är faktiskt inga livegna varelser. De är människor. Och förtjänar att behandlas därefter. Arbetslösheten är ett samhällsproblem. Inte ett individproblem.

Myten om ”det enda regeringsalternativet”

Idag kom en ny färsk opinionsmätning som förkunnade att det Fredrik Reinfeldt kallar ”det enda regeringsalternativet” egentligen är så långt ifrån det man kan komma. Det går att liknas vid en smörgås, där bara smulorna finns kvar. För både Centerpartiet och Kristdemokraterna, om det vore val idag, åker ur riksdagen. Det gör alliansen till en konstellation som håller på att rasa samman. Samtidigt ger det Fredrik Reinfeldt få alternativ om han vill fortsätta vara statsminister. Alternativen blir således, i bästa fall ett: Alliansen löses upp (MP deklarerade idag att de inte är beredd att stödja alliansen), Moderaterna och Folkpartiet lyckas entusiasmera Miljöpartiet som idag får ökat stöd, att de tre bildar regering tillsammans. Är det troligt? Nja, men inte omöjligt.

Men det ger också Stefan Löfven guldläge. Han skulle, med lätthet, kunna bilda regering eller regera, med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. 

Fast det här är spekulationer, förstås. Och mycket kommer kunna hända tills valdagen. Men det är nog dags att avliva myten att alliansen på något sätt är det enda regeringsalternativet, när två av partierna i den röran faktiskt löper stor risk att åka ur riksdagen. 

Den myten blir inte mer sann ju fler gånger Fredrik Reinfeldt upprepar den. 

Fredrik Reinfeldts vägran att ta ansvar, är ynkligt

När ett bolag där staten antingen är huvudägare, eller i alla fall delägare och där, bara sädär 97 miljarder av skattebetalarnas pengar försvunnit så har statsministern huvudansvaret. Han leder en regering som är ägare av att ett bolag. Så enkelt är det. Nu när den här skandalen uppdagats och att han dessutom kände till och godkände allt (förstås), har han gått under jord. Det här har alltid varit Fredrik Reinfeldt och hans borgerliga regerings stora fördel, och problem för den delen. Deras oförmåga att ta ansvar. Det är alltid, oavsett vad, någon annans fel. Nu skickar statsministern fram ”stackars” Anders Borg, medan Reinfeldt själv är i bakgrunden, trots att just nyss nämnde godkände affären och är statsminister (hallå!). Allt för att slippa ta eget ansvar, och att folk inte ska tro att den omtyckta ”landsfadern” är oduglig och inte lämpad för att vara statsminister.

Det här får mig osökt att tänka på ett annat överhuvud med lite mer och och i ett större land, Ronald Reagan. Han var skådis, hade talets gåva men när det kom till eget ansvarstagande- sådär, minst sagt. Det finns otaliga berättelser om hur det anordnades märkbart få nyhetskonferenser under hans tid som president, just för att minska exponeringen av honom och eventuellt tuffa frågor. Även berättelser om hur hans medarbetare gjorde allt (till och med drog ur strömsladden) när det blev lite väl svåra frågor. Alltså, en som har ansvar att leda ett land, men inte tar det – såvida han inte framstår i goda dagar. Ett annat gott exempel är när Reagan förhandlade och sålde vapen till terrorister (Iran-Contras). Han blåljög om det, eller hade han redan då släng av Alzheimer, för att sen erkänna allt. Vad hände? Jo, många av hans medarbetare blev straffade men inte han, han kom undan. Trots att dokument, såklart, senare framkom hur han i allra högsta grad var inblandad i det. Och oavsett vad, han är president och ansvaret faller automatik på honom. 

Det är ungefär så här, även om vi inte kan jämföra terrorister med att slarva bort 97 miljarder av våra gemensamma pengar – Reinfeldt uppträder. 

Han skickar fram sina egna knähundar en efter en, som får ta smällen. Själv håller han sig borta, utan att ta ansvar eller vara tillgänglig för frågor.

Så uppträder en ynklig och ovärdig man som statsminister. Problemet är bara att det mycket väl kan fungera. 

Min (opublicerade) debattartikel

Jag skriver sällan debattartiklar. Första och enda gången jag gjorde det så var jag 14 år gammal och blev till och med publicerad i den lokala tidningen, Corren. Förra veckan blev jag så pass arg på en debattartikel i samma tidning av en av länets riksdagsledamöter, Betty Malmberg. Hon sållade sig till de, dessvärre, moderater som sjunger arbetslinjens lovvisor, och nedmonteringen av välfärden. Jag blir ohyggligt provocerad när man beskriver krossandet av A-kassan och sjukförsäkringen som lyckade reformer, när det skadat massor människor. Dessutom hade hon klart fel och hittade helt enkelt på, då hon påstod att till exempel A-kassan låser in människor. En rapport, nyligen släppt av TCO, visar på raka motsatsen.  Summan av allt, så konstruerade jag ihop ett svar. Dessvärre verkar inte Corren, vad jag sett, tagit in den så jag publicerar den på bloggen istället. Enjoy:

Betty Malmberg (M) tycker inte fakta är så viktigt. Det står klart efter att hon i sitt svar till Emil Broberg (V) bara rabblar upp gammalt retoriskt trams. I bästa fall kan man kalla det snömos.  Det må ha fungerat för några år sedan, när ”arbetslinjen” ändå sågs som någorlunda ny och värd att testa. Men sanningen är ju att den inte fungerar. Arbetslösheten har ökat, bara i en moderats ensidiga glasögon kan det ses på ett annat sätt. Samtidigt så har ojämlikheten ökat, till stor del på grund av krossade trygghetssystem (som Betty smaklöst nog hyllar).  Alltfler hänvisas till socialbidrag just för att trygghetssystemen, som ska finnas där för sjuka och arbetslösa, inte håller ihop längre. Tusentals sjuka har utförsäkrats.  Ska jag fortsätta? Det här tycker hon är en god utveckling. Samtidigt nämner hon barnfattigdomen och ser det som ett problem. Det är spännande och uppfriskande, då Moderaterna, genom sin partiledare sen tidigare skrattat bort det och i fråga satt hur man mäter den – istället för att komma med lösningar. Det hon inte nämner är såklart hur krossade trygghetssystem även drabbar barnen.  I sig inget konstigt, då många som drabbats just har barn. Så om nu regeringen var intresserade av att få bukt med antalet utsatta barn, skulle man med lätthet rustat upp trygghetssystemen och satsat på välfärden. Istället har man, för att ta ett exempel, sänkt bolagsskatten för storföretagen med cirka 16 miljarder.

Men där Betty Malmberg framför allt går vilse är när hon påstår att trygghetssystemen låser fast människor i utanförskap. Det är pinsamt hur en riksdagsledamot totalt bortser från en nyligen släppt TCO-rapport, som slår fast att det inte finns några samband mellan sysselsättningsnivån och högre tak i A-kassan. Det är något Anders Borg hittat på och kommit undan med. Ett ickeargument för att sparka på de som redan ligger, helt enkelt.

Om Betty Malmberg bemödade sig att kliva in i verkligheten så skulle hon se ett land falla sönder på grund av den utslagningspolitik hon är med och driver.  Men jag gissar att det är alldeles för bekvämt att sitta däruppe på sina höga hästar, håva in nya skattesänkningar och tjäna 56 000 i månaden.

Moderater är fortfarande moderater

Anders Wallner, partisekreterare för Miljöpartiet frågar sig i en annars läsvärd debattartikel var Nya Moderaterna tagit vägen. Grejen är ju att de aldrig funnits. Visst finns det moderater och moderater. Som om det finns gråsossar och andra typer av sossar, inom Socialdemokraterna. Men Moderaterna är Moderaterna, och kommer alltid vara det. När Moderaterna då lanserade ”nya” framför sig var det en PR-grej. De hade just åkt på ännu ett pinsamt regeringsnederlag, genom buttergöken Bo Lundgren – så de behövde något nytt och fräscht. De insåg att det inte bara går att prata om hur skattesänkningar för de rikaste är bra, och välfärd ingen bra idè. Så de bytte retorik. De bäddade in budskapet i typiska vänsterfrågor som arbete åt alla och ”välfärdens kärna”. Det var något svenskarna, efter att de var trötta på en regeringstrött Göran Persson kunde ta till sig. Dessutom, ett enat alternativ med övriga borgerliga partier.

Men politiken är ju i regel densamma. Med få undantag. Omfördelning ska ske, från de som inget har till de som redan har. Trygghetssystem är för parasiter, en så långt det går, urholkad arbetsrätt är viktig och privatiseringar till vansinne. Det är typisk högerpolitik. Så här har Moderaterna alltid regerat. Allt handlar alltså om framtoning. Fredrik Reinfeldt och hans ”jag har räknat galet fel” finansminister, Anders Borg – har lyckats ge ett statsmanna intryck. De är i regel omtyckta. Så här säljer man in en politik på falska premisser. Då är det inte heller helt lätt att bli av med dem. Annars har ju borgerlighetens problem varit, genom deras företrädare, att de inte ansetts vara trovärdiga. Nu har det ändrats.

Vi kan kalla Moderaterna för nya, eller gamla beroende på retoriken. Det spelar ingen roll.

Moderater är fortfarande moderater, och politiken sig lik.