Johannes Blogg.

Här skrivs det om det mesta men framförallt politik och fotboll.

Tag: Kristdemokraterna

Annie Lööf borde tacka de rödgröna

Idag röstade en majoritet i socialförsäkringsutskottet ner ytterligare en sänkning av arbetsgivaravgiften för unga. Det är bland det mest ansvarsfulla sakerna man kan göra som politiker, att sätta stopp för något som inte fungera. För som jag skrivit i tidigare inlägg har IFAU underkänt reformen samtidigt som de få jobb reformen skapat kostat en förmögenhet. Det är, med andra ord, en extremt dyr reform men även en väldigt ineffektiv sådan. Det är precis som Tomas Eneroth (S) säger:

Förslaget är en mycket dyr åtgärd. Man kan göra väsentligt mycket mer för att få in ungdomar på arbetsmarknaden. Det är som att fylla ett glas vatten genom att sätta på sprinklern i taket. Det är bättre att rikta stödet direkt till de ungdomar som inte har ett jobb. Den här åtgärden ger stöd till ungdomar som redan har ett jobb. Det har ju visat sig vara en ineffektiv åtgärd.

Näringsminister Annie Lööf är dock helt rasande efter omröstningen. Hon säger så här:

Jag blir otroligt provocerad när man tar unga som gisslan i det politiska spelet. Det är deras möjligheter till jobb det handlar om.

Gisslan? Trodde verkligen Lööf att de rödgröna som varit emot liknande reformer skulle rösta ja? Seriöst? Det är det här som blir så märkligt. 9/10 är rasisterna i Sverigedemokraterna ett lojalt parti och röstar med regeringen, men när de för en gångs skull inte gör det blir Annie Lööf galen för att oppositionen är emot regeringens politik (!). Det är vad det här handlar om. Och det är obegripligt oseriöst. Det är regeringens uppgift att lägga förslag som har stöd i riksdagen.

Det Annie Lööf egentligen borde göra är att tacka de rödgröna för att de var ansvarsfulla nog att rösta nej och lyssna på experter som sågat reformen fullständigt. Svenska skattebetalare förtjänar bättre valuta för pengarna än en misslyckad reform. Men framför allt förtjänar Sveriges unga bättre än en reform som gör företagen skitglada men kostar en förmögenhet och ger knappast resultat. Tänk vilka möjligheter man hade skapat om man hade använt pengarna som gått till sänkning av arbetsgivaravgiften till någonting vettigt.

Men Annie Lööf bryr sig inte. Hon fortsätter i godan ro försvara en reform experter dömt ut.

Det är verkligen inte att bry sig om Sveriges unga, Annie Lööf.

 

 

 

Regeringsfrågan

Sedan valet 2006, då högern inför valet gick fram som ett samtalt alternativ, har de kört med regeringsfrågan. Det började så sakteliga i de olika debatterna 2006 där alliansen var noga med att påpeka hur eniga dem var och hur oeniga de rödgröna var.

Det är en strategi med syfte att ställa regeringsdugligheten mot varandra och att man måste presentera ett, enligt dem, regeringsalternativ inför valet. Argumenten som oftast hörs är att Socialdemokraterna inte är ett 40% parti längre och minsann inte kan regera själva. Ett korrekt påstående. Det var länge sen de var det. 2006 fick de dryga 35%, valet innan det 39% och valet 1998 cirka 36%.

En gemensam nämnare, om vi nu bara ska ta de valen, är att Socialdemokraterna ledde en minioritetsregering med parlamentariskt stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartet. I korthet: De gick till val som tre olika partier och kunde räkna med stöd i riksdagen av vänstern och Miljöpartiet. I vissa fall kom de även överens i viktiga frågor, de båda, och den socialdemokratiska regeringen.  Det är inget konstigt. Socialdemokraterna har i ALLA tider och de sista året i miniortet, regerat landet, utan att ha en trepartikoalition.

I valet 2010 försökte alliansen med samma taktik. De rödgröna blev ett alliansen light och det var en koalition byggd på sandslott. Den blev aldrig riktigt trovärdig och alliansen kunde köra med sitt regeringsalternativ-kort. Var det därför dem vann valet? Givetvis inte. Det är kanske en del av förklaringen. De lyckades inte framstå som trovärdiga i väljarnas ögon, men det är en grov förenkling att skylla på enbart ett bristande regeringsalternativ.

Inför valet 2014 har Socialdemokraterna potential att nå, om de är skickliga 37%, eller i alla fall 35% som är deras mål.  Och för tredje valet i rad kör högern samma sak, vilka tänker sossarna regera med?

Jag ger er en liten försmak från moderata twittrare. Här, Thomas Böhlmark som jobbar för Moderaterna, känd för att ha kallat Naiin Pekgul (S) för klappturk:

Det är så här det ser ut. Helt plötsligt ska alla regeringsalternativ se ut som alliansens och som om ingen annan regeringskonstellation styrt landet tidigare och om man inte förbereder sig TILLSAMMANS är man oseriösa. De definierar vad som är regeringsdugligt och drar sig inte längre för att dra in Danmark i det här, där Danmarks vänsterparti SF, lämnade regeringen efter dispyt om ett statligt företag som skulle säljas ut. Vad som dock inte nämns där är att SF fortfarande är ett parlamentariskt stöd till regeringen, likt situationen som rått i Sverige massor av gånger.

Sanningen är att tills 2006 var regeringsalternativen inte självklara. Socialdemokraterna ledde en miniortetsregering med stöd från Miljöpartiet och vänstern, men de tre gick till val som olika partier. Tro det eller ej, men ingen regeringskris uppstod. Det fungerade väl. Konceptet gick ut på följande:

  • Ett riksdagsval hålls. Partierna går till val varje parti försig. Väjarna röstar på det parti de tycker bäst om. Om du vill ha ett starkare miljöparti och du vill att de ska få mer makt i riksdagen, röstar du på dem.
  • Det största partiet får bilda regering. Det största partiet (sossarna) gör det och det visar sig att de har parlamentariskt stöd från Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Tillsammans blir de större än de borgerliga partierna. Regeringsfrågan är löst.

Andra scenarion:

  • En konstellation av olika partier bildas (alliansen). De blir störst och bildar regering. De presentar långt innan valet att de vill regera ihop i form av en koalitionsregering och vad de vill åstadkomma.

Det finns således olika alternativ. Det handlar mindre om att Socialdemokraterna inte längre är ett 40% parti, utan mer om att högern fortsätter köra på en fråga de tror de kan vinna.

Givetvis går det att argumentera utifrån att Vänsterpartiet och Miljöpartiet minsann vill ha reel makt den här gången i form av ministerposter. De är inte längre nöjda med att vara parlamentariskt stöd. Men Vänsterpartiet har tydligt deklarerat att de inte sätter sig i vilken regering som helst.

Om nu inte Vänsterpartiet är med i en regering, eller ens Miljöpartiet, är det givetvis osannolikt att tro att båda partierna är beredda att fälla en skapad Socialdemokratisk regering. Det säger sig självt.

I slutändan handlar det om att Sverige är Sverige. Vi är duktiga på att lösa regeringsfrågan. Vi är inte Danmark, eller något annat land. Och det är inte farligt att låta partierna gå till val som sig själva, vänta in ett valreultat och utefter det bilda regering. Det funkade till och med 2006 och kommer fungera utmärkt i valet 2014.

Det går givetvis att tycka en massa om det, men det här är inget nytt. I slutändan är det upp till väljarna. Om de tycker så illa om det upplägget, vilket varit normen i svensk politik tills alliansen bildades, lär det visa sig.

Men tills valet lär vi få stå ut med det här tjatet från högern i ÄNNU ett val.

Det är mest löjligt. Men framför allt fördummande.

 

 

Jan Björklund – dyngspridaren

För några dagar sedan skrev jag om det där med avståndstagande i och med en text på Vänsterpartiets kongress, bland annat. Ni kan läsa inlägget här.  Jan Björklund gick i taket och krävde en ursäkt från Jonas Sjöstedt.

De allra flesta av oss vet vid det här laget att Björklund, förutom hans främsta intresse, att förstöra skolan – är en smutsig politiker. Däremot kunde jag inte låta bli att se det ironiska när jag idag hörde att han i riksdagens första partiledardebatt igår jämställde rasisterna med vänstern för de båda ser konflikter mellan klasser och raser och båda är emot EU.

Det Björklund gör är alltså att trots att vänstern är bland de mest integrationsvänliga partet i riksdagen (hans eget flörtar gärna med bruna krafter), är att bunta ihop dem med rasisterna. Strategin är förstås att köra med vänsterspöket. Klasskamp, vilket genom historien byggt på tackvare vänstern att arbetare ska ha schysta villkor och inte utnyttjas, är nu detsamma som rasism.

Föutom det uppenbara att faktiskt normalisera rasism. Det vill säga, indirekt påstå att rasisterna är inte så farliga för det finns ett parti som är lika illa, är han historielös och drar sig inte för att sprida ohederlig dynga. Däremot när andra gör det genom en pararell, om så genom en text av en känd författare mot hans regering. Då blir det ett jävla liv. Folk ska be om ursäkt.

Jan Björklund vill ha ensamrätt på att sprida ohederlig dynga och bunta ihop rasister med vänstern.

Men det har han inte.

Om han får sprida sådant här, i egenskap av minister, vilket borde vara än allvarligare – är det okej för hans meningsmotståndare att göra detsamma.

Så, ska vi kalla Jan Björklund för Hitler nu då?

Det är där vi hamnar om Björklunds dynga får fortsätta utan att någon säger ifrån.

Och Björklund ska bara vara tyst hädanefter ifall andra är lite väl häftiga när de drar paraleller.

Eller be om ursäkt. Förslagsvis.

Fredrik Reinfeldts enda triumfkort snart borta

Nu är det snart bara ett halvår kvar till valet. Det gör givetvis alla dessa mätningar mer intressanta och relevanta. För de som håller sig uppdaterade är det förstås ingen nyhet att det är ett stort övertag för de rödgröna som samlar över 50% mot de borgerliga dryga 39%. Det är med andra ord en stor fördel för de rödgröna när vi nu går in i valåret.

Kent Persson, Moderaternas partisekreterare och andra betalda halvtaskiga moderata strateger, kommer fortsätta och köra med att valet minsann avgörs på valdagen och att de rödgröna även ledde 2009 vid den här tiden. Det är både rätt och fel. Det klart valet avgörs på valdagen, men så här illa till har inte alliansen legat förut, i synnerhet inte de två mindre partierna som båda riskerar att åka ur riksdagen.

Men det finns även en markant skillnad när vi började närma oss förra valet och nu, och det är något som varit alliansens triumfkort. Vad då, tänker ni? Fredrik Reinfeldt har alltid varit den populäraste statsministerkandidaten. När det gått som trögast opinionsmässigt för regeringen har de ändå kunnat titta och se att väljarna föredrar Reinfeldt före oppositionens kandidat. i juni 2009 föredrog nästan 74% Fredrik Reinfeldt före Mona Sahlin. I juni 2010, bara några månader inför valet, kom det en ny undersökning som visade att Reinfeldt var mycket populärare än sitt eget parti. Medan Sahlin, å sin sida, var MINDRE populär än sitt parti.

Hur ser det ut nu då, i december 2013? Stefan Löfven är i princip ikapp Fredrik Reinfeldt när det kommer till förtroende. Reinfeldt står på 56% medan Löfven står på 55%. Det är en tillbakagång i popularitet för statsministern på sju procent.

Det innebär att när vi nu går in i 2014 ligger alliansen, ”det enda regeringsalternativet”, på mindre än 40% i mätningarna och där deras statsministerkandidat knappt är populärare än oppositionens längre. Hur man än vänder och vrider på det är det en extrem uppförsbacke, och gör deras enda triumfkort gentemot oppositionen nästan utraderad.

Det kommer förstås inte stoppa Kent Persson och andra alliansföreträdare från att tona ner betydelsen av enskilda mätningar, men det kan vara värt att påminna om att det faktiskt ALDRIG sett ut så här förut. Det här är nytt.

Därför är det också ett extra prekärt läge. Mycket kommer hända, men det är just det här som gör att det ser allra mörkast ut för regeringen.

Uppdatering: Jag har utvecklat inlägget lite mer hos alliansfritt som jag även skriver hos numera för er som inte visste det.

Att regera som ett litet barn

Att leda en minioritetsregering och tro att man kan få allt man vill ha, är ungefär som att vara ett litet barn som vill ha allt hen pekar på. Som barn är det ett förståeligt agerande, men som ledare av en regering är det ansvarslöst. Det här är dock den borgerliga regeringen från och med 2010.

De lägger förslag som i 8/10 fall får stöd av rasisterna och således går igenom. Det finns undantag när rasisterna röstar med de rödgröna och istället fäller regeringen. Så kan det gå. Det är inget konstigt. Inte heller att de rödgröna ibland lägger förslag som SD röstar på så de går igenom.

Sverige har en tradition av minoritetsregeringar. Vi har länge styrts av en socialdemokratisk regering som i olika konstellationer regerat i minoritet. Ibland med stöd av centern och de sista åren av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Socialdemokraterna har då, när förslag ska läggas, fått kolla med de två stödpartierna innan om stödet finns eller hitta bredare blocköverskridande överenskommelser. Just det sistnämnda är något som på gott och ont präglat svensk politik. Den här borgerliga regeringen har, med få undantag, trots det kniviga parlamentariska läget inte gjort det. Det senaste exemplet: De har velat få igenom höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt. De rödgröna är mot och även SD. Det gör att regeringen får stryk i frågan. Logiskt, eller hur? Inte enligt regeringen, som istället använder rasisterna som slagträ och säger att sossarna samarbetar med dem och så vidare. Det här skulle dock kunnat undvikas på några enkla sätt:

- Regeringen sket i att lägga det kontroversiella förslaget, då det saknar stöd i riksdagen.

- Regeringen frågar Socialdemokraterna och/eller Miljöpartiet om de kan tänka sig en överenskommelse i utbyte mot något.

-Regeringen ber rasisterna om stöd. Det är uteslutet såklart av självklara skäl.

Det är alternativen. Det är möjligt att de borgerliga inte hade fått blocköverskridande stöd för sitt förslag, men då hade de i alla fall försökt och kunde sen istället peka ut oppositionen som kompromissovilliga. Och dragit tillbaka förslaget.

Istället har regeringen valt ”it`s my way or the highway”. Det är anmärkningsvärt för minoritetsregeringar att på fullaste allvar lägga förslag som saknar stöd, och sen bli arga för att de inte får igenom det.

Svensk politik har varit förskonat från det. Den har i själva verket präglats av ansvar och kompromissvilja. Det är fundamentet i att leda en minoritetsregering.

Du får inte allt du vill ha och det är ditt ansvar som regeringsföreträdare att lägga förslag som kan gå igenom.

Det är både annmärkningsvärt och ansvarslöst att den borgerliga regeringen valt att frångå den grundläggande principen.

Med ”smutskastning av Sverige som ”vapen”

I en partiledardebatt 1982 förklarade Socialdemokraternas dåvarande partiledare, Olof Palme, varför han var demokratisk socialist. Det är än idag ett av de mest inspirerade tal jag lyssnat på. Men i talet pekar Palme på något viktigt. Han pratar i korthet om högern och hur de förstör Sverige med ojämlikhet och fler fattiga och rika rikare. Men samtidigt pekar han på att högern, när reformer visat sig vara goda, så tar de själva äran för det. De kallar det dock till en början för ”elakartad socialism”, som Palme uttryckte det. Det här är borgerligheten idag. Det är ett typexempel på regeringens strategi idag.

De talar om Sverige som ett framgångsland med god välfärd, där alla får chansen och så vidare, fast de var emot varje sådant progressivt steg med få undantag. De talar om att Sverige är ett av de bästa länderna att leva i, och kallar all form av kritik mot den politik de för som ”smutskastning av Sverige”. De gör välfärdsstaten, som de inte någonstans var med och byggde upp utan snarare motarbetade, till sin. De låtsas inte heller om att alla deras ”satsningar” uteslutande går till skattesänkningar, inte heller att trygghetssystemen tackvare deras politik havererat eller att klyftorna ökat. Framför allt inte vilka konsekvenser det får för människor.

Det är en strategi dömd att misslyckas. En regering som är nöjd, vars enda idé är att ge sina rika vänner ytterligare en skattesänkning, sjunger på sista versen. Idén med att, när kritik framförs göra välfärden till sin och avfärda allt med ”smutskastning” är desperation och tyder på dålig fantasi. En påtaglig sådan.

Det blir i bästa fall komiskt att läsa och höra om, men i längden mest otroligt aningslöst.

Kommunisterna i Norge och Finland

Den 9 September är det val i Norge. Det mesta tyder på att den rödgröna regeringen ledd av statsminister Jens Stoltenberg, som styrt landet i åtta år  kommer förlora och ge plats för en borgerlig koalitionsregering med Höyre (Moderaternas systerparti) och främlingsfientliga Fremskrittspartiet. Det intressanta är inte valdebatten som sådan, utan hur Sverige används som ett avskräckande exempel. Både högern och vänstern (ja, faktiskt) använder oss som ett land där marknadskrafterna tagit över allt mer och hur vi privatiserar vår välfärd mer och mer. Det argumentet används framför allt av den rödgröna regeringen. Men de båda sidorna tittar på Sverige och ser vår fria skolmarknad med nu, senast John Bauer som lagts ner som något icke önsvkärt. Höyre fick senast för några dagar sedan backa och säga att de visst vill ha fler friskolor, men de ska inte få ta ut vinster. De har, säger de själva, lärt sig om vad som gått fel i Sverige. Som det ser ut nu har Norge få friskolor (bara religiösa och de med speciell pedaogisk inriktning tillåts) så de flesta går i kommunal skola. De har dessutom bättre skolresultat än vi har.

Högern brukar när den är som mest desperat hänvisa till kommunsimen och Sovjetunionen om man vill förbjuda skolor att ta ut vinst. Jag förstår inte varför de vill ta i så mycket. Det räcker att hänvisa till Norge. Eller ett annat grannland, Finland.

De har både bättre resultat och få (Finland har inte några överhuvudtaget) friskolor.

Vilka hemska kommunister.

Fin medmänsklighet för de elever som drabbats av stängningen

Lundsberg har stängt. Även om de allra flesta inser att det var på tiden finns det dem som tycker det var fel. Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot fick en känsla av (notera ”känsla av”) att Skolinspektionen drevs av klasshat och de ville därför stänga skolan. En riksdagsledamot spekulerar alltså huruvida en myndighet drivs av klasshat. En annan som reagerat är Gunnar Hökmark, EU- parlamentariker för Moderaterna. Han kallar Skolnispektionens beslut för ”kollektiv bestraffning”. De två moderaters empati i sällan skådat slag för den här internatskolan, som systematiskt kränkt elever är hjärtskärande. Den är till och med ovanlig. Att elever i hög grad utsatts för kränkningar är av underordnad betydelse.  När John Bauer lades ner på grund av kortsiktig lönsamhet var det ingen av de två som var bekymrade. Då var det helt i sin ordning fast detta drabbade flera tusen elever. Inte heller när sjuka utförsäkrades och arbetslösa, trots skyhög arbetslöshet straffades som om arbetslösheten var ett individproblem. Inte heller när Läx-RUT genomfördes, som på ett tydligt sätt gör skolan ojämlik och en skola för fåtalet.

Det är som vanligt. De två moderaters empati räcker till en sekteristisk internatskola där deras väljargrupp går. Nämligen överklassen.  Och elever som drabbas, de som trivs där. Gott så. Men det stannar där.

Fast de är i alla fall inte helt oförmögna att känna medmänsklighet. Problemet är bara att de aldrig kommmer känna det för de mest utsatta.

Då vore de ju inte moderater.

Ta tillbaka skattefrågan

När man suttit i regeringsställning i snart åtta år är det också logiskt att man tar över problemformuleringspriviligiet. Det säger lite sig självt. Alliansen gick fram som ett enat alternativ för att få bukt med arbetslösheten, och man målade upp en bild om hur arbetslösa och sjuka var fuskare och man minsann skulle ta tag i det. Dessutom skulle man sänka skatterna för de var för höga. Man vann valet och gjorde det. På kuppen skppade man mycket mer utsatthet. Utefter det sen kunde man också, vilket är en fördel när man är i regeringsställning argumentera för sin sak och lättare framstå som ”ansvarsfulla”. Till exempel, som regeringen ofta kör med – att de har sänkt skatter för de flesta och ”mer pengar i plåboken”. Så har också högern gjort skattefrågan till sin. Skatter är fult, de som vill höja skatten är fiender och vill ta ifrån människor deras surt förvärvade slanter. Medan de som vill fortsätta sänka skatten är de förnuftiga. Man spelar på medelklassens sköna nya slantar i plånboken. De som velat höja skatten har somsagt gjorts till fiender och som på något sätt vill råna människor. I sig är det givetvis inte så konstigt. Det är nämligen normalt lättare att gå till val på sänkta skatter och sen försvara sänkningarna än tvärtom. Men vänstersidan har också varit dåliga på att återta kommandot i frågan. Vänsterpartiet har försökt och varit ärliga, medan Socialdemokraterna från början sa nej till samtliga sänknigar men accepterar nu alla (även ett femte jobbskatteavdrag om det blir verklighet). Däremot säger de att skatten ska höjas, som var inne på i ett tidigare inlägg, för de som tjänar 60 000 kronor i måaden och uppåt. Det innebär alltså att en övre medelklass får behålla sina sänkningar och får fortsätta leva gott, då de framför allt gynnats av regeringens politik. Det är en feg inställning i frågan och signalerar att man köper stora delar av politiken. Men den är också valstrategiskt, då man är rädd att skrämma bort väljargrupper. Men i slutändan är det ändå så här: Skatten måste höjas (och ja, mer än vad S mesigt nog vill medge) om man vill behålla och rusta upp välfärdsstaten, som man säger att man vill. Och om man dessutom vill ha ett mer jämlikt och inkluderande samhälle.

Så hur ska man återta kommandot i en debatt som egentligen är central, nämligen skattefrågan? Jo, så fort jag tänker på skatter så tänker jag på Göran Persson i slutdebatten med Bo Lundgren 2002. I den debatten ville Bo Lundgren, precis som samma moderater vill nu sänka satten. Det är deras enda lösning på allt. Då tar Göran Persson på sig en något slags bemästrande roll som kan upplevas väldigt stöddig, men nyttig. Han förklarar nämligen det basala: Vad vi har skatter till och nästan dumförklarar stackars Bo Lundgren. Nu är inte Fredrik Reinfeldt Bo Lundgren utan skickligare, och det är ett annat fokus på frågor än det var 2002. Men det finns ändå en del att lära. Som att faktiskt förklara, helt enkelt och stå för det, att vi vill minsann höja skatten för vi tror på det och det. Sedan valet och sen skattesänkningarna tog fart har som jag skrev ovan vänstern varit tafatt. Visst har de påvisat och korrekt så att sänkningarna mest gynnat de mest välbeställda. Och det är viktigt att ta upp. Men kanske än viktigare är det att gå tillbaka till grunden; Varför betalar vi skatt? Vad ska vi ha det till? Vad har hänt med Sverige sen högern började rasera välfärden och sänka skatter?

Det borde faktiskt inte vara svårt att ta tillbaka frågan i en tid då arbetslösheten bitit sig fast, ojämlikheten bara ökat och de sociala skyddsnäten monterats ned steg för steg.

Gå tillbaka till grunden och lär av Göran Persson, helt enkelt.

”Vanligt folk” – den övre medelklassen

”Vanligt folk” är ett politiskt retoriskt knep och begrepp. Framför allt har den använts framgångsrikt av den borgeriga regeringen för att visa på vem som mest gynnas av skattesänkningarna. Att det inte har stämt, utan de som mest gynnats har varit och fortfarande är de som redan har mycket pengar gör ju detsamma. Det har ändå gått hem. De har dock aldrig lyckats riktigt definiera det där med ”vanligt folk”. Vilka menas egentligen? Oftast är det en vag beskriving av låginkomstagare. Alltså,  de som har en lön på kanske 20 000 i månaden. Socialdemokraterna har gjort en lite längre och galen omskriving av det. De vill ha höjd skatt, men enbart för de som tjänar över 60 000 kronor i månaden. Det innebär att Stefan Löfven, som han faktiskt avslöjade i sitt sommartal idag, ser människor – den övre medelklassen med en inkomst på 40, 50 och 60 000 som ”vanligt folk”. Det innebär alltså att riksdagspolitiker med en lön på 54 000 + arvoden ses som ”vanligt folk”.

Detta motiverar Stefan Löfven med att man inte vill slå omkull vardagen för ”vanliga löntagare”.

Nej, kära Stefan och Socialdemokratin. Jag lovar att vardagen inte kommer slås omkull för en bred medelklass som nu, tackvare en borgerlig regering har det bättre än någonsin.

Och nej, det är inte ”vanligt folk” enligt alla former av rimlig definition av begreppet det handlar om.

Hur kunde Socialdemokraterna gå så här vilse?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 361 andra följare