”Beklagligt” att de mest utsatta fått det sämre? Nej, medveten politik

Idag skriver Carl B Hamilton (han som tror på euron när fler tror på ufon) och integrationsminister, Erik Ullenhag en debattartikel på DN-debatt. De försöker på några tusen tecken förklara att klyftorna i Sverige inte alls ökat och att de i själva verket i princip stått stilla sedan alliansen tog över makten. Problemet är att de talar mot bättre vetande. Bland annat OECD släppte för ett tag sen en rapport där Sverige i själva verket var det land i den industriella världen, där klyftorna ökat allra snabbast.  De är inte ensamma, även SCB har kommit fram till att de som har det allra sämst fått det sämre. Alliansfritt redogör förtjänstfullt vilka räknefel de två ledande FP-politikerna har för sig. Men det finns en intressant aspekt i artikeln, där de erkänner att den fattigaste delen fått det sämre. Detta benämns i en mening som ”beklagligt”.

Att slå sönder trygghetssystemen och sedan skriva en debattartikel helt frågandes till utvecklingen att fler har fått det sämre, och skillnaden mellan de som har och inte har blivit mer påtaglig – är ganska häpnadsväckande. Men det är en vanlig borgerlig strategi. Arbetslösheten är fortfarande Göran Perssons fel och de klyftor som ökat, även det Perssons fel. Så håller det på. Sedan med jämna mellanrum kommer det uttalande som ruckar fasaden, som att alliansen gått till val på att det ska vara en större skillnad mellan de som jobbar och de som inte jobbar, eller att man är glad att klyftor ökat. Då blir det ju så här, detta är den yttersta konsekvensen. Många får det bättre, men de som har det allra sämst får stå tillbaka och dessa trampas det lite extra på. Fler till de som redan har, mindre till de som redan har det tufft. Omfördelningens politik.

Erik Ullenhag och Carl B Hamilton tycker inte det på något sätt är ”beklagligt” att de som har det sämst fått det sämre, på grund av den poltik de för. Då skulle de inte drivit den här politiken. De är inte dumma. De driver en politik för ökad ojämlikhet. Mycket går att säga om borgerligheten och dess regering, men de vet mycket väl vad de håller på.

I det här fallet blir ”beklagligt” mer ett slags förlåt, eller ”det var inte så farligt” efter att man slagit till de allra mest utsatta lite till.

 

 

Jag såg en engagerad statsminister. Inte gentemot samhällsproblemen, men mot motståndarna.

Idag var det dags för den sista partiledardebatten i riksdagen innan sommaruppehållet. Jag såg inte hela, utan har bara så här i efterhand sett delar. Men jag såg ändå en och annan engagerad politiker, framför allt statsministern. Fredrik Reinfeldt har varit oengagerad, trött och mest uttömt floskler sedan valrörelsen med Göran Persson 2006. Han har såldes blivit en Göran Persson-variant själv. Men idag så, idag såg jag ett engagemang. Till att börja med, hur mycket jag än må tycka att statsministern förstör vårt land, så var han rakryggad och principfast gentemot rasisternas ledare, Jimmie Åkesson. Men det var inte där engagemanget syntes som mest. Inte heller var det en upprördhet över samhällsproblem, något man tycker politiker borde vara frustrerade över. Istället gick han ordentligt igång i ett replikskifte med vänsterledaren, Jonas Sjöstedt. Jonas nämnde då i ett sammanhang en ”rödgrön” regering och då gick Reinfeldt igång ordentligt. Han menade på att det minsann inte fanns något tillsammans, inget dokument eller något,utan bara tomma löften på sina håll. Detta skulle de avslöja i valet 2014, fräste han till med.

Arbetslösheten är skyhög, fler är beroende av socialbidrag och klyftorna mellan de som har och inte har ökar mest av alla i den industriella världen. Men det vår statsministern gick igång på, det var motståndarnas eventuella samlade alternativ. Det var då det tände till ordentligt.

Det var sju år sen sist jag såg en riktigt engagerad statsminister. Då låg fokuset i alla fall på samhällsproblemen, utåt sett.

Nu ligger det istället på oppositionen.

Det säger ändå en hel del.

Viktiga saker att skilja på.

Beslut legitimeras och normaliseras via demokratiska beslut. Antingen direkt via folkomröstningar, eller indirekt via beslut i riksdagen. Så fungerar det i demokratier. Men låt oss för allt i världen inte blanda ihop demokratiskt fattade beslut med att besluten som sådana (själva innehållet) är demokratiska. Så behöver det inte vara. Bara, för att ta ett extremt exempel, vi inför raslagar på demokratiskt vis så gör ju inte det raslagar speciellt demokratiska. Detsamma gäller, som det varit tal om i och med prinsessbröllop för några dagar sedan, monarkin. Det är sant att monarkin numer har en representativ roll, en slags kompromiss som gör att kungligheterna i regel saknar politisk makt – tackvare en överenskommelse i riksdagen på 70-talet. Ett demokratiskt beslut, kan man säga. Men det innebär återigen inte att själva konceptet, själva institutionen som sådan är demokratisk. Ingen kommer någonsin kunna inbilla mig att ärva en titel och där speciallagar gäller för vissa människor, de som föddes in i ”rätt” familj har något med en modern demokrati på 2000-talet att göra. Monarkin har inget med demokrati att göra. Det är själva motsatsen mot vad allt en demokrati bygger på. Ett odemokratiskt system kan visst legitimeras genom demokratiska beslut, så som gjorts med monarkin och den hyfsat nya kompromissen. Men det kommer aldrig göra systemet som sådant demokratiskt.

Alltså, det som man beslutar om på ett demokratiskt sätt behöver INTE vara demokratiska. Och odemokratiska saker blir inte, bara sådär, demokratiska bara för att majoriteten är för det och trots att dessa saker blir lag. Så enkelt är det. Däremot blir besluten legitimerade, vilket är nog så viktigt, men det gör de saker som det fattas beslut om inte per automatik demokratiska.

Snälla, låt oss skilja dessa saker åt.

En rödgrön majoritet behöver inte innebära en rödgrön regering

I dagens SCB-mätning får de rödgröna (S, V och MP) en majoritet (dryga 50% av rösterna) mot regeringssidan 40%, och där Kristdemokraterna åker ur riksdagen samtidigt som Centerpartiet med nöd och näppe håller sig kvar i riksdagen. Det skulle alltså kunna innebära, om det var val idag, en rödgrön majoritetsregering. Men det är heller inget som är skrivet i sten, trots klar majoritetsregering. Jag har alltid trott att ett rödgrönt samarbete i någon form tillsist kommer ta form. Med det sagt nödvändigtvis inte de rödgrönas försök till att kopiera alliansens koncept, men samarbete i någon form. Jag börjar dock tvivla rejält, framför allt för jag upplever  att Socialdemokraterna känner en direkt ovilja att aktivt samarbeta med V (regeringsbildning) och de sossar jag pratat med, föredrar (nästan) Folkpartiet före ett eventuellt fördjupat samarbete med vänstern.Och Socialdemokratin (många inom den i alla fall) verkar ligga kvar i någon osäkerhet/oro för att inkludera vänstern, då de fortsatt är inne på teorin (felaktig i höggrad) att samarbetet med dem kostade valsegern 2010. Däremot verkar MP och S mer sannolikt vilja fördjupa ett samarbete. Det är ändå logiskt. MP vill ha makt, socialdemokratin är enklaste vägen dit och de ligger ändå närmast dem, men samtidigt har man tagit kongressbeslut (som man dock verkar skita i) som inkluderar friår, nonprofit- princip inom välfärden, förkortad arbetstid och så vidare. Det är frågor där MP egentligen har mer gemensamt med vänstern.

Det är över ett år till valet och mycket kommer förändras. Den här mätningen är inte på något sätt skrivet i sten, men jag tror vi måste sluta upp med tron på att S,V och MP på något sätt, trots majoritetsläge kommer bilda och sitta i regering tillsammans per automatik. Så behöver det inte vara. Om vi leker med tanken att KD åker ur riksdagen, så rubbas ju hela alliansen. Vid ett sådant läge är det inte heller en omöjlighet, att Folkpartiet öppnar upp för samarbete med Socialdemokraterna ( var tredje kommunalråd är öppen för tanken). Det kan alltså vara så att, trots majoritetsläge för de rödgröna, att S och MP öppnar dörren för FP bara för att stänga ute V.

Rent ideologiskt och idémässigt är förstås socialdemokratin närmare vänstern än Folkpartiet, så rejäla uppoffringar kommer krävas. I regel fler än om man skulle inleda ett fördjupat samarbete med vänstern, men vi ska faktiskt inte underskatta vad en socialdemokrati kan och vill göra bara för att slippa Vänsterpartiet.

Och ja, det kan hur logiskt det än må vara faktiskt innebära en regeringsbildning med det parti som varit med och raserat skolan, välfärden i sin helhet och rekordökat ojämlikheten.

Hur trovärdig Socialdemokratin framstår i sådana fall, är ju en annan diskussion.

Varför Löfven som statsminister? Människosynen densamma

Jag har egentligen aldrig ens tänkt tanken på att rösta på Socialdemokraterna. Inte för att de har så fel i allt, men för att de blivit så rädda och försiktiga i allt de gör. De sätter till exempel en gräns på skattehöjning från 60 000 kronor per månad (mer än en riksdagslön). Bara det är så tandlöst, så fegt. Sedan är det den där ”nja”- hållningen till vinster i välfärden. I och för sig var väl, om man nu vill tänka positivt, beslutet på S-kongressen i den frågan något steg i rätt riktning. Med sedan, trots det, kom en friskoleöverenskommelsen, där man i princip säger ”gör vinst på skattepengarna. Vi ska bara kolla om du ser snäll ut först”. Det blir nja, det blir ingenting. Allt bara blir platt. Sedan finns det goda intentioner, som att man på S-kongressen klubbade igenom SSU:s 90 dagarsgaranti (jobb eller utbildning för unga inom 90 dagar). Ungefär så ser det ut. Socialdemokraterna är som ett halvdåligt fotbollslag som hela tiden blandar och ger. För mig räcker det inte, inte ens i närheten. Men trots det har ju jag och många med mig, till vänster om socialdemokratin förlikat oss med att Stefan Löfven som statsminister är bättre än Fredrik Reinfeldt. Det kan, så att säga, inte bli så mycket värre. Men även när det gäller det, så börjar jag tvivla.

Stefan Löfven pratar inte så mycket om ett Sverige som glider i sär. Han pratar inte nämnvärt om en A-kassa som fallerat och en sjukförsäkring där sjuka i princip slås ut. Inte heller, snarare tvärtom pratar han om att alltfler förpassas till socialbidrag eller som det nu heter, ekonomiskt bistånd. Han är för upptagen med ”jobb”. Det ska han förstås vara. Men jobb är inte allt. Om det är något som byggt Sverige starkt är det vår välfärd (ja, det bygger på att folk arbetar. Men ni förstår ju vad jag menar). Det är en A-kassa som fungerar och en sjukförsäkring som finns där när man blir sjuk. Ingen människa ska glida emellan har i princip varit målet. Människor ska, trots sin sköra position behandlas med värdighet. Med respekt. I en välfärdsstat har människor skyldigheter och rättigheter. Det är en grundide. Men för mig kommer det aldrig vara synonymt med det Socialdemokraterna i riksdagen enhälligt gjorde i går. Jo, som jag skrev så urholkade man socialtjänstlagen lite till. Från och med nu ska de som vill ha ekonomiskt bistånd utnyttjas. De ska tvångsarbeta utan lön för att få rätt till sitt bistånd. Man straffar den enskilda, man säger till den som vill ha bidrag vilken värdelös parasit hen är. Man gör, tillsammans med borgerligheten som jag skrev i tidigare inlägg, det till ett individproblem. Man väljer att bekämpa individen istället för samhällsproblemet.  Partiets ekonomiskpolitiska talesperson, Magdalena Andersson har vad jag hört aldrig tagit ord som ”solidaritet” och ”jämlikhet” i sin mun. Någonstans säger det ganska mycket.

I allt det här uppkommer flera paradoxer. Socialdemokraterna har länge och väl kritiserat, även om kritiken med jämna mellanrum avstannat en fallerad A-kassa och en söndertrasad sjukförsäkring. Typiskt socialdemokratiskt. Det är försäkringar som människor ska ha rätt till och är en del av vår välfärd. De har även varit kritiska till fas3 och sagt att den ska avskaffas vid valseger,  där i princip arbetslösa ska arbeta utan lön för att få ersättning (känns det igen?). Men nu ställer man upp på tvångsarbete för socialbidragstagare, enligt Landskrona-modellen.

Det är alltså meningen att man ska ta Socialdemokraterna på allvar när de först är kritiska till en A-kassa, där arbetslösa faller i kläm och en sjukförsäkring där sjuka utförsäkras. Men där man röstar för en ändring/urholkning i SOL, som tvingar en socialbidragstagare till tvångsarbete/modernt slaveri. I allt det här är man även emot fas3, som i princip är en kopia av det man röstade för igår.

Det går inte att förstå det här. Socialdemokraterna har havererat. Det är ju detta som ska skilja partierna/blocken åt, framför allt. Synen på människor. Men inte ens det skiljer sig åt längre.

Och jag känner mest så här: Varför ska vi byta regering när det största oppositionspartiet ställer upp på samma människosyn som alliansen? Att utsatta människor är livegna varelser som ska kunna utnyttjas?

Det spelar ju faktiskt ingen roll vem som styr då.

Utnyttja redan utsatta människor

Socialtjänstlagen är en rättighetslag.  Den vilar på den här fina grunden: ”Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas- ekonomiska och sociala trygghet,
- jämlikhet i levnadsvillkor,
- aktiva deltagande i samhällslivet”. Eller snarare, den gjorde. Det finns inte så mycket kvar att den en gång vackra lagtext, en lag som dels ger människor stöd och hjälp men också är sista utposten innan fattigdom (före detta socialbidrag, nu ekonomiskt bistånd) som människor får om de inte är kvalificerade för A-kassa och helt enkelt saknar annan försörjning. Att inneha ekonomiskt bistånd som det så fint heter är bland de mest förnedrade man kan inneha i dagens samhälle. Det är så mycket stigmatisering. Om det är kämpigt att vara arbetslös och sjuk, så är det här värre. Det här, om något, signalerar hur värdelös man är, vilken hjälp man behöver och hur man inte någonstans kan klara sig själv. Det är sista hjälpen, det sista steget innan ekonomisk utblottning. De som innehar biståndet är bland de mest sköra människorna vi har. Att vilja bistånd är inget en människa vill ha, inte någonstans. De här människorna som är i den här situationen är också människor. Ingen människa behöver, det lovar jag, tala om för dessa hur värdelösa dem är. Jag är övertygad att de innerst inne känner det helt. Det stoppar dock inte våra politiker att göra det här till en individproblematik, att det är ett par lata parasiter som går på bidrag. Folkpartiet Landskrona visade det genom sin så kallade ”Landskronamodell”, där de som vill ha socialbidrags ska tvingas arbeta för att få det. Inte längre är alltså socialbidrag en rättighet och socialtjänstlagen en rättighetslag, det är numer något som innehåller tvångsarbete – billig arbetskraft. De som vill ha socialbidrag ska alltså för att tala klarspråk, slavarbeta. Inte heller får de lön för detta, utan bara bidrag. Annars skulle man kunna tänka sig att de, precis som alla andra, ska få avtalsenlig lön och vipps så har de ett arbete istället. Men så är det inte tänkt. De ska utnyttjas för att det är människor som kan utnyttjas. De är ju ändå socialbidragstagare. Idag beslutade  riksdagen att göra det här till nationell lag. Socialbidragstagare ska tvångsarbeta för att överhuvudtaget få bidrag. Det som gör mig extra, extra ledsen är att Socialdemokraterna röstade för förslaget. Deras representant uttalade sig i princip om att alla åtgärder för att få människor i arbete är bra. Däremot är partiet fortsatt emot Fas 3, vilket är ironiskt sammanhanget, då detta blir en förlängning – ett slags Fas 4. Människor ska tvångsarbeta för att få ersättning. Det rör sig om slaveri. Det rör sig om att utnyttja redan sköra och utsatta människor. Att borgerligheten röstar för en sådan förändring må vara hänt. De har ju inte gjort någon hemlighet av att de föraktar utsatthet genom raserandet av A-kassan och sjukförsäkringen, men att Socialdemokraterna med sin gedigna historia nu väljer att bekämpa utsatta människor, istället för utsatthet är så sorgligt. Det gör mig faktiskt alldeles förskräckt.  De gör precis som borgerligheten människors utsatthet som något enkelt, ett individproblem, att det är individerna det är fel på – de måste straffas. Ännu mer. Som om livet som socialbidragstagare är glamoröst och inte redan fyllt med måsten och tvång. Och att det är okej att utnyttja redan extremt utsatta människor.

Vänsterpartiet var förövrigt det enda parti som röstade emot lagändringen.

Det finns numer en bred majoritet för att utnyttja människor. Inte vilka som helst heller, utan de allra sköraste i samhället. Bara Vänstern står i opposition. Socialdemokraterna ger grönt ljus.

Det är så jävla ledsamt.

Lästips: AB, 1, Utredarna

Danska utvecklingen

Den ”danska utvecklingen” refereras” ofta av ”invandringskritiska” (läs: rasister) och andra som ett föredöme. Det är minsann ett land som har mycket högre i tak, och där man får ha åsikter om invandring utan att bli kallad rasist.  Detta för att de långt tidigare än oss fick ett populistiskt/främlingsfientligt parti in i finrummet (parlamentet), Danske Folkparti. Det är ett parti som inte helt går att jämföra med vårt SD, då de tillskillnad från dem inte har en brun historia. Men som har en grundpolitik som är densamma. Invandring är kostsamt, islamiseringen pågår och muslimer är farliga, ni vet hur det brukar låta. Etablissemanget i Danmark valde då en egen strategi. De diskuterade invandringen utifrån DF:s premisser. Att invandringen var ett problem och muslimer/islam är farligt. Så, vad hände? Jo, de växte. Idag är de för att göra en lång historia kort, ett etablerat parti och var länge (fram till senaste valet) ett stödparti till en borgerlig regering, och har på så sätt kunnat få gehör i integrationsfrågor, vilket har inneburit en hårdare integrationspolitik. Så nu är alltså partierna fast i DF:s politik. Inget talar för att detta populistiska/högerextrema parti kommer minska, just för att övriga partier gjort legitimerat dem. Detta gäller inte per automatik enbart de borgerliga partierna, utan Socialdemokraterna är minst lika skyldiga till detta. De har fått styra debatten, övriga partier har följt efter och de har bara växt. Vad kan vi lära oss av det? Jo, att när SD och andra ”bror duktig”-debattörer vill debattera invandringen utifrån ett problematiskt perspektiv (exempel: Agendas ”hur mycket invandring tål Sverige”?) eller invandring som en belastning, ett ”dem” vs ”vi”, så bör vi låta bli. Vi bör inte ta den debatten. Inte på rasisters villkor, helt enkelt. Vi bör istället på vår sida, om vi är måna om att de inte ska legitimeras och växa diskutera det utifrån andra premisser ”hur får vi fler utrikesfödda in i arbetet”?, ”hur ska vi göra så att fler kommuner tar emot?”. Ser ni skillnaden på ingången? Jag hoppas det. För om vi är måna om, vilket det finns tendenser att göra invandring till ett ”dem och övriga ”vi,” så kommer SD växa. Det beror inte på, som vissa vill göra gällande, att ”vi inte pratar integration här”. Sanningen är ju att vi inte gör någonting annat. Och det går dessutom alldeles utmärkt att göra. Jag gör det ofta och jag blir aldrig kallad rasist, som vissa beklagar sig över. Märkligt, va? Det handlar bara om att göra det på rätt sätt och det är inte alls svårt.

Lika problematiskt är det, som regeringen gjort och skicka integrationsminstern när det ska diskuteras diverse upplopp (Husby) som nu spridit sig. Som igår, då skickade Socialdemokraterna sin arbetsmarknadspolitiska talesperson, Ylva Johansson medan regeringen skickade Erik Ullenhag. Vi bör inte etnifiera sociala fiaskon. Vem gynnas av det? Jo, gissa. Upplopp är ingen ny företeelse i Sverige och har knappast något med människors etniska bakgrund att göra.

Så, snälla, ni som sneglar mot Danmark och ser landet som ett föredöme, bör också inse att de har på alla sätt legitimerat ett främlingsfientligt parti och gett de reell makt. Det bör i synnerhet dem som på intet sätt är SD-anhängare men som tycker ”man ej får säga vad som helst här” fundera lite extra på.

Inte är det väl något vi ska ”lära av” i Sverige? Jag vill faktiskt inte ha en sådan här socialdemokrati.

Dra inte undan mattan för människor och förvånas

Om det är något som besvärat mig med upploppen i Husby och andra delar i, framför allt, Stockholm är det den bekväma positionen – ”avståndstagandet”.  Det är så enkelt, som om man gjort något stort. Jag har sett på Twitter att det, på sätt och vis, genomsyrat delar av debatten. Till exempel, bara sådär spontant, när Anders Lindberg (ledarskribent, Aftonbladet) försökte ge en förklaring till kravallerna i Husby- kom PR-guron Paul Ronge och ville se ett avståndstagande. ”Det är ju inte så svårt”, menade han och det är viktigt. Problemet var ju att ingenstans hade Anders skrivit om att han tycker det är okej att bränna bilar, utan det enda han gjorde var att sätta det i ett större perspektiv – att försöka förklara. Så här håller det på. Man har fastnat vid ordet avstånd och om man vill försöka förklara, så är man för upplopp och förstörd egendom. Det är fördummande. Faktum är att jag utgår ifrån att de allra flesta av oss tycker våld är extremt kontraproduktivt och det leder sällan till något konstruktivt att, vid missnöje, bränna ner bilar och människors egendom. Det krävs inte att varje människa, varje minut, påtalar hur fel det är. Men vi måste också kunna tänka steget längre, sätta det i ett större perspektiv och utifrån det förklara skeenden. I det är det både idiotiskt men också okunnigt på många fronter, att bortse ifrån att Sverige är det land som, enligt OECD klyftorna ökar allra mest bland de avancerade länderna. Det är fakta. Det går inte att bortse ifrån. Inte heller går det att bortse ifrån att vi med en borgerlig regering fått en regering som gjort allt, absolut allt för att omfördela resurser från de som knappt har något till de som redan har. I det arbetet är knappast Socialdemokraterna oskyldiga, tvärtom, men med en borgerlig regering så har skillnaderna och ojämlikheten ökat lavinartat. Då drabbas också stadsdelar som Husby. Ökad ojämlikhet  kommer alltid vara en tickande bomb.  Vi ska inte heller, förstås, stirra oss blinda och tro att ökade skillnader är hela förklaringen. Samhället och individen går hand i hand, och visst har även föräldrar har ett ansvar. Det är sällan en enkel förklaring, men det är en del och det är viktigt att poängtera. Lika fel är det att göra, som rasister vill till en fråga om etnicitet. Det är visserligen enkelt, men har inte med verkligheten att göra. Upplopp är ingen ovanlig företeelse i Sverige och hände, hör och häpna, även när Sverige (varje rasists dröm) var fritt från invandrare.

Men rent politiskt har de politiker som driver en politik för utslagning, där arbetslösa och sjuka straffats och där ojämlikheten ökar dag för dag – sin del av ansvaret. De som fortsatt förespråkar en politik med ännu mer ökade skillnader, som jag vet att en del aningslösa liberaler gör – har också en skyldighet att vara medveten om vad det kan leda till. Så enkelt är det.

Upplopp är fel, ja. Det är nog de flesta överens om. Men högern måste sluta dra undan mattan för människor och sedan förvånas, tillsynes besvärat – att det händer något. Att människor någonstans, tillsist om än på olika sätt (tillsynes felaktigt sätt) reagerar.

Lästips: Johan Sjölander, sen tidigare (se länk tidigare) Fredrik Edin.

Konsensus

Sverige har genom historien präglats av en konsensuspolitik. Ett rådande klimat att så här skulle det vara, ändå sedan Socialdemokraterna och Per Albin Hanssons folkhem (välfärdsstaten) byggdes på 1920-30-talet.  Ett tydligt exempel på det är ju krisuppgörelsen, där dåvarande bondepartiet och Socialdemokraterna kom överens om närings och arbetslöshetspolitiken. Konsensus kan till och med härledas till början på 1900-talet i rösträttsfrågan, där höger i princip stod mot vänster och man enades halvvägs till en början (rösträtt graderad på inkomst etc). Eller valet att ta bort ståndriksdag och ersätta med en tvåkammarriksdag. Det blev på något sätt en del av ett viktigt steg för parlamentarismen, men knappast fullt ut, och kungen kunde behålla lite del av makten bland annat. Med tiden förändras ju det här. Samhället förändras och därav också utmaningarna. Nu, i och med blockpolitik är politiken i princip polariserad. Alla som är en del av ett regeringsparti är i princip regeringsstrogna. Ingen skulle, på allvar, våga utmana eller i fråga sätta.  Än mindre skulle enskilda ledamöter gå över blockgränser i en specifik fråga. Det händer knappt. Visst är Sverige än idag med säkerhet, alltjämt ett av de länder där konsensus, snarare än konflikt präglar politiken. Vi kan se det, som jag skrev om nedan i att förändra riktlinjerna för friskolorna, där sex av åtta partier är inblandade. Det må vara konsensus. Det är faktiskt också, vill jag påstå ett av de mer korkade konsensusöverenskommelserna. För på ytan ser det ut att partierna, från höger till någon slags mitten/vänster är representerade. Men sanningen är ju den att samtliga partier i den röran är överens om en sak: Friskolor är bra. Vinster är också bra. Det är inte sex olika viljor, det är sex partier med liknande tankar om en fråga. Det finns en konsensusdel när man, efter diskussioner ger och tar i en svår fråga för att lösa ett problem. Ett av de finaste sakerna med en demokrati. Sedan finns det, som exemplet med friskolorna, överenskommelser där alla egentligen är överens från början. Vänsterpartiet är uteslutna av den enkla anledningen att de kräver att skattepengarna går till skolan ENBART, och inte till de rika ägarna. Vänstern skulle, om de var med, snarare representera en vilja som stod mot de andras sex (i princip). Det skulle varit nyttigt. Då skulle det på allvar varit fråga om att ge och ta i förhandlingar. Nu är det mest kafferep och alla är överens. Konsensus när den är som värst.

Men konsensus tänket kan också hämna. Ett land med för stort fokus på att inkludera alla i en viktig fråga, riskerar att lamslå landet eller att inget blir gjort. Konsenus bygger ju faktiskt på att alla är överens om vissa saker. Att alla vill lösa samhällsproblemen. Jag må vara cyniskt, men när jag ser hur samhället, eller välfärdsstaten raseras bit för bit – är det min fulla övertygelse att det råder olika intressen som företräds inom politiken, och att detta har tydliggjorts. Högern, tydligare än någonsin – de som har pengar medan vänstern ska stå för något annat. I allt detta är det svårt att nå konsensus. Friskolefrågan skulle kunna vara en sådan vattenbärare, där S kunde klart och tydligt säga att om dem vinner valet, så sätter de sig ner med V och MP. Inget konsenus, tänker ni. Precis, inte alls. För om de på den sidan har tokiga idéer  som en oreglerad skolmarknad med vinstsyfte som är nyckeln, är det lika bra att om det parlamentariska stödet finns – göra det till en höger – vänsterfråga. Att driva igenom en reform på sin kant. För att ta ett annat exempel. Om regeringen vill, som de faktiskt vill, fortsätta rasera sjukförsäkringen går det inte att nå konsenus. Då företräder man olika intressen. En sida, högern, som vill sparka på de som redan ligger. Och en annan, där man som sjuk ska få stöd.

Konsensus är fint. Det är vackert, det är väl värt att värna om när det är möjligt. Vi är rätt unika med det rent historiskt. Men vi måste också lära oss, kanske framför allt Socialdemokraterna att en dålig överenskommelse inte är bättre än ingen alls. Att vilja nå konsensus må vara ädelt, men att göra det bara för att man ”borde”, eller för att vi gjort det rent historiskt är idioti. Det slutar bara i dåliga överenskommelser med politiska motståndare som skrattar ändå vägen till sitt partikontor. Problemet är att friskolegrejen är en sådan grej. Alla är överens om att inte göra något alls egentligen.

Då är det faktiskt bättre att göra just det… Inget alls.

Att bedriva konsensuspolitik bara för syns skull är bara patetiskt.

Allt är inte Billströms fel. Det är även statsministerns

Det finns ett enkelt sätt att bli av med migrationsminister, Tobias Billström. Då slipper man be statsministern som något så ovanligt för hans del, att ta ansvar. Man behöver inte lita på Billströms egna förnuft, vilket han uppenbarligen saknar. Det är genom en misstroendeförklaring, ett så kallat misstroendevotum. Det finns alltså möjlighet för riksdagen, om majoritet finns, att säga rakt upp och ner hur man saknar förtroende för en minister i regeringen. Men det kräver att ett alliansparti stödjer de rödgröna i en sådan för rasisterna tycker ju, av förståeliga skäl, om Billström mer och mer. Det är också totalt orealistiskt att tro att något sådant kommer ske. I bästa fall skulle det vara möjligt, innan blockpolitiken blev så cementerad och allianskollegorna slickade Moderaternas r*v (ursäkta uttryck) oavsett vad det gällde. Men nu är det alltså inte möjligt.  Det är på många sätt tråkigt, då det skulle vara ett lämpligt sätt för majoriteten av riksdagens medlemmar att tydliggöra hur en sådan syn, än mindre språkbruk från en minister – accepteras.

Istället sitter nu en migrationsminister, som vid ett flertal tillfällen uttryckt sig olämpligt och visat sin avskyvärda människosyn kvar. Han gör det för att statsministern, uppenbarligen, tycker att det är acceptabelt.

Avgör själva vem det säger mest om.

Lästips: Expo, AS, 1