Rooney satte sig i en fin förhandlingsposition.

Vi kan väl leka med tanken ett tag, en dessvärre inte alltför orealistisk sådan att Wayne Rooney startade den här karusellen i ett enda syfte- håva in ännu mer pengar. Vi tänker oss att det gick till såhär: Wayne Rooney och hans agent som förövrigt verkar vara en pengarkåt idiot men skitsamma, bestämde sig en dag för någon vecka sedan att de inte riktigt var nöjda med kontraktet som låg på bordet och tyckte Rooney ”förtjänade” bättre. Rykten spred sig då snabbare än en duracell kanin att Rooney vill lämna klubben. Sir Alex går senare ut och bekräftar det och förstår ingenting. Samtidigt som Rooney och hans agents plan redan börjat fungera, då media rapporterar att andra storklubbar är beredda att ge honom sjukligt mycket pengar. Det blir som en auktion. Bäst bud vinner. Till sist går Rooney själv ut och förklarar varför han vill lämna. Det är på grund av att han inte fått löften om fortsatta sportsliga satsningar och att klubben inte kunde garantera att fortsätta vinna titlar (vilken klubb kan det?). Då var det klart, vi supportrar är fortsatt oförstående då hans resonemang och anledning var haltande minst sagt. Men nu var det klart, bara att gå vidare alltså. Så kommer då kovändningen. Wayne Rooney skriver i alla fall på det nya fem års kontraktet med en sjukligt hög lön. Varför denna kovändning då? Jo, efter prat med Sir Alex och ägarfamiljen bland annat så bestämde han sig.

Mission completed och Wayne Rooney gick vinnande i striden, med 49 miljoner extra svenska kronor.

Kalla mig gärna cynisk. Jag är väl medveten om att det här var ett cyniskt inlägg, fast grejen är att såhär kan det mycket väl vara. Tyvärr alltså.

Wayne Rooney förtjänar inte dem här pengarna. Ingen gör det.

Jag är cynisk, inte för att jag vill vara det utan för att det var den bilden Wayne Rooney på alldeles egen hand förmedlade genom sin cirkus. Det räknar jag med att han själv förstår. Den bilden tar ett tag att sudda bort, om det överhuvudtaget går.

Det är bara att göra ett försök, Wayne.

Nu är det upp till dig- mer än någonsin.

AB, 1, 2, 3, 4

Dags att acceptera verkligheten eller lägga sig ner och dö

När en viktig spelare bestämmer sig för att lämna och med andra ord inte vill vara kvar i klubben man som supporter avgudar känns det ju tråkigt, speciellt när man väntat sig att spelaren ska bli en ikon och likt Paul Scholes och Ryan Giggs spela i klubben hela karriären. Jag pratar givetvis om Wayne Rooney, som med allt att döma lämnar Manchester United så snart som möjligt. Sir Alex Ferguson har bekräftat det och då är det nog bara att inse fakta.

Det går såklart att spekulera i varför. Beror det på Sir Alex, pengarna eller rentav så kanske han fått nog av den engelska pressen? Kanske en kombination? Det kan bara Rooney själv svara på och det lär han göra så småningom.

Antingen kan vi supportrar lägga oss ner och dö i ren förtvivlan och förklara eller konstatera att klubben är död, trots att den rest sig gång på gång gång på gång. Vem trodde på United efter Ronaldo? Vem trodde på oss efter Beckham? Precis, ingen men gick vi upp i rök? Knappast. Att vi ska vara besvikna och svära vår ilska över dagens fotboll, som inkluderar pengarkåta agenter och spelare (med anknytning till Nivas artikel i sportbladet. Länkar till den nedan) är en självklarhet och en naturlig del som supporter, men vi måste också gå vidare. Tider förändras tyvärr, Rooney förändras (uppenbarligen) också. Sådan är fotbollen. Rooney var viktig och en spelare som det var tänkt laget skulle byggas kring, men så verkar det inte bli. Beklagligt. Men ingen är större än laget. Så är det och det är hela fundamentet i fotbollen, som en kollektiv sport och det är just därför Manchester United reser sig och inte ”dör”, trots att man ibland måste göra sig av med viktiga spelare.

Wayne Rooney har fattat sitt beslut. Det kan varken vi eller ens Ferguson ändra på. Låt oss acceptera och beklaga det faktumet, men sedan gå vidare. Det blir inte bättre av att vi i vårt huvud försöker förstå varför (inte ens Ferguson förstår ju! Bara Rooney och han har inte uttalat sig ännu) eller tro, i all optimism att han helt plötsligt kommer ändra sig.

Det är dags att förhålla sig till verkligheten. Vi kan beklaga den men den går inte att komma ifrån. Ingenting blir faktiskt bättre av att förneka den eller söka efter skäl i huvudet varför han vill lämna, som ändå bara Rooney vet, hur mycket än pressen skriver. Det gör det bara mer smärtsamt.

Livet som supporter är hårt i mellan åt. Men ärligt talat- That`s life!

Uppdatering: Rooney förklarar här varför han vill lämna. Ett aningen haltande resonemang och anledning, men det är hans beslut.

AB, 1, 2

Kampen om Premier League är nog ”över” nu

Det var inte ens nära, eller okej då, Antonio Valencias friläge var nära men det var också det enda. Annars var det ett kompakt Blackburn blandat  med ett riktigt lojt Manchester United, som hade mycket boll men förutom friläget från Valencia innan paus, så var United aldrig riktigt nära att göra mål. Man kan alltid skylla på Ronneys frånvaro, det funkar ju och gör att man kanske mår lite bättre. Men det bevisar också en enorm svaghet, utan Rooney kan man inte förmå sig att göra mål mot ett extremt defensivt Blackburn. Delar av sanningen ligger nog i att Rooney saknades. Hans enorma ansvar på planen, som anfallare är extremt nyttigt tillsammans med hans otroliga form. Den andra delen ligger i att United vek ner sig, ja de vek ner sig när det gällde som mest. Blackburn ska visserligen ha all heder för sin försvarsinsats men det var ett fantasilöst United dem mötte.

Chelsea möter imorgon tisdag på Stamford Bridge ett svagt Bolton, något annat än tre poäng för Chelsea känns rentav osannolikt. Om det skulle vara så att att Bolton faktiskt tar poäng så är det bara att glömma det jag skriver här och nu. Då ser det fortfarande ganska öppet ut, även om Chelsea fortfarande har allt i egna händer.

Men United (ifall det går som jag förutspår) har gett bort titeln till Chelsea. Deras prestation mot Chelsea på Old Trafford för två veckor sen var förskräckligt dålig (en meters offside till trots), och det är också där tillsammans med tappade poäng mot Blackburn man förlorade ligatiteln. Detta till trots så har United gjort en bra säsong, man borde gått vidare i CL, man har hängt med i ligan från start till mål och dessutom vunnit ligacupen. Det är en säsong att vara stolt över, men självklart också en säsong att vara besviken över, i och med CL uttåget och det uteblivna ligaguldet.

United vek ner sig i två eller i alla fall en nyckelmatch (Chelsea matchen. Blakburn blev ju en nyckelmatch till, på grund av förlusten mot Chelsea). Jag tror det kommer kosta dem ligan och jag är den första att jubla, ifall det skulle visa sig vara fel.

Stor besvikelse

Manchester United åkte för bara en liten stund ur Champions League, då man blev utslagen av Bayern Munchen. United rivstartade och tog ledningen med 3-0, men Bayern reducerade mycket olyckligt och kliniskt viktigt några minuter innan halvtidsvilan, genom Olic. Sedan i början av den andra halvleken så åker Rafael ut efter sitt andra gula kort. Bayern som är i desperat behov av ett mål tar givetvis tag i taktpinnan, utan att egentligen skapa några direkta farligheter. Men i den 74 minuten så slår Arjen robben till på halvvolley direkt efter hörna. Markeringen var obefintlig och Robben kunde mycket skickligt och elegant skicka in 3-2 vid bortre stolpen. Efter målet blir det i det stora hela en transportsträcka till slutsignalen, United saknar kraften att skapa något tyvärr.

United åker ur CL på grund av det röda kortet, inte så mycket att snacka om. Men att Bayern ska få avgöra på ett så billigt mål är oacceptabelt och nog det som svider allra mest.

Men i stort sett hela första halvlek blev Bayern bokstavligen avklädda av ett överlägset United. Jag tror inte att Bayern kommer gå hela vägen, det tar stopp efter det här. De har en underbar offensiv men en defensiv som knappast är värdigt en toppklubb i Europa.

Dock ska Bayern gratuleras oavsett vad. Men jag hade önska att United inte skulle bjudit Bayern på deras mål, utan att de verkligen hade fått kämpa lite mer för det, men det är som det är, ingenting att göra åt nu. Ett United med elva man  hade slagit ut Bayern, det är jag övertygad om.

United föll på eget grepp.

Grattis, Bayern!

Tråkigt, snöpligt men ett faktum. Nya tag och mot Premier League titeln!

Familjen Glazer profiterar sig på Uniteds tillgångar. Förvånande? Knappast

Det är motbjudande om än knappast överraskande att familjen Glazer  som äger Manchester United kniper åt sig pengar till egen ficka från klubben, trots det prekära läget som familjen var med att skapa när de köpte klubben.

Jag kom genast att tänka på diverse VD för olika företag, som samtidigt när företagen går back så höjs deras löner (trots att dem har det största ansvaret och bör rimligen straffas) medans man sparkar arbetare. Det är således inte samma sak men det var det första jag tänkte på.

Manchester Uniteds ekonomi är körd till botten, på grund av familjen Glazer och sedan så gör de såhär. Det är inte förvånande, men högst tragiskt. United drivs av några pengakåta herrar som bara är intresserade av en sak, nämnligen pengar till egen ficka. Det är egentligen förbannat logiskt! Den som har mer vill ha ännu mer, och så håller det på. Skrämmande hur de har kontroll över världens finaste klubb.

Det är en katastrof. United är påväg att bli en ekonomisk katastrof. Sorgligt men sant. Framgång samtidigt som Glazer tar sitt pick och pack och drar omgående löser problemet.

Det är i slutänden såhär det blir när några pengakåta idioter som just lånade (smart, eller hur?) för att köpa klubben. En klubb styrs absolut bäst utan några giriga så kallade investerare.

En lärdom inför framtiden hoppas jag det här kan bli, ”but money rules” eller hur är det nu igen?

Hur som haver är detta ett ypperligt sätt att sabba en så välfungerande ekonomi, som United ändå hade innan det här hände.

Vi har Glazer att tacka för den miserabla ekonomin.  Dra åt h-v!

Mer på Svenskafans

Tankar efter B`ham-United

Lite spontana tankar, mestadels efter själva matchen. Jag är United supporter för er som är nyfikna att jag skriver om dem, och fotbollsälskare.

1. 4-5-1. Varför? Gissningsvis för att  på ett enklare sätt utmanövrera deras mitfält. Jag tror dock detta skulle gått lika bra med en rak 4-4-2, som United brukar köra med. Det blir dessutom ett rakare spel, anfallarna blir då inte ensamma på samma sätt, en kan i så fall vara i ”boxen” medans den andra är med i speluppbygnaden. I det här fallet blev Rooney snarare en bollmottagare, mötte boll vilket är jättebra men då blir straffområdet alldeles tomt, och utan en så viktig anfallare. I sådana fall är det viktigt att yttrarna går in och innermittfältarna/en för att fylla tomrummet, men det blir ändå inte riktigt samma sak, och vi såg ju hur det tillslut gick.

2. Visst är det kul att Diouf fick debattera, men när man jagade 1-1 målet/ eller istället för Diouf så skulle det väl vara passligt att byta in en riktig målskytt och ett säkert kort i Owen. Varför gjorde man inte det? Och varför gjordes inte det offensiva bytet (in med en anfallare) tidigare?

3. Är Birmingham spelarna totalblinda, eller hur hade de mage att gnälla på domaren efter Uniteds 1-1 mål (självmål)? De ville ha det till att Rooney var offside förmodar jag, vilket han knappast var och det skulle inte spelat någon roll för Rooney var inte inblandad i målet, utan det var Birminghams mittback i kamp med Park som stötte in bollen i eget mål.

4. Fletchers andra gula var sannerligen i det hårdaste laget, i för sej var det dumt av honom att slänga fram benet där men ändå. Skärpning, Clattenburg!

5. Sex minuters tilläg, var hittades det? Visserligen en del helt outgrundliga protester vid 1-1 målet, fast det var ändå på tok för mycket tycker jag.

Det var det jag funderade på under/efter matchen, och visst är det lätt att vara efterklok..

PS. Jag är med i en tävling på alliansfrittsverige, med chans att vinna en bok. Spännande! Min tur att vinna är ju dock knappast hög, men vemvet. Man kan ju alltid försöka.