Jag har alltid varit otroligt delad när det gäller Miljöpartiet. Å ena sidan kan jag hålla med dem i en del frågor och tycka att de i många fall gör ett lysande jobb i att lyfta miljöfrågor men kan sedan förundras hur de är beredda att, när tillfället ges, samarbeta åt alla håll. Som nu de senaste veckorna, när en charmoffensiv lagts på gentemot regeringen för att vilja komma överens i en del frågor. Det är inte konstigt att ett parti är samarbetsvilligt men det rimmar rätt illa, när man för ett år sedan på allvar var ett regeringsalternativ med två andra partier men när det gick åt skogen och minoritetsregering till trots, så är man nu beredd att glömma allt och samarbeta om än under andra förhållanden med en regering man nyss ville avsätta. Det är något schizofrent över det. Eller för att ta ett exempel några år tillbaka. Mona Sahlin hade blivit ny socialdemokratisk ledare och skulle formera sitt alternativ och bjöd först och främst in Miljöpartiet, som under den här tiden var negativa till EU medlemskapet men vad hände när Sahlin knackade på dörren? Jo, helt plötsligt fanns det inte skäl nog att säga nej till EU längre. Det deklarerade Maria Wetterstrand stolt för nu visste hon och partiet, att snart skulle de på allvar få chansen att få makt- riktig makt som inkluderade ministerposter. Då får man offra sig å det grövsta. Jag säger inte att Miljöpartiet är ett parti som ger upp sina värderingar, så är det såklart inte men det är ett talande exempel på när ett parti sväljer en så stor och trots allt viktig fråga, bara för att få ”vara med”.
Med det sagt så gillar jag Gustav Fridolin och har alltid gjort. Han är ung och otroligt kompetent, framför allt känner jag att han och jag har beröringspunkter när det gäller skolfrågor och där har han dessutom, till skillnad från stollen och inkompetensen personifierad Jan Björklund, erfarenhet från skolans värld i form av lärare. Åsa Romson vet jag däremot alldeles för lite om ännu.
Jag förstår att partiet är ett Miljöparti i första hand och i andra frågor vill man gärna så långt det bara går, hålla sig på en rak linje för att charma mittenväljarna. Man vill inte göra sken av att vara ett vänsterparti, men inte heller ett utpräglat högerparti. Man vill helt enkelt slåss där i mitten och hålla alla dörrar öppna som säger; ”De som ger oss det vi vill ha, samarbetar vi med den här gången”. Därför ger nu partiet en utsträckt hand till Fredrik Reinfeldt. Det är ett tydligt tecken på det just ovannämnda men också för att man vill visa på ett bisarrt sätt, att man är villig att ta ansvar och kanske framför allt vill man ha makt.
Det är smart men också sorgligt och i längden ohållbart för det gör att man inte kan lita på partiet. Problemet för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är att de inte har råd att lämna partiet utanför ett eventuellt samarbete, om de vill ha regeringsmakten. De vet också att partiet när som helst kan gå över till högersidan, bara sådär. Därför är det på något sätt säkrast att hålla sig sams med dem, då de trots allt har många beröringspunkter med S och V.
Jag gillar Miljöpartiet på sätt och vis, i form av vissa åsikter jag delar men jag har otroligt svårt för ett parti som hoppar fram och tillbaka, från de olika politiska lägren för att få bekräftelse och kanske tillsist makt för att driva sin politik. Det må vara smart men är allt annat än förtroendeingivande.
Det går helt enkelt inte att lita på partiet och det är väldigt tråkigt. Å andra sidan är ju MP bara ett parti i mängden när det gäller just trovärdigheten. Men politiken behöver knappast fler partier som inte är trovärdiga, snarare tvärtom.
PS. Och nej, jag hatar inte Miljöpartiet utan har bara starka invändningar mot att man likt ett kryssningsfartyg åker runt, runt åt höger och vänster, bara för att få makt. Det är där problemet ligger. Jag hoppas det framgick i inlägget om inte annat, får det här ses som ett förtydligande. DS.
