Konsensus

Sverige har genom historien präglats av en konsensuspolitik. Ett rådande klimat att så här skulle det vara, ändå sedan Socialdemokraterna och Per Albin Hanssons folkhem (välfärdsstaten) byggdes på 1920-30-talet.  Ett tydligt exempel på det är ju krisuppgörelsen, där dåvarande bondepartiet och Socialdemokraterna kom överens om närings och arbetslöshetspolitiken. Konsensus kan till och med härledas till början på 1900-talet i rösträttsfrågan, där höger i princip stod mot vänster och man enades halvvägs till en början (rösträtt graderad på inkomst etc). Eller valet att ta bort ståndriksdag och ersätta med en tvåkammarriksdag. Det blev på något sätt en del av ett viktigt steg för parlamentarismen, men knappast fullt ut, och kungen kunde behålla lite del av makten bland annat. Med tiden förändras ju det här. Samhället förändras och därav också utmaningarna. Nu, i och med blockpolitik är politiken i princip polariserad. Alla som är en del av ett regeringsparti är i princip regeringsstrogna. Ingen skulle, på allvar, våga utmana eller i fråga sätta.  Än mindre skulle enskilda ledamöter gå över blockgränser i en specifik fråga. Det händer knappt. Visst är Sverige än idag med säkerhet, alltjämt ett av de länder där konsensus, snarare än konflikt präglar politiken. Vi kan se det, som jag skrev om nedan i att förändra riktlinjerna för friskolorna, där sex av åtta partier är inblandade. Det må vara konsensus. Det är faktiskt också, vill jag påstå ett av de mer korkade konsensusöverenskommelserna. För på ytan ser det ut att partierna, från höger till någon slags mitten/vänster är representerade. Men sanningen är ju den att samtliga partier i den röran är överens om en sak: Friskolor är bra. Vinster är också bra. Det är inte sex olika viljor, det är sex partier med liknande tankar om en fråga. Det finns en konsensusdel när man, efter diskussioner ger och tar i en svår fråga för att lösa ett problem. Ett av de finaste sakerna med en demokrati. Sedan finns det, som exemplet med friskolorna, överenskommelser där alla egentligen är överens från början. Vänsterpartiet är uteslutna av den enkla anledningen att de kräver att skattepengarna går till skolan ENBART, och inte till de rika ägarna. Vänstern skulle, om de var med, snarare representera en vilja som stod mot de andras sex (i princip). Det skulle varit nyttigt. Då skulle det på allvar varit fråga om att ge och ta i förhandlingar. Nu är det mest kafferep och alla är överens. Konsensus när den är som värst.

Men konsensus tänket kan också hämna. Ett land med för stort fokus på att inkludera alla i en viktig fråga, riskerar att lamslå landet eller att inget blir gjort. Konsenus bygger ju faktiskt på att alla är överens om vissa saker. Att alla vill lösa samhällsproblemen. Jag må vara cyniskt, men när jag ser hur samhället, eller välfärdsstaten raseras bit för bit – är det min fulla övertygelse att det råder olika intressen som företräds inom politiken, och att detta har tydliggjorts. Högern, tydligare än någonsin – de som har pengar medan vänstern ska stå för något annat. I allt detta är det svårt att nå konsensus. Friskolefrågan skulle kunna vara en sådan vattenbärare, där S kunde klart och tydligt säga att om dem vinner valet, så sätter de sig ner med V och MP. Inget konsenus, tänker ni. Precis, inte alls. För om de på den sidan har tokiga idéer  som en oreglerad skolmarknad med vinstsyfte som är nyckeln, är det lika bra att om det parlamentariska stödet finns – göra det till en höger – vänsterfråga. Att driva igenom en reform på sin kant. För att ta ett annat exempel. Om regeringen vill, som de faktiskt vill, fortsätta rasera sjukförsäkringen går det inte att nå konsenus. Då företräder man olika intressen. En sida, högern, som vill sparka på de som redan ligger. Och en annan, där man som sjuk ska få stöd.

Konsensus är fint. Det är vackert, det är väl värt att värna om när det är möjligt. Vi är rätt unika med det rent historiskt. Men vi måste också lära oss, kanske framför allt Socialdemokraterna att en dålig överenskommelse inte är bättre än ingen alls. Att vilja nå konsensus må vara ädelt, men att göra det bara för att man ”borde”, eller för att vi gjort det rent historiskt är idioti. Det slutar bara i dåliga överenskommelser med politiska motståndare som skrattar ändå vägen till sitt partikontor. Problemet är att friskolegrejen är en sådan grej. Alla är överens om att inte göra något alls egentligen.

Då är det faktiskt bättre att göra just det… Inget alls.

Att bedriva konsensuspolitik bara för syns skull är bara patetiskt.

Allt är inte Billströms fel. Det är även statsministerns

Det finns ett enkelt sätt att bli av med migrationsminister, Tobias Billström. Då slipper man be statsministern som något så ovanligt för hans del, att ta ansvar. Man behöver inte lita på Billströms egna förnuft, vilket han uppenbarligen saknar. Det är genom en misstroendeförklaring, ett så kallat misstroendevotum. Det finns alltså möjlighet för riksdagen, om majoritet finns, att säga rakt upp och ner hur man saknar förtroende för en minister i regeringen. Men det kräver att ett alliansparti stödjer de rödgröna i en sådan för rasisterna tycker ju, av förståeliga skäl, om Billström mer och mer. Det är också totalt orealistiskt att tro att något sådant kommer ske. I bästa fall skulle det vara möjligt, innan blockpolitiken blev så cementerad och allianskollegorna slickade Moderaternas r*v (ursäkta uttryck) oavsett vad det gällde. Men nu är det alltså inte möjligt.  Det är på många sätt tråkigt, då det skulle vara ett lämpligt sätt för majoriteten av riksdagens medlemmar att tydliggöra hur en sådan syn, än mindre språkbruk från en minister – accepteras.

Istället sitter nu en migrationsminister, som vid ett flertal tillfällen uttryckt sig olämpligt och visat sin avskyvärda människosyn kvar. Han gör det för att statsministern, uppenbarligen, tycker att det är acceptabelt.

Avgör själva vem det säger mest om.

Lästips: Expo, AS, 1

Vilse, Löfven

Jag vet inte vad Stefan Löfven vill riktigt. Eller det vet jag ju, han vill bli statsminister efter nästa val. Förslagen om en ny inriktning i skolpolitiken har varit sund. Men där stannar det. Det andra har varit för spretigt och för otydligt. För oklart. Men partiledningen med Stefan Löfven i spetsen verkar fortsätta den linjen. Han säger sig nu, förvånande nog, acceptera ännu en kostsam skattesänkning. Trots att flera socialdemokrater gått ut och påtalat hur skatten nog behöver höjas, för att klara välfärden. Det är ju det här som är Socialdemokraternas problem. De är nu så rädda att förlora valet att de på något vänster, tror att en god strategi är att närma sig högern och köpa deras verklighetsbeskrivning. Istället för ytterligare skattesänkningar som sjuka och arbetslösa fått betala, och som ökat ojämlikheten – kunde man satsat. Satsat på välfärden. Men det är inte intressant. Det sägs att två (minst) alternativ ska stå mot varandra inför valet om ett år. Problemet är bara att Stefan Löfven inte verkar vara så förtjust att visa skiljelinjerna. Han verkar vilja minska dem. För att citera socialdemokraten, Daniel Suhonen: ” ”Det här är rena självmordspolitiken. Jag möter folk varje dag som inte ser skillnad mellan Socialdemokraterna och regeringen längre. Snart krävs det nästan mikroskop för att se skillnaden”.

Han, precis som Fredrik Reinfeldt, har inget emot skattesänkningarna. För några år sen lät det tvärtom från S-håll. Då kunde man  i alla fall utläsa någon slags uns av kritik mot ojämlikheten som skattesänkningarna cementerat.

Frågan blir då varför Stefan Löfven ska bli statsminister om skattepolitiken, med ytterst få undantag, kommer se likadan ut. Det är ju inte direkt så att skiljelinjerna är lätta att utläsa numera, och skattefrågan är faktiskt central.

Jag förstår det inte. Jag undrar om han själv förstår.

Ja du, Beatrice Ask

Jonas Hassen Khemiris öppna brev där han beskrev den rasism han och många andra upplever, delvis på grund av REVA där polisen söker upp och ID-kollar människor som ser ut på ett speciellt sätt (läs: ser ut som ”invandrare”) – har fått mycket uppmärksamhet på Twitter under #BästaBeatrice. Där berättar människor öppenhjärtigt och modigt om det bemötande dem fått, just för att de ser ”annorlunda” ut. Det vill säga, de tillhör inte normen och behandlas därefter. Rasism, kort och gott.

Allt detta fick justitieminister Beatrice Ask att tillsist ta bladet från munnen. Hon slog fast att det är fel, enligt lag, att kontrollera människor baserat på utseende. Hon ville däremot inte lägga någon skuld hos polisen. Sedan försökte hon, på något vänster, relatera till rasism. Det gick sådär. Hon pratade om den rasism hon såg på 70-talet i USA. All respekt för det, förstås.  Men inte ett ord, inte en stavelse om den oro och rasism de människor, som Jonas blivit utsatta för i dagens samhälle. Det samhälle hon delvis är ansvarig för, i form av justitieminister.  Hon tar inte ens ordet rasism i sin mun.

Polisen håller alltså på med rasprofiliering. Många berättar om den rasism de upplevt/upplever i samhället. Då tycker Beatrice Ask det är relevant att prata om hennes upplevelser som utbytesstudent på 70-talet. Inte att lyssna, eller vilja lyssna på människors berättelser.

Den vardagliga rasismen.

Jag vet inte var jag ska börja.

Rösta för att rösta bort

Inför kommande valrörelse är det självklart för oss som står till vänster att stödja en Socialdemokratisk regering. Det är meningen att vi, hyfsat okontroversiellt bör stödja Stefan Löfven som nästa statsminister och Magdalena Andersson som nästa finansminister. Det går inte att se framför sig, till exempel ett vänsterparti fälla en S-regering, än mindre vore det nog önskvärt. Men det kanske inte längre spelar någon roll. För det kan faktiskt vara så att efter valdagen har vi en S+ MP- regering med Folkpartiet som inofficiellt stöd. Det känns inte helt orealistiskt  speciellt inte när Carin Jämtin, Socialdemokraternas partisekreterare i ett svag ögonblick – sa att S står närmare C och FP, än V. Men vi ska inte utgå ifrån att S + V kommer utgöra något slags underlag till samarbete (eller S, V och MP), överhuvudtaget. Höger-vänster har förändrats, och det finns en fientlighet mot V inom Socialdemokratin, vilket märkes i valet 2010. Personligen har jag alltid haft en ambivalent inställning till Vänstern och Socialdemokratin. Vänsterpartiets roll är grundläggande och har så varit, delvis, när det gäller i regeringssamarbete, att driva S till vänster. Att sätta press på dem. Men sedan har jag alltid tyckt att de förtjänar en plats i regering, just för att kunna sätta ännu mer press. Men det har inte Socialdemokraterna tillåtit. En kommande regering, utan någon som helst involvering av Vänsterpartiet tror jag skulle vara kostsam. Det skulle än mer reducera skillnaderna i svensk politik och allt kommer numer handla om mitten/höger och mitten-mitten. Långsiktigt skulle det också göra att det inte spelar någon större roll vem man röstar på, Moderaterna eller Socialdemokraterna. 

Magdalena Andersson kommer i alla fall aldrig bli ”min” finansministerkandidat. Hon är som någon slags Anders Borg-kopia, med en ovilja att driva en annan politik på riktigt. Men hon och Stefan Löfven är också vad man kan välja mellan. Därför väljer man, så klart, utifrån ett vänsterperspektiv det ”minst dåliga”, en socialdemokratisk regering, som riskerar att bli en halvborgerlig sådan i värsta fall. 

Det är pest eller kolera. I valet om ett år kommer man framför allt rösta, för att rösta bort en borgerlig regering. Med hopp om att det inte kan bli värre. 

För mig är det skäl nog. Jag är osäker om det är det för alla, dock.

 

Arbetsförmedlingen fungerar inte. Alla vet det

Arbetsförmedlingen fungerar inte. Det är en myndighet med goda intentioner, men som varken fungerar i bemötandet som att administrera jobb. Jag har själv haft den mindre lyckade äran att behöva gå dit och skriva in mig. Jag har alltid känt skammen att behöva gå dit. Den skammen man känner vid arbetslöshet, när ens enda utväg är att skriva in sig hos dem för att få pengar. Det är en myndighet som alltid får en att känna sig icke kapabel, och som om det vore något fel på en som person. Att problemet låg på mig, som nyss tagit studenten och blivit arbetslös. Jag har varit med om att personal på fem minuter ska bilda sig en uppfattning om mig, och på den korta tiden skriva ett långt åtgärdsprogram för vad jag måste göra. För om jag inte gör det, så får jag inte heller några pengar. Det är förstås en del som man bör acceptera, ett givande och tagande, men inte att personalen där på fem minuter tar sig rätten att bilda sig en uppfattning om mig – och man ”bara sådär” ska specificera vad man vill göra. Och hur det alltid är fokus PÅ MIG, hela tiden vad jag kanske borde göra och så vidare. Men allt som på något sätt knöt ihop upplevelsen, var när jag blev kontaktad av en arbetsförmedlare som bokade en tid åt mig. Tiden var klockan 10 minns jag. Jag som alltid lojal, och är tid, kom dit strax innan. Jag satt snällt och väntade i ”väntrummet”.  Klockan tickade, ingen kom men jag satt snällt kvar tills klockan stod på 10.40, då började jag  ana att det inte kommer komma någon så jag gick fram till receptionen och frågade. Hens första reaktion var om den jag skulle träffa ”visste att jag var så sen”. Jag påtalade snällt att där hade jag suttit sedan strax innan 10…

Jag vägrar tro att jag är ensam med sådana här upplevelser hos en myndighet som ska finnas till för oss. En myndighet som får en att känna sig icke-kapabel och man möts alltid av ett i fråga sättande, att behöva ursäkta och förklara sig. Men givetvis finns det undantag, utgår jag ifrån. Att AF finns där för människor och behandlar dem som individer.

Socialdemokraterna vill nu förändra Arbetsförmedlingen. Det är bra och tyder ju på något slags uppvaknande att den inte fungerar. Men viktigare än det Stefan Löfven föreslår, att den ska förmedla arbete är att människorna som kommer dit faktiskt behandlas med respekt och värdighet. Det innebär ett värdigt bemötande av personal, samtidigt som slaveri-FAS 3 tas bort och jobbcoacherna tas bort (kostsam och vidrigt fiasko).

En myndighet vi gemensamt betalar har faktiskt en förbannad skyldighet att ha personal som kan respektera och hantera människor. Arbetslösa är faktiskt inga livegna varelser. De är människor. Och förtjänar att behandlas därefter. Arbetslösheten är ett samhällsproblem. Inte ett individproblem.

Fredrik Reinfeldts vägran att ta ansvar, är ynkligt

När ett bolag där staten antingen är huvudägare, eller i alla fall delägare och där, bara sädär 97 miljarder av skattebetalarnas pengar försvunnit så har statsministern huvudansvaret. Han leder en regering som är ägare av att ett bolag. Så enkelt är det. Nu när den här skandalen uppdagats och att han dessutom kände till och godkände allt (förstås), har han gått under jord. Det här har alltid varit Fredrik Reinfeldt och hans borgerliga regerings stora fördel, och problem för den delen. Deras oförmåga att ta ansvar. Det är alltid, oavsett vad, någon annans fel. Nu skickar statsministern fram ”stackars” Anders Borg, medan Reinfeldt själv är i bakgrunden, trots att just nyss nämnde godkände affären och är statsminister (hallå!). Allt för att slippa ta eget ansvar, och att folk inte ska tro att den omtyckta ”landsfadern” är oduglig och inte lämpad för att vara statsminister.

Det här får mig osökt att tänka på ett annat överhuvud med lite mer och och i ett större land, Ronald Reagan. Han var skådis, hade talets gåva men när det kom till eget ansvarstagande- sådär, minst sagt. Det finns otaliga berättelser om hur det anordnades märkbart få nyhetskonferenser under hans tid som president, just för att minska exponeringen av honom och eventuellt tuffa frågor. Även berättelser om hur hans medarbetare gjorde allt (till och med drog ur strömsladden) när det blev lite väl svåra frågor. Alltså, en som har ansvar att leda ett land, men inte tar det – såvida han inte framstår i goda dagar. Ett annat gott exempel är när Reagan förhandlade och sålde vapen till terrorister (Iran-Contras). Han blåljög om det, eller hade han redan då släng av Alzheimer, för att sen erkänna allt. Vad hände? Jo, många av hans medarbetare blev straffade men inte han, han kom undan. Trots att dokument, såklart, senare framkom hur han i allra högsta grad var inblandad i det. Och oavsett vad, han är president och ansvaret faller automatik på honom. 

Det är ungefär så här, även om vi inte kan jämföra terrorister med att slarva bort 97 miljarder av våra gemensamma pengar – Reinfeldt uppträder. 

Han skickar fram sina egna knähundar en efter en, som får ta smällen. Själv håller han sig borta, utan att ta ansvar eller vara tillgänglig för frågor.

Så uppträder en ynklig och ovärdig man som statsminister. Problemet är bara att det mycket väl kan fungera. 

Min (opublicerade) debattartikel

Jag skriver sällan debattartiklar. Första och enda gången jag gjorde det så var jag 14 år gammal och blev till och med publicerad i den lokala tidningen, Corren. Förra veckan blev jag så pass arg på en debattartikel i samma tidning av en av länets riksdagsledamöter, Betty Malmberg. Hon sållade sig till de, dessvärre, moderater som sjunger arbetslinjens lovvisor, och nedmonteringen av välfärden. Jag blir ohyggligt provocerad när man beskriver krossandet av A-kassan och sjukförsäkringen som lyckade reformer, när det skadat massor människor. Dessutom hade hon klart fel och hittade helt enkelt på, då hon påstod att till exempel A-kassan låser in människor. En rapport, nyligen släppt av TCO, visar på raka motsatsen.  Summan av allt, så konstruerade jag ihop ett svar. Dessvärre verkar inte Corren, vad jag sett, tagit in den så jag publicerar den på bloggen istället. Enjoy:

Betty Malmberg (M) tycker inte fakta är så viktigt. Det står klart efter att hon i sitt svar till Emil Broberg (V) bara rabblar upp gammalt retoriskt trams. I bästa fall kan man kalla det snömos.  Det må ha fungerat för några år sedan, när ”arbetslinjen” ändå sågs som någorlunda ny och värd att testa. Men sanningen är ju att den inte fungerar. Arbetslösheten har ökat, bara i en moderats ensidiga glasögon kan det ses på ett annat sätt. Samtidigt så har ojämlikheten ökat, till stor del på grund av krossade trygghetssystem (som Betty smaklöst nog hyllar).  Alltfler hänvisas till socialbidrag just för att trygghetssystemen, som ska finnas där för sjuka och arbetslösa, inte håller ihop längre. Tusentals sjuka har utförsäkrats.  Ska jag fortsätta? Det här tycker hon är en god utveckling. Samtidigt nämner hon barnfattigdomen och ser det som ett problem. Det är spännande och uppfriskande, då Moderaterna, genom sin partiledare sen tidigare skrattat bort det och i fråga satt hur man mäter den – istället för att komma med lösningar. Det hon inte nämner är såklart hur krossade trygghetssystem även drabbar barnen.  I sig inget konstigt, då många som drabbats just har barn. Så om nu regeringen var intresserade av att få bukt med antalet utsatta barn, skulle man med lätthet rustat upp trygghetssystemen och satsat på välfärden. Istället har man, för att ta ett exempel, sänkt bolagsskatten för storföretagen med cirka 16 miljarder.

Men där Betty Malmberg framför allt går vilse är när hon påstår att trygghetssystemen låser fast människor i utanförskap. Det är pinsamt hur en riksdagsledamot totalt bortser från en nyligen släppt TCO-rapport, som slår fast att det inte finns några samband mellan sysselsättningsnivån och högre tak i A-kassan. Det är något Anders Borg hittat på och kommit undan med. Ett ickeargument för att sparka på de som redan ligger, helt enkelt.

Om Betty Malmberg bemödade sig att kliva in i verkligheten så skulle hon se ett land falla sönder på grund av den utslagningspolitik hon är med och driver.  Men jag gissar att det är alldeles för bekvämt att sitta däruppe på sina höga hästar, håva in nya skattesänkningar och tjäna 56 000 i månaden.

Jag vill inte vara med längre

Jag har alltid trott på människor, dess lika värde och okränkbara rätt att söka lyckan i vilket land hen önskar. För mig är det självklart. Människor som kommer hit har känslor, många av dem djupt  traumatiserade efter  att till exempel ha sett familjemedlemmar bli dödade i krigsdrabbade länder och så vidare. Men det är människor, precis som du och jag, och ska inte reduceras till något annat. Det är min fasta övertygelse att de flesta av oss delar den uppfattningen, trots allt. Men jag blir konfunderad när Sveriges näst största parti och regeringsinnehavare sänder andra signaler. För några dagar sedan, vilket jag skrev då, så öppnade migrationsminister Tobias Billström för att Sverige ska ta emot allt färre människor. Populism kan tyckas och knappast förankrat i partiet. Men när vid samma tillfälle, Kent Persson, partisekreterare går ut i en intervju och säger att ”SD har pekat på ett samhällsproblem” så är det på allvar en linje partiet vill driva. De vill göra rasisterna rumsrena.  Tobias Billström pratar om människor som kommer hit, människor av kött och blod – som volymer. Som alldeles för många. I kväll var han på Agenda. Det ledde till ryggdunk från Jimmie Åkessons pressekreterare som tycker om att Moderaterna blir som SD eller den största rasisten de har inom partiet Kent Ekeroth som twittrade ”vad var det vi sa?”.  När man blir hyllad av ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag, i deras paradfråga- så kan de flesta med hyfsat logiskt tänkande konstatera att något är fel.

Sverigedemokraterna vill reducera människor till otäcka sådana som kommer hit och kostar pengar. Dessutom ser de annorlunda ut. De vill sätta en prislapp på traumtiserade människor som kommer hit. Det vill numera Moderaterna, med Tobias Billström i spetsen också. I hans värld är dessa människor bara volymer, i regel inte människor med känslor av kött och blod – som letar efter en fristad.

Det här kommer göra rasisterna rumsrena. När man anpassar sig efter dem, så legitimeras dem.

När människor reduceras till ”volymer” vill jag inte vara med längre.

Då har jag fått nog.

Det är värdigt rasisterna. Inte ett parti, eller representant som är med och styr Sverige.

Moderaterna vill bli som Sverigedemokraterna

Tobias Billström, migrationsministern vill minska invandringen. Han sållar sig i samma skara som rasisterna, att nu i ökad arbetslöshet så är invandrarna problemet. Kent Persson, mytomanen och partisekreterare för Moderaterna säger samtidigt att just rasisterna (Sverigedemokraterna) har pekat ut ett samhällsproblem (invandringen). Nej, Kent, SD pekar ut människor från andra länder (i synnerhet muslimer) som problem. Det är vad dem gör, och det är vad Kent Persson och Moderaterna tydligen också vill göra helhjärtat från och med nu. Med massarbetslöshet och inga lösningar på det problemet, är det lätt och tacksamt att ge sig på invandringen. Det gör nu Moderaterna helhjärtat, som det verkar.

Det är sorgligt. För när vi pratar integration och i synnerhet, utifrån samma problembeskrivning som rasisterna, så växer rasisterna. Moderaterna har nu, som det verkar, gjort deras roll i svensk politik permanent. I alla fall tills vidare.

Kent Persson säger att han har lyssnat. Det har han säkert. På rasistroll i Avpixlats kommentatorsfält, och trångsynta moderata kollegor i Vellinge.

Jag trodde inte att Kent Persson och Moderaterna skulle sjunka så lågt, att de numera så tydligt vill föra rasisternas talan.