Konsensus

Sverige har genom historien präglats av en konsensuspolitik. Ett rådande klimat att så här skulle det vara, ändå sedan Socialdemokraterna och Per Albin Hanssons folkhem (välfärdsstaten) byggdes på 1920-30-talet.  Ett tydligt exempel på det är ju krisuppgörelsen, där dåvarande bondepartiet och Socialdemokraterna kom överens om närings och arbetslöshetspolitiken. Konsensus kan till och med härledas till början på 1900-talet i rösträttsfrågan, där höger i princip stod mot vänster och man enades halvvägs till en början (rösträtt graderad på inkomst etc). Eller valet att ta bort ståndriksdag och ersätta med en tvåkammarriksdag. Det blev på något sätt en del av ett viktigt steg för parlamentarismen, men knappast fullt ut, och kungen kunde behålla lite del av makten bland annat. Med tiden förändras ju det här. Samhället förändras och därav också utmaningarna. Nu, i och med blockpolitik är politiken i princip polariserad. Alla som är en del av ett regeringsparti är i princip regeringsstrogna. Ingen skulle, på allvar, våga utmana eller i fråga sätta.  Än mindre skulle enskilda ledamöter gå över blockgränser i en specifik fråga. Det händer knappt. Visst är Sverige än idag med säkerhet, alltjämt ett av de länder där konsensus, snarare än konflikt präglar politiken. Vi kan se det, som jag skrev om nedan i att förändra riktlinjerna för friskolorna, där sex av åtta partier är inblandade. Det må vara konsensus. Det är faktiskt också, vill jag påstå ett av de mer korkade konsensusöverenskommelserna. För på ytan ser det ut att partierna, från höger till någon slags mitten/vänster är representerade. Men sanningen är ju den att samtliga partier i den röran är överens om en sak: Friskolor är bra. Vinster är också bra. Det är inte sex olika viljor, det är sex partier med liknande tankar om en fråga. Det finns en konsensusdel när man, efter diskussioner ger och tar i en svår fråga för att lösa ett problem. Ett av de finaste sakerna med en demokrati. Sedan finns det, som exemplet med friskolorna, överenskommelser där alla egentligen är överens från början. Vänsterpartiet är uteslutna av den enkla anledningen att de kräver att skattepengarna går till skolan ENBART, och inte till de rika ägarna. Vänstern skulle, om de var med, snarare representera en vilja som stod mot de andras sex (i princip). Det skulle varit nyttigt. Då skulle det på allvar varit fråga om att ge och ta i förhandlingar. Nu är det mest kafferep och alla är överens. Konsensus när den är som värst.

Men konsensus tänket kan också hämna. Ett land med för stort fokus på att inkludera alla i en viktig fråga, riskerar att lamslå landet eller att inget blir gjort. Konsenus bygger ju faktiskt på att alla är överens om vissa saker. Att alla vill lösa samhällsproblemen. Jag må vara cyniskt, men när jag ser hur samhället, eller välfärdsstaten raseras bit för bit – är det min fulla övertygelse att det råder olika intressen som företräds inom politiken, och att detta har tydliggjorts. Högern, tydligare än någonsin – de som har pengar medan vänstern ska stå för något annat. I allt detta är det svårt att nå konsensus. Friskolefrågan skulle kunna vara en sådan vattenbärare, där S kunde klart och tydligt säga att om dem vinner valet, så sätter de sig ner med V och MP. Inget konsenus, tänker ni. Precis, inte alls. För om de på den sidan har tokiga idéer  som en oreglerad skolmarknad med vinstsyfte som är nyckeln, är det lika bra att om det parlamentariska stödet finns – göra det till en höger – vänsterfråga. Att driva igenom en reform på sin kant. För att ta ett annat exempel. Om regeringen vill, som de faktiskt vill, fortsätta rasera sjukförsäkringen går det inte att nå konsenus. Då företräder man olika intressen. En sida, högern, som vill sparka på de som redan ligger. Och en annan, där man som sjuk ska få stöd.

Konsensus är fint. Det är vackert, det är väl värt att värna om när det är möjligt. Vi är rätt unika med det rent historiskt. Men vi måste också lära oss, kanske framför allt Socialdemokraterna att en dålig överenskommelse inte är bättre än ingen alls. Att vilja nå konsensus må vara ädelt, men att göra det bara för att man ”borde”, eller för att vi gjort det rent historiskt är idioti. Det slutar bara i dåliga överenskommelser med politiska motståndare som skrattar ändå vägen till sitt partikontor. Problemet är att friskolegrejen är en sådan grej. Alla är överens om att inte göra något alls egentligen.

Då är det faktiskt bättre att göra just det… Inget alls.

Att bedriva konsensuspolitik bara för syns skull är bara patetiskt.

Allt är inte Billströms fel. Det är även statsministerns

Det finns ett enkelt sätt att bli av med migrationsminister, Tobias Billström. Då slipper man be statsministern som något så ovanligt för hans del, att ta ansvar. Man behöver inte lita på Billströms egna förnuft, vilket han uppenbarligen saknar. Det är genom en misstroendeförklaring, ett så kallat misstroendevotum. Det finns alltså möjlighet för riksdagen, om majoritet finns, att säga rakt upp och ner hur man saknar förtroende för en minister i regeringen. Men det kräver att ett alliansparti stödjer de rödgröna i en sådan för rasisterna tycker ju, av förståeliga skäl, om Billström mer och mer. Det är också totalt orealistiskt att tro att något sådant kommer ske. I bästa fall skulle det vara möjligt, innan blockpolitiken blev så cementerad och allianskollegorna slickade Moderaternas r*v (ursäkta uttryck) oavsett vad det gällde. Men nu är det alltså inte möjligt.  Det är på många sätt tråkigt, då det skulle vara ett lämpligt sätt för majoriteten av riksdagens medlemmar att tydliggöra hur en sådan syn, än mindre språkbruk från en minister – accepteras.

Istället sitter nu en migrationsminister, som vid ett flertal tillfällen uttryckt sig olämpligt och visat sin avskyvärda människosyn kvar. Han gör det för att statsministern, uppenbarligen, tycker att det är acceptabelt.

Avgör själva vem det säger mest om.

Lästips: Expo, AS, 1

Vilse, Löfven

Jag vet inte vad Stefan Löfven vill riktigt. Eller det vet jag ju, han vill bli statsminister efter nästa val. Förslagen om en ny inriktning i skolpolitiken har varit sund. Men där stannar det. Det andra har varit för spretigt och för otydligt. För oklart. Men partiledningen med Stefan Löfven i spetsen verkar fortsätta den linjen. Han säger sig nu, förvånande nog, acceptera ännu en kostsam skattesänkning. Trots att flera socialdemokrater gått ut och påtalat hur skatten nog behöver höjas, för att klara välfärden. Det är ju det här som är Socialdemokraternas problem. De är nu så rädda att förlora valet att de på något vänster, tror att en god strategi är att närma sig högern och köpa deras verklighetsbeskrivning. Istället för ytterligare skattesänkningar som sjuka och arbetslösa fått betala, och som ökat ojämlikheten – kunde man satsat. Satsat på välfärden. Men det är inte intressant. Det sägs att två (minst) alternativ ska stå mot varandra inför valet om ett år. Problemet är bara att Stefan Löfven inte verkar vara så förtjust att visa skiljelinjerna. Han verkar vilja minska dem. För att citera socialdemokraten, Daniel Suhonen: ” ”Det här är rena självmordspolitiken. Jag möter folk varje dag som inte ser skillnad mellan Socialdemokraterna och regeringen längre. Snart krävs det nästan mikroskop för att se skillnaden”.

Han, precis som Fredrik Reinfeldt, har inget emot skattesänkningarna. För några år sen lät det tvärtom från S-håll. Då kunde man  i alla fall utläsa någon slags uns av kritik mot ojämlikheten som skattesänkningarna cementerat.

Frågan blir då varför Stefan Löfven ska bli statsminister om skattepolitiken, med ytterst få undantag, kommer se likadan ut. Det är ju inte direkt så att skiljelinjerna är lätta att utläsa numera, och skattefrågan är faktiskt central.

Jag förstår det inte. Jag undrar om han själv förstår.

Det där med A-kassa igen

I dagens debatt i riksdagen om arbetslsöhetsförsäkringen ställde Ali Esbati, vikarierande riskdagsledamot för Vänsterpartiet, den här befogade frågan: ” Hur har en sämre A-kassa bidragit till att höja sysselsättningen när den minskat?”. Den är enkel och det krävs inte mycket för att svara på frågan. Problemet är att moderaten inte svarade. Hon påtalade förstås att de inte var nöjda med arbetslösheten, att oppositionen vill att folk ska fastna i bidragsberoende och att Vänsterpartiet minsann var dåliga. Och, förstås, påtalade hur deras reformer var så bra. Att verkligheten är en annan, spelar ju ingen roll. Det var en bisarr stund i riksdagen, men också symtomatiskt. Grejen är nämligen att det inte finns något samband mellan högre A-kassa, och lägre sysselsättning eller lägre A-kassa och högre sysselsättning. Detta har TCO i en rapport slagit fast. Det Moderaterna och alliansen hoppades på med sänkt A-kassa var att desperata arbetslösa människor skulle jaga mer om de fick det sämre, och således komma ut i arbete. Det blev inte så. Människor som straffas blir tydligen inte än mer motiverade att söka jobb då och lägg därtill en icke existerande arbetsmarknadspolitik. En ännu bättre effekt (förmodar jag) åstadkom man dock: Arbetslösa bestraffades och blev utsatta. Arbetslösheten gjordes till ett individproblem, att bara lata och odugliga parasiter är arbetslösa. Och klyftorna ökade. Fler utsatta, medan de som redan har det bra fick det bättre.

Där i ligger också svaret på Ali Esbatis fråga. Svaret är nej. Konsekvenserna blev ökad utsatthet. Vilket också var meningen, förstås.

Men sådant erkänner man ju inte i riksdagen.

Jag vill inte vara med längre

Jag har alltid trott på människor, dess lika värde och okränkbara rätt att söka lyckan i vilket land hen önskar. För mig är det självklart. Människor som kommer hit har känslor, många av dem djupt  traumatiserade efter  att till exempel ha sett familjemedlemmar bli dödade i krigsdrabbade länder och så vidare. Men det är människor, precis som du och jag, och ska inte reduceras till något annat. Det är min fasta övertygelse att de flesta av oss delar den uppfattningen, trots allt. Men jag blir konfunderad när Sveriges näst största parti och regeringsinnehavare sänder andra signaler. För några dagar sedan, vilket jag skrev då, så öppnade migrationsminister Tobias Billström för att Sverige ska ta emot allt färre människor. Populism kan tyckas och knappast förankrat i partiet. Men när vid samma tillfälle, Kent Persson, partisekreterare går ut i en intervju och säger att ”SD har pekat på ett samhällsproblem” så är det på allvar en linje partiet vill driva. De vill göra rasisterna rumsrena.  Tobias Billström pratar om människor som kommer hit, människor av kött och blod – som volymer. Som alldeles för många. I kväll var han på Agenda. Det ledde till ryggdunk från Jimmie Åkessons pressekreterare som tycker om att Moderaterna blir som SD eller den största rasisten de har inom partiet Kent Ekeroth som twittrade ”vad var det vi sa?”.  När man blir hyllad av ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag, i deras paradfråga- så kan de flesta med hyfsat logiskt tänkande konstatera att något är fel.

Sverigedemokraterna vill reducera människor till otäcka sådana som kommer hit och kostar pengar. Dessutom ser de annorlunda ut. De vill sätta en prislapp på traumtiserade människor som kommer hit. Det vill numera Moderaterna, med Tobias Billström i spetsen också. I hans värld är dessa människor bara volymer, i regel inte människor med känslor av kött och blod – som letar efter en fristad.

Det här kommer göra rasisterna rumsrena. När man anpassar sig efter dem, så legitimeras dem.

När människor reduceras till ”volymer” vill jag inte vara med längre.

Då har jag fått nog.

Det är värdigt rasisterna. Inte ett parti, eller representant som är med och styr Sverige.

Få sparken som ledare för företag – bli belönad

Det är något speciellt med att bli sparkad som ordförande för ett företag, dessvärre oväsentligt om det är statligt eller inte. Man kan ofta tro att om man får sparken, så har man misskött sitt jobb. Det är med andra ord knappast smickrande. Men oj vad naiv man är då. För om du får sparken från ett företag du nyss lett, så har du en fallskärm att vänta. Lars Nyberg var tvungen att gå ifrån Telia igår efter mutanklagelser. Han har en fallskärm på 16 miljoner att hämta, som plåster på såren. Detta är från våra pengar, Telia är ett statligt bolag, eller i alla fall ett bolag där staten är med och äger. Det låter ju faktiskt ganska bisarrt att om du missköter ditt jobb, och får sparken, så får du 16 miljoner bara sådär.

Samtidigt så går arbetslösa, där de allra flesta skött sitt jobb utomordentligt, men ändå fått sparken tackvare företags profitintresse bland annat på knäna. Detta på grund av vår fantastiska regering, som tycker om att sparka nedåt.

Det är smaklöst.

Det är sjukt, högern. Ingenting annat

Janne Josefsson förtjänar om inte annat beröm för en sak. Han illustrerade på bästa sätt hur sådana som han och hans meningsfränder (högern) ser på utsatthet. I deras värld är dessa inte människor, än mindre värda att bry sig om. Det finns så mycket som tydliggör detta i debatterna efteråt. Ett tydligt exempel är den djupt ohederliga och empatistörda liberalen, Fredrik Segerfeldt, som twittrade hur det är bra (!) att dessa lever på existensminimum och hur det är bättre än att jämna ut skillnader. Andra exempel är moderata politiker som tycker att om man röker, då är man minsann inte fattig. För det första finns det en djup vidrighet att moralisera över fattigas vanor. Hur har man mage att, som välbeställd politiker, ta sig den rätten? Jag förstår det inte. Det är något sjukt över det. Vem skulle våga moralisera över andras vanor? Skulle inte tro det. Men det är tacksamt att alltid slå nedåt, att i fråga sätta människors utsatthet. Det är lättast. Men det är så otroligt vidrigt och tyder på en djup och sjuklig oempati.

Men låt oss återkomma till rökning-frågan, som om det har med debatten att göra. Visst finns det ansvarslösa föräldrar. I detta råder det inget tvivel. Men i sig har det inte med barnfattigdom att göra. Barnen väljer inte sina föräldrar, helt enkelt. Fast framför allt, rökning är ett beroende. Läs igen, ett BEROENDE. Det innebär att det kan vara svårt att sluta och låt oss tänka rent logiskt, att utsatta familjer med utsatta människor, röker och har svårare att sluta? Varför är det så? Jo, det blir en rundgång. Social misär, då kan rökning vara en utväg och allt det här leder till beroende. Det är som bekant, vilket säger sig själv, lättare att som hyfsat välbeställd sluta röka – än som utsatt att sluta röka. En persons välmående avgör ju så klart chansen att kunna, och vilja sluta.

Men det här intresserar inte avskyvärda högerpersoner, som slår fast att om du kan röka, är du inte fattig. Att tänka djupare går inte, eller är inte ens önskvärt. Det är lättare och mer tacksamt att sparka nedåt. Samma högerpersoner som sparkar nedåt och moraliserar, har varit med och krossat trygghetssystemen som just drabbar barn.

Om detta pratas det inte om.

Att visa sitt förakt för utsatthet är viktigare, än att till exempel ta ansvar för den politik man för.

Det är ingenting annat än väldigt sjukt.

Det här är svensk politik (läs inte om du vill bli deppig)

Idag var det årets första partiledare. Jag såg den inte, jag vill inte utsätta mig för obehag i onödan, men jag läste refererat från den via Twitter. Den var, om man ska lita på dessa rapporter, som vanligt. Som vanligt innebär att regeringen inte har ansvar för någon, den fortsätter att göra människor illa, arbetslösheten ökar men statsministern är ändå förhållandevis nöjd. Det är så här svensk politik fungerar just nu. Arbetslösheten diskuteras, men numera i förhållande till hur usla villkor den arbetslösa ska (ska den få överleva?) ha och hur lat vederbörande är. Detsamma gäller sjuka, de är lata och ska straffas LITE TILL. Utsatta människor har blivit ett individproblem, ett karaktärsproblem för individen. Mycket tackvare en borgerlig regering som ser sin roll, att ta ifrån dessa människor och ge till de redan välbärgade. Samtidigt om du i fråga sätter den samhällsdebatten, dessa prioriteringar, så avfärdas du som hemsk – då det innebär att du vill göra något annat än ännu ett jobbskatteavdrag. Skattehöjningar ses som världens ondo, det drabbar människor, vill gärna Fredrik Reinfeldt påtala. Utan en uns av självinsikt hur hans politik drabbar människor. Politiken har kommit att handla om medeklassen, en än större skattesänkning och i fråga sätter du det vill du att världen ska gå under, i princip.

Det är inte längre något ädelt att bry sig om de utsatta. Istället är det tuffare och mer politiskt gångbart att tala om hur dessa människor är lata, och behöver fler krav på sig. Det är till och med så att delar av de som nu är på arbetsmarknaden, enligt Folkpartiet och Centerpartiet, ska ha lägre löner och sämre villkor. Ett annat tydligt exempel är den ökade barnfattigdomen, som högern skrattar bort, då man ”mäter fel”. Men samtidigt är det inte svårt att lägga ihop ekvationen att arbetslösa och sjuka, som straffas – har barn och när deras föräldrar straffas så drabbar det barnen. Men givetvis inget högern reflekterar över. Det kan ju gå ut över jobbskatteavdragen. Lägg därtill hur arbetslöshet delvis skylls på obegåvade invandrare av statsministern.

Det är det här som kommer med en borgerlig regering, förutom ökad ojämlikhet. En debatt som inte längre handlar om utsatta människor, snarare hur lata de är, utan om medelklassen.

Vi har fått ett obehagligt debattklimat, där människor i reelt behov av hjälp inte längre hörs.

Det är nog regeringen Reinfeldts största triumf under sin tid vid makten. De, tillsammans med sina rika vänner, har all anledning att känna tillförsikt.

Dessa två sidor handlar debatten om vinster i välfärden om

Socialminister Göran Hägglund är kritisk mot LO:s förslag att begränsa vinsterna i välfärden, och värna om skattebetalarnas pengar. Han får, dessutom, stöd av Svenskt Näringsliv. Här är det läge att tänka efter: Vilka företräder Svenskt Näringsliv? Jo, snuskigt rika storföretag och deras ägare. Deras enda uppgift är egentligen att maximera vinster åt sina rika ägare. Det är mycket enkelt. Visst bör de bjudas in och bidrar med arbetstillfällen, delvis, men låt oss inte glömma bort vilka de företräder framför allt. Göran Hägglund och regeringen, i sin tur, sållar sig till deras sida. Till Svenskt Näringsliv.

Medan många andra, däribland LO, värnar om skattebetalarnas pengar. Den ”vanliga” människan. Vi har alla olika prioriteringar. Vissa väljer att gynna de redan rika, andra inte.

Låt oss inte glömma bort vilka sidor det handlar om.

Fienden = verkligheten

I valet 2010 lyckades Alliansen med Moderaterna i spetsen framgångsrikt få folket att tro hur vägen framåt var fortsatt omfördelning av resurser, allt sämre välfärd och jobben hade minsann blivit fler. Det var farligt, menade dem, att gå tillbaka till ”bidragssamhället” och alla adjektiv de använde. Det går att säga mycket om den här högerregeringen, men vinna val, det kan dem. Sedan kan vi för all del diskutera oppositionens roll i det, Socialdemokratins chock över att någonsin förlora ett val som ledde till partiledarbyte efter partiledarbyte och så vidare, men ändock – deras valseger är ett faktum. Det fanns potential att redan, inför valet 2010, såra dem. Men ogillandet av Mona Sahlin som ledare, de rödgrönas ovilja att egentligen vara tillsammans och förslag som inte upplevdes som trovärdiga, stoppade dem. Problemet för regeringen Reinfeldt har alltid varit verkligheten. För oppositionen har det varit ett trovärdigt alternativ, snarare än gnäll. För Fredrik Reinfeldt ses, trots allt, som en trevlig och ansvarsfull prick. Så hur ser verkligheten då ut? Jo, arbetslösheten ökar, fler och fler är fasta i Fas 3 och där blir de utnyttjade och ökad barnfattigdom. Samtidigt så har vi en A-kassa som inte fungerar, en sjukförsäkring, där man straffas vid sjukdom och knappt får livet att gå ihop och så vidare. I allt detta, katastrof kan man tycka, så har regeringen valt RUT-avdrag som ses som någon slags jobbskapande effekt men är städavdrag för överklassen, sänkt krogmoms som kostat skjortan och ses av de flesta som mycket pengar utan vidare resultat – och sänkt bolagsskatt för cirka 16 miljarder, som belönar redan rika storföretag. Det är lätt att tro att jag skojar, men det är alltså detta högern vill möta den ökande arbetslösheten med. Lägg därtill en allt sämre skola utan resurser, och en ettårig gymnasieskola (!), när arbetsförmedlingen så sent som i går deklarerade att de enkla jobben är på väg bort, och det krävs allt högre kompetens.

Så här ser verkligheten ut. Det är över ett år till valet och mycket kommer ändras i opinionsmätningarna. Men med det här, katastrof resultat till trots under dessa sex år, krävs det en rejäl opposition. En opposition, oavsett konstellation, som måste presentera trovärdiga förslag. Ett alternativ, helt enkelt.

Det är inte lätt. Valet 2010 visade det om inte annat men ihophafsat rödgrönt samarbete med goda intentioner, men som inte ansågs trovärdiga i allmänhetens ögon – att det är allt annat än lätt.

Inför valet 2014 får man inte misslyckas.

Man borde inte misslyckas, rent ut sagt.