Problemet med sommarskola

Varje elev som slutar högstadiet utan behörighet till fortsatta studier på gymnasiet är ett misslyckande. Det är ett underbetyg för svensk skola. I regel finns det förstås inga mirakelkurer för att komma tillrätta med det problemet, men en gemensam nämnare är förstås mer resurser. Vi ska inte inbilla oss, på något sätt, att det löser alla problem men det vore ett steg. I dag är resursfrågan ett problem. Låt mig ta ett exempel, som ligger mig nära personligen: Min pappa är lärare. Han är bildlärare. För tillfället så jobbar han på tre (!) olika skolor, samtidigt som han har sin huvudbas på en skola. Det gör att han två dagar i veckan måste åka omkring till dessa skolor. Han berättar annars om exempel där lärarna är helt överfyllda med arbete, det skärs ner och resultaten går nedåt (den skola pappa jobbar mest på har gått från bäst i länet till bland de sämre). Det är ett exempel. Jag är övertygad om att det finns många, många fler. När skolan skriker efter fler resurser kan man som regeringen gjort skära ner, eller tro att ett nytt betygssystem och ”hårdare tag” löser problemen. Eller som Socialdemokraterna, satsa. Problemet är bara att de satsar på sommarskola. Inte att tillföra fler resurser under skoltiden, så att den där niondeklassaren som ligger efter klarar gymnasiekompetensen. De satsar till och med på en obligatorisk sådan.

En sommarskola är inte per automatik fel. Men det blir vilje och visionslöst när man på något sätt, när det är försent, satsar på skolan – på sommarskola. Den tiden, då eleverna har just sommarlov och då ska någon stackare, som av fler anledningar inte klarat skolan, sitta där på sitt lov. Dessutom måste eleverna som hamnat efter vänta på sommaren, för att ha en chans att komma i kapp. 

Vi borde rimligen, i första hand, satsa på en skola där man under just skoltiden ska ha en chans att klara sig och få den hjälp man behöver.

Att flytta det till ett lov, när terminen är slut, måste faktiskt ses som ett misslyckande.

Lästips: Jonas Wikström

Vidrigt, Socialdemokraterna

När media får nys om något slutar de inte. De slutar inte förrän offret blivit desarmerad. Så här fungerar det. Så här fungerar media, kanske framför allt inom politiken. Vi kan hata det, men vi måste förhålla oss till det. Idag fick då Omar Mustafa, nyligen invald på Socialdemokraternas kongress som ledamot för partistyrelsen avgå. Han har, enligt partiet inte deras förtroende längre. Detta efter att uppgifter kommit fram om att han bjudit in omtalade organisationer som är, eller har uttalat sig antisemitiskt. Dessutom har han vid något tillfället uttalat sig mindre smakfullt. Omar har själv svarat på detta, senast på Aftonbladet Debatt, där han förklarade och tycker jag gav konkret och tydliga svar. Det var inte bra nog.

Men det här, varken börjar eller slutar där. Det börjar med att Socialdemokraterna vid kongressen valde in en människa de uppenbarligen inte visste vad han hade för sig. Där har vi det största problemet. Hur man kan göra det är så obegripligt att det är en tragedi i sig. Sedan har vi drevet. Alla politiker vid det här laget, borde veta att när media fått nys om något så slutar de inte. De bara kör. De gjorde det även med Omar. Legitim kritik till en början (allt sånt ska fördömas å det grövsta), slutade med total förvirring och helt sjuka kopplingar. I allt detta var S-företrädare, från absoluta toppen snabba med, utifrån lösa kvällspressen nyheter att fördöma honom. Carina Hägg gjorde det, Mona Sahlin (av alla) gjorde det, och så även partiledaren Stefan Löfven. Han lyckades, dessutom, i sitt uttalande få det att låta som om det är oförenligt att vara engagerad och troende muslim, samtidigt som man är aktiv inom socialdemokratin. Det här ska alltså vara partikamrater till Omar. Hans kollegor. De pratade inte med honom först, få hans version och ändå vara mån om den människa de nyss gett ett förtroendeuppdrag när de vet hur media fungerar – utan de gick direkt och skar av kontakten. En efter en fördömde honom.

Det här är alltså Socialdemokratisk personalpolitik. De ger en människa ett ärofyllt uppdrag, utan att kolla vad han har för sig. Sen när det blåser lite pratar de inte med honom först, utan går på mediauppgifter och där fördömer de honom å det grövsta. Carina Hägg krävde dessutom hans avgång.

Det är mycket möjligt att Omar inte kunde suttit kvar oavsett, men så här behandlar man inte en partikamrat. Så här hugger man inte en kamrat i ryggen, som man bara för några dagar sedan valde in till partistyrelsen. Inte innan man låtit höra hans berättelse. Inte när man vet hur drevjournalistik fungerar.

Det är så jävla äckligt, Socialdemokraterna.

Så ovärdigt.

Enighet, framför allt

Om ni från om med nu vill åt en bra definition i ordboken på ordet ”enighet”, så kommer Socialdemokraternas kongress (som avslutas i morgon) komma upp. Det är nämligen det som präglat kongressen. I fråga efter fråga, har man kompromissat, ibland kanske till vansinne – just för att stå enade. Den kanske tydligaste och den fråga som från början, sågs som en stor stridsfråga har kompromissats där alla är nöjda (!). Från höger, vinstförespråkarna till vänster och de som vill ha vinstförbud  - är tillfreds med ”nja” till vinster i välfärden. Det innebär inget förbud, men det innebär vinstbegränsning bland annat, och att ingen kommun ska tvingas på privata utförare (så kallade ”LOV”). Det känns ungefär som partistyrelsens förslag från början. Något mellanläge, som tydligen accepteras av båda sidor. En annan fråga var ungdomsarbetslösheten där SSU hade krävt en 90-dagarsgaranti (ungdomar ska få jobb och/eller utbildning inom den tiden). Partistyrelsen trodde mer på 180 dagar, men Stefan Löfven i sitt tal vek sig för SSU:s krav. Med största sannolikhet, då han och PS förslag skulle fallit. Allt för enigheten. Allt för att slippa ett nederlag, som kan se illa ut. Den enda frågan man egentligen kan säga att PS riktigt ”förlorade”, då de ykrade avslag var i frågan om vård till papperslösa – där en enhällig kongress glädjande nog bifall den motionen. En annan fråga, som luktade enighet, var föräldrarförsäkringen. Det blev en kompromiss. Det blev ett ”nja”. Lite, men inte mycket åt något håll.

Men i en specifik fråga om kompromisser och olika viljor, blev det bisarrt. Det var i frågan om vilka som skulle ingå i det mäktiga verkställande utskottet. Då ville partistyrelsen, just för att de inte kunde enas, ändra stadgarna och utöka antalet som skulle ingå i VU. Det kändes billigt och tramsigt. Just då kändes det mer som om partiet hade en beröringsskräck för konflikter, snarare än att kompromissa och lösa det.

En kongress ska ena partiet och det ska fatta beslut om den framtida politiska riktningen. Allt detta lyckades Socialdemokraterna med. Man märker dessutom att det finns påtaglig ökad tro att valet kommer vinnas nästa år. Men jag kan inte låta bli att fundera över att kompromissviljan gick för långt. Om man inte vågar ta strider, så vinner man inga, sägs det ju.

Jag är rädd att partiet gjorde det i frågan om vinster i välfärden. Det är svårt att tolka båda sidors glada miner på annat sätt efter kompromissen. Där vinstmotståndarna påtalade hur detta är början och att nu partiet är emot vinster i välfärden. Medan förespråkarna, i form av någon VD för ett vårdföretag sa:  ”Vi fortsätter som vanligt. Det här innebär ingenting. Nu lägger vi vinstdebatten bakom oss”.

Detta får dock framtiden utvisa.

Girighet

Ylva Johansson (S) sa igår i en kommentar till SVT, apropå kommande debatt på kongressen i frågan om vinster i välfärden –  att driva skola, eller sjukvård för vinstsyfte är en dålig idé. Detta är nog alla socialdemokrater överens om, menade hon.  Det här låter ju bra, men det är inte knutet till verkligheten. Fråga Stefan Stern, socialdemokrat och högst inblandad i en friskolekoncern. Han vill tjäna pengar, därför är han för vinster i välfärden. Jo, visst, det går att bädda in det i fina ord att om man garanterar att skattepengar går till välfärden, så ”försvinner valfriheten”. Men det är ju skitsnack, det är skrämselpropaganda. Stefan är en lobbyist. Han är för något, för att det går att tjäna pengar på det. Varför hymla med det?

Partiledningen inom Socialdemokraterna tycker att de kommit med ett väl avvägt förslag. Ett förslag som garanterar kvalité och ökad insyn, men inte sätter stopp för vinsterna. Problemet är ju att en sådan diffus reform fortfarande öppnar upp för det, som Ylva Johansson inte tror någon Socialdemokrat tycker, nämligen vinstintresset. Det är ju så. Att om en rik ägare, så väl inom skolbranschen som sjukvården, ser en gnutta chans att göra vinst  - kommer hen göra det. Det är en marknadsekonomisk princip för tusan. Jag vill tjäna pengar på mitt företag och är beredd att gå långt för att kunna det. En rik ägare, en VD, startar sällan en skola i första hand för att göra en ”insats”. Utan hen vill tjäna pengar, framför allt. Det är enkelt.

Så om nu vinster totalförbjuds inom välfärden, kommer varje skola stänga då? Det beror på. Det beror på om deras enda drivkraft är pengar och att göra vinst. Då försvinner några, de mer oseriösa. Men om det finns aktörer därute som inser att vinst och ökad profit till ägarna inte är målet, utan god kvalité och välfärd, så kommer de finnas kvar. Det blir ett sätt att säkerställa kvalité och se till att pengarna går till rätt ställe. Där dem är avsedda för. Det blir i förlängningen ett sätt att värna om människors skattepengar. Därför blir det extra egendomligt att, dels se ryggradslösa socialdemokrater som sägs värna om välfärd gnälla, men även liberaler som alltid sägs värna om skattepengarna håna vinstförbud och dra till med bisarra paralleller. I grunden sitter de båda tillsammans, enade – i knät på riskkapitalisten som tjänar miljoner på våra pengar. Det är en ideologisk härdsmälta svår att förstå.  Att, däremot hävda hur valfriheten försvinner, är trams. Vinsterna försvinner, kvalitén säkerställs men valfriheten finns kvar. Ja, den valfrihet som bygger på att flera aktörer konkurrerar på en non-profit princip.

Låter det orealistiskt att tro att människor vill göra en insats, istället för att ta ut en sjukligt hög vinst? Fråga lärarna, fråga de inom välfärdssektorn. Min erfarenhet är att de jobbar med det dem jobbar, just för att de vill göra en insats. För att de älskar sitt arbete. En rik ägare älskar inte att göra en insats. Hen älskar att tjäna pengar på snabbaste och mest effektiva sättet. Det är enkelt.  Stefan Stern älskar vinster på skattepengarnas bekostnad, för annars skulle han behöva hitta något annat hederligare att göra. Och annars skulle han nog inte tjäna så mycket pengar.

Girighet är en stor och farlig drivkraft. Därför bör den också försvinna inom välfärdssektorn.

Konsensus

Sverige har genom historien präglats av en konsensuspolitik. Ett rådande klimat att så här skulle det vara, ändå sedan Socialdemokraterna och Per Albin Hanssons folkhem (välfärdsstaten) byggdes på 1920-30-talet.  Ett tydligt exempel på det är ju krisuppgörelsen, där dåvarande bondepartiet och Socialdemokraterna kom överens om närings och arbetslöshetspolitiken. Konsensus kan till och med härledas till början på 1900-talet i rösträttsfrågan, där höger i princip stod mot vänster och man enades halvvägs till en början (rösträtt graderad på inkomst etc). Eller valet att ta bort ståndriksdag och ersätta med en tvåkammarriksdag. Det blev på något sätt en del av ett viktigt steg för parlamentarismen, men knappast fullt ut, och kungen kunde behålla lite del av makten bland annat. Med tiden förändras ju det här. Samhället förändras och därav också utmaningarna. Nu, i och med blockpolitik är politiken i princip polariserad. Alla som är en del av ett regeringsparti är i princip regeringsstrogna. Ingen skulle, på allvar, våga utmana eller i fråga sätta.  Än mindre skulle enskilda ledamöter gå över blockgränser i en specifik fråga. Det händer knappt. Visst är Sverige än idag med säkerhet, alltjämt ett av de länder där konsensus, snarare än konflikt präglar politiken. Vi kan se det, som jag skrev om nedan i att förändra riktlinjerna för friskolorna, där sex av åtta partier är inblandade. Det må vara konsensus. Det är faktiskt också, vill jag påstå ett av de mer korkade konsensusöverenskommelserna. För på ytan ser det ut att partierna, från höger till någon slags mitten/vänster är representerade. Men sanningen är ju den att samtliga partier i den röran är överens om en sak: Friskolor är bra. Vinster är också bra. Det är inte sex olika viljor, det är sex partier med liknande tankar om en fråga. Det finns en konsensusdel när man, efter diskussioner ger och tar i en svår fråga för att lösa ett problem. Ett av de finaste sakerna med en demokrati. Sedan finns det, som exemplet med friskolorna, överenskommelser där alla egentligen är överens från början. Vänsterpartiet är uteslutna av den enkla anledningen att de kräver att skattepengarna går till skolan ENBART, och inte till de rika ägarna. Vänstern skulle, om de var med, snarare representera en vilja som stod mot de andras sex (i princip). Det skulle varit nyttigt. Då skulle det på allvar varit fråga om att ge och ta i förhandlingar. Nu är det mest kafferep och alla är överens. Konsensus när den är som värst.

Men konsensus tänket kan också hämna. Ett land med för stort fokus på att inkludera alla i en viktig fråga, riskerar att lamslå landet eller att inget blir gjort. Konsenus bygger ju faktiskt på att alla är överens om vissa saker. Att alla vill lösa samhällsproblemen. Jag må vara cyniskt, men när jag ser hur samhället, eller välfärdsstaten raseras bit för bit – är det min fulla övertygelse att det råder olika intressen som företräds inom politiken, och att detta har tydliggjorts. Högern, tydligare än någonsin – de som har pengar medan vänstern ska stå för något annat. I allt detta är det svårt att nå konsensus. Friskolefrågan skulle kunna vara en sådan vattenbärare, där S kunde klart och tydligt säga att om dem vinner valet, så sätter de sig ner med V och MP. Inget konsenus, tänker ni. Precis, inte alls. För om de på den sidan har tokiga idéer  som en oreglerad skolmarknad med vinstsyfte som är nyckeln, är det lika bra att om det parlamentariska stödet finns – göra det till en höger – vänsterfråga. Att driva igenom en reform på sin kant. För att ta ett annat exempel. Om regeringen vill, som de faktiskt vill, fortsätta rasera sjukförsäkringen går det inte att nå konsenus. Då företräder man olika intressen. En sida, högern, som vill sparka på de som redan ligger. Och en annan, där man som sjuk ska få stöd.

Konsensus är fint. Det är vackert, det är väl värt att värna om när det är möjligt. Vi är rätt unika med det rent historiskt. Men vi måste också lära oss, kanske framför allt Socialdemokraterna att en dålig överenskommelse inte är bättre än ingen alls. Att vilja nå konsensus må vara ädelt, men att göra det bara för att man ”borde”, eller för att vi gjort det rent historiskt är idioti. Det slutar bara i dåliga överenskommelser med politiska motståndare som skrattar ändå vägen till sitt partikontor. Problemet är att friskolegrejen är en sådan grej. Alla är överens om att inte göra något alls egentligen.

Då är det faktiskt bättre att göra just det… Inget alls.

Att bedriva konsensuspolitik bara för syns skull är bara patetiskt.

Tandlösa friskoleregler. Var så säkra.

Socialdemokraterna, de fyra borgerliga partierna och Miljöpartiet ska tillsammans komma överens om nya riktlinjer när det gäller friskolorna. Det finns anledning att vara oroliga för detta. Framför allt, när Socialdemokraterna och borgerligheten ingår samarbete vet man att det kommer vara tandlöst och värdelöst. Men det är också talande att Vänsterpartiet, de parti som har varit tydligast att skattepengarna ska gå till utbildning och inte ägarna – är utestängda från förhandlingarna. Det blir alltså en förhandling som, i princip, kommer gå ut på att friskolor är bra, vinster ”nödvändigt” (en lögn, de allra flesta vet det) men att vi kanske ska ha lite striktare uppsikt. Det kommer vara tandlöst. Varför då? Jo, för att samtliga partier hyllar i princip friskolorna och deras sjukligt höga vinsterna, men som går till de rika ägarnas fickor – istället för till skolan.

Vi kan alltså, med de nya reglerna förvänta oss det gamla vanliga: Friskolorna kommer få gå med vinst, och det kommer fortsatt vara tillåtet att våra skattepengar går till de rika ägarnas egna fickor, istället för utbildningen eller så att den blir lidande.  Vi betalar alltså skatt för att generera vinst åt rika ägare men samtidigt för att vi ska få en bra och likvärdig skola. Att i fråga sätta det ses numera som något farligt och kontroversiellt. Att vilja att varje skattekrona ska gå till skolan är läskigt. Ett framtida katastrofscenario går att uttyda om pengarna går enbart till utbildning.

Det är en märklig tid vi lever i.

SVD

Dumt och principlöst, Löfven

Det finns inget pragmatiskt eller ens trovärdigt med Stefan Löfven och partiledningens idé att skattesäkningarna ska ligga kvar för de människor som tjänar upp till 60 000 kronor. Det är snarare idioti och tyder på principlöshet. En ovilja att vara ett riktigt alternativ. Högern jublar, förstås. De har präntat in dessa värdelösa skattesänkningar som går ut över sjuka och arbetslösa nu, att det största oppositionspartiet inte vill göra något annorlunda. Till och med RUT-avdraget är numera en bra idé.  Något som dessutom cementerar ojämlikheten.

Men för all del, låt oss prata om nivåer. De ”vanliga löntagare” Stefan Löfven pratar om är hans partikollegor, tillika riksdagsledamöter. De tjänar en bit över 50 000 kronor per månad och lägg därtill avdrag och arvoden de har rätt till. Eller vi kan gå lägre, de människor som tjänar 40 000 kronor i månaden är kommunpolitiker eller olika typer av chefer. Så ser det ut. Frågan blir då således varför i hela friden Stefan Löfven och den socialdemokratiska partiledningen, tycker att fortsatta skattesänkningar och RUT-avdrag för dessa, är smart? Varför ska de som knappast behöver mer pengar i plånboken, få det? Det är knappast så, vad än Löfven säger, att deras vardag ”omkullkastas” om de får betala lite, lite mer i skatt. Det är människor som har gott om pengar. De behöver inte fler avdrag, eller sänkningar. Vilken verklighet lever Stefan Löfven i? Säg att gränsen, istället går vid 40 000, eller 35 000 kronor per månad. Att man får sänkt skatt till den nivån. Det är rimligt. Och det är rättvist.

Det är dum politik. Från början förd av högern. Men som Löfven inte vågar bryta upp.

För det är ju farligt att stå för något annat. Att vara ett alternativ för välfärd och ökad jämlikhet.

Varför ska vi då byta regering?

Frågan blir snart oundviklig.

Allt är inte Billströms fel. Det är även statsministerns

Det finns ett enkelt sätt att bli av med migrationsminister, Tobias Billström. Då slipper man be statsministern som något så ovanligt för hans del, att ta ansvar. Man behöver inte lita på Billströms egna förnuft, vilket han uppenbarligen saknar. Det är genom en misstroendeförklaring, ett så kallat misstroendevotum. Det finns alltså möjlighet för riksdagen, om majoritet finns, att säga rakt upp och ner hur man saknar förtroende för en minister i regeringen. Men det kräver att ett alliansparti stödjer de rödgröna i en sådan för rasisterna tycker ju, av förståeliga skäl, om Billström mer och mer. Det är också totalt orealistiskt att tro att något sådant kommer ske. I bästa fall skulle det vara möjligt, innan blockpolitiken blev så cementerad och allianskollegorna slickade Moderaternas r*v (ursäkta uttryck) oavsett vad det gällde. Men nu är det alltså inte möjligt.  Det är på många sätt tråkigt, då det skulle vara ett lämpligt sätt för majoriteten av riksdagens medlemmar att tydliggöra hur en sådan syn, än mindre språkbruk från en minister – accepteras.

Istället sitter nu en migrationsminister, som vid ett flertal tillfällen uttryckt sig olämpligt och visat sin avskyvärda människosyn kvar. Han gör det för att statsministern, uppenbarligen, tycker att det är acceptabelt.

Avgör själva vem det säger mest om.

Lästips: Expo, AS, 1

Vilse, Löfven

Jag vet inte vad Stefan Löfven vill riktigt. Eller det vet jag ju, han vill bli statsminister efter nästa val. Förslagen om en ny inriktning i skolpolitiken har varit sund. Men där stannar det. Det andra har varit för spretigt och för otydligt. För oklart. Men partiledningen med Stefan Löfven i spetsen verkar fortsätta den linjen. Han säger sig nu, förvånande nog, acceptera ännu en kostsam skattesänkning. Trots att flera socialdemokrater gått ut och påtalat hur skatten nog behöver höjas, för att klara välfärden. Det är ju det här som är Socialdemokraternas problem. De är nu så rädda att förlora valet att de på något vänster, tror att en god strategi är att närma sig högern och köpa deras verklighetsbeskrivning. Istället för ytterligare skattesänkningar som sjuka och arbetslösa fått betala, och som ökat ojämlikheten – kunde man satsat. Satsat på välfärden. Men det är inte intressant. Det sägs att två (minst) alternativ ska stå mot varandra inför valet om ett år. Problemet är bara att Stefan Löfven inte verkar vara så förtjust att visa skiljelinjerna. Han verkar vilja minska dem. För att citera socialdemokraten, Daniel Suhonen: ” ”Det här är rena självmordspolitiken. Jag möter folk varje dag som inte ser skillnad mellan Socialdemokraterna och regeringen längre. Snart krävs det nästan mikroskop för att se skillnaden”.

Han, precis som Fredrik Reinfeldt, har inget emot skattesänkningarna. För några år sen lät det tvärtom från S-håll. Då kunde man  i alla fall utläsa någon slags uns av kritik mot ojämlikheten som skattesänkningarna cementerat.

Frågan blir då varför Stefan Löfven ska bli statsminister om skattepolitiken, med ytterst få undantag, kommer se likadan ut. Det är ju inte direkt så att skiljelinjerna är lätta att utläsa numera, och skattefrågan är faktiskt central.

Jag förstår det inte. Jag undrar om han själv förstår.

Det där med A-kassa igen

I dagens debatt i riksdagen om arbetslsöhetsförsäkringen ställde Ali Esbati, vikarierande riskdagsledamot för Vänsterpartiet, den här befogade frågan: ” Hur har en sämre A-kassa bidragit till att höja sysselsättningen när den minskat?”. Den är enkel och det krävs inte mycket för att svara på frågan. Problemet är att moderaten inte svarade. Hon påtalade förstås att de inte var nöjda med arbetslösheten, att oppositionen vill att folk ska fastna i bidragsberoende och att Vänsterpartiet minsann var dåliga. Och, förstås, påtalade hur deras reformer var så bra. Att verkligheten är en annan, spelar ju ingen roll. Det var en bisarr stund i riksdagen, men också symtomatiskt. Grejen är nämligen att det inte finns något samband mellan högre A-kassa, och lägre sysselsättning eller lägre A-kassa och högre sysselsättning. Detta har TCO i en rapport slagit fast. Det Moderaterna och alliansen hoppades på med sänkt A-kassa var att desperata arbetslösa människor skulle jaga mer om de fick det sämre, och således komma ut i arbete. Det blev inte så. Människor som straffas blir tydligen inte än mer motiverade att söka jobb då och lägg därtill en icke existerande arbetsmarknadspolitik. En ännu bättre effekt (förmodar jag) åstadkom man dock: Arbetslösa bestraffades och blev utsatta. Arbetslösheten gjordes till ett individproblem, att bara lata och odugliga parasiter är arbetslösa. Och klyftorna ökade. Fler utsatta, medan de som redan har det bra fick det bättre.

Där i ligger också svaret på Ali Esbatis fråga. Svaret är nej. Konsekvenserna blev ökad utsatthet. Vilket också var meningen, förstås.

Men sådant erkänner man ju inte i riksdagen.