En lek

Ska vi leka en lek? Den heter ”den som lyckas fördöma sexualbrottslingar mest vinner”. Namnet säger i sig det mesta om vad lekan handlar om. I går spelade Djurgården hemma på stadion mot Malmö. De lyckades, efter många om och men, vinna med 3-2. En minst sagt efterlängtad seger. Så vad har sexualbrottslingar med fotboll att göra, tänker ni? Albornoz, ytterback i Malmö är dömd för sexuellt utnyttjade av barn. Detta var, förstås, djurgårdsklacken inte sena med att reagera på. Så matchen igenom sjöng de nidramsor om honom och buade kraftfullt så fort han hade bollen. Efteråt var det en och annan MFF-spelare, till och med domaren som reagerade över detta, och tyckte att Djurgårdsspelarna skulle fördömt fansens agerande. Efter matchen bad dessutom Ingvar ”Putte” Carlsson om ursäkt till Albornoz personligen å Djurgårdens vägnar. Jag tycker att det skriks mycket skit på läktarna. Det finns ruttna normer där, och det kan förekomma sexism och rasism. Det här, däremot, att sjunga nidramsor om Albornoz förehavanden må vara lågt men får ändå ses av den mildare varianten. Om det dessutom är inom lagens ramar, finns det heller ingen anledning till att stoppa det (är det ens möjligt?). Djurgårdssfansen är knappast ensamma om att ha sjungit, bara en i mängden av supportrar. Sedan kan man tycka massa saker. Personligen skulle jag aldrig varit med och sjungit. Dels för att jag tycker det är tramsigt och för att Albornoz fått sitt straff av vår rättsstat, tycka vad man vill om den och för att det är fotboll det ska handla om. Den rättsstaten bygger ändå på att folk någon gång, i princip, ska komma ut i samhället igen. Jag stödjer den principen. Att Albornoz, däremot, så snabbt blev välkomnad tillbaka till Malmö tycker jag går att diskutera. Ett annat exempel är hustrumsisshandlaren Alexander Gerndt som förhållandevis snabbt efter domen var välkommen in i svenska landslaget. Båda dessa är förebilder för massa unga människor och kanske till och med framtida fotbollsspelare. Därför är det inte heller så enkelt att, bara sådär, välkomna de båda tillbaka till sin klubb/landslag. I detta har både Malmö och det svenska landslaget brustit, tycker jag.

Men för att återknyta till leken. Jag såg i djurgårdsforumet på svenska fans som normalt håller en förhållandevis låg nivå på alla sätt, störa sig på en artikel om publikens (som jag skrev ovan) nidramsor om Albornoz. Flera tolkade detta, så klart, som om att man ställde sig på ”pedofilens sida” (det är nog inte heller korrekt att kalla Albornoz pedofil, om vi nu ska vara helt ärliga). Det är en svart och vit världsbild ”antingen är du med eller mot oss”. Flera andra signaturer länkade till en delstat i USA (Ohio), där dömda pedofiler tvingas ha speciella registreringsskyltar, så omgivningen vet vad de gjort. Då är vi där igen. I så fall går vi ifrån vår syn på rättsstaten att man döms en gång, avtjänar sitt straff och är därför välkommen ut i samhället igen. En sådan skylt, en sådan markering skulle öka agget mot människor som en gång avtjänat sitt straff och fått komma ut. Det är en vanlig, ändock obehaglig företeelse att man låter sina känslor bli någon slags egen rättsstat. Det är förstås logiskt, men kan lätt gå över gränsen.  I förlängningen skulle Ohio-exemplet leda till att människor tog lagen i egna händer, och satte åt den dömda sexualbrottslingen för få gillar ju nämligen, i synnerhet sådana brottslingar. Och de skulle bli straffade IGEN, fast de redan avtjänat sitt straff. I USA, som i regel inte tror på att man någonsin kan avtjäna sitt straff och komma ut igen, är det här förstås inget märkligt. Men för oss andra, hoppas jag det är det. Att vara pedofil är dessutom ett sjukligt beteende, och tyder på att personen i fråga är svårt psykiskt sjuk. För det har vi ju vård. Eller ja, sådant tror vi på i Sverige tillsammans med att hårdare straff inte gör att brottsligheten minskar.

Vårt rättssystem är inte perfekt, långt i från. Jag är däremot tacksam att den inte, som en del andra vill göra, leker leken ”den som lyckas fördöma sexualbrottslingar mest vinner”. Som om människor, de allra flesta, inte tycker att sexualbrott är vidrigt och sjukligt och det avgörs av hur man ser på straffskalan….

Tramsigt, City-redaktionen på SF

Jag är en stor fotbollsfantast och besöker med jämna mellanrum Svenskafans för att läsa om det senaste om mina favoritlag, eller intressanta krönikor. Oftast är det läsvärda och mycket intressant läsning, men ibland är det också lågvattenmärken. Som idag, efter Manchester-derbyr, där United gick segrande med lite tur och mycket effektivitet. Jag är den första att, som United-supporter erkänna det. Och jag har inte, så klart, något till övers för City (rivalitet, you know). Men jag tycker att det finns rätt och fel forum att om man vill, och tycker man får ut något av det, uttrycka sitt förakt mot enskilda spelare i motståndarlaget eller laget som sådant. Sedan kan man diskuter nivån och när gränsen är nådd, förstås. Jag kan tycka att den gränsen är nådd, när City-redaktionen och en medlem av den, skriver i matchrapporten som ska vara en skildring av matchen- att United är en ”förort” och ”scums”. Detta, alltså, i en helt vanlig matchrapport. Jag kanske är känslig och rentav löjlig, men jag kan tycka att i en matchrapport så ska man skildra just MATCHEN och hur den såg ut, inte kalla motståndarlaget, rivaliteten till trots okvädningsord. Det kan jag tycka är en bra tumregel. Jag har all respekt för att City-supportrarna är arga en dag som denna, jag och många United-supportrar har varit i samma sits många gånger. Men när man är arg och uppe i varv, kanske iden inte är den bästa att skriva en matchrapport, där man låter ilskan rinna iväg och kallar motståndarlaget okvädningsord. Tänk om en artikel, i någon av de större tidningarna innehöll det av någon journalist. Nej, vi ska inte jämföra Svenskafans och riktig journalisitsk i den meningen, men jag kan ändå inte låta bli att tycka det är en säregen låg nivå, att i en matchrapport uttrycka sig så.

Visst är det okej att hata United, jag vet att många gör det, i synnerhet City-supportrarna. Men låt då det hatet och hatet mot spelarna, om det nu känns som om det är något som måste ut – komma ut i forumet eller krönikor. För där är det fritt, fritt att uttrycka sin åsikt och klacka ner på vem man vill. Dock tveksamt om det är så bra idè ifall man vil bli tagen på allvar, att inkludera ord som ”scums”…

På en sida, där man skriver om sitt lag, kan jag tycka att man kan kräva en högre nivå än en dagis/tonårsnivå, där man kallar ett lag som man hatar för fula ord. I en matchrapport, dessutom.

Det är ovärdigt. Och tramsigt.

 

 

Återigen: Det är mottagaren det handlar om framför allt, ingen annan

Jag blir alltid lika imponerad av hur de som med stor sannolikhet aldrig blivit utsatt för rasism, tar sig rätten att tala om hur ett utryck som Bo Hansson i matchen mellan Gefle och AIK sa”inte fler svartingar” inte är så farligt. Vissa tycker det bara sådär är en korrekt benämning. Nåja, de flesta tillhör den där trollhögern som hänger på rasistsajter som Avpixlat, men ändå. Bo Hanssons kollegor och vänner har gått ut och försvarat hans kommentar. Deras argument ”han är inte rasist och gammal”. Med gammal menar man att på hans tid var det inga problem att uttrycka sig så. Absolut, så var det säkert. Problemet är att vi numera lever på 2000-talet, inte 40-talet, vilka många av oss är tacksamma för. Det medför ett ansvar av hur man uttrycker sig och om man är en offentlig person måste man således anpassa sig till dagens samhälle. Nej, Bo Hansson är inte rasist, det har ingen påstått, men han uttryckte sig olämpligt-  i generaliserande drag. Varför blir då folk upprörda? Jo, han generaliserar och dessutom om vi är medveten om historien när det gäller svarta människor och dess rättigheter, behöver man inte veta mycket mer. Det är en över och underordning. Även de vill behandlas som individer, inte utifrån raser eller hudfärg. De vill behandlas utifrån hur dem är som människor. Även vita människor om vi nu ska benämna saker så, är inte likadana. Alla är unika. Och har namn.

Är det verkligen för mycket begärt att alla människor, oavsett härkomst behandlas utifrån hur de är som individer. Och inte för att de, som Bo Hansson anspelade på ”svarta”? För ja, trott eller ej, dessa ”svarta” har också namn. Precis som du och jag.

Bo Hansson menade säkert inget illa, men det är inte upp till honom att avgöra hur farligt det är. Det är upp till de människor han vänder sig till och som känner sig träffade, ja kränkta.

Fråga dem. För det är vad det alltid måste handla om. Inte vad du eller jag må tycka är ”löjligt” eller ”uppförstorat”.

Snälla, glöm inte det.

Lästips: Expressen

Ett helvete att vara Djurgårdare för tillfället

Djurgården förlorade  i kväll. De förlorade mot Karlskoga hemma på Hovet. Det var lagets andra raka hemmaförlust efter att dessförinnan vänt och vunnit mot Malmö på bortaplan och efter det, förlorat mot Västerås med 3-0. Det är ett Djurgårdslag lika ojämna och ”osänkbar” som Titanic. Men det stoppade inte Charles Berglund, Djurgårdstränare, att lite små stolt förklara hur laget , trots Västerås-förlusten var ” på rätt väg”. Ja, just det, vi är på gång. Det tar ju minsann tid att spela samman ett nästan helt nytt lag.  Detta är det ingen som i fråga sätter, men hur länge ska vi behöva vänta? Ska Djurgården, mesta mästarna på vägen skämma ut sig, först hemma mot Oskarshamn och sen hemma mot Karlskoga? Ska det vara så? Ytterligare frågor blir då, för de, som jag – som följt laget den här säsongen vem det är som ska göra mål. Mot Västerås sköts det 42 skott, inget mål. Ottosson sa efteråt att ”vi inte är tillräckligt obekväma att möta och Challe sa att vi gör det för lätt för målvakten. Båda korrekta analyser, förstås, men det är lite mer än så. Vem ska ösa in mål? Vem är målskytten? Bara Joehner, som så här långt är den enda ( i princip) som verkar veta hur man gör mål. Det slutar inte där. Timmy Pettersson, kapten och rutinerad back är tillbaka men varför känns han som en av  få (kanske den enda), som vet vad han håller på med och med tillräckligt god erfarenhet? Övriga backar verkar inte räcka till. Dem är unga och vi, vid ledningar, skiter oftast på oss och klantar till det. Annars har det varit det som var grejen med årets lag. Flera trotjänare är tillbaka, andra har valt att stanna kvar sen Elitserien och vill ta laget tillbaka. Jättefint och bra. Men sen då?

Det är som förra säsongen all over again. Man saknar emellanåt, tillsynes en spelide och intensiteten, som varit Djurgården signum finns där men bara ibland. Dessutom gör man inte mål, man är inte obekväma nog.

Idag gjorde även Douglas Murray sin debut i Djurgårdströjan och idag blev det klart att även Gabriel Landeskog anländer. Det är givetvis förstärkningar nu under NHL-lockouten som välkomnas. De kan, möjligen tillföra kvalité som saknats.

Men i allt detta kvarstår alla frågor och de är nu fler än tidigare. Laget presterar inte det som förväntas av dem och visst tar det tid, men har man inte rätt som supporter att kräva helgjutna insatser på hemmaplan, inte minst? Mot lag som (med all respekt) Oskarshamn och Karlskoga?

Så nej, Charles Berglund, laget är inte ”på rätt väg”. Hela laget befinner sig i fritt fall och vi supportrar blir återigen oskyldiga offer för att vi älskar den här föreningen skoningslöst. Förra säsongen trampade man på oss. I år fortsätter man. Man slutar inte.

Hur länge ska vi vänta? Nej, hur länge ska vi behöva lida för att laget inte, som det heter ”spelat ihop sig”?

Det är obeskrivligt tungt att vara Djurgårdare just nu.

Och det blir bara värre och värre.

 

Den här sanslösa domarkåren

Jag borde inte skriva ett inlägg i ren ilska precis efter att en domare för jag vet inte hur många gånger i ordningen, avgjort en fotbollsmatch. Men jag gör ett undantag. Nyss avslutades skånederbyt. Sevärd fotboll med mycket känslor, förstås och där allt skulle vara i sin ordning om inte han som på något sätt ska skapa ordning- förstör allt. Igen. För jag vet inte hur många gånger. Vi börjar i rätt ände. En bit in i första halvlek, så blev HIF:s anfallare Djurdic nerdragen av Pontus Jansson som siste man. Det borde varit rött kort, frilägesutvisning som det heter i regelboken. Istället blev det ingenting. NADA. Sen en bit in i andra halvlek tog Helsingborg ledningen efter en målvaktstavla. Men i slutskedet så fick Malmö då sin kvittering. Detta efter en hörna som inte skulle varit en hörna. Det skulle varit inspark. Två missar, två fatala missar av domaren så här långt.  Men det slutar inte där. I slut minuterna tog bollen på en Malmö hand i straffområdet. Handen var inte till kroppen, utan utanför. Domaren kunde med fördel dömt straff. Han gjorde det inte.

I förra matchen fick Malmö en straff skänkt från ovan som gjorde så att de kunde bärga trepoäng borta mot Åtvidaberg. När HIF mötte AIK kunde inte domaren avgöra om bollen, som var en meter över linjen, var inne eller inte.. Detta är bara några exempel av en domarnivå, en domarkår som är så sanslöst dålig. Som avgör match. Och som fortsätter att göra det. Detta gäller inte, för att tydliggöra enbart HIF, långt i från –  utan nivån överlag har varit för låg och för dålig. Jag bara tog deras matcher som exempel, den här gången.

Det är lätt att tappa hopp och entusiasm inför svensk fotboll när man ser dessa domare med jämna mellanrum, göra så här fatala och kostsamma misstag.

Snälla, SVFF. Gör något. Det här håller inte.

AB

”Bara en lek”. För vem?

”Det är ju bara en lek”, ”vad är egentligen problemet?” är snarlika reaktioner man kan få från de som faktiskt sägs förstå eller kunna fotboll. Ja, till och med från väl etablerade fotbollsjournalister när det gäller landslagets lek. En del av mig kan verkligen bli imponerad över den reaktionen, den totala ignoransen. För som jag skrev i föregående inlägg om samma ämne, jag har själv spelat fotboll och vet hur det kan vara i lag. I vårt lag där jag spelade, vill jag ändå påstå, att jag i alla fall – kom lindrigt undan. Men det var alltid så tydligt att det var vissa normer man skulle hålla sig inom. Om man inte var sådan, så skulle man ändå låtsas så skulle allt bli bra. Då slapp man den där utfrysningen eller rena utsattheten. Landslagets lek var just en lek, men för barn och ungdomar är det något annat. Då kan det var utsatthet för att de inte gjorde som alla andra i gruppen. Då är det inte roligt längre och som förebilder, borde landslaget faktiskt förstå. Fast framför allt, då är inte alla med på det.

Men när ni gör er roliga över det här och tycker att media förstorar upp det – i synnerhet ni som anser er kunna något om fotboll, så ignorerar ni de barn och ungdomar som dagligen känner sig utsatta av snarlika lekar. Ert svar blir bara: ”Det är ju bara en rolig lek”.

Visst. Men för vem?

Expressen

This is football

Vi visste alla hur Champions League finalen mellan Bayern Munchen och Chelsea skulle gestalta sig. Bayern skulle hålla i bollen, föra matchen och trycka på. Chelsea skulle göra, precis som mot Barcelona, ligga lågt, låta dem andra rulla boll och sticka upp när chansen ges. Så blev det. I den bästa av världar, om Bayern var kliniska nog, så skulle de givetvis avgjort. Men det är ju gärna så när ett lag spelar nästintill fläckfritt försvarsspel, och när man väl skapar chanser så gör man inte mål. That`s football. Sen tar Chelsea, som har en otrolig offensiv kvalite, vilket man gärna glömmer, chansen när den väl dyker upp och kvitterar. Det är skicklighet. När alla trodde att Bayern tillsist skulle rå hem det här, efter att ha fått hål på Chelsea. Chelsea klarade av att neutralisera Barcelona, och lyckades också göra det med Bayern, även om de var mer med i matchen nu än emot Barcelona (tänker främst på bortamötet där).

Jag skrev för er som följer mig på Twitter att Chelsea skulle vinna med 2-1. Nu blev det visserligen efter straffar, men ändå. Dock tänkte jag ändå stärka mitt ego genom att ta ära av att tippat rätt.

Vi kan prata om hur orättvist det är, hur Bayern förtjänade att vinna. Eller så kan vi konstatera att det här är fotboll. Så här ser det ut. Det handlar om att göra mål. Och spela ett bra försvarsspel.

Just det gjorde Chelsea. Tycka vad man vill om hur det såg ut.

Grattis Chelsea.

Simon Bank

Fin fotboll ligger bakom Åtvidabergs succé efter två matcher

I måndags var jag i Örebro på allsvensk premiär mellan Örebro och nykomlingarna, Åtvidaberg. Det var en kall, blåsig men ändå solig dag. När man gick runt i Örebro gick det ju an, då var det inte så kallt men när man sedan skulle inta arenan och sitta still i sammanlagt 90 minuter- var det inte speciellt roligt. Det var kallt för att uttrycka det försiktigt. Jag var där med min far, som hela livet hållit på ÅFF och sällan missar en hemmamatch. Med en 2-0 förlust för ÅFF i öppningsmatchen mot just ÖSK när dem var i allsvenskan förra sejouren (2010), så var inte förväntningarna så höga. Både jag och pappa var nöjda med en poäng denna dag. Samtidigt visste vi att Åtvidaberg var mer redo denna säsong, man hade värvat mer eftertänksamt och hade mer skinn på näsan, till skillnad från föregående sejour.

Vi fick se Åtvidaberg käka upp Örebro i första halvlek. Man pressade högt, visade upp fina kombinationer och var effektiva framåt. Till skillnad från ÖSK som nästan såg ut som nykomlingar istället. De hade svårt att få till ett sammanhängande spel men framför allt, deras försvar med två stora koner hade knappt några rätt. De hängde inte med och om jag var Sixten Boström, skulle jag framför allt vara bekymrad över det. Alla trodde nog att ÅFF skulle dra sig tillbaka, satsa på kontringar men man tog tag i det, pressade högt och var sylvassa. Och dominerade.  Det klart, Örebro inte var ofarliga. De hittade, tids nog in mellan mittfält och backlinje och gjorde två mål när första halvlek var slut. Problemet var bara att ÅFF hade gjort fyra och hade egentligen bud på mer.

I andra sedan fortsatte ÅFF spela imponerade bra. Kontrollerat och fortsatt hög press. Man höll ÖSK kort, helt enkelt. Till sist fick dem dock in ett psykologiskt viktigt 3-4 mål. Efter 76 minuter. ÅFF blev skakade,  man blev ängsliga och gjorde inte alls det man gjort så bra tidigare. ÖSK fick ny energi, ÅFF blev nedtryckta och höll inte alls i bollen längre utan slog bara i från sig. Det var, de sista minuterna spel mot ett mål. Och ÅFF kom till sist undan med blotta förskräckelsen. Men överlag, sett till 90 minuter var inte alls en ÅFF-seger orättvis, Örebros massiva tryck i slutet, till trots.

Men sättet ÅFF vann på imponerade. Det var inget fegspel, det var inte tal om att backa hem utan man pressade högt, ville ha bollen mest och hade också det under stora delar. Det om något är imponerade från ett lag, som nyss tagit steget upp. Det klart, vi som följt ÅFF vet att de spelar offensiv och trevlig fotboll och när de gör det, så är de som bäst. Men AS är en annan sak, det är en bättre liga med många lag som ÅFF inte kan drömma om att spela ut. Därför var insatsen mot ÖSK så imponerande.

Och igår slog man Gais hemma med 2-1. Det var ingen rolig föreställning, det var dåligt väder och ganska krampaktig föreställning. Från båda håll. Två fasta situationer avgjorde till ÅFF:s fördel. Men man var där, tog med sig tre poäng. Tro mig, det är ingen tillfällighet.  Efter två omgångar har alltså detta lag full pott. När de var i allsvenskan förra gången tog de sin första trepoängare efter sju omgångar. Nu leder man allsvenskan. Visst,  ingen inbillar sig att de kommer vara där uppe vid säsongens slut, tvärtom (de kommer få kämpa för sin överlevnad) men det är ändå imponerande och förtjänar faktiskt respekt.

Sex mål gjorda på två matcher. Det ni. Det är imponerande men framför allt, sättet de har gjort det på.

Det stavas FIN FOTBOLL. Och visst värmer det för oss som uppskattar underhållande fotboll lite extra?

Expressen

Låt oss ersätta Wesslau med ”Tellan”

Gustav Wesslau kommer med största sannolikhet lämna Djurgården. Frågan är bara när och var han hamnar, antingen här i Sverige eller utomlands. Det är tråkigt men förståeligt och underförstått, mer eller mindre. Det var klart när man bestämde sig för att värva ”hem” honom inför säsongen. Han är mitt i sin karriär och vill säkert göra ett nytt äventyr. Och givetvis vill han inte spela i Hockeyallsvenskan.

Jag förstår det såväl och har svårt att hålla det emot honom, men visst skulle man ändå önska att han kände hur han ville vara en del av det här, trots allt- och leda upp Djurgården till finrummet igen? Faktum är att Wesslau har varit genomgående den här säsongen, en av få ljusglimtar i laget. Det är han som i elitserien gjort så att vi inte varit klara för KS  sedan lång tid tillbaka. Han klev fram när det som mest behövdes. Men i Kvalserien har han inte gått att känna igen. Det är värt att komma ihåg. Där har han givit ett ostabilt intryck, osäkert och rentav flamsigt sådan. Till hans försvar bör sägas att det är inte lätt, när ens lag under stora delar dominera och man då, under större delen av matcherna- får stå sysslolös. Lägg därtill ett försvar som under hela säsongen varit en katastrof. Men ändå. När det gällde som mest, var han en av dem som inte riktigt höll. Det känns konstigt och nästan orättvist att säga, då han varit den som räddat oss under stora delar av säsongen men så har det dessvärre varit.

Djurgården valde inför säsongen mellan den gamla djurgårdshjälten, Mikael Tellqvist och lite yngre Gustav Wesslau. ”Tellan” ville komma hem, men man valde Wesslau. Han var yngre och lättare att jobba med ,tyckte målvaktstränaren. Jag har svårt att ha några egentliga synpunkter på det. Man kan såklart vända och vrida på det, men Wesslau har varit bra. Visst,  under KS vek han ner sig men överlag- klockren. Och i allt detta var man somsagt i och med valet medvetna om att Wesslau vill vidare. Igen. Ännu ett varv. Den i övrigt inkompetenta sportsliga ledningen tog risken. Med ”Tellan” skulle kanske läget varit ett annat. Han är till åren och skulle med största sannolikhet vilja stadga sig och givetvis gärna med laget i sitt hjärta, Djurgården. Skulle han stannat även om situationen varit som den är nu? Jag tror chansen vore större. Framför allt för att han har sitt utlandsäventyr bakom sig.

Vi kan vända och vrida hur vi vill, men det förändrar i det här läget inget. Wesslau kommer lämna och jag förstår honom, även om det är tråkigt. Samtidigt är jag naiv och hoppas att Tellqvist, som för närvarande är klubblös efter att inte fått förlängt kontrakt med Modo, kommer hem till laget i sitt hjärta. Trots att det medför spel i AS.

Skippa LHC som jag vet att det ryktas om. Kom hem, ”Tellan”.

Där du hör hemma. Vi behöver dig mer än någonsin.

Vi ska tillbaka

Djurgården kommer spela i HockeyAllsvenskan för första gången på nästan hur länge som helst. Det här var våran första kvalserie på 28 år. Ja, det säger något om föreningen Djurgården hockey. Jag har under säsongen pekat på antalet faktorer som brustit genom säsongen, och som borde åtgärdats mycket tidigare. Vi har dessutom varit många supportrar på svenska fans djurgårdsforum, som tidigt insåg att det här inte ser bra ut, och ville ha en förändring. Vi fick det inte och när den kom, så kom den försent och inga ändringar i spelartruppen gjordes. Vi kunde bevittna med facit i hand, Djurgårdens sönderfall. Styrelsen satt tysta och gjorde ingenting. Vi föll på mållinjen och till KS (på målskillnad). Vi har inte haft en fungerande spelide på hela säsongen och således inte fått stabilitet varken prestationsmässigt, eller resultatmässigt. När det sedan blev klart att det blev KS, var laget i mental brygga. I kollektiv kollaps. Det klart, laget sprattlade till och tog två trepoängare och spelade i många matcher bra men man bjöd på målen och gjorde inte mål. I KS duger inte det. I den bästa av världar och om laget inte hade bjudit på varenda mål bakåt, i princip så skulle det fortfarande funnits en ES-dröm inför slutomgångarna. Men nu är den borta. Nu spelar Djurgården i allsvenskan.

Vi kan gnälla på styrelsen för det förtjänar dem och vi kan också kräva deras avgång. Det är också ett befogat krav och ska ske. De har trots allt satt ihop ett lag som inte fungerat. Men framför allt, samtliga spelare har ett väldigt stort ansvar. Det är sant att detta lag är medelmåttigt men givetvis med den här budgeten och omsättningen av spelare, och kvalitén som ändå finns ska de klara av en ES-plats. Sen kan man komma med bortförklaringar hur mycket som helst, det förändrar inget. Tvärtom.

Det är spelarna som har underpresterat. Det är spelarna som vikit ner sig när det gällt som mest, och det är spelarna som spelat ner mesta mästarna i allsvenskan. Vi kan och ska nog försöka hitta psykologiska förklaringar och rentav sociologiska sådana, för visst är det ändå rätt märkligt och rentav ledsamt, att ett lag med ändå tillräckligt mycket kvalité och tippade att vinna SM-guld inför säsongen kan försvinna ner i AS.

Nu krävs det förändringar. Det är dags att göra om spelartruppen från grunden, många måste bort (de allra flesta) och ska ta sitt ansvar. De har inte varit bra och spela ner Djurgården i AS ska kosta på. Jag vet inte vilka som bryr sig, men visst finns det några. En rejäl förändring krävs och varenda djurgårdsspelare har svikit sina fans, hela Djurgården som förening och dess vinnarkultur.

Och det tar tid för mig och säkert många andra att kunna förlåta det, än mindre kunna se spelarna representera Djurgården något mer om det nu ens går. Det ska erkännas. Det man som spelare har gjort är ovärdigt och respektlöst. Ovärdigt Djurgården. Så är det.

Men vi kommer tillbaka. Frågan är bara när. Låt oss gråta i en vecka (det har undertecknad nästan gjort idag), känna den där tomheten och allmänt få ut vår ilska. Sen laddar vi om. För vi ska tillbaka.

Där vi hör hemma.

Expressen, AB