This is football

Vi visste alla hur Champions League finalen mellan Bayern Munchen och Chelsea skulle gestalta sig. Bayern skulle hålla i bollen, föra matchen och trycka på. Chelsea skulle göra, precis som mot Barcelona, ligga lågt, låta dem andra rulla boll och sticka upp när chansen ges. Så blev det. I den bästa av världar, om Bayern var kliniska nog, så skulle de givetvis avgjort. Men det är ju gärna så när ett lag spelar nästintill fläckfritt försvarsspel, och när man väl skapar chanser så gör man inte mål. That`s football. Sen tar Chelsea, som har en otrolig offensiv kvalite, vilket man gärna glömmer, chansen när den väl dyker upp och kvitterar. Det är skicklighet. När alla trodde att Bayern tillsist skulle rå hem det här, efter att ha fått hål på Chelsea. Chelsea klarade av att neutralisera Barcelona, och lyckades också göra det med Bayern, även om de var mer med i matchen nu än emot Barcelona (tänker främst på bortamötet där).

Jag skrev för er som följer mig på Twitter att Chelsea skulle vinna med 2-1. Nu blev det visserligen efter straffar, men ändå. Dock tänkte jag ändå stärka mitt ego genom att ta ära av att tippat rätt.

Vi kan prata om hur orättvist det är, hur Bayern förtjänade att vinna. Eller så kan vi konstatera att det här är fotboll. Så här ser det ut. Det handlar om att göra mål. Och spela ett bra försvarsspel.

Just det gjorde Chelsea. Tycka vad man vill om hur det såg ut.

Grattis Chelsea.

Simon Bank

Bisarra biljettpriser i hockey VM

Idag börjar Hockey VM i Sverige.  Just Sverige premiärspelar senare ikväll mot Norge. Vill du gå och se den matchen? Jo, varsågod. 395 kronor är det bara att lägga ut. Du tror att det är ”speciella platser”  för det priset, och att det finns billigare? Glöm det. Tvärtom. Det är för dem ”billigaste” platserna. Det finns alltså dyrare, betydligt dyrare. Du kan för en matchbiljett till och med tvingas betala över 1000 kronor.

I skrivande stund, mellan Tjeckien- Danmark så är Globen nästan tomt. Nåja, det var väl att ta i men väldigt öde är det. Mycket tyder på att de svenska matcherna kommer se ungefär identiskt ut publikmässigt. För det är så det svenska ishockeyförbundet vill ha det. De vill inte att vanliga människor ska kunna gå och se hockey på hemmaplan och heja fram sitt Tre Kronor. Det är den enda rimliga tolkning man kan göra, förutom en vedervärdig girighet då.

Men visst. Ha bisarra biljettpriser så att hockeyfest bara blir det för fåtalet, som har råd och om ni vill ha det ödelagt på läktarna. Men lova mig en sak: Kom inte och gnäll för att det var så lite folk på matcherna sen. Uppfattat?

Jag hatar det du håller på med, Young. Sluta

Jag är förutom mitt nästan ohälsosamma engagemang för Djurgården, Mancher United- supporter. Det gör att jag försöker så gott det går, att följa laget och har gjort så sedan den dagen, mer eller mindre jag fick upp ögonen för fotboll- år 2000. Idag vann de mot Aston Villa med 4-0. Det var inget snack, egentligen. Men det som nästan gör att jag känner avsky är något annat, det är Ashley Young. Han är en fantastisk fotbollsspelare som man kan ifall man vill, säga hur många fantastiska saker om. Så bra är han. Men han vill tydligen att folk ska se något annat- hans skådespelarkonster. Mot Aston Villa idag filmade han till sig straffen som gav United 1-0. Visst var benet där, men Villa-spelaren drog bort det och Young valde att göra en fin  extra kreativ piruett. Det blev svårt för domaren och jag förstår delvis varför han blåste, men varför Young? Om detta var första gången skulle jag inte sagt något. Alla kan göra idiotgrejer men mot Queens Park Rangers för några omgångar sedan gjorde han något ännu värre, han kände en liten och minimal touch och ramlade som om någon verkligen tacklat honom brutalt. Domaren gick på det, det blev rött kort och straff. Detta hade dessutom föranletts med en offside på en meter som linjedomaren blundat för men det hör inte hit i sammanhanget.

Jag vill inte ha det så här. En gång, visst. Jag kan ta det. I stridens hetta kan spelare bete sig illa och göra allt bokstavligen för att få fördel men flera gånger och tätt inpå varandra. Nej, jag känner avsky. Ren j-vla avsky. Det klart, vi mötte lag som vi ska slå men jag vill ändå inte vinna med vetskap om att en domare och en av våra spelare, har på otillbörlig väg en del i det. Det är ovärdigt. Vi är bättre än så. Vi ska vinna på våran kvalité. Inte på en spelares vedervärdiga osportslighet.

Ändå finns det United-supportrar som försvarar Youngs agerande i den här matchen. Att foten var där och han gjorde ”bara det bästa av det”. Nej, det var mer än så. Han föll inte på benet, han föll på benet som han trodde var där och möjligen kände av. En otrolig skillnad. Om Young hade velat kunde han stått upp. Och det värsta av allt, han gjorde det igen.

Young har alltså gjort samma sak två gånger på kort tid. Den ena filmningen mer uppenbar än den andra. En så fantastisk fotbollsspelare känner det behovet av att så uppenbart filma. Jag förstår det inte. Förklara, snälla.  Det är alltså det som Young vill bli ihåg kommen som. Inte för sina fantastiska framspelningar eller mål, utan skådespeleri. Det påminner lite om en annan före detta United spelare, Ronaldo som i högre rad, trots sina otroliga begåvningar tar varje chans till att filma.

Mitt Manchester United ska vinna på kvalité och fint spel, inte på en spelares osportslighet. Det är inte mitt United. Därför känner jag bara avsky när jag återigen får bevittna en så fantastisk spelare filma till sig en straff. I mitt lag. Och sätta det i fokus. Att just sätta något som präglar hela matchen. Och göra det på ett så regelvidrigt sätt.  Ingen kommer ihåg matchen vi just spelade, eller hur bra vi var utan just Youngs vidrighet.

Jag hatar det verkligen.

Bara sluta. Snälla.

AB

Skärp till er, domare!

Det har gått två omgångar av den allsvenska säsongen. Redan nu har den svenska domarkåren varit med och fattat rentav horribla domslut. Jag skulle vilja säga att det började i matchen mellan Åtvidaberg och Gais, där Johan Hamlin visar noll känsla och speluppfatting- och visar ut Anton Tinnerholm varav ett gult kort är felaktigt. Men, tänker ni ”sånt händer” och ja, jag får väl hålla med. Så, bortse från den händelsen och fokusera på det jag berättar nedan.

Nu till rejäla feldomslut: I går fick Djurgårdens Chibsah hjärnsläpp och armbågade en Gif Sundsvall spelare inför en hörna. Domaren Daniel Stålhammar uppfattade detta, trodde vi och visade ut… Marc Pedersen. Ja, han säger sig se situationen men visar ändå ut fel spelare. Skojar du med oss!? Visst, efteråt gick han med på att intervjuas av Canal + och erkände att han gjorde fel. All heder, förstås men det är fortfarande på tok för dåligt. Det är dessutom inte första gången Daniel Stålhammar gör ett fatalt misstag. Idag, för bara en stund sen dömde domare Martin Hansson en straff för IFK Norrköping eftersom han uppfattade en hands i straffområdet av en Göteborgs spelare. Problemet var bara att bollen tog på bröstet. Inte på armen.  Inte heller är det första gången Martin Hansson visar att han är på tok för dålig.

Det har alltså gått två omgångar, och två fatala och rejält kostsamma/  rent pinsamma misstag har begåtts av två, ”ansedda” domare.

Hur ska det här sluta? Det är inte utan att man börjar bli lite orolig.

Så min uppmaning till svenska domarkåren och svenska fotbollsförbundet; För f-n, skärp till er!

Eller syssla med något annat, ni berörda domare. Det här håller inte. Sådana här misstag är minst ett för mycket.

PS:  Norrköping har nu vänt och leder med 2-1. Tveksamt om de skulle gjort det, utan den feldömda straffen.. DS.

AB

Fin fotboll ligger bakom Åtvidabergs succé efter två matcher

I måndags var jag i Örebro på allsvensk premiär mellan Örebro och nykomlingarna, Åtvidaberg. Det var en kall, blåsig men ändå solig dag. När man gick runt i Örebro gick det ju an, då var det inte så kallt men när man sedan skulle inta arenan och sitta still i sammanlagt 90 minuter- var det inte speciellt roligt. Det var kallt för att uttrycka det försiktigt. Jag var där med min far, som hela livet hållit på ÅFF och sällan missar en hemmamatch. Med en 2-0 förlust för ÅFF i öppningsmatchen mot just ÖSK när dem var i allsvenskan förra sejouren (2010), så var inte förväntningarna så höga. Både jag och pappa var nöjda med en poäng denna dag. Samtidigt visste vi att Åtvidaberg var mer redo denna säsong, man hade värvat mer eftertänksamt och hade mer skinn på näsan, till skillnad från föregående sejour.

Vi fick se Åtvidaberg käka upp Örebro i första halvlek. Man pressade högt, visade upp fina kombinationer och var effektiva framåt. Till skillnad från ÖSK som nästan såg ut som nykomlingar istället. De hade svårt att få till ett sammanhängande spel men framför allt, deras försvar med två stora koner hade knappt några rätt. De hängde inte med och om jag var Sixten Boström, skulle jag framför allt vara bekymrad över det. Alla trodde nog att ÅFF skulle dra sig tillbaka, satsa på kontringar men man tog tag i det, pressade högt och var sylvassa. Och dominerade.  Det klart, Örebro inte var ofarliga. De hittade, tids nog in mellan mittfält och backlinje och gjorde två mål när första halvlek var slut. Problemet var bara att ÅFF hade gjort fyra och hade egentligen bud på mer.

I andra sedan fortsatte ÅFF spela imponerade bra. Kontrollerat och fortsatt hög press. Man höll ÖSK kort, helt enkelt. Till sist fick dem dock in ett psykologiskt viktigt 3-4 mål. Efter 76 minuter. ÅFF blev skakade,  man blev ängsliga och gjorde inte alls det man gjort så bra tidigare. ÖSK fick ny energi, ÅFF blev nedtryckta och höll inte alls i bollen längre utan slog bara i från sig. Det var, de sista minuterna spel mot ett mål. Och ÅFF kom till sist undan med blotta förskräckelsen. Men överlag, sett till 90 minuter var inte alls en ÅFF-seger orättvis, Örebros massiva tryck i slutet, till trots.

Men sättet ÅFF vann på imponerade. Det var inget fegspel, det var inte tal om att backa hem utan man pressade högt, ville ha bollen mest och hade också det under stora delar. Det om något är imponerade från ett lag, som nyss tagit steget upp. Det klart, vi som följt ÅFF vet att de spelar offensiv och trevlig fotboll och när de gör det, så är de som bäst. Men AS är en annan sak, det är en bättre liga med många lag som ÅFF inte kan drömma om att spela ut. Därför var insatsen mot ÖSK så imponerande.

Och igår slog man Gais hemma med 2-1. Det var ingen rolig föreställning, det var dåligt väder och ganska krampaktig föreställning. Från båda håll. Två fasta situationer avgjorde till ÅFF:s fördel. Men man var där, tog med sig tre poäng. Tro mig, det är ingen tillfällighet.  Efter två omgångar har alltså detta lag full pott. När de var i allsvenskan förra gången tog de sin första trepoängare efter sju omgångar. Nu leder man allsvenskan. Visst,  ingen inbillar sig att de kommer vara där uppe vid säsongens slut, tvärtom (de kommer få kämpa för sin överlevnad) men det är ändå imponerande och förtjänar faktiskt respekt.

Sex mål gjorda på två matcher. Det ni. Det är imponerande men framför allt, sättet de har gjort det på.

Det stavas FIN FOTBOLL. Och visst värmer det för oss som uppskattar underhållande fotboll lite extra?

Expressen

Låt oss ersätta Wesslau med ”Tellan”

Gustav Wesslau kommer med största sannolikhet lämna Djurgården. Frågan är bara när och var han hamnar, antingen här i Sverige eller utomlands. Det är tråkigt men förståeligt och underförstått, mer eller mindre. Det var klart när man bestämde sig för att värva ”hem” honom inför säsongen. Han är mitt i sin karriär och vill säkert göra ett nytt äventyr. Och givetvis vill han inte spela i Hockeyallsvenskan.

Jag förstår det såväl och har svårt att hålla det emot honom, men visst skulle man ändå önska att han kände hur han ville vara en del av det här, trots allt- och leda upp Djurgården till finrummet igen? Faktum är att Wesslau har varit genomgående den här säsongen, en av få ljusglimtar i laget. Det är han som i elitserien gjort så att vi inte varit klara för KS  sedan lång tid tillbaka. Han klev fram när det som mest behövdes. Men i Kvalserien har han inte gått att känna igen. Det är värt att komma ihåg. Där har han givit ett ostabilt intryck, osäkert och rentav flamsigt sådan. Till hans försvar bör sägas att det är inte lätt, när ens lag under stora delar dominera och man då, under större delen av matcherna- får stå sysslolös. Lägg därtill ett försvar som under hela säsongen varit en katastrof. Men ändå. När det gällde som mest, var han en av dem som inte riktigt höll. Det känns konstigt och nästan orättvist att säga, då han varit den som räddat oss under stora delar av säsongen men så har det dessvärre varit.

Djurgården valde inför säsongen mellan den gamla djurgårdshjälten, Mikael Tellqvist och lite yngre Gustav Wesslau. ”Tellan” ville komma hem, men man valde Wesslau. Han var yngre och lättare att jobba med ,tyckte målvaktstränaren. Jag har svårt att ha några egentliga synpunkter på det. Man kan såklart vända och vrida på det, men Wesslau har varit bra. Visst,  under KS vek han ner sig men överlag- klockren. Och i allt detta var man somsagt i och med valet medvetna om att Wesslau vill vidare. Igen. Ännu ett varv. Den i övrigt inkompetenta sportsliga ledningen tog risken. Med ”Tellan” skulle kanske läget varit ett annat. Han är till åren och skulle med största sannolikhet vilja stadga sig och givetvis gärna med laget i sitt hjärta, Djurgården. Skulle han stannat även om situationen varit som den är nu? Jag tror chansen vore större. Framför allt för att han har sitt utlandsäventyr bakom sig.

Vi kan vända och vrida hur vi vill, men det förändrar i det här läget inget. Wesslau kommer lämna och jag förstår honom, även om det är tråkigt. Samtidigt är jag naiv och hoppas att Tellqvist, som för närvarande är klubblös efter att inte fått förlängt kontrakt med Modo, kommer hem till laget i sitt hjärta. Trots att det medför spel i AS.

Skippa LHC som jag vet att det ryktas om. Kom hem, ”Tellan”.

Där du hör hemma. Vi behöver dig mer än någonsin.

Vi ska tillbaka

Djurgården kommer spela i HockeyAllsvenskan för första gången på nästan hur länge som helst. Det här var våran första kvalserie på 28 år. Ja, det säger något om föreningen Djurgården hockey. Jag har under säsongen pekat på antalet faktorer som brustit genom säsongen, och som borde åtgärdats mycket tidigare. Vi har dessutom varit många supportrar på svenska fans djurgårdsforum, som tidigt insåg att det här inte ser bra ut, och ville ha en förändring. Vi fick det inte och när den kom, så kom den försent och inga ändringar i spelartruppen gjordes. Vi kunde bevittna med facit i hand, Djurgårdens sönderfall. Styrelsen satt tysta och gjorde ingenting. Vi föll på mållinjen och till KS (på målskillnad). Vi har inte haft en fungerande spelide på hela säsongen och således inte fått stabilitet varken prestationsmässigt, eller resultatmässigt. När det sedan blev klart att det blev KS, var laget i mental brygga. I kollektiv kollaps. Det klart, laget sprattlade till och tog två trepoängare och spelade i många matcher bra men man bjöd på målen och gjorde inte mål. I KS duger inte det. I den bästa av världar och om laget inte hade bjudit på varenda mål bakåt, i princip så skulle det fortfarande funnits en ES-dröm inför slutomgångarna. Men nu är den borta. Nu spelar Djurgården i allsvenskan.

Vi kan gnälla på styrelsen för det förtjänar dem och vi kan också kräva deras avgång. Det är också ett befogat krav och ska ske. De har trots allt satt ihop ett lag som inte fungerat. Men framför allt, samtliga spelare har ett väldigt stort ansvar. Det är sant att detta lag är medelmåttigt men givetvis med den här budgeten och omsättningen av spelare, och kvalitén som ändå finns ska de klara av en ES-plats. Sen kan man komma med bortförklaringar hur mycket som helst, det förändrar inget. Tvärtom.

Det är spelarna som har underpresterat. Det är spelarna som vikit ner sig när det gällt som mest, och det är spelarna som spelat ner mesta mästarna i allsvenskan. Vi kan och ska nog försöka hitta psykologiska förklaringar och rentav sociologiska sådana, för visst är det ändå rätt märkligt och rentav ledsamt, att ett lag med ändå tillräckligt mycket kvalité och tippade att vinna SM-guld inför säsongen kan försvinna ner i AS.

Nu krävs det förändringar. Det är dags att göra om spelartruppen från grunden, många måste bort (de allra flesta) och ska ta sitt ansvar. De har inte varit bra och spela ner Djurgården i AS ska kosta på. Jag vet inte vilka som bryr sig, men visst finns det några. En rejäl förändring krävs och varenda djurgårdsspelare har svikit sina fans, hela Djurgården som förening och dess vinnarkultur.

Och det tar tid för mig och säkert många andra att kunna förlåta det, än mindre kunna se spelarna representera Djurgården något mer om det nu ens går. Det ska erkännas. Det man som spelare har gjort är ovärdigt och respektlöst. Ovärdigt Djurgården. Så är det.

Men vi kommer tillbaka. Frågan är bara när. Låt oss gråta i en vecka (det har undertecknad nästan gjort idag), känna den där tomheten och allmänt få ut vår ilska. Sen laddar vi om. För vi ska tillbaka.

Där vi hör hemma.

Expressen, AB

Försvinn från våran förening

I dag spelade Djurgården sin femte match i kvalserien och förlorade. Det innebär att man har sex poäng på fem spelade matcher. Det är inte dåligt. Det är direkt genomuselt. Man har en trepoängare, en seger på övertid, en förlust på övertid och två förluster- på hovet.

Jag tror vi djurgårdare måste vara ärliga emot varandra och inse fakta. Mycket talar för att vårt älskade lag, mesta mästarna spelar i hockeyallsvenskan nästa säsong. För låt oss vara ärliga, det här laget måste börja ta flera trepoängare i rad- något man bara lyckats med vid ett fåtal tillfällen denna säsong. Med andra ord, väldigt lite talar för att det här ska ordna upp sig. Om man där lägger till oförmågan att göra mål, och skänka bort- nästan assistera motståndarna till mål för motståndarna så ser det ännu tuffare ut. För det är just vad Djurgården gjort i den här kvalserien. Man har i de sista matcherna, med början i Leksand-matchen spelat helt okej och göra rätt saker men mot Örebro bjöd man på alla målen och nu mot Timrå (mindre bra insats), gjorde man likadant.

Då kan man spela bra – alldeles lysande men så länge man, upprepande gånger bjuder motståndarna på flera mål spelar det ingen roll. Så enkelt är det. I alla serier men framför allt i en stenhård kvalserie på 10 matcher, så blir det kostsamt. Och det är väl det som smärtar allra bäst kan jag känna. Det har knappt varit svårt att möta oss! Vänta bara på att vi ger er pucken i egen zon, så är saken biff.

Det förstår inte Djurgården eller så vill man inte förstå det (vet inte ens om man inser allvaret). Men oavsett vad jag kan säga en sak och det kommer från hjärtat: Jag kommer aldrig förlåta det här laget, samtliga spelare om de spelar ner mesta mästarna, Djurgården Hockey i allsvenskan. Du kan älska Djurgården och tycka att du gjort allt. Det spelar ingen roll. Ni är alla lika medskyldiga.

Och jag vill aldrig se er bära djurgårdströjan igen. Någonsin. Som djurgårdsklacken när de höll upp en banderoll inför Leksand-matchen:

 ” Visa hjärta eller lämna vår förening”

AB, 1, Expressen

Allt eller inget, Djurgården

För två dagar sedan var jag förväntansfull. Djurgården hade visserligen för första gången på 28 år spelat ner sig själva till helvetet i hockeysammanhang, kvalserien men Rögle på hemmaplan och ett kokande hovet. Säga vad man vill om Rögle och att KS handlar om så mycket mer än kvalité, men Djurgården har trots allt ett lag som SKA klara av kvalserien, om man gör rätt saker. Första fem mot Rögle gjorde man också rätt saker. Man tog tag i det, man satte hög press direkt och tryckte på. Och fick också tidig utdelning, 1-0.  Sen hände något. Som vanligt under den här säsongen kan laget spela klockren hockey ena stunden för att en stund senare sjunka så genomdjupt att man tror laget spelar Division 1 hockey.  Man backade hem mot Rögle, var viserligen samlade men lät Rögle husera som en E4 i offensiv zon. Det klart, förr eller senare ger det utdelning. Det gjorde det också. 1-1, ingen tar spelare och tittar puck. Hört det förut? 2-2 igen, man låter en Rögle-spelare gå från sargkanten in i mitten och lägga en backhand. En försvarsspelare är inte ens i närheten.  Så höll det på ända fram till 3-4 målet. Man är inte där, fattar felbeslut ovärdiga den här hockeynivån och dessa hockeyspelare som ändå rankas högt i hockeysverige. Man glömmer bort det som varit Djurgården hockey signum- att man aldrig viker ner sig. Man gör 200%, man delar ut en och annan propp. Inte ens det fanns. Då om något förstår man att Djurgården är riktigt illa ute. Supportrarna på plats skanderade efter ett tag ”vi kräver mer än så, vi är Djurgården”. Jag tror genuint på Christian ”fimpen” Eklund när han säger hur han förstår supportrarnas frustration. Lika mycket tror jag att han verkligen mår dåligt när Djurgården förlorar. Han är en ur-djurgårdare. När laget förlorar, mår han dåligt och vill visa att han och laget kan bättre.

Men gäller det verkligen alla?  Jag vet inte och tillåt mig att tvivla. Jag är t.ex säker på att nytillkomna huvudtränaren, Charles Berglund känner och älskar Djurgården. Han har själv tagit två SM-guld med laget men övriga, hur många spelare? Jag hatar att ställa den typen av frågor och vill ju gärna utgå ifrån att den som sätter på sig Djurgårdens vackrate tröja gör det för att han vill göra det, han vill bidra till framgång. Men jag är inte säker på det. När jag sett laget den här säsongen så har det slagit mig, vem tar ansvar? Marcus Nilsson som säkert har djurgårdshjärta gör det inte,  även om han av någon outgrundlig anledning är kapten. Vid underläge åker han omkring och gnäller. Det gäller många djurgårdsspelare. När det går dåligt, när de är påväg att skjuta laget i sank ser det gärna deppigt ut. Få spelare lyfter på sig ,rakryggat och visar ”vi ska fixa det, eller i alla fall göra ett försök”. Detta har präglat Djurgården hela säsongen. För få ledartyper, för få spelare som känner något speciellt för laget mer än ”en arbetsgivare” och såklart, ett mediokert lag. Men ändock ,ett mediokert lag som ska om det bara gällde kvalité skulle klarat sig kvar i elitserien, eller inte vikit ner sig så förbannat inför ett kokande hovet- i första matchen. Och jag kommer aldrig sluta förvånas över hur professionella hockeyspelare med hur många års erfarenhet som helst och hockeykvalite kan få det att se ut, som de aldrig spelat hockey förut. Att de kan göra så många fel.

I dag väntar Bofors (Karlskoga) på bortaplan. Och det enda jag vill egentligen vill veta är om spelarna är medvetna om att vad de håller på att ställa till med? De kan de facto skicka ner mesta mästarna till hockeyallsvenskan. Är styrelsen medvetna med Janne Järlefeldt i spetsen om hur de satt ihop ett otroligt ofungerande lag och sen kan man såklart skylla på hur många faktorer som helst. Men ledningen har kunnat agera, men det enda de har gjort är att byta tränare x-antal gånger.

Mot Rögle (bortsett från första fem) och hur många gånger som helst den här säsongen, talar INGET, nada för att laget förstår allvaret och har den mentala styrkan/hjärtat för att klara ut detta.  Att med den vetskapen åka till Karlskoga och för den delen möta varenda KS-lag, vars största dröm är att skjuta ner Djurgården till hockeyallsvenskan- är ingen rolig uppgift. Snarare den värsta tänkbara.

Och efter idag kan allsvenskan vara mer realistisk, än elitserien. Vid förlust har man förlorat de två första matcherna och måste i så fall, vinna de flesta återstående för att överhuvudtaget ha en chans att komma tillbaks till elitserien.

Det är så spelare och ledare förstör ett lag, de mesta mästarna-det lag det säger sig vilja väl och göra sitt yttersta för, i sank. Till botten, till ett avgrundsdjupt hål.

Snälla, Djurgården. Visa mig och alla oss djurgårdare motsatsen i eftermiddag. Jag ber er.

Vi förtjänar faktiskt bättre än såhär.

Robin

Mitt Djurgården ute på farligt vatten. Respektlös behandling av spelare

Jag vet inte om det här stämmer men jag säger OM det stämmer. Då är det inte okej. Jag är Djurgårdare och skäms. Så behandlar man inte spelare men framför allt människor, som burit klubbens tröja och gjort sitt yttersta sen kan man såklart tycka vad man vill om dem som spelare. Man ingår ett avtal med en spelare och har då som klubb ett ansvar. Antingen bryter man avtalet och alla går nöjda eller säljer spelaren men man fryser inte ut icke-önskvärda spelare så de inte längre får träna med A-laget, trots A-lagskontrakt utan får äta lunch ensamma och träna med juniorer, som de absolut inte har någon samhörighet med. Det är respektlöst och ovärdigt.

Jag gillar Magnus Pehrsson och alltid gjort. En ur-djurgårdare med stort hjärta men såhär behandlar man inte spelare. Det är såklart en sak att säga hur de inte är önskvärda men en annan att frysa ut dem på allvar, som om klubben vore någon mobbare. Så agerar man inte. Punkt. Man har skrivit ett avtal med en spelare och sålänge de inte är brutet, tycka vad man vill om det så ska givetvis en spelare behandlas med respekt. Som en människa. Ett avtal ska följas. Och det innebär att en A-lagsspelare ska få träna med likasinnade och ingå i ett socialt sammanhang. Om inte, bryt kontraktet då så är alla nöjda. Att ”frysa ut” spelare är bara smak och respektlöst.

Det handlar inte om att det är ”synd” om fotbollsspelare, varav de allra flesta proffesionella har det väldigt gott ställt men de ska behandlas med respekt utifrån avtal och för att de är människor, kort och gott.  Alldeles oavsett om de är fotbollsspelare eller sysslar med något annat. Det Djurgården gör nu är inget annat än väldigt ”osnyggt”. Man ska kunna kräva en bättre människosyn och behandling av spelare än så.

Jag hoppas Magnus Pehrsson omprövar sin ledarstil, eller vad man nu ska kalla det här…

AB, 1, 2