Snowden visade på Patriot Acts konsekvenser

2001,  i eftermälena till terrorattacken den 11 September så röstade den amerikanska kongressen igenom Patriot Act, som möjliggör att den amerikanska staten mer än någonsin tidigare, kan övervaka vad varje amerikan har för sig. Detta för att skydda befolkningen mot framtida dåd. Lagförslaget röstades igenom med bred majoritet och med liten debatt till följd av lagen och dess extrema omfattning. Vissa varnade för att detta kunde leda till alltför mycket befogenheter hos staten, och de kunde således missbruka sin makt. 2011 skrev president Obama på en fyra års förlängning av Patriot Act. För några dagar sedan kom Edward Snowden ut i tidningen Guardian, en före detta CIA- medarbetare, och avslöjade att den amerikanska staten har bokstavligt talat övervakat många miljoner amerikanska invånare och samlat in känslig information. Detta är en följd av Patriot Act, låt oss inte låtsas om något annat. Den lagen möjliggjorde det här och det Snowden läckte ut ger alla kritiker, så som den oberoende senatorn Bernie Sanders som upprepade gånger röstat nej till lagen, helt rätt. Det kan leda till missbruk och att människors privatliv helt sätts ur spel. Han varnade för det då, och så även nu när allt har kommit ut.

Så det ”enda” Snowden gjorde var att lagen de allra flesta (så var det faktiskt) röstade igenom, ledde till det här –  massövervakning och missbruk av människors privat liv som bör gå i stick och stäv med amerikanska konstitutionens fjärde tillägg. Han har av John Boehner, republikansk majoritetsledare i representanthuset, kallats ”förrädare” och flera ledande politiker från båda sidor vill att han ska ställas inför rätta.

Detta för att han drog ner byxorna på ledande makthavare i Washington för den yttersta konsekvens av den lag de röstade igenom för drygt 12 år sen.

Om det är någon som borde straffas, så är det alla dessa makthavare med förtroendeuppdrag, från kongresspolitiker till politiker i Bush-regering och nuvarande regering som utan  att blinka – röstade igenom det här.

Konsekvenserna visade Snowden upp. För det kommer han bli straffad. Inte dem som gjorde den här fruktansvärda lagen möjlig.

Tips: Bernie Sanders om övervakningsskandalen och Glenn Greenwald som skrev om Snowden först.

 

Weiner is back. Tillfälligt i alla fall

Anthony Weiner, mångårig kongressledamot för distriktet Brooklyn/Queens i New York och som tvingades avgå 2011 efter att ha skickat bilder på sin penis till en kvinnlig beundrare – är nu tillbaka. Han deklarerade idag att han ställer upp i New Yorks borgmästarval. Han ber såldes om en andra chans och i sin video som har han lagt upp, ber han återigen om ursäkt och vill fortsätta kämpa, som han gjort hela sitt liv för medelklassen och de som har svårt att klara sig.

I sig är det ju ingen nyhet om man följt nyheterna att Weiner länge varit öppen för en comeback i någon mån, och då främst fokuserat på borgmästarposten (ställde redan upp 2009). Men spontant känner jag att om man nu vill göra comeback, är kanske att ställa upp i ett borgmästarval med många goda kandidater och i en så stor stat som New York inte helt optimalt. Det kommer bli tufft, där knappast Weiner är favorit, även om han givetvis har chansen. Således är risken att hans comeback inte blir en riktig comeback, utan allt faller platt. Vad händer i så fall då? Är hans karriär som politiker över på riktigt då? Grejen är ju att risken att misslyckas i borgmästarvalet är större än om han skulle, mot förmodan ställa upp/utmana sittande politiker i representanthuset/senator i NY-distrikt där de flesta är väldigt demokratiska och liberala. Det är färre som röstar, och fler som tillhör demokraters väljarbas så att säga. De skulle, gissningsvis, vara mer öppna och förlåtande mot Weiner än hela staten New York, som han nu istället ställer upp som borgmästare för.

Men, å andra sidan, om man ska göra ocmeback ska man väl göra det ordentigt. Och om han väl lyckas har han ju om något kommit tillbaka på riktigt. Dessutom i så fall lagt grunden för eventuellt framtida presidentaspirationer, eller att ställa upp som kandidat i kongressvalet återigen.

Han är i alla fall tillbaka. Frågan är bara hur länge.

NY

Approval voting?

Jag hittade den här videon som beskriver ”approval voting”. Det innebär i korthet ett land väljer president och låt oss för enkelhetens skull ta USA, då det är ett tacksamt land. Det är flera kandidater, i USA:s fall tre. De två vanliga, en från Republikanerna och en från Demokraterna. Sedan en tredje, förslagsvis från ”Green Party” (Ralph Nader för att ta ett exempel) eller Gary Johnson, från det libertarianska partiet som ställde upp i det senaste valet. När folket sedan ska välja en president finns det förstås tre alternativ, men de har också möjlighet att väja vem man föredrar mest (Gary Johnson till exempel från ett tredjealternativ och ingen chans att vinna), då kan du även välja vem du helst vill se som president om inte Gary Johnson. De allra flesta av hans anhängare, tänker jag, skulle välja Republikanernas kandidat för att hen ändå trots allt står närmast Gary Johnsons ideologiska ståndpunkter. Om det skulle vara Ralph Nader, skulle de allra flesta nog istället valt den demokratiska kandidaten.

Det här systemet skulle med största sannolikhet avgjort det amerikanska presidentvalet 2000 på ett mer rättvist och demokratiskt sätt. I det valet fanns det en tredjekandidat (Ralph Nader). Dessa väljare skulle med största sannolikhet, om de hade haft möjlighet, valt Al Gore som den person de skulle föredragit som president. Visst, Al Gore borde vunnit ändå medtanke på det i princip är styrkt att valfusk förekom och för att han sumpade valet. Men ändå.

Det klart systemet inte är optimalt. De som röstar på en tredjekandidat som fallet i USA gör det ju av en anledning. De vill ha en förändring, och tycker inte tvåparti-systemet är gott nog. Men att ändå valmöjligheten skulle finnas, för de som röstade på andra alternativ, att välja vem de skulle föredra. Fast också, förstås, avstå att välja om de ville. Då skulle deras röst bara räknas till den kandidat de röstade på främst.

Många om och men och för er som inte gillar sådant, så utgår jag ifrån att ni slutade läsa för längesen.

Clarence Thomas- mannen som blev godkänd HD-domare, trots anklagelser om sexuella trakasserier.

1991 nominerande dåvarande president George H W Bush Clarence Thomas till högsta domstolen. Det var, likt när Ronald Reagan nominerade Robert Bork 1987 (han blev senare nekad med bred marginal av senaten) en högst politiskt motiverad nominering. Clarence Thomas, precis som Bork hade mycket konservativa, rent av smaklösa åsikter när det kom till 1973 års ”Roe v Wade” (rätten till abort) och andra fundamentala rättighetsfrågor. Således stötte han på hyfsat motstånd av liberala demokrater i senaten. Men kontroverserna stannade inte där. Han stod dessutom anklagad, av en före detta kollega, för sexuella trakasserier. Anita Hill hette kollegan och var dessutom med och vittnade inför senatens ”judiciariy committe” (där varje HD-nominant frågas ut). Hon hade kollegor som stöttade hennes berättelse, men också Thomas-supportrar som avfärdade den. Ord stod således mot ord, som det brukar vara. Poängteras bör att det inte fanns några bevis på att Anita Hill hittat på detta mer än konspirationer från de mer högljudda Thomas-supportrarna.

Senare, när kommitté röstade huruvida Thomas skulle skickas till senatens avgörande med en positiv rekommendation, blev resultatet 7-7. Det ledde således till att man i nästa steg röstade för att skicka honom till senaten utan rekommendation åt något av hållen. Det gjordes med marginalen, 13-1.  I den samlade senaten sedan, så röstade man för att godkänna honom med minsta möjliga marginal (52-48).

Det här, om något, ett bevis på hur det kunde och än idag kan se ut när en mansdomnierad värld väljer att avfärda en kvinnas i hög grad trovärdiga vittnesmål om sexuella trakasserier. Man valde, tillsynes utan svårigheter, att ställa sig på Clarence Thomas sida och avfärda Anita Hills berättelse. Visst stod ord mot ord, men att avfärda en kvinna som är modig nog att träda fram, är djupt obehagligt.

Anita Hill visade vägen och fick, på köpet, ett bevis på hur ett samhälle hanterar sådana anklagelser på högsta nivå, dessutom. Av politiker.

Sorgligt.

Det där med rättsstat

Jag tycker rättsstaten är bland de mest grundläggande i en demokrati. Den säkerställer vissa grundläggande rättigheter, men också skyldigheter. En så pass grundläggande rättighet är rätten att bli dömd inför en oberoende domstol, och vara oskyldig till motsatsen bevisas. Du ska alltså inte under några omständigheter kunna slängas i fängelse, eller avrättas utan att ha genomgått en rättvis rättegång där dina rättigheter tillgodosetts. Som, till exempel, rätten till en advokat. Det här ska inte tummas på, oavsett vem det gäller och vilket brott hen må ha begått. Problemet är ju att så inte är fallet. Låt oss ta USA, världens största demokrati som exempel. Där är det alltså möjligt att, bokstavligt talat låsa in någon man från regeringshåll uppfattar som terrorist för alltid, utan rättegång. Det här inleddes under Bush och utökades i det tysta (har ej fått mycket uppmärksamhet) av president Obama.

Nu har även dessa, tillsynes grundläggande rättigheter kommit att i fråga sättas av bland annat senator Lindsey Graham som vill inskränka dem ytterligare, efter att en av de som låg bakom bomberna som sprängdes mitt i Boston-marathon gripits av polis. Senatorn tyckte då att gärningsmännens rättigheter INTE borde läsas upp (det som ger honom rätt att tiga, till advokat etc). Det finns dessutom utrymme, beroende på digniteten av hoten att bortse från dessa rättigheter. Glenn Greenwald skriver förtjänstfullt om just rättsstaten i USA och dess, delvis, nedmonterande.

Det är förstås lätt, när man till exempel ser vilka brutala brott människor begår, att skrika högt och kräva allt möjligt. Oftast, rent ryggmärgsmässigt, så bortser man få från rättsstatens principer. Men dem finns där och är grundläggande. Det går såklart, vilket många gör, att tycka rättsprocessen är av underordnad betydelse när det kommer till avskyvärda terrorhandlingar som bomberna i Boston. Problemet är att det, som Glenn skriver, sätter standarden vad en stat får och inte får göra gentemot sina medborgare. Det handlar om makt och den hårfina skiljelinjen mellan människors rättigheter, och statens auktoritära befogenheter

I längden handlar det också om oss. Alla andra i samhället. Inte bara, som nu, en galning.

En rättsstat måste gälla alla och ALLTID, annars kommer den efterhand reduceras mer och mer, där allt färre människor inkluderas. Som nu, som i USA.

Det är en obehaglig utveckling.

NRA och nej till striktare vapenlag i senaten

För bara en liten stund röstade den amerikanska senaten ner ett lagförslag som bland annat hade ökat kontrollerna för att få köpa vapen i USA. Röstsiffrorna blev 54 ja och 46 nej. I ett vanligt parlament, till och med om det hade fungerat – så skulle det räckt. Men eftersom senaten i viktiga beslut kräver 60% ja-röster, istället för en enkel majoritet kring viktiga frågor, så föll förslaget. Det är även i detta ”filibustern” kommer in, som möjliggör att en senator kan stå hur länge som helst (trots att denne är i minoritet) för att stoppa ett förslag, och det krävs just 60 röster för att stoppa hen. I sig är förstås 60%-regeln en god tanke, då det innebär att en bred uppslutning krävs för att få igenom viktiga politiska reformer. Problemet är bara att det, tillsammans med filibustern på senare år snarare lamslagit senatorn, än att man, politiker från båda sidor faktiskt tillsammans arbetat fram något. 

Men förslaget föll. Det är inte dött, som det ser ut. Däremot visar USA, återigen, hur de fortsätter stå passiva och titta på – trots att skolmassaker efter skolmassaker sker framför deras ögon. Men resultatet säger ändå en sak, framför allt:

NRA har ett hjärngrepp kring amerikanska politiker. 

 

Några rader om Thatcher

I går avled Margaret Thatcher. Hon var Englands premiärminister från 1979 till 1990. Hennes död har lett till olika reaktioner. Medan många på gator och torg, lite mindre smakfullt kan tyckas, firar hennes död – så sörjer nästan den samlade högern henne. För dem var hon någon som stod för ”ekonomisk frihet” och var en övertygad antikommunist. Hon och Reagan präglade världspolitiken med sin nyliberalism och hat mot kommunism på 80-talet. Hon avreglerade sektor efter sektor och krossade fackföreningsrörelsen. Hon rustade upp militären och det fick stackars barn lida för, genom att hon drog in gratis mjölk för fattiga barn. Dessutom var hon en homofob av rang och förbjud under sin tid beteende som uppmuntrade homosexualitet. Klassklyftorna växte under hennes tid vid makten. Fler blev rika, men fler blev också fattiga. Men det där ekonomiska miraklet hon ledde då? Well, hon lämnade landet med högre arbetslöshet än när hon tillträdde. När det gäller utrikespolitiken präglades hennes politik, precis som Reagan av en stark antikommunism. Lika lite, som den under Reagan egentligen handlade om ”frihet och demokrati” låg fokus på att alla former av vänsterrörelser skulle motarbetas i demokratins namn. Det är väl också här högerns hyllande av henne blir lite extra märkligt, och påminner mer om det delar av vänstern anklagas för, nämligen ”fiendens fiende är min vän”. I vänsterns fall då relationen till USA. För det där var ju Thatcher. Hon föraktade kommunism, men stöttade helhjärtat Pinochet och andra diktatorer som Suharto (Indonesien). Hon kallade ANC, motståndarna till apartheid för terrorister och rörde inte en tum för att bryta apartheiden.  Alltid dem där olika måttstockarna. Å ena sidan och ofta korrekt, kritisera Sovjet och andra kommuniststaters brist på demokrati men å andra sidan acceptera förtryck, såvida ”rätt” man stod för det och rätt ideologi.

I detta och precis som ideologiskt var Ronald Reagan och hon själsfränder. Båda genomförde en rad avregleringar och monterade långsamt ner skyddsnätet. I Thatchers fall ledde det till ett obeskrivligt hat mot henne, men i Reagans fall inte alls i samma utsträckning. Reagan ses än idag som en av de mer populära presidenterna i USA. Där haltar ju också jämförelsen. England hade ju då ett lite mer omfattande skyddsnät än vad USA någonsin haft. Därför får det också större konsekvenser när nedskärningar görs i England.

Det här var alltså Thatcher. Visst var hon antikommunist och hade, förstås sin del, även om högern gärna överdriver hennes och Reagans roll – i slutet av kalla kriget och Sovjets fall. Lika mycket är hennes ekonomiska politik en tragedi och exempel på hur det går när man säljer ut allt, sänker skatter och krossar trygghetssystemen. När marknaden får styra helt fritt.  Hennes politik har i förlängningen också varit något, som ironiskt nog, ligger bakom dagens ekonomiska läge.

Vi kan för all del prata om hur Thatcher kommer benämnas i historien. Det som däremot står fast är att hon tyckte förtryck var okej om det kom från ”rätt” personer, och hennes ekonomiska politik orsakade otroligt mycket lidande.  Men i liberalers utopi var hennes idéer någonting positivt. Allt som privatiseras är frihet, att arbetare krossas och fackföreningar lika så. Vilka konsekvenser det får för människor  spelar ingen roll.

Det här hyllar större delen av den svenska högern, förstås.

Det må vara helt logiskt och väntat, men det gör det inte mer smakfullt.

Lästips: Guardian, HP

Obamas olämpliga kommentar

För några dagar sedan, på en insamlingsmiddag för Kaliforniens justitiekansler Kamala Harris, kommenterade President Obama hennes utseende. Han sa att hon var bland de snyggaste i hela landet i sin yrkesgrupp. I rätt sammanhang är förstås en sådan komplimang helt harmlös och en vanlig komplimang. Med rätt sammanhang menar jag, till exempel i en icke offentlig miljö. Att, däremot, som Obama gjorde i ett offentligt sammanhang istället för att kommentera hennes kompetens – påtala hennes utseende blir ett förminskande. Det blir objektifiering, en tröttsam sådan. Jag tror inte Obama menade något illa i sig, men i ett samhälle där kvinnor snarare är vana vid att bli bedömda utifrån sitt utseende, än vad de faktiskt åstadkommit – blir kommentaren olämplig. Den cementerar bilden av kvinnor som i första hand ska se snygga ut, än att faktiskt bli bemötta utifrån vad de gör. Precis som vi män. Det blir inte heller samma sak om Obama, till exempel skulle säga samma sak om en man, då samhället fortfarande bedömer kvinnor respektive män olika. En man skulle aldrig, i första hand, bli bedömd eller kommenderad utifrån hur han ser ut. Man skulle aldrig få för sig att tänka att en man fick sitt arbete just genom att se bra ut.  Genom historien har det varit just kvinnans roll, eller ideal. Hon skulle se vacker ut, och bedömas utifrån det.  Visst kan man se Obamas kommentar som harmlös, eller bara en komplimang. Men då bortser man helt från sammanhanget, eller den historiska kontexten. Det är ett sådant sammanhang man måste förstå för att sedermera inse kommentarens olämplighet.

Barack Obama är nog en av de presidenter, genom historien som gjort allra mest för kvinnors rättigheter. Det är synd att den bilden fläckas ner en smula av en sådan här tråkig kommentar.

Han tvingades kort därefter be om ursäkt.

Gott så.

Lästips: NY- magazine, Salon, Lennart

Sherrod Brown hade rätt redan 1996

År 1996 röstade kongressen med ett otroligt stort stöd igenom DOMA (defense of marriage act) som tydliggjorde att äktenskapet skulle vara mellan en man och en kvinna. Då röstade en senator från en av nyckelstaterna, där det kan skifta fort politiskt, nej till förslaget. Han hette Sherrod Brown och var då som nu en senator som representerade Ohio. Då var det ett vågat ställningstagande, som kunde äventyrat hela hans politiska karriär. Han hade opinionen emot sig, och var tvungen att åka hem och förklara det här för sina väljare i sitt distrikt.

I dag, år 2013, har han istället opinionen på sin sida. DOMA kan komma att rivas upp och fler och fler demokratiska senatorer är nu öppet för samkönade äktenskap. Det är alltså fullt möjligt att ta ställning i en, för många amerikaner svår fråga för att man är övertygad om att det är rätt, argumentera för den och med en opinion emot sig. Sedan, se hur framtiden ter sig. Och han var på rätt sida redan 1996.

I skrivande stund är det fortfarande tio demokratiska senatorer som vägrar ta ställning för samkönade äktenskap.

De har lite att lära av Sherrod Brown.

Samkönade äktenskap kommer vinna tids nog, oavsett vad HD beslutar

Idag inleder den amerikanska högsta domstolen sin två dagar långa ”hearing” om huruvida äktenskapet ska förlängas, och även inkludera samkönade par eller ej. På bara några år, så har allt fler blivit toleranta och fler delstater har legaliserat samkönade äktenskap. Kanske det tydligaste exemplet på hur opinionen vänt och numer är på toleransens sida, är president Obamas stöd för att samkönade par ska ha samma legitima rätt att gifta sig, som heterosexuella par. Det här gick han ut med strax innan valrörelsen 2012 drog igång. Dessförinnan hade hans vicepresident, Joe Biden öppet gått ut och deklarerat att han inte längre har några problem med det. Det här följdes upp med att politiker, i synnerhet demokrater öppet gått ut och öppet deklarerat sitt stöd, så väl före valet som efter. Och det här har fortsatt. Även Jon Huntsman, före detta presidentkandidat, guvernör och ambassadör – har gjort detsamma.

Oavsett vad högsta domstolen beslutar, så är trenden tydlig. Allt fler stödjer lika rättigheter för alla och rätten att gifta sig med den man älskar. Så om nu HD, vilket dessvärre är högst troligt, då det är fler konservativa domare än liberala – slår ner äktenskapet som något ”mellan man och kvinna” blir det bara ett sätt att skjuta upp det oundvikliga: Lika rätt för alla, och gifta sig med den man älskar.

Tiden och opinionen kommer även, tids nog, om det skulle vara så – komma ikapp högsta domstolen.

Var så säker.