Dra inte undan mattan för människor och förvånas

Om det är något som besvärat mig med upploppen i Husby och andra delar i, framför allt, Stockholm är det den bekväma positionen – ”avståndstagandet”.  Det är så enkelt, som om man gjort något stort. Jag har sett på Twitter att det, på sätt och vis, genomsyrat delar av debatten. Till exempel, bara sådär spontant, när Anders Lindberg (ledarskribent, Aftonbladet) försökte ge en förklaring till kravallerna i Husby- kom PR-guron Paul Ronge och ville se ett avståndstagande. ”Det är ju inte så svårt”, menade han och det är viktigt. Problemet var ju att ingenstans hade Anders skrivit om att han tycker det är okej att bränna bilar, utan det enda han gjorde var att sätta det i ett större perspektiv – att försöka förklara. Så här håller det på. Man har fastnat vid ordet avstånd och om man vill försöka förklara, så är man för upplopp och förstörd egendom. Det är fördummande. Faktum är att jag utgår ifrån att de allra flesta av oss tycker våld är extremt kontraproduktivt och det leder sällan till något konstruktivt att, vid missnöje, bränna ner bilar och människors egendom. Det krävs inte att varje människa, varje minut, påtalar hur fel det är. Men vi måste också kunna tänka steget längre, sätta det i ett större perspektiv och utifrån det förklara skeenden. I det är det både idiotiskt men också okunnigt på många fronter, att bortse ifrån att Sverige är det land som, enligt OECD klyftorna ökar allra mest bland de avancerade länderna. Det är fakta. Det går inte att bortse ifrån. Inte heller går det att bortse ifrån att vi med en borgerlig regering fått en regering som gjort allt, absolut allt för att omfördela resurser från de som knappt har något till de som redan har. I det arbetet är knappast Socialdemokraterna oskyldiga, tvärtom, men med en borgerlig regering så har skillnaderna och ojämlikheten ökat lavinartat. Då drabbas också stadsdelar som Husby. Ökad ojämlikhet  kommer alltid vara en tickande bomb.  Vi ska inte heller, förstås, stirra oss blinda och tro att ökade skillnader är hela förklaringen. Samhället och individen går hand i hand, och visst har även föräldrar har ett ansvar. Det är sällan en enkel förklaring, men det är en del och det är viktigt att poängtera. Lika fel är det att göra, som rasister vill till en fråga om etnicitet. Det är visserligen enkelt, men har inte med verkligheten att göra. Upplopp är ingen ovanlig företeelse i Sverige och hände, hör och häpna, även när Sverige (varje rasists dröm) var fritt från invandrare.

Men rent politiskt har de politiker som driver en politik för utslagning, där arbetslösa och sjuka straffats och där ojämlikheten ökar dag för dag – sin del av ansvaret. De som fortsatt förespråkar en politik med ännu mer ökade skillnader, som jag vet att en del aningslösa liberaler gör – har också en skyldighet att vara medveten om vad det kan leda till. Så enkelt är det.

Upplopp är fel, ja. Det är nog de flesta överens om. Men högern måste sluta dra undan mattan för människor och sedan förvånas, tillsynes besvärat – att det händer något. Att människor någonstans, tillsist om än på olika sätt (tillsynes felaktigt sätt) reagerar.

Lästips: Johan Sjölander, sen tidigare (se länk tidigare) Fredrik Edin.

Karaktärsmörda

Daniel Sestrajcic, Vänsterpartist och ordförande för kulturnämnden i Malmö har varit kritisk mot Israels ockupation. Det är en fullt legitim kritik, och han har bland annat deltagit i demonstrationer mot den och nu, senast i samband med Eurovision där han inte tycker landet ska få delta (de borde bojkottas). Om metoden kan man och om bojkott är rätt väg att gå, går och ska givetvis diskuteras. Det är inte konstigare än så. Att däremot blanda ihop Daniels kritik med judehat är ett haveri men det är vanligt. Faktum är att anhängarna av Israels brutala politik håller på så här (inte alla, men alltför många). De buntar ihop kritik mot staten Israels politik med samtliga judar (som om de vore ansvariga), och anklagar sedermera helt legitim kritik mot Israels politik som rent judehat (antisemitism).

Exemplen är många, men ett jag reagerade på var en debattartikel i Sydsvenskan där tre Kristdemokrater kräver Sestrajcic avgång. Varför? Det är oklart. Jo, för att han kritiserat Israels politik och detta, enligt de tre skribenterna kan sen kopplas samman till antisemitism (!). De ger inga exempel, utan i regel hittar de bara på i syfte att misskreditera/tysta en politisk motståndare. Att en sådan artikel byggd på luftslott utan konkreta exempel, tillåts publicera är sorgligt i sig. Men det är ett exempel på hur anhängare av Israels ockupation tillåts karaktärsmörda någon som har mage att i fråga sätta Israels vidriga politik.

Antisemitismen i Malmö är ett problem på riktigt. Men att, som Israel -anhängare ofta väljer att göra, agera haverister och inte på ett konkret sätt möta kritik mot Israels ockupation med argument, utan bara anklageleser om judehat gör inte saker bättre. Det skapar ett vi och dem. Där man inte, enligt dem kan vara kritisk mot Israels politik utan att samtidigt bekämpa antisemitisem. Det, om något, är hatiskt och intolerant.

Idag deltog Daniel i den viktiga och det goda intiativet, kippavandringen, där alla möjliga från alla håll och kanter deltar för att uppmärksamma antisemitismen och öka toleransen. Konstigt för att vara en, enligt artikelförfattarna, någon som legitimerar hat och skadegörelser mot Malmös judar.

Vi måste kunna kritisera Israels förtryck, men samtidigt bekämpa alla former av hat mot judar. Det är nödvändigt att hålla isär Israels politik och den judiska befolkningen. I den kampen är vi många som vill delta.

Det är synd att dessa tragiska intelektuella skämt till politiker utan någon som helst heder, väljer att stå utanför den kampen. Det var tydligen viktigare att karaktärsmörda en politisk motståndare.

Vem gynnas av det? Inte är det bekämpandet av antisemitismen i alla fall. Snarare tvärtom.

Girighet

Ylva Johansson (S) sa igår i en kommentar till SVT, apropå kommande debatt på kongressen i frågan om vinster i välfärden –  att driva skola, eller sjukvård för vinstsyfte är en dålig idé. Detta är nog alla socialdemokrater överens om, menade hon.  Det här låter ju bra, men det är inte knutet till verkligheten. Fråga Stefan Stern, socialdemokrat och högst inblandad i en friskolekoncern. Han vill tjäna pengar, därför är han för vinster i välfärden. Jo, visst, det går att bädda in det i fina ord att om man garanterar att skattepengar går till välfärden, så ”försvinner valfriheten”. Men det är ju skitsnack, det är skrämselpropaganda. Stefan är en lobbyist. Han är för något, för att det går att tjäna pengar på det. Varför hymla med det?

Partiledningen inom Socialdemokraterna tycker att de kommit med ett väl avvägt förslag. Ett förslag som garanterar kvalité och ökad insyn, men inte sätter stopp för vinsterna. Problemet är ju att en sådan diffus reform fortfarande öppnar upp för det, som Ylva Johansson inte tror någon Socialdemokrat tycker, nämligen vinstintresset. Det är ju så. Att om en rik ägare, så väl inom skolbranschen som sjukvården, ser en gnutta chans att göra vinst  - kommer hen göra det. Det är en marknadsekonomisk princip för tusan. Jag vill tjäna pengar på mitt företag och är beredd att gå långt för att kunna det. En rik ägare, en VD, startar sällan en skola i första hand för att göra en ”insats”. Utan hen vill tjäna pengar, framför allt. Det är enkelt.

Så om nu vinster totalförbjuds inom välfärden, kommer varje skola stänga då? Det beror på. Det beror på om deras enda drivkraft är pengar och att göra vinst. Då försvinner några, de mer oseriösa. Men om det finns aktörer därute som inser att vinst och ökad profit till ägarna inte är målet, utan god kvalité och välfärd, så kommer de finnas kvar. Det blir ett sätt att säkerställa kvalité och se till att pengarna går till rätt ställe. Där dem är avsedda för. Det blir i förlängningen ett sätt att värna om människors skattepengar. Därför blir det extra egendomligt att, dels se ryggradslösa socialdemokrater som sägs värna om välfärd gnälla, men även liberaler som alltid sägs värna om skattepengarna håna vinstförbud och dra till med bisarra paralleller. I grunden sitter de båda tillsammans, enade – i knät på riskkapitalisten som tjänar miljoner på våra pengar. Det är en ideologisk härdsmälta svår att förstå.  Att, däremot hävda hur valfriheten försvinner, är trams. Vinsterna försvinner, kvalitén säkerställs men valfriheten finns kvar. Ja, den valfrihet som bygger på att flera aktörer konkurrerar på en non-profit princip.

Låter det orealistiskt att tro att människor vill göra en insats, istället för att ta ut en sjukligt hög vinst? Fråga lärarna, fråga de inom välfärdssektorn. Min erfarenhet är att de jobbar med det dem jobbar, just för att de vill göra en insats. För att de älskar sitt arbete. En rik ägare älskar inte att göra en insats. Hen älskar att tjäna pengar på snabbaste och mest effektiva sättet. Det är enkelt.  Stefan Stern älskar vinster på skattepengarnas bekostnad, för annars skulle han behöva hitta något annat hederligare att göra. Och annars skulle han nog inte tjäna så mycket pengar.

Girighet är en stor och farlig drivkraft. Därför bör den också försvinna inom välfärdssektorn.

Konsensus

Sverige har genom historien präglats av en konsensuspolitik. Ett rådande klimat att så här skulle det vara, ändå sedan Socialdemokraterna och Per Albin Hanssons folkhem (välfärdsstaten) byggdes på 1920-30-talet.  Ett tydligt exempel på det är ju krisuppgörelsen, där dåvarande bondepartiet och Socialdemokraterna kom överens om närings och arbetslöshetspolitiken. Konsensus kan till och med härledas till början på 1900-talet i rösträttsfrågan, där höger i princip stod mot vänster och man enades halvvägs till en början (rösträtt graderad på inkomst etc). Eller valet att ta bort ståndriksdag och ersätta med en tvåkammarriksdag. Det blev på något sätt en del av ett viktigt steg för parlamentarismen, men knappast fullt ut, och kungen kunde behålla lite del av makten bland annat. Med tiden förändras ju det här. Samhället förändras och därav också utmaningarna. Nu, i och med blockpolitik är politiken i princip polariserad. Alla som är en del av ett regeringsparti är i princip regeringsstrogna. Ingen skulle, på allvar, våga utmana eller i fråga sätta.  Än mindre skulle enskilda ledamöter gå över blockgränser i en specifik fråga. Det händer knappt. Visst är Sverige än idag med säkerhet, alltjämt ett av de länder där konsensus, snarare än konflikt präglar politiken. Vi kan se det, som jag skrev om nedan i att förändra riktlinjerna för friskolorna, där sex av åtta partier är inblandade. Det må vara konsensus. Det är faktiskt också, vill jag påstå ett av de mer korkade konsensusöverenskommelserna. För på ytan ser det ut att partierna, från höger till någon slags mitten/vänster är representerade. Men sanningen är ju den att samtliga partier i den röran är överens om en sak: Friskolor är bra. Vinster är också bra. Det är inte sex olika viljor, det är sex partier med liknande tankar om en fråga. Det finns en konsensusdel när man, efter diskussioner ger och tar i en svår fråga för att lösa ett problem. Ett av de finaste sakerna med en demokrati. Sedan finns det, som exemplet med friskolorna, överenskommelser där alla egentligen är överens från början. Vänsterpartiet är uteslutna av den enkla anledningen att de kräver att skattepengarna går till skolan ENBART, och inte till de rika ägarna. Vänstern skulle, om de var med, snarare representera en vilja som stod mot de andras sex (i princip). Det skulle varit nyttigt. Då skulle det på allvar varit fråga om att ge och ta i förhandlingar. Nu är det mest kafferep och alla är överens. Konsensus när den är som värst.

Men konsensus tänket kan också hämna. Ett land med för stort fokus på att inkludera alla i en viktig fråga, riskerar att lamslå landet eller att inget blir gjort. Konsenus bygger ju faktiskt på att alla är överens om vissa saker. Att alla vill lösa samhällsproblemen. Jag må vara cyniskt, men när jag ser hur samhället, eller välfärdsstaten raseras bit för bit – är det min fulla övertygelse att det råder olika intressen som företräds inom politiken, och att detta har tydliggjorts. Högern, tydligare än någonsin – de som har pengar medan vänstern ska stå för något annat. I allt detta är det svårt att nå konsensus. Friskolefrågan skulle kunna vara en sådan vattenbärare, där S kunde klart och tydligt säga att om dem vinner valet, så sätter de sig ner med V och MP. Inget konsenus, tänker ni. Precis, inte alls. För om de på den sidan har tokiga idéer  som en oreglerad skolmarknad med vinstsyfte som är nyckeln, är det lika bra att om det parlamentariska stödet finns – göra det till en höger – vänsterfråga. Att driva igenom en reform på sin kant. För att ta ett annat exempel. Om regeringen vill, som de faktiskt vill, fortsätta rasera sjukförsäkringen går det inte att nå konsenus. Då företräder man olika intressen. En sida, högern, som vill sparka på de som redan ligger. Och en annan, där man som sjuk ska få stöd.

Konsensus är fint. Det är vackert, det är väl värt att värna om när det är möjligt. Vi är rätt unika med det rent historiskt. Men vi måste också lära oss, kanske framför allt Socialdemokraterna att en dålig överenskommelse inte är bättre än ingen alls. Att vilja nå konsensus må vara ädelt, men att göra det bara för att man ”borde”, eller för att vi gjort det rent historiskt är idioti. Det slutar bara i dåliga överenskommelser med politiska motståndare som skrattar ändå vägen till sitt partikontor. Problemet är att friskolegrejen är en sådan grej. Alla är överens om att inte göra något alls egentligen.

Då är det faktiskt bättre att göra just det… Inget alls.

Att bedriva konsensuspolitik bara för syns skull är bara patetiskt.

Tandlösa friskoleregler. Var så säkra.

Socialdemokraterna, de fyra borgerliga partierna och Miljöpartiet ska tillsammans komma överens om nya riktlinjer när det gäller friskolorna. Det finns anledning att vara oroliga för detta. Framför allt, när Socialdemokraterna och borgerligheten ingår samarbete vet man att det kommer vara tandlöst och värdelöst. Men det är också talande att Vänsterpartiet, de parti som har varit tydligast att skattepengarna ska gå till utbildning och inte ägarna – är utestängda från förhandlingarna. Det blir alltså en förhandling som, i princip, kommer gå ut på att friskolor är bra, vinster ”nödvändigt” (en lögn, de allra flesta vet det) men att vi kanske ska ha lite striktare uppsikt. Det kommer vara tandlöst. Varför då? Jo, för att samtliga partier hyllar i princip friskolorna och deras sjukligt höga vinsterna, men som går till de rika ägarnas fickor – istället för till skolan.

Vi kan alltså, med de nya reglerna förvänta oss det gamla vanliga: Friskolorna kommer få gå med vinst, och det kommer fortsatt vara tillåtet att våra skattepengar går till de rika ägarnas egna fickor, istället för utbildningen eller så att den blir lidande.  Vi betalar alltså skatt för att generera vinst åt rika ägare men samtidigt för att vi ska få en bra och likvärdig skola. Att i fråga sätta det ses numera som något farligt och kontroversiellt. Att vilja att varje skattekrona ska gå till skolan är läskigt. Ett framtida katastrofscenario går att uttyda om pengarna går enbart till utbildning.

Det är en märklig tid vi lever i.

SVD

Allt är inte Billströms fel. Det är även statsministerns

Det finns ett enkelt sätt att bli av med migrationsminister, Tobias Billström. Då slipper man be statsministern som något så ovanligt för hans del, att ta ansvar. Man behöver inte lita på Billströms egna förnuft, vilket han uppenbarligen saknar. Det är genom en misstroendeförklaring, ett så kallat misstroendevotum. Det finns alltså möjlighet för riksdagen, om majoritet finns, att säga rakt upp och ner hur man saknar förtroende för en minister i regeringen. Men det kräver att ett alliansparti stödjer de rödgröna i en sådan för rasisterna tycker ju, av förståeliga skäl, om Billström mer och mer. Det är också totalt orealistiskt att tro att något sådant kommer ske. I bästa fall skulle det vara möjligt, innan blockpolitiken blev så cementerad och allianskollegorna slickade Moderaternas r*v (ursäkta uttryck) oavsett vad det gällde. Men nu är det alltså inte möjligt.  Det är på många sätt tråkigt, då det skulle vara ett lämpligt sätt för majoriteten av riksdagens medlemmar att tydliggöra hur en sådan syn, än mindre språkbruk från en minister – accepteras.

Istället sitter nu en migrationsminister, som vid ett flertal tillfällen uttryckt sig olämpligt och visat sin avskyvärda människosyn kvar. Han gör det för att statsministern, uppenbarligen, tycker att det är acceptabelt.

Avgör själva vem det säger mest om.

Lästips: Expo, AS, 1

Det där med A-kassa igen

I dagens debatt i riksdagen om arbetslsöhetsförsäkringen ställde Ali Esbati, vikarierande riskdagsledamot för Vänsterpartiet, den här befogade frågan: ” Hur har en sämre A-kassa bidragit till att höja sysselsättningen när den minskat?”. Den är enkel och det krävs inte mycket för att svara på frågan. Problemet är att moderaten inte svarade. Hon påtalade förstås att de inte var nöjda med arbetslösheten, att oppositionen vill att folk ska fastna i bidragsberoende och att Vänsterpartiet minsann var dåliga. Och, förstås, påtalade hur deras reformer var så bra. Att verkligheten är en annan, spelar ju ingen roll. Det var en bisarr stund i riksdagen, men också symtomatiskt. Grejen är nämligen att det inte finns något samband mellan högre A-kassa, och lägre sysselsättning eller lägre A-kassa och högre sysselsättning. Detta har TCO i en rapport slagit fast. Det Moderaterna och alliansen hoppades på med sänkt A-kassa var att desperata arbetslösa människor skulle jaga mer om de fick det sämre, och således komma ut i arbete. Det blev inte så. Människor som straffas blir tydligen inte än mer motiverade att söka jobb då och lägg därtill en icke existerande arbetsmarknadspolitik. En ännu bättre effekt (förmodar jag) åstadkom man dock: Arbetslösa bestraffades och blev utsatta. Arbetslösheten gjordes till ett individproblem, att bara lata och odugliga parasiter är arbetslösa. Och klyftorna ökade. Fler utsatta, medan de som redan har det bra fick det bättre.

Där i ligger också svaret på Ali Esbatis fråga. Svaret är nej. Konsekvenserna blev ökad utsatthet. Vilket också var meningen, förstås.

Men sådant erkänner man ju inte i riksdagen.

Rösta för att rösta bort

Inför kommande valrörelse är det självklart för oss som står till vänster att stödja en Socialdemokratisk regering. Det är meningen att vi, hyfsat okontroversiellt bör stödja Stefan Löfven som nästa statsminister och Magdalena Andersson som nästa finansminister. Det går inte att se framför sig, till exempel ett vänsterparti fälla en S-regering, än mindre vore det nog önskvärt. Men det kanske inte längre spelar någon roll. För det kan faktiskt vara så att efter valdagen har vi en S+ MP- regering med Folkpartiet som inofficiellt stöd. Det känns inte helt orealistiskt  speciellt inte när Carin Jämtin, Socialdemokraternas partisekreterare i ett svag ögonblick – sa att S står närmare C och FP, än V. Men vi ska inte utgå ifrån att S + V kommer utgöra något slags underlag till samarbete (eller S, V och MP), överhuvudtaget. Höger-vänster har förändrats, och det finns en fientlighet mot V inom Socialdemokratin, vilket märkes i valet 2010. Personligen har jag alltid haft en ambivalent inställning till Vänstern och Socialdemokratin. Vänsterpartiets roll är grundläggande och har så varit, delvis, när det gäller i regeringssamarbete, att driva S till vänster. Att sätta press på dem. Men sedan har jag alltid tyckt att de förtjänar en plats i regering, just för att kunna sätta ännu mer press. Men det har inte Socialdemokraterna tillåtit. En kommande regering, utan någon som helst involvering av Vänsterpartiet tror jag skulle vara kostsam. Det skulle än mer reducera skillnaderna i svensk politik och allt kommer numer handla om mitten/höger och mitten-mitten. Långsiktigt skulle det också göra att det inte spelar någon större roll vem man röstar på, Moderaterna eller Socialdemokraterna. 

Magdalena Andersson kommer i alla fall aldrig bli ”min” finansministerkandidat. Hon är som någon slags Anders Borg-kopia, med en ovilja att driva en annan politik på riktigt. Men hon och Stefan Löfven är också vad man kan välja mellan. Därför väljer man, så klart, utifrån ett vänsterperspektiv det ”minst dåliga”, en socialdemokratisk regering, som riskerar att bli en halvborgerlig sådan i värsta fall. 

Det är pest eller kolera. I valet om ett år kommer man framför allt rösta, för att rösta bort en borgerlig regering. Med hopp om att det inte kan bli värre. 

För mig är det skäl nog. Jag är osäker om det är det för alla, dock.

 

Myten om ”det enda regeringsalternativet”

Idag kom en ny färsk opinionsmätning som förkunnade att det Fredrik Reinfeldt kallar ”det enda regeringsalternativet” egentligen är så långt ifrån det man kan komma. Det går att liknas vid en smörgås, där bara smulorna finns kvar. För både Centerpartiet och Kristdemokraterna, om det vore val idag, åker ur riksdagen. Det gör alliansen till en konstellation som håller på att rasa samman. Samtidigt ger det Fredrik Reinfeldt få alternativ om han vill fortsätta vara statsminister. Alternativen blir således, i bästa fall ett: Alliansen löses upp (MP deklarerade idag att de inte är beredd att stödja alliansen), Moderaterna och Folkpartiet lyckas entusiasmera Miljöpartiet som idag får ökat stöd, att de tre bildar regering tillsammans. Är det troligt? Nja, men inte omöjligt.

Men det ger också Stefan Löfven guldläge. Han skulle, med lätthet, kunna bilda regering eller regera, med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. 

Fast det här är spekulationer, förstås. Och mycket kommer kunna hända tills valdagen. Men det är nog dags att avliva myten att alliansen på något sätt är det enda regeringsalternativet, när två av partierna i den röran faktiskt löper stor risk att åka ur riksdagen. 

Den myten blir inte mer sann ju fler gånger Fredrik Reinfeldt upprepar den. 

Jag vill inte vara med längre

Jag har alltid trott på människor, dess lika värde och okränkbara rätt att söka lyckan i vilket land hen önskar. För mig är det självklart. Människor som kommer hit har känslor, många av dem djupt  traumatiserade efter  att till exempel ha sett familjemedlemmar bli dödade i krigsdrabbade länder och så vidare. Men det är människor, precis som du och jag, och ska inte reduceras till något annat. Det är min fasta övertygelse att de flesta av oss delar den uppfattningen, trots allt. Men jag blir konfunderad när Sveriges näst största parti och regeringsinnehavare sänder andra signaler. För några dagar sedan, vilket jag skrev då, så öppnade migrationsminister Tobias Billström för att Sverige ska ta emot allt färre människor. Populism kan tyckas och knappast förankrat i partiet. Men när vid samma tillfälle, Kent Persson, partisekreterare går ut i en intervju och säger att ”SD har pekat på ett samhällsproblem” så är det på allvar en linje partiet vill driva. De vill göra rasisterna rumsrena.  Tobias Billström pratar om människor som kommer hit, människor av kött och blod – som volymer. Som alldeles för många. I kväll var han på Agenda. Det ledde till ryggdunk från Jimmie Åkessons pressekreterare som tycker om att Moderaterna blir som SD eller den största rasisten de har inom partiet Kent Ekeroth som twittrade ”vad var det vi sa?”.  När man blir hyllad av ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag, i deras paradfråga- så kan de flesta med hyfsat logiskt tänkande konstatera att något är fel.

Sverigedemokraterna vill reducera människor till otäcka sådana som kommer hit och kostar pengar. Dessutom ser de annorlunda ut. De vill sätta en prislapp på traumtiserade människor som kommer hit. Det vill numera Moderaterna, med Tobias Billström i spetsen också. I hans värld är dessa människor bara volymer, i regel inte människor med känslor av kött och blod – som letar efter en fristad.

Det här kommer göra rasisterna rumsrena. När man anpassar sig efter dem, så legitimeras dem.

När människor reduceras till ”volymer” vill jag inte vara med längre.

Då har jag fått nog.

Det är värdigt rasisterna. Inte ett parti, eller representant som är med och styr Sverige.