Republikanerna och Latinorösterna

Republikanerna har ett demografiskt problem inför presidentvalet nästa år. Det är något som hängt med partiet länge. John McCain fick 31 procent av latinorösterna 2008. Mitt Romney fick ännu mindre, 27 procent, 2012. I ett USA där just latinos blir en allt större väljargrupp räcker inte det för att vinna ett presidentval. Det är en av anledningarna till att de förlorade så väl valet 2008 som 2012, tillsammans ökat valdeltagande hos bland annat Latinos. Mitt Romney vann exempelvis 59 procent av de vita väljarna men förlorade ändå valet 2012 klart. 1988 vann George H W Bush vita väljare med samma siffror och vann valet överlägset. Så mycket har USA förändrats.

Nu rapporterar Los Angeles Times om en ny studie som gjorts. Studien visar att Republikanerna måste vinna 47 procent av latinorösterna för att vinna presidentvalet. Den magiska siffran innan låg på 40 procent. Det bygger dock på att deras eventuella presidentkandidat presterar liknande resultat bland vita väljare som Mitt Romney gjorde 2012 (59 procent). Om de vinner fler vita väljare behöver de färre latinos. Som exemplifierades i artikeln: Vinner de 60 procent krävs ”bara” 42 procent av latinorösterna.

Nu ska studien, i det här skedes, tas med en nypa salt. Det är inte helt lätt att förutspå demografisk utveckling. Men oavsett vad den magiska siffran landar på växer befolkningen latinamerikaner och Republikanerna har svårt att hänga med.

Det är nämligen utmaning nog att gå ifrån 27 procent av latinorösterna till 40 procent som minst verkar krävas. Att lyfta 13 procent görs sällan på en handvändning.

Vägen till 270 elektorsröster 2016

Amerikanska presidentval avgörs numera med få undantag i ett antal delstater som brukar kallas ”Battleground states”. Det är delstater som i presidentval i regel kan gå hur som helst, antingen till en demokratisk eller en republikansk presidentkandidat. Att vinna delstater är centralt eftersom valet avgörs genom elektorsröster. Först till 270 stycken vinner valet.

Ohio och Florida, 18 respektive 29 elektorsröster, ses framför allt som delstater den som vill bli president ska vinna. Både 2008 och 2012 vann Barack Obama de två delstaterna och sedermera valet. Detsamma gäller George W Bush, 2000 och 2004.

Övriga delstater som ses som Battleground states” eller ”Swing states” är:

Pennsylvania (20) (Pennsylvania har gått till demokratiska presidentkandidater sen 1992, bör tilläggas).

Virginia (13)

Wisconsin (10)

Colorado (9)

North Carolina (15) (Romney vann den 2012, Obama vann den 2008. Överlag ganska republikansk vänlig)

New Hampshire (4)

Nevada (6)

Det går slarvigt att kalla de ovan nämnda delstater som stater där det på förhand inte är helt givet vilket parti och kandidat som tar hem dem. Exempelvis är New York och Kalifornien delstater Demokraterna alltid vinner precis som Texas än så länge är en klar republikansk delstat. Därför kan de bli så avgörande.

Allting tyder på att 2016 kommer bli likt valen 2008 och i synnerhet 2012. Det innebär en demografisk utveckling där ännu fler latinos eventuellt kommer rösta. Inte heller är det sannolikt att stora förändringar kommer ske bland viktiga delstater.

2008 vann Barack Obama de här delstaterna. 2012 upprepade han bedriften nästan helt och förlorade bara North Carolina.  Men man bör ha i åtanke att Obama hade haft råd att förlora både Florida och Ohio till Mitt Romney och ändå vunnit valet. Barack Obama hade då hamnat på 285 elektorsröster mot Mitt Romneys 253. För Republikanernas del fattades det alltså 17 elektorsröster.

Republikanernas väg i nästa års val går alltså genom att inte bara ta hem Florida och Ohio utan också någon/några ytterligare delstater. Här går det nog att utgå ifrån att de ser Virginia med 13 elektorsröster som ett realistiskt mål. Virginia är en delstat som, förutom 2008 och 2012, röstat på en republikansk presidentkandidat. Men med Virginia, Ohio och Florida hamnar de ändå fyra elektorsröster kort. De hamnar då på 266. Det krävs alltså ytterligare en delstat. Colorado med sina nio elektorsröster kan rädda dem. Om de vinner Florida, Ohio, Virginia och Colorado vinner de presidentvalet (275-263). Samtidigt bör man komma ihåg att både 2008 och 2012 förlorade de Colorado med över 100 000 röster. Nevada är också en delstat de kanske satsar på. Visserligen ger den bara sex elektorsröster men den räcker om de tar hem Florida, Ohio och Virginia också (272-266). George W Bush vann Nevada både 2000 och 2004.

Det här är dock lek än så länge och bygger på att delstaterna som var viktiga 2008 och 2012 blir viktiga även 2016 och att det blir ett jämt presidentval med två starka presidentkandidater.  Colorado och Florida är delstater som präglas av en allt större befolkning bestående av latinos. Om Republikanerna kan göra bättre ifrån sig bland dem, vilket de egentligen måste, kan de vinna både Florida och Colorado. Helt plötsligt ser vägen till Vita Huset inte speciellt krånglig ut.

Demokraterna å sin sida, för att fortsätta på ”Obama koalitionen” som fortsatt är partiets bästa väg till Vita Huset en tredje mandatperiod, måste lyckas väl ut med att få afroamerikaner, unga och latinos att både rösta på dem i hög grad men även dyka upp och överhuvudtaget rösta.

Övriga delstater måste, som det är nu, ses som favoriter att fortsatt gå till Demokraterna. Det handlar alltså om Wisconsin, Pennsylvania och New Hampshire.

Ett parti som i två val i rad vunnit presidentvalet genom segrar i viktiga delstater har givetvis ett övertag. Det ligger i sakens natur. Men oavsett har Republikanerna en uppförsbacke. Låt oss exempelvis låtsas om att valet handlar om fyra viktiga delstater, Florida, Ohio, Colorado och Virginia. Den som vill kan slänga in Nevada också.  Utan de här delstaterna hamnar Demokraterna på 257 elektorsröster och Republikanerna på 206.  Då är delstaterna alltså inte inräknade hos någon av partierna. Det här bygger på att Demokraterna vinner de delstater de vann 2012 bortsett från de fyra avgörande som nyss nämndes.

Demokraterna kan välja och vraka bland fyra delstater och saknar 13 elektorsröster. De behöver bara vinna en delstat och i värsta fall två. Republikanerna behöver vinna först och främst Florida, Ohio och Virginia. Sedan ytterligare en (Colorado och/eller Nevada).

Just nu är det förutsättningarna inför vägen till 270 elektorsröster.

Donald Trump är en idiot men lyfter fram ett öppet sår hos Republikanerna

Lindsey Graham, senator från South Carolina och en av många republikanska presidentkandidater, kommenterade en annan president kandidat – nämligen Donald Trumps rasistiska kommentarer angående mexikaner –  genom att påtala att det nog inte är så partiet vinner tillbaka latinoväljare. Han har givetvis rätt. Ändå pekar Trump på något känsligt i det republikanska partiet.

Det är just dilemmat i hur man ska ta sig an migrationsfrågan. De som minns valet 2012 vet att Mitt Romney 2012, en egentligen moderat republikan, var tvungen att gå så långt åt höger i primärvalet genom att säga att han förespråkar ”self deportation”. I presidentvalet sen förlorade han valet delvis på grund av att han gjorde så dåligt ifrån sig bland latinoväljare. Han fick 27 procent, sämre än partiets presidentkandidat 2008, John McCain som fick 31 procent.

Den här valrörelsen har Jeb Bush, en annan presidentkandidat, först gått ut och sagt att han är för att odokumeterade ska få en chans att få medborgarskap. Sedan backade han. Det här gäller många av de republikanska presidentkandidaterna. För det här är känsligt. Donald Trump får så mycket uppmärksamhet, inte bara för att han är en rik affärsman som ger sig in i politiken, utan för att han på ett vidrigt sätt lyfter Republikanernas problem.

Republikanerna har, kan vi säga, två motpoler. En motpol, den moderata, vill att partiet går mot mer inkluderande och i alla fall i någon form föreslår annat än ”self deportation” för att i alla fall ha en chans att förbättra sin chans kring just latinoväljare En förutsättning för att vinna presidentvalet. Rand Paul, senator från Kentucky och också presidentkandidat, har försökt gå åt det hållet. Sedan finns det en annan, de väldigt konservativa som kandidaterna i primärvalen måste vinna deras hjärta, och de är emot migranters rättigheter. De vill slänga ut dem, rakt upp och ner. De tycker bland annat att migranterna tar amerikaners jobb och trycker ner lönerna.

Det är självklart så att de flesta republikanska presidentkandidaterna avfärdar Trumps rasistiska uttalanden. Men det innebär inte att de har en lösning framåt i migrationsfrågan. För här ska man först komma levande  i primärvalet utan att, likt Romney, säga att man förespråkar ”self deportation” – sen i ett presidentval också vinna valet och då krävs det att man gör bättre ifrån sig bland latinoväljare.

Självklart kommer inte Republikanerna vinna fler såna väljare när en av deras kandidater uttrycker sig rasistiskt. Och det är därför övriga, de mer etablerade, har fullt upp att deklarera sin åsikt och hur Trumps uttalande inte är något de står bakom.

Det är ingen vidare bra start för ett parti som vill vinna tillbaka Vita Huset i 2016. Men likväl är det skit Trump lyfter fram ett öppet sår hos dem som de faktiskt måste ta tag i på riktigt.

Nej, Sanders ligger inte bakom Clintons vänstersväng

Bernie Sanders, den oberoende senatorn från Vermont och den enda socialisten i kongressen, får allt mer uppmärksamhet. Hans kandidatur har till och med nått svensk media och så sent som idag hade Sveriges Radio ett reportage om hans valkampanj.

Det är häftigt på många sätt att en 73 årig politiker som är öppen med sina socialistiska värderingar får sådant genomslag med förslag så som höjd minimilön, gratis skola, reformera Wall Street och så vidare. Men det är viktigt att komma ihåg att det inte i första hand beror på Bernie Sanders själv. Visst vore det häftigt om en oberoende senator kunde vrida samhällsdebatten, det demokratiska partiet (som han fram till i april inte ens var medlem i) och Hillary Clinton till vänster, men så är inte fallet även om det är förståeligt att hans supportrar tror det.

Kanske det främsta skälet är att Demokraterna som parti förändrats under de här åtta åren. Barack Obama må ha sin del i det här men ur hans skugga kom också en kritik mot Wall Street ledd av bland andra Elisabeth Warren och ökad fokus på en ny ekonomisk politik och välfärdspolitik.  Bernie Sanders roll har givetvis inte varit helt i skymundan men som oberoende senator och inte ens medlem i Demokraterna har man begränsat inflytande. Eller som Greg Sargent på Washington Post skrev för ett tag sen:

Just as we’ve seen on cultural issues, the Democratic Party has shifted on economic issues, too. Compared to the foreign-policy-focused Bush years, the post-crisis Obama presidency has brought about a deepening focus among Democrats on the nuances of economic, fiscal, and social welfare policy, and a deepening appetite for a serious debate over them. In that context, it’s understandable that there is a lot of uncertainty about Clinton’s positions and instincts, and a demand that she fill them in. But that’s okay. That’s what the process is for.

Det finns inget tydligare exempel på att partiet förändrats än Hillary Clintons presidentvalskampanj den här gången. Hon låter som Warren och Sanders, för den delen, när hon pratar ekonomisk politik. Dessutom, i takt med den så kallade ”Obama koalitionen” som hon hoppas kunna bygga vidare på, ingår att ställa sig bakom odokumenterade att få medborgarskap så väl som stödet för samkönade äktenskap. Två frågor som USA som land också mer och mer kommit att acceptera.

Den som är Bernie Sanders sympatisör kan gott säga att Demokraterna i mångt och mycket kommit ikapp honom, efter att han pratat om de här frågorna i 50 år. Och så är det förstås till viss del. Eller Elisabeth Warren som de senaste åren mer än någon annan blivit ett språkrör för allt fler demokrater. Det går till och med att argumentera för att de, oavsett vem som vinner primärvalet, vunnit.

Men, slutligen. Det är inte Bernie Sanders som tvingar Hillary Clinton till vänster även om han kan ha sin del i det. Det är partiet som sådant och någon som Elisabeth Warren.

Bernie Sanders är alltså relevant nu för att de frågor han tycker är viktiga ser även demokratiska väljare som allt viktigare. Inte nog med det fångar han upp många av de väljare, precis som 2008, som inte litar på Hillary Clinton.

Vänstern och hedersförtrycket – hur man inte bör göra

För några veckor sedan skrev Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh på Expressen Debatt med rubriken ”i förorten växer männens diktatur” där hon beskriver en förort som tagits över av fundamentalistiska krafter. Hon fick både ris och ros på twitter, men väldigt många – på båda sidor av den politiska skalan – tyckte hon var modig. Efter ett tag spred två ledande vänsterpartister, båda riksdagskollegor till Kakabaveh, Ali Esbati och Christina Höj Larsen, ett debattsvar som i princip kallade henne rasist. Texten finns att läsa här. Det får ses som extremt märkligt att kollegor till Kakabaveh offentligt sprider sånt.

Den tredje juli skrev både Ali Esbati, Christina Höj Larsen och Aron Etzler (partiets partisekreterare) ett svar på Aftonbladet Debatt där de talade vilt och brett om hur patriarkala strukturer (som växer i förorten) är ett resultat av ojämlikhet och lösningen är ökad jämlikhet. Det är i sig ingen märklig text för det finns många poänger. Patriarkalt förtryck har ingen religion, eller hudfärg. Att Armin Kakabaveh inte nämner klassdimensionen i sin text är givetvis och ska vara, föremål för kritik, men inte på det här sättet.

Det största problemet är inte oenigheten i sig. Som parti och riksdagskollegor kan man vara oenig. Men det får ses som anmärkningsvärt att två ledande företrädare som Höj Larsen och Ali Esbati sprider en text som pekar ut Armin Kakabaveh som rasist och sen indirekt skriver ett svar på hennes artikel.

Nu blir istället bilden att Vänsterpartiet som parti inte ser hedersproblematiken och kvinnoförtrycket ute i förorterna och hur de istället försöker släta över hennes egna upplevelser av problemet. Och hur bråket blir mellan en som sett och blivit utsatt för förtrycket medan andra delar av partiet inte håller med, och talar i generella termer.

Självklart är det nog inte syftet. Men det är så det ser ut och det borde bekymra ett parti som framhäver sig själva som ett feministiskt parti.

I slutändan är det svårt att komma ifrån frågan VARFÖR två ledande företrädare spred en text som kallade hennes kollega för rasist, och varför de efter det själva gav sig in i debatten och skrev ett svar. Det ena var som att gräva en grop, medan det andra blev att själv hoppa där i. Att ha nöjt sig med det sistnämnda skulle till och med sett bättre ut.

Nu är debatten igång. Bilden är satt. Vänsterpartiet ser inte kvinnoförtrycket och hon som gjorde det, själv vänsterpartist, blev söndersågad av sina riksdagskollegor.

Osnyggt. Och extremt illa skött, vänstern.

Guide till presidentvalet nästa år

Det amerikanska presidentvalet är cirka ett år bort. Men nu, och fram till nästa sommar, går valet in i en intressant fas eftersom det är under den här tiden Demokraterna och Republikanerna ska få fram sin respektive presidentkandidat.

Under vårterminen 2015 gjorde jag praktik på tankesmedjan Arena Idé. I min praktikkurs jag sökte för att kunna praktisera ingick det att göra en individuell praktikuppgift för den berörda praktikplatsen. Uppgiften jag fick var att skriva ihop ett underlag om det kommande amerikanska presidentvalet nästa år. Det innebar att gå igenom kandidaterna, deras kärnväljare och valfrågor som kan tänkas bli viktiga.

Underlaget landade på cirka 20 sidor och blev en slags minirapport. Rapporten skrevs ihop då flera, numera presidentkandidater, officiellt inte hade annonserat sin kandidatur. Men bortsett från den lilla inaktuella detaljen kan den förhoppningsvis ge en hyfsad och lättsam inblick i det kommande presidentvalet.

Den som vill kan läsa rapporten här. 

Vill verkligen SD sitta i regering?

Eric Rosén på Politism skriver intressant och bra om hur vi riskerar att få Sverigedemokraterna i regeringen efter valet 2018. Han tar upp flera skäl till att det riskerar att bli så och hur övriga partier, kanske framför allt vänstern, har en lång väg att gå och måste forma något typ av nytt politiskt projekt för att hindra SD:s framfart.

Däremot är lätt att glömma är frågan. Vill SD sitta i regering? För de flesta etablerade partier är det en självklarhet. Det ger en chansen att få inflytande på riktigt, en känsla av att man som parti kan ta ansvar och så vidare. Men det kommer med en risk nämligen att man som mindre parti blir stenhårt straffat. Titta på de borgerliga partierna, förutom Moderaterna, de här åtta åren. Eller, för all del, titta på Miljöpartiet nu. Det kostar på, helt enkelt. Framför allt för att man som mindre parti är tvungen att kompromissa i högre grad och då även riskerar att förlora sitt partis identitet. Jo, visst, man tar ansvar men på kuppen blir man överkörd och allt som syns är det stora partiet i regeringskonstellationen.

Det är inte helt självklart att Sverigedemokraterna vill ta den risken så här i början. SD är nog inte dummare än de tittar sig omkring runt om i Europa och ser hur liknande partier gjort. De kommer snabbt hitta två som sticker ut lite. Fremskrittspartiet (Frp) i Norge och Danske Folkeparti (DF) i Danmark. Självklart är partierna delvis olika och har en annan historia än SD, men i det här sammanhanget passar de väl in eftersom de båda är främlingsfientliga populistpartier och där fokus ligger på invandringen.

Efter valet 2013 i Norge bildade Höyre, Moderaternas systerparti, regering med Fremskrittspartiet och med två borgerliga partier som stödparti. Frp tog beslutet som landets tredje största parti, att ingå i regering. Det här var visserligen klart redan på förhand. Erna Solberg, Höyres partiledare och Siw Jensen, Frps ledare, var överens om att bilda regering. Regeringsbärandet har skadat, i synnerhet Fremskrittspartiet, och de har i princip sen valet gått bakåt i mätning efter mätning.

I Danmark har DF valt en annan linje. De har konsekvent stått utanför regeringen och varit tydliga med att de inte vill sitta i regering. Sedan 2001, när de fick sitt egentliga genombrott, har de varit ett stödparti och fått egentligen styra landets migrationspolitik till och med 2011 när borgerliga blocket förlorade valet.  De har dessutom inte lidit av det i opinionen förutom i valet 2011, när de gick bakåt något.

I valet som avgjordes för några veckor sen blev de det största borgerliga partiet med över 20 procent av rösterna. Det talades då om att de nog måste gå in i regering nu med tanke på partiets storlek och därmed inflytande. Så blev det inte. Venstre, valets stora förlorare, bildar ensamt regering och precis som vanligt kommer de behöva stöd av DF så väl som de andra två borgerliga partierna.

Det här visar hur man via sin storlek och via andra partiers, för all del, oförmåga att hantera partiet – kan få inflytande utan att få några statsrådsposter i regeringen. Dessutom tar man mindre risker. Det enda ansvar man har är de överenskommelser man når med regeringen. Vissa tycker säkert det är att fly från ansvar och det är det delvis när man nu gör ett så bra val, men samtidigt kan man med rollen som stödparti till stor del både äta kakan och ha den kvar.

Det är nog en lärdom SD lär titta på om den dagen visar sig komma.