En historia om homofobi i skolan

När jag gick i högstadiet för ett antal år sedan, så hade vi en på skolan som var homosexuell. Han var min kompis ända sedan låg/mellanstadiet och vi hade kul ihop. Sen efter att han kom ut ur den berömda garderoben lagom till högstadiet, fick han ett helvete. Mina andra kompisar mobbade honom genuint och konstant för hans sexuella läggning. De undvek honom för att han var bög, kallade honom alla möjliga kränkande saker och så vidare. Faktum var att de allra flesta i skolan, fylld med dryga killar och så vidare gjorde liknande. Förutom jag och denna homosexuella killars andra kompisar. Jag stod upp för honom så gott det gick, jag pratade till och med mina föräldrar som sedermera kontaktade skolan för att få bukt med allt detta. Jag ville få bukt med den otroliga och vedervärdiga mobbningen han fick utstå. Det paradoxala i allt detta var att de som mobbade honom var mina kompisar sen tidigare, som jag senare sa upp kontakten med delvis på grund av det här. Men jag försvarade honom, jag försökte stå upp och svara när de pratade skit eller mobbade honom öppet. Men tillslut gick det inte längre. Jag kunde inte göra det. Det är okej att kalla mig svag för det var jag nog, men om jag hade fortsatt, så skulle även jag, som för all del inte hade någon lysande högstadietid bli lika utsatt som honom.

Men hela historien handlar egentligen inte om mig, inte heller om dessa okunniga och rädda mobbare. Den handlar om en skolas undfallenhet och acceptans att en människa mobbas till vansinne. Skolan kontaktades via mina föräldrar, sen hände väldigt lite. Vi hade möte visserligen, där jag så gott det gick ville förklara vad som föregick. Det slutade med ingenting. Just det, ingenting. Okej då, en värdegrundsdag anordnades och rektorn var ute bland eleverna en gång och, hör och häpna, killen som var homosexuell fick duscha i ett separat rum för att slippa killarnas mobbning. Här flyttar man på offret, istället för mobbarna och överhuvudtaget prata med de som höll på allra mest. Faktum var att knappt det gjordes. Jag vet att det gjordes försök från en och annan vettig lärare, men ingen vidare förändring kom till. Det fortsatte och fortsatte. Tills högstadiet tillsist var över.

Jag vet inte var killen i fråga håller till nu. Jag hoppas bara han mår bra. Dock vet jag, tackvare Facebook var mobbarna håller till och gör nuförtiden. De som var mina kompisar, varav en som faktiskt långt in på högstadiet var min bästa vän. Innerst inne hoppas jag att de skäms som hundar för att ha förstört en helt oskyldig killes högstadietid bara för att han råkade ha en annan sexuell läggning och vågar, tids nog be killen om ursäkt. Men jag tror inte de skäms, än mindre att de fega krakarna har mod nog att be om ursäkt. Jag tror inte ens de tänker på den här tiden, på hur vidriga de var tillsammans med sina vänner.

Men framför allt tänker jag på hur en hel skola med vuxna människor i princip kan låta detta passera. Hur en hel skola som pratade så gott om alla likas värde och till och med hade ”kamratstödjare” lät en människa så tydligt bli utsatt. Utan att ta tag i det, utan att knappt prata med mobbarna i fråga. Deras enda signal blev, genom att låta offret duscha någon annanstans att det är han det var fel på. Att han var onormal.

När det enda onormala och ovärdiga egentligen var en hel skolas nonchalans, när en människa blev så tydligt utsatt. Varje dag. Varje vecka. Hela tiden. I nästan tre år.

Advertisements

3 thoughts on “En historia om homofobi i skolan

  1. Tack för ditt blogginlägg. Det känns högaktuellt och viktigt. Vad kan man göra för att frågan ska kunna lyftas dit där makt att förändra finns? Har du skickat ditt inlägg till skolministern? Är ingen utav de stora tidningarna intresserade? Alltför många unga och gamla far illa genom mobbning utav rädda och inskränkta människor.
    Tant Viola och tant Elin.

    • Tack själv. Visst är det så. Jag inbillar mig ändå att skolor har bättre beredskap än min skola, som i praktiken knappt gjorde någonting. Men just den där inskränktheten är viktig och grundläggande att jobba med i skolan.

      Jag har väl svårt att se vad som kan göras på regeringsnivå. Skolorna måste väl ändå vara medvetna om detta, och de flesta vill jag ändå tro har en beredskapsplan och agerar. Men klart är att jag tror problemet är långt ifrån isolerat på bara min dåvarande skola. Inskränktheten vid den åldern är dessvärre vanlig och måste göras någonting åt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s