Tacksamhet

För tre veckor sedan ungefär gick min Mormor bort. Hon blev 86 år gammal och var den bästa man kunde önska sig. Jag kommer ihåg när jag var lite mindre och vi kunde, bokstavligt talat, prata i närmare en timme om allt möjligt – om politik och fotboll. Hon var alltid lika med och alltid lika klok. Vi firade alltid jul ihop tills, de sista åren, då hon satt i rullstol och inte kunde förflytta sig. Då blev det, sorgligt nog, allt färre besök till oss (Mamma och mig). Då var det mest vi som fick åka till henne. Hon blev givetvis segare med åren och när hon bröt benet, så blev det allt tyngre. Vi var nog, framför allt Mamma och jag, som trodde att det inte skulle vara långt kvar då. Hon blev allt sämre och allt tröttare. Men hon hängde i och hängde i. Det var fantastiskt och hon överlevde i allt detta ,till och med en blodförgiftning.  Men sen hände det, det som kanske inte var så oväntat men ändå så ovärdigt. När Mamma och jag var på semester (mitten på Augusti), så fick hon ett samtal, dagen innan vi skulle åka hem – att Mormor hade blivit inlagd på sjukhus. De misstänkte att hon hade fått en propp och hade i det läget hög feber, så ett av barnbarnen fick (bokstavligen), då hemtjänsten hade ringt ambulans, medla för att få henne att åka med till sjukhuset. Mamma dividerade då om vi skulle åka hem en dag tidigare med färjan, men insåg att det skulle ge väldigt lite tidsvinst (vi bilade alltså till och från Danmark). Vi kom hem Lördag kväll efter en lång, lång färd hem. På söndag åkte Mamma till sjukhuset för första gången. Det var inte bra, vi visste väl alla på något sätt att det här var sista sucken. Det var inte lång tid kvar nu och nog att Mormor hade klarat sig ur mycket, men det här skulle hon tyvärr inte överleva. Några dagar senare besökte jag min Mormor, min älskade Mormor. Jag höll på att bryta ihop. Det var så sorgligt för hon kunde inte längre prata och var förlamad på ena sidan. Hon försökte hela tiden få ur sig något, att kommunicera men allt som kom ut var skrik. Hopplösa skrik. Jag hade så svårt att hantera det här och med min bakgrund, då jag haft en sjuk Mamma i min barndom. Det blev för mycket.  Jag var där en timme och sedan gick jag. Jag visste att Mormor förstod det här. Om det var någon som förstod, så var det ändå hon. Veckorna gick, vi alla undrade egentligen vad som hade hänt med Mormor. Det kändes oklart, trots allt. Först var det tal om proppar, men inget tydligt på röntgen och mitt i allt detta kom vatten i lungor, och lunginflammation. Hon höll ut länge och väl. Men allteftersom tiden gick stod det ju klart från alla håll att hon inte skulle bli bättre. Hon var hela tiden med och trots att hon, tragiskt nog, inte längre kunde kommunicera så förstod hon så väl när folk pratade med henne. Så tiden gick det blev inte bättre och i Oktober visste vi att nu var det inte långt kvar. Jag besökte henne två gånger tätt efter varandra. Då sov hon så fridfullt och för mig var det lättare att då hantera allt. Då ”gick det an”. Sen, på onsdagen bestämde sig syskonen för att stänga av vatten och mat. Ingen kunde göra något mer nu och det mest rättvisa, det som till och med läkarna rekommenderade, var att strypa det. Hon skulle inte längre få lida. Hon skulle bli ”fri”. Jag hade, på sätt och vis, ”förberett” mig för det här. Eller vem kan förbereda sig? Men så dog hon, den där natten till Söndag, vid 5 på morgonen. Hon hade somnat in fridfullt med en av sina söner vid sin sida. Allt hade gått lugnt till. Jag tycker det är så extremt sorgligt. Jag har vid något tillfälle sagt att hon inte förtjänade det här, hon förtjänade att fridfullt bara somna in i sitt hem. Istället blev det så här, där sista tiden präglades att lidande och att hon, trots försökt, inte kunde kommunicera och göra sig förstådd. Man fick säga hej då, men utan gensvar från henne på det sättet man kanske hade velat.

Det är möjligt att jag inte förstått att hon är borta för så ledsen har jag inte varit (nåja, inte utåt). Istället är det tankar som kommer och går, och en stundande begravning. Ibland mår jag bra, ibland så mycket sämre men överlag ligger jag på något slags mellanläge. Men det är väl också ett sätt att bearbeta det. Det går ju inte riktigt att styra eller det klart det gör, men det viktigaste tror jag ändå är att prata med någon om det. Det kan vara din Mamma, vän, släkting – you name it. Låt känslorna gå över styr, MEN låt någon vara där hos dig. Du behöver inte gå igenom det här ensam och det ska du inte. För mig är det Mamma. Vi är så bra på det, hon och jag. Vi kan prata om det mesta, men är det något vi är duktiga på, så är det känslor. Att jag och hon, oavsett vad, kan säga ”så här känner jag” ”eller det här känns värst”. Jag gillar inte att gråta ”offentligt”, eller det där med känslor bland mycket folk. Istället föredrar jag i så fall att ”bryta ihop” hemma. För mig känns det utlämnande och jobbigt, trots att det är min fulla rätt, ja rentav naturligt på en begravning. Ändå försöker jag, så gott det går, hålla igen. Det är ändå det värsta, tycker jag – all sorg som kommer fram och det där hejdlösa gråtet, den där förtvivlan som inte går att stoppa.

I fredags var det då tillsist begravning. Det var den jobbigaste dagen på mycket länge. Men det var en fin dag, solen sken och allt var så väl ordnat. Fina blommor och en dag där allt flöt på bra, och värdigt. Jag tror Mormor hade tyckt om det. Jag bröt inte ihop så fullständigt som jag hade befarat. Men några gånger kom tårarna oundvikligt, speciellt i samband med avskedet vid kistan, och de två låtarna som spelades. Men det var ändå kontrollerat. Det gick bra. Men framför allt kände jag genom dagen en bestående tacksamhet. Visst var dagen jobbig och allt var så sorgligt, men när jag hade min äldsta och för den delen en av mina bästa vänner, där vid min sida – så kände jag bara en sådan fantastiskt tacksamhet. Hon tog hand om mig, hon höll om mig och var där hela tiden, efter den första ceremonin. Löjligt, kan tyckas, men allt jag kände var hur det kändes rätt, det kändes naturligt och så tryggt. Och jag var så full av ren och skär tacksamhet. En tacksamhet över att hon var där för mig när jag behövde henne. Som mest. Jag vet att hon och jag inte träffas så ofta längre, vilket jag kan sörja, men jag vet också nu om inte annat – att om jag någon gång behöver henne, så finns hon där. Alltid och oavsett. Och det är så ömsesidigt. Självklart för vissa, men jag var bara tacksam. För mig var det en fin uppoffring.

Det var underbart och gjorde dagen genomförbar. Och för det kommer jag alltid vara så ofantligt tacksam.

Så för att avsluta på ett klichéartat sätt:

Tack (du vet vem du är).

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s