Det klassiska: Ingen vill veta av förloraren Romney längre

Det finns, i synnerhet en förklaringsmodell, som alltid går igen i Amerikansk politik. Det är partiets kandidat. De senaste dagarna har en republikan efter en annan, antingen markerat gentemot uttalande Romney gjort eller kandidaten Romney som sådan. Vi har sett det förut. Om man vill vara med i politiken även i framtiden så ska man, förstås, inte vara med i något förlorande lag. Detta trots att man, kanske, bara veckor innan ,talat gott om just samma kandidat. Sådant spelar ingen roll, här är det viktigt att visa alla att denne inte dög. För han, helt enkelt, förlorade ju. Efter förlusten för tre veckor sedan kan nu alltså Romney se att hans vänner, om de nu var ”riktiga”, försvinna en efter en. Så här fungerar det ju. Likadant var det 2008, då Bush inte var populär och varenda republikan egentligen fick göra sitt yttersta för att distansera sig från honom, trots att de kämpat för att han skulle bli vald två gånger. Man visste då att opinionen knappast stod på hans sida, och för att vinna krävdes att man ”bröt sig loss”. Det kan, har vi märkt, med skickliga motståndare, vara svårare än man tror

Men mitt i alla förkaringsmodeller ligger det så klar något i att Mitt Romney inte var någon vidare kandidat. Han var någon utan klara värderingar och som kunde säga lite vad som helst, för att bli vald. Det gick, helt enkelt, inte att lita på honom. Detta var något Obama – kampanjen kunde lyfta fram dödligt effektivt. Men Romney var också någon som skadades i primärvalet, där han var tvungen att gå så långt åt höger för att bli vald, att skadan redan då var skedd. Sen var han, igen, tvungen att gå mot mitten. Och med det startfälet, som snarare påminde om galenskaperna, så var faktiskt Romney den mest ”valbara” kandidaten.

I sig säger det något om Repulbikanernas problem. Deras extremism och brist på moderata och seriösa kandidater, som kunde hota Obama, blev deras fall. Romney var den bästa av sämsta tänkbara.

Det är inte Romneys fel. Han ville bli president och var beredd, bokstavligt talat, att säga vad som helst för att bli det. Det är sådan han är, men någon han också var tvungen att vara.

För det var vad som krävdes för att bli sitt partis kandidat.

Och det blev hans fall.

Don`t hate the player, hate the game.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s