Argo

I lördags var jag på bio och såg ”Argo”. En film med och av Ben Affleck. Jag är i sig ingen ”biomänniska” om man nu kan vara det, men när en bra film dyker upp och bio är alltid en social trevlig grej att göra, är det ju trevligt. Däremot hade jag ingen aning vilken film jag valde att se när jag valde den. Jag gick mest efter Ben Affleck, som i regel gör och är med i bra filmer och ”baserat på verklig händelse”. Inte visste jag då att jag skulle få se en riktigt välgjord och spännande film. Filmen handlar om den diplomatiska krisen mellan USA och Iran, när sex personer från den amerikanska ambassaden i Iran blev inblandade i ett upplopp, på grund av att USA gett asyl till deras nyss störtade ledare. Den börjar, förövrigt, tydligt med och förklarar USA:s roll som delvis ledde till situationen och människors vrede, som ledde till tokiga handlingar från desperata människor. De sex från ambassaden lyckas dock fly till den kanadensiska ambassaden i Teheran. Där är de fast, och kan inte ta sig därifrån. Det är också bara en tidsfråga, tills Iranierna, det revolutionära gardet inser att det fattas sex stycken. Det leder till att UD, med en gisslanexpert (Afflecks roll) försöker komma fram till en lösning. Det landar i att de ska göra en film på låtsas. Afflecks karaktär känner lite filmfolk som han drar ihop, med filmtitel (Argo), manus och till och med affischer. Det innebar att de sex som var fast på ambassaden, skulle få olika roller i filmen. En fick vara regissör, den andra producent och så vidare. Det är lätt att tro att detta är påhitt, men just så här gick de till. De fick loss gisslan tackvare Kanada, delvis, men också idén om en film. I sig vet man ju att det ska sluta lyckligt, men ändock blir det en extra nerv hela tiden.

Det man dock missar i filmen är Jimmy Carters roll i det här. Han förlorade, de facto, presidentvalet på, bland annat, gisslan i Iran. Han framstod som en svag ledare, vilket Reagan kunde rida på. Men faktum är att han låg bakom fritagningen. Han, in i det sista, vilket också en bok jag läser nu (”sleepwalking through history”) påpekar försökte få loss en deal och kunna presentera det innan Reagan svors in sista timmarna av hans presidenttid den 20 januari, men officiellt fria blev inte gisslan förrän en kort stund efter att Ronald Reagan blev insvuren som nästa president. I sin tur gjorde det att äran gick till Reagan, när det i själva verket var Carters arbete som låg bakom. Sen kan man, förstås, tycka vad man vill hur lång tid det tog och så vidare. Men det är en annan diskussion.

I en så pass fantastiskt välgjort film är det på sätt och vis synd att man missar den detaljen, eller ge den ett större utrymme. Istället blev det mest små hintar om hur Carter var svag och inte räckte till. Men det kan må hända vara mycket begärt, när man i det stora hela på ett skickligt sätt lyckades få med de andra huvuddelarna i krisen. Vilket inkluderar sinnesstämningen i USA just den tiden, och så vidare.

En film väl värd att se för er som tycker utrikespolitik och historia är intressant.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s