dokumentären om Obamas första fyra år vid makten

I går kväll såg jag den här dokumentären om Barack Obamas första fyra år som president. Om du är ute efter, i det närmaste, en heltäckande bild om hur Obama är som person och sedermera president – är den sevärd. I grunden tar dokumentären avstamp när Obama först blev vald och gick in med insikten ”alla vill samarbeta för landets skull, och jag vann ändå valet överlägset”. Men även hur Republikanerna, efter valsegern för Obama möttes (alltså, höjdarna i partiet) för att diskutera strategier för att vinna. Strategin var ,i stora delar nej hela tiden. Så var inte fallet. I sjukvårdsreformen, lika mycket som det viktiga stimulanspaketet, så försökte Obama till en början nå ut till Republikanerna. De körde någon slags rundgång, förklarade minioritetsledaren (då majoritetsledare), Nancy Pelosi apropå hur Republikanerna låtsades vara intresserade av att prata men sedan sa nej hela tiden. Allt det här slutade med att Obama insåg att det var lönlöst att försöka samarbeta, och drev igenom dessa två reformer, tackvare sitt partis supermajoritet utan en enda Republikansk röst. Välkommen till Washington, eller något sådant. Och värre blev det. Efter mittårsvalen, med en republikansk jordskredseger, då de tog tillbaka majoriteten i ett av kongressens två kammare blev det värre. Man var tvungen att samarbeta, men Republikanerna ville inte, och hade blivit tillsagda att säga nej. Mitt i allt det här är det också en annan Obama. Om han ändå försöker göra saker annorlunda i inrikespolitiken (tänk mitten/höger a`la Bill Clinton), så lyckas han sådär. Ett tydligt exempel på det är när det rapporteras om hur de största bankerna tar ut mångmiljonbonusar, när vanliga människor får betala kalaset. Det gör president Obama helt rasande. Han bjuder in de olika ledarna för bankerna till Vita Huset. Där för han en dialog, han är inte kritisk eller sätter onödig press. Utan det är snarare ett mys-mys samtal. Flera reagerar på detta, då ledarna för Bankerna är oroade när de kommer dit, och det finns en god chans att pressa dem. Men han gör det inte. Han försöker istället samtala och bli vän med dem, typ. Det där är en bild på Obama, i inrikespolitiken. Han framstår som konflikträdd, till viss del pragmatisk men aldrig direkt sådär principfast. Den principfastheten verkar i alla fall försvinna, om han måste trampa någon på tårna. En annan bild av honom är utrikespolitiken. Han har byggt vidare på en aggressiv och nästan farlig utrikespolitik, a`la George Bush. Det är dödslistor, drönare och tortyrmetoder (allt detta som han var kritisk emot i valrörelsen). Som sades i dokumentären ”han är den första vinnaren av fredspriset med en dödslista”. Det har gjort många besvikna tas kort upp i dokumentären, men snabbt tas man vidare därifrån. Men det är en spännande detalj, hur han, likt Bush- är hänsynslös när det gäller mänskliga rättigheter och så vidare. När han, dessutom, kampanjade för motsatsen.

Det här är Obama. Två sidor av USA:s president. Han valdes, dels för att stoppa polariseringen som pågick i Washington och han trodde verkligen att han kunde göra det. I talet, efter andra valsegern, så poängterades det hur det bara finns ett Amerika.

Men, liksom efter valet 2008, är USA mer polariserat än någonsin.

Det är inte Obamas fel men han blir, i egenskap av president, en del av problemet.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s