Tysta demokrater när det gäller utrikespolitiken så länge ”rätt” man sitter i Vita Huset

Det är svårt att tänka sig att det Demokraterna, i deras primärval 2008 om utrikespolitik, att stänga Guantanamo och att tortyr är fel – skulle dö så fort Barack Obama steg in i Vita Huset. Speciellt när denne själv var tydlig med att Guantanamo skulle stängas, och ingen skulle hållas fängslad utan rättegång. Vi vet hur det blev efteråt. Vi vet hur Obama fortsatt hemlighetsmakeriet, utökat drönarattackerna och velat skicka människor i fängelse utan rättslig prövning. Han blev en förlängd arm av Georgw W bush utrikespolitik, trots att han lovade motsatsen. För 2008 var ett sådant år. De flesta var arga på hur Bush givit USA dåligt rykte i omvärlden, lögnerna och bristen på öppenhet. Bland kandidaterna var det då till och med nödvändigt att vara emot Irak-kriget. Det var, för att ha någon chans, viktigt att poängtera rättsstatens principer. Men Demokraterna tog sin seger, jordskredsseger till och med, och vann supermajoritet i kongressens båda kammare. Allting gott. De hade ju ändå en demokrat i Vita Huset. Det var ändå det viktigaste. På vägen dog engagemanget för rättsstatens principer och människors rättigheter. För Obama dog den, som det verkar, så fort han svor presidenteden.

De som stöttade Obama och som också kämpade för en annan utrikespolitik  inför valet, tystade nu. Få höjde rösten. En av de få var Dennis Kucinich, numera före detta kongressledamot för Demokraterna. Han kritiserade utrikespolitiken. Men han var ensam i Washington, med få undantag. Drönare var numera okej, för att det var en Demokrat som hade makten. Och Republikanerna myste, de höll ju med om det här.

Förra veckan var det yttersta beviset på det. Senator Rand Paul, Tea-Party favorit höll en 13 timmar lång fillibuster mot nya CIA-chefen, John Brennan och det enda han begärde var ett tydligt svar från Vita Huset när det gäller drönarattacker på amerikansk mark. Två (!) Demokrater höll med honom, en av dem oberoende senatorn, Bernie Sanders (den enda socialisten i kongressen och som oftast röstar med Demokraterna) och en annan demokratisk senator. Övriga skakade på huvudet. Harry Reid, majoritetsledare i Senaten tyckte mest Rand Paul var irriterande och jobbig. Rand Paul har fel i mycket och knappast någon rättighetskämpe när det gäller kvinno och HBT-frågor, men här hade han rätt.

Inför valet 2008, innan Obama hade blivit president, så skulle många Demokrater ställt sig på Rand Pauls sida oavkortat. Men inte nu.

Det är beklagligt.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s