Normer och idrottskulturen

För några dagar sedan framkom det att några AIK-supportrar till bortamatchen i Borås mot Elfsborg, hade hyrt in en strippa. Detta för att de, enligt berörda supportrar, ville ha något roligt och det är ändå en lång resa dit. Det fick mig att tänka och reflektera över idrottskulturen, men i synnerhet den som existerar kring fotbollen och andra starkt kollektivistiska idrotter. Det ledde sedermera till en lång twitter utläggning, som Mårthen på fotbollslive vänligt nog delade med sin läsare. För faktum är ju att det här inte sker i ett vakuum, eller är en isolerad företeelse. Jag vill till och med hävda att det är vanligt. Det är vanligt med sexism, det är vanligt att se kvinnor som ett objekt framför allt. Hela kulturen bygger på en ”macho”-stil, en manlighet, där du ska vara på ett visst sätt, ogilla bögar och så vidare. Du ska vara, för att passa in, en norm. I ett lag, givetvis inte i alla lag, är det här grundbulten. Fortfarande, tror jag. Det har säkert blivit bättre, men den snäva normdefinitionen finns kvar och ligger till grund för kollektivet – den här enheten som ett lag ska utgöra. Det är förstås tryggt. Då blir man ett lag och ju starkare normer, desto mer fyrkantig definition blir det lättare att svetsa sig samman. Problemet är bara att det blir lättare, då det alltid finns människor som inte känner sig hemma där, att bli utstött. Det kan vara en homosexuell kille, som får spela en roll – spela teater för att passa in. Eller det kan vara killen som inte accepterar sexism, men som får hålla tyst, för att kunna passa in. Dessa kan vara utmärkta spelare, men om de inte kan förhålla sig till normerna blir det ett helvete, bland män/killar som har macho-stilen och den snäva/destruktiva synen på manlighet. Nu kanske ni undrar vad en buss med massa supportrar och alkohol inblandat, har med saken att göra. Jo, det har att göra med den här kulturen. Det klart dem här inte tänker på det, än mindre menar de säkert ”något illa”. För dem är det här bara en rolig grej, just för att normer som ligger fast ses som självklara och inget man reflekterar kring. Men det är ett symtom på allt det här, den här kulturen. För att ta ett annat exempel: För några veckor sedan fyllde en Malmö-spelare år. Laget valde gemensamt att slå på stort med en tårta, föreställandes en lätt klädd kvinna. Detta, som om det inte vore illa nog, kom tätt efter att en i laget blivit dömd för att sexuellt utnyttjat ett barn (!). Eller låt oss reflektera över varför det är så få spelare som ”kommit ut” som homosexuella? Jo, precis, där har vi det. De hör inte till mallen, normerna, eller macho-kulturen om du så vill. Så här är det. Redan när jag var ganska ung och spelade fotboll kunde man se det här. Den här skräcken, den här homofobin och hur vi i laget, vi pojkar skulle passa i en mall.

Jag inbillar mig inte att det här existerar överallt. Det gör det så klart inte, men det existerar i skrämmande hög grad. Fortfarande. Framför allt, förstås, för att det är en spegelbild av samhället. Ute i samhället har vi, även om det luckrats upp en beröringsskräck för homosexualitet och vi ser fortfarande (ja, det blir väl bättre stegvis) kvinnor som, i första hand, något att titta på. Snarare än vad de åstadkommer. I fotbollen blir det här kanske ännu tydligare, då man som lag är så täta. Det är en rutten kultur, helt enkelt. Det vet man om varit på insidan.

Det här finns förstås, mer eller mindre på alla nivåer. Tro inget annat. Från amatörligorna till eliten och proffsen. Malmö är ett exempel som kommit ut. Men de är inte ensamma.

Grunden för att göra någonting åt det är att lyfta upp det. Jag har ingen illusion som någon slags hobbytwittrare, att det här helt plötsligt kommer upp på dagordningen. Men jag kan i alla fall försöka. Vi måste prata om att det här existerar. Det här gäller, så väl på högsta nivå, genom svenska fotbollsförbundet som på klubbnivå med alla inblandande. Det finns inget enkelt sätt. Det här en genomdjup och inkörd kultur. Men det krävs en ny värdegrund och att man vågar ta det här på allvar.

För som jag skrev, när jag twittrade: Jag älskar fotboll. Jag älskar samhörigheten med laget man känner. Däremot hatar jag den kultur som byggts upp och den snäva normen. Jag hatar sexism och homofobi.

Så, lått oss, för att vi älskar fotboll – lyfta upp det här. Det kommer ta tid. Vi kommer få krossa tunga murar. Men vi måste ta tag i det.

Och vi kan bara göra det tillsammans.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s