När allting raserades

I går hände något i den förening som jag älskar så oerhört mycket. En tränare, han som jobbat stenhårt dag ut och dag in för den här föreningen, kände sig så pass hotad att han inte tyckte det var värt det längre. Magnus Pehrsson valde alltså i går att avgå efter att ha blivit hotad på telefon, och efter träningen på Kaknäs. I samma veva valde ordföranden, Tommy Jacobson att lämna sin post. Dels i lojalitet med Magnus, men också för att han tappade lusten och kände att han inte längre kunde ha hand om en klubb med sådana element, som fortsatt har så stor roll. I går var jag ledsen, större delen av dagen. Jag tänkte på morgondagens match (dagens, alltså) och kände mest ”skitsamma, det spelar ingen roll längre”. För så känns det ju. Så kallade supportrar har, genom fascistoida metoder tvingat en som slitit för att få ordning på det här laget non stop sedan han tog över, att lämna – just för att han inte känner sig trygg eller att det är värt det. Jag känner likadant. Magnus Pehrsson går det att ha många olika åsikter om. För er som följer mig på twitter vet att jag varit kritisk. Jag har i fråga satt bristen på kontinuitet och om det inte är så pass, att laget kört fast på riktigt, och MP kanske måste gå om det inte vänder snarast.  Samtidigt har jag, i allt det här, vilket kanske inte alltid framgått – beundrat Magnus Pehrsson och respekterat honom djupt. Just för att han har inlett ett projekt med det här laget, och alltid trott att det kommer bli bättre. Men att det krävs, förstås, otroligt hårt jobb för att nå dit. Jag har litat på honom så pass mycket, innerst inne även när det gått som sämst. För att han trott hela tiden, när vi andra kanske inte alltid gjort det. Han har alltid stått pall. Stått upp. För en djurgårdare som mig har det varit, i alla mindre lyckade resultat, en trygghet. En trygghet i ett projekt med en ledare, som är beredd att jobba så hårt för den klubb han älskar. I går togs det ifrån oss, det togs ifrån MP för att det finns idioter som är beredda att hota någon från den förening de påstår sig ”älska”.

Idag, dagen efter har vi inget kvar. Projektet som leddes av, framför allt Magnus Pehrsson och uppbackat av Tommy Jacobson dog igår. För som Tommy sa på presskonferensen igår: -”Det känns som allt arbete vi lagt ner i tre år nu, inte spelar någon roll längre”. Precis så är det ju.

För några dagar sedan var Djurgården i sportslig kris. Ingen vinst hittills och bara en poäng. Nu är vi i en betydligt djupare kris. En djurgårdare, som lagt ner sin själ för laget, tycka vad man vill om resultaten – har tvingats bort i från föreningen på grund av hot. Det är för mig viktigare och betydligt mer allvarligt just nu, än alla resultat i världen.  Konsekvenserna blir ”vem vill träna Djurgården nu?” och som spelarna tragiskt nog satte fingret på ”nästa gång ger de sig på oss”.

Det klart vi reser oss igen på något sätt. Något annat alternativ finns inte, men det här vad det sista som behövdes, medtanke på säsongsinledningen.

Om en dryg timme möter Djurgården Syrianska hemma på stadion.

Låt oss vinna för Magnus Pehrsson.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s