Vänstern och Kuba

Vänsterpartiet är det parti som allra mest fått kämpa med sin historia. Varje gång en diskussion i princip förs avfärdas vänstern för att de haft den och den historien. Att högern, på sina ställen, och så sent som på 1980-talet inte hade några problem med apartheiden i Sydafrika pratas det inte mycket om. Snarare är det så att vänsterns historia alltid lyfts fram, framför allt från de lite mer liberala tyckarna. De vill ofta påtala hur vänstern och rasisterna står ensamma på varsin kant. Det är ohederligt och ett problem i sin tur att vänstern alltid ska tvingas stå till svar.

Men det tar inte ifrån det faktum att Vänsterpartiet, precis som andra partier, haft en tveksam historia på sina ställen. Framför allt när det gäller synen på diktatur och demokrati där man naivt velat tro på enpartistater som ett ”socialistiskt paradis”. Det är på inget sätt unikt, men likväl ett bevis på tunnelseende och något jag tycker man jobbat på med bra. Jonas Sjöstedt, partiledare för Vänsterpartiet, har varit glasklar och man är numera stenhård i sin vurm för demokrati.

Givetvis innebär inte det här att allt numera är frid och fröjd som man kanske vill tro, eller kunna begära. Eric Erfors på Expressens ledarsida, tycker jag tyvärr pekar på en viktig poäng och det är två av Vänsterpartiets företrädares vurmande för Kuba. Noterbart är att en av dem är Torbjörn Björlund, försvarspolitisk talesperson för partiet. Den andra är Jeanette Escanilla, ordförande för Vänsterpartiet i Uppsala. Det är alltså två företrädare för partiet på rätt hög nivå. De båda har, enligt Erfors, pratat hos Svensk -Kubanska föreningen om Kuba och beskrivit landet på ett idylliskt sätt. Det är alltså en organisation som beskriver Kuba som ett perfekt land att leva i, ett socialistiskt paradis och eventuella oegentligheter är i princip myter och borgerliga sådana. Det är, kort och gott, en vänskapsförening med den kubanska regimen. Att två företrädare för partiet talar hos dem BÖR vara ett problem för partiet.

I slutändan är det så här och det är hyfsat enkelt: Kuba är en enpartistat, en diktatur. Fria val tillåts inte och de har politiska fångar som sitter där bara för att de tycker fel. Det går givetvis att diskutera hur USA:s handelsembargo skadat Kuba för det har det, och i synnerhet legitimerat Castro-regimen eller för den delen tala om kubanska revolutionen en gång i tiden. Det sistnmända har jag skrivit om och försökt få fram att revolutionen var en befrielse, en befrielse från en korrupt ledare som satt i knät på USA, men som ledde till något annat, ett annat förtryck tillsist sorgligt nog. Det går också att berömma Kubas sjukvård som ska vara väldigt bra, enligt vissa, och är imponerande för att landet är fattigt.

MEN oavsett vad, vi kommer inte ifrån grundpremissen. Kuba är en diktatur. Svensk – Kubanska föreningen är en vänskapsförening för regimen. Det är inget paradis, inte heller ett speciellt socialistiskt sådant om man nu vill värna om socialism och demokrati  Bara en naiv nostalgiker , likt kommunisterna i de olika grupperingarna långt till vänster, kan påstå det.

Jag misstror inte Jonas Söstedt eller partiet i övrigt engagemang för demokrati. De har jobbat hårt med sin historia, men det här är något de måste ta tag i.

Både Björlund och Escanilla måste välja. Vänsterpartiet och demokrati, eller en vänskapsförening för regimen på Kuba.

Det ska inte gå att få båda.

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s