Förnuft och saker som fungerar före känsloargument och känslor. Tills idag

I en debatt inför presidentvalet 1988 fick Michael Dukakis, Demokraternas presidentkandidat, frågan av en moderator huruvida han fortfarande var emot dödsstraff om hans dotter och/eller fru hade utsatts för ett grovt brott. Det säger sig självt att frågan å ena sidan var otroligt vinklad från början, men också någon det är svårt för en kandidat att komma helskinnad ur. Dukakis som sen tidigare hade varit öppen med sitt motstånd mot dödsstraff försökte så gott han kunde, men det gick inget vidare. Det här är dödsstraff och ”hårdare tag”-förespråkare i ett nötskal. De spelar på känslor.

För vem skulle svara ”jag vill att gärningsmannen ska få vård” på frågan vad en skulle göra om någon av ens nära och kära utsattes för ett grovt brott? Med största sannolikhet ytterst få och de som svarat så skulle med största sannolikhet bli utskrattade och utpekade som kalla. Men det är inte konstigt att man svarar att man vill att gärningsmannen ska dödas och alla möjliga hemskheter. Det är förståeligt. Tänk dig själv så gott det går som anhörig, du är förtvivlad, du har förlorat någon som betyder väldigt mycket för dig. Det första som går igenom ditt huvud är nog då förmodligen inte hur vi ska få ut personen som begått detta brott ut i samhället efter några år i fängelse, eller något rimligt straff. Men hårda straff i all ära, får de inte tillbaka sin person. De kan få upprättelse i den mån det går, men aldrig tillräckligt.

Det här är, bland annat, varför vi har ett rättssystem och till skillnad från USA tror ju vi i Sverige inte riktigt på idén att låsa in människor för alltid, än mindre har vi ett rättssystem som baserar sig på känslor. Eller trodde och hade, kanske jag ska säga. För idag förändrades det där delvis. Idag röstade riksdagen om att döma allt fler till livstid utan tidsbegränsning. Bara två partier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, hade några invändningar och röstade mot förslaget. Debatten inför beslutet som Oisin Cantwell redogör för här, handlade om det jag tog upp ovan. Om alternativa scenario, om mördare och ”tänk om”. Det ska baseras på känslor, vidriga mördare ska tas upp som exempel och så vidare. Det är så här det ser ut. I den här debattartikeln, skriven av Alice Åström och Peter Althin, var tongångarna dem samma i kommentatorsfälet tills det stängdes. De som mördat någon skulle minsann få avtjäna lika många år som de tagit och så vidare. Det var ”rättvist”.

Problemet är att högre straff inte fungerar för att få ner brottsligheten. Brottsförebyggande och rehablitering så att de som begått brott får komma ut i samhället, däremot, gör det. Den där synen om hårdare straff som universallösning är både verkningslös och förlegat. Och bygger snarare på känslor och ”revansch”

Att nära och kära med största sannolikhet vill ta livet av den personen som tog livet av deras son, dotter och så vidare, må vara hänt. Det hör på sätt och vis till och är helt förståeligt.  Än mer, att kommentatorsfält till tidningsartiklar, känd för sin avloppslåga nivå använder liknande argument är inte heller konstigt.

Det som däremot är både konstigt och olyckligt är att våra folkvalda politiker använder känsloargument före både sunt förnuft och sådant som fungerar (ja, jag vet att det är valår och det här är populism som fungerar, men ändå).

Politiker borde kunna tänka steget längre än den där reflexmässiga känsloreaktionen och argumentet.

Dessvärre kommer det svenska rättssystemet, i och med detta beslut, mer och mer handla om känslor före förnuft.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s