Därför röstade jag på…

För ett tag sen skrev jag lite om hur jag tänkte kring EU-valet och att jag hade bestämt mig för att jag inte kunde rösta på Vänsterpartiet. Då återstod för min del två partier, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Varför bara de två partierna och inte något annat som exempelvis Fi kanske någon undrar nu? Framför allt för att jag inte tycker Fi har en sammanhållen Europapolitik. De har bra idéer men faller kort när det kommer till deras syn på EU och så vidare. Detsamma gäller ett parti som Piratpartiet med visserligen bra idéer som integritet, något jag kan tycka de andra partierna saknar, men saknar politik på övriga områden.  Men viktigare kanske, vad vill jag att EU ska göra?  Jag vill att EU ska ta ett miljöansvar, jag vill att EU ska stå upp för människors lika värde, jag vill ha så öppna gränser det bara går och vill därför att vi ska riva murarna mot omvärlden men jag vill samtidigt att de människor kommer hit ska bli behandlade med respekt, värdighet och ha schysta villkor. Samtidigt vill jag ha ett EU som präglad av solidaritet, sammanhålning och jämlikhet. Vad ska EU inte göra? De ska inte ha för mycket makt, de ska göra rätt saker och eftersom jag är i grunden EU-kritisk vill jag kunna rösta på någon som när det behövs står upp mot EU. Med andra ord, den eviga balansgången med att vara kritisk men ändå konstruktiv.

Där tyckte jag, vilket jag skrev i ett tidigare inlägg, att Vänsterpartiet fallit till korta efter statistisk RFSL presenterat kring frågor som rör HBTQ personers rättigheter. Därför föll de bort. Kvar blev då som sagt Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Som övertygad ideologisk vänster var det inget lätt val. Jag kände å ena sidan att en röst på sossarna skulle kunna vara bra, då de är ett mer utpräglat vänsterparti än Miljöpartiet och står upp för jämlikhet och så vidare. Men jag kände samtidigt en tilltagande oro att de skulle svika när det kom till kritiken av EU och även i frågor som rör social trygghet. Jag var helt inte säker på att jag skulle få det jag röstade på. Till sist var jag inte säker på deras engagemang mot att bryta murarna mot omvärlden. Med allt det här i åtanke valdes även dem bort.

Miljöpartiet, ett parti jag nästan aldrig trodde jag skulle kunna rösta på, blev kvar. För mig föll valet i första hand inte på Miljöpartiet men skälet till att det blev dem är egentligen att de sitter i en rimlig grupp i Europaparlamentet, de kämpar för miljön men även öppnare gränser. Det var dem här frågorna jag tyckte vara viktiga tillsammans med social trygghet.  Efter att ha rådfrågat lite fastnade jag för Linnéa Engström. Hon är plats nummer fem på Miljöpartiets lista till Europaparlamentet och kombinerar egentligen frågorna jag anser vara viktiga på ett utomordentligt sätt. Hon var dessutom en av de kandidater jag låg närmast när jag gjorde ett sånt där valtest. Hon är inte perfekt. Jag hade önskat att hon drev mer om ett solidariskt EU med fokus på sammanhållning och minskade klyftor, men jag är ändå bekväm i att om jag röstar på henne vet jag vad jag får så gott det går. Jag riskerar inte eller i alla fall mindre än i andra fall, att hon kommer svika. Det tycker jag även präglar Miljöpartiet på EU-nivå. Man får på något sätt det man röstar på, och det är betryggande.

Därför känns ett kryss på henne självklar och jag tycker fler borde göra detsamma.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s