Därför röstade jag på…

För ett tag sen skrev jag lite om hur jag tänkte kring EU-valet och att jag hade bestämt mig för att jag inte kunde rösta på Vänsterpartiet. Då återstod för min del två partier, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Varför bara de två partierna och inte något annat som exempelvis Fi kanske någon undrar nu? Framför allt för att jag inte tycker Fi har en sammanhållen Europapolitik. De har bra idéer men faller kort när det kommer till deras syn på EU och så vidare. Detsamma gäller ett parti som Piratpartiet med visserligen bra idéer som integritet, något jag kan tycka de andra partierna saknar, men saknar politik på övriga områden.  Men viktigare kanske, vad vill jag att EU ska göra?  Jag vill att EU ska ta ett miljöansvar, jag vill att EU ska stå upp för människors lika värde, jag vill ha så öppna gränser det bara går och vill därför att vi ska riva murarna mot omvärlden men jag vill samtidigt att de människor kommer hit ska bli behandlade med respekt, värdighet och ha schysta villkor. Samtidigt vill jag ha ett EU som präglad av solidaritet, sammanhålning och jämlikhet. Vad ska EU inte göra? De ska inte ha för mycket makt, de ska göra rätt saker och eftersom jag är i grunden EU-kritisk vill jag kunna rösta på någon som när det behövs står upp mot EU. Med andra ord, den eviga balansgången med att vara kritisk men ändå konstruktiv.

Där tyckte jag, vilket jag skrev i ett tidigare inlägg, att Vänsterpartiet fallit till korta efter statistisk RFSL presenterat kring frågor som rör HBTQ personers rättigheter. Därför föll de bort. Kvar blev då som sagt Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Som övertygad ideologisk vänster var det inget lätt val. Jag kände å ena sidan att en röst på sossarna skulle kunna vara bra, då de är ett mer utpräglat vänsterparti än Miljöpartiet och står upp för jämlikhet och så vidare. Men jag kände samtidigt en tilltagande oro att de skulle svika när det kom till kritiken av EU och även i frågor som rör social trygghet. Jag var helt inte säker på att jag skulle få det jag röstade på. Till sist var jag inte säker på deras engagemang mot att bryta murarna mot omvärlden. Med allt det här i åtanke valdes även dem bort.

Miljöpartiet, ett parti jag nästan aldrig trodde jag skulle kunna rösta på, blev kvar. För mig föll valet i första hand inte på Miljöpartiet men skälet till att det blev dem är egentligen att de sitter i en rimlig grupp i Europaparlamentet, de kämpar för miljön men även öppnare gränser. Det var dem här frågorna jag tyckte vara viktiga tillsammans med social trygghet.  Efter att ha rådfrågat lite fastnade jag för Linnéa Engström. Hon är plats nummer fem på Miljöpartiets lista till Europaparlamentet och kombinerar egentligen frågorna jag anser vara viktiga på ett utomordentligt sätt. Hon var dessutom en av de kandidater jag låg närmast när jag gjorde ett sånt där valtest. Hon är inte perfekt. Jag hade önskat att hon drev mer om ett solidariskt EU med fokus på sammanhållning och minskade klyftor, men jag är ändå bekväm i att om jag röstar på henne vet jag vad jag får så gott det går. Jag riskerar inte eller i alla fall mindre än i andra fall, att hon kommer svika. Det tycker jag även präglar Miljöpartiet på EU-nivå. Man får på något sätt det man röstar på, och det är betryggande.

Därför känns ett kryss på henne självklar och jag tycker fler borde göra detsamma.

Annie Lööf borde tacka de rödgröna

Idag röstade en majoritet i socialförsäkringsutskottet ner ytterligare en sänkning av arbetsgivaravgiften för unga. Det är bland det mest ansvarsfulla sakerna man kan göra som politiker, att sätta stopp för något som inte fungera. För som jag skrivit i tidigare inlägg har IFAU underkänt reformen samtidigt som de få jobb reformen skapat kostat en förmögenhet. Det är, med andra ord, en extremt dyr reform men även en väldigt ineffektiv sådan. Det är precis som Tomas Eneroth (S) säger:

Förslaget är en mycket dyr åtgärd. Man kan göra väsentligt mycket mer för att få in ungdomar på arbetsmarknaden. Det är som att fylla ett glas vatten genom att sätta på sprinklern i taket. Det är bättre att rikta stödet direkt till de ungdomar som inte har ett jobb. Den här åtgärden ger stöd till ungdomar som redan har ett jobb. Det har ju visat sig vara en ineffektiv åtgärd.

Näringsminister Annie Lööf är dock helt rasande efter omröstningen. Hon säger så här:

Jag blir otroligt provocerad när man tar unga som gisslan i det politiska spelet. Det är deras möjligheter till jobb det handlar om.

Gisslan? Trodde verkligen Lööf att de rödgröna som varit emot liknande reformer skulle rösta ja? Seriöst? Det är det här som blir så märkligt. 9/10 är rasisterna i Sverigedemokraterna ett lojalt parti och röstar med regeringen, men när de för en gångs skull inte gör det blir Annie Lööf galen för att oppositionen är emot regeringens politik (!). Det är vad det här handlar om. Och det är obegripligt oseriöst. Det är regeringens uppgift att lägga förslag som har stöd i riksdagen.

Det Annie Lööf egentligen borde göra är att tacka de rödgröna för att de var ansvarsfulla nog att rösta nej och lyssna på experter som sågat reformen fullständigt. Svenska skattebetalare förtjänar bättre valuta för pengarna än en misslyckad reform. Men framför allt förtjänar Sveriges unga bättre än en reform som gör företagen skitglada men kostar en förmögenhet och ger knappast resultat. Tänk vilka möjligheter man hade skapat om man hade använt pengarna som gått till sänkning av arbetsgivaravgiften till någonting vettigt.

Men Annie Lööf bryr sig inte. Hon fortsätter i godan ro försvara en reform experter dömt ut.

Det är verkligen inte att bry sig om Sveriges unga, Annie Lööf.

 

 

 

Zlatangate

För några dagar sedan intervjudades Sveriges lagkapten i fotboll, tillika storstjärnan Zlatan Ibrahimovic, i Expressen. Det var en på många sätt bisarr intervju följd med dels märkliga frågor och avsaknaden av egentliga frågor av kritisk karaktär. Det var mer intervju gjord av en supporter på sin stora idol. Problemet med intervjun var dock i första hand inte det, även om vissa gärna vill skylla på media för att försvara Zlatan. Hela problemet var hur han tog tillfället i akt att utrycka sig nedvärderande om damfotbollen. Låt mig ge er några exempel.

(detta apropå bilfadäsen med Anders Svensson på fotbollsgalan)

 

Det blev väl konstig fokusering kring det över huvudtaget?

– Ja, men det är konstig fokusering från dem som pratar om det, inte från förbundet som gjorde gesten. Gesten är fantastisk, men de som pratar om den är katastrof. Hur fan kan du jämföra en damprestation med en herrprestation individuellt?

Ja, det är ju två helt olika saker…

– Det är helt omöjligt! säger Ibrahimovic med bestämdhet.

– När jag kommer ut i Europa jämför de mig med Messi och Ronaldo. När jag kommer hem jämför de mig med en damspelare. Ska jag behöva skämmas för att vara en svensk fotbollsspelare?

Notera, till att börja med, hur ”journalisten” på något sätt vill lägga saker till rätta och snarare trösta Zlatan än att ställa följdfrågor. Sedan har vi en viktig del här. Han skäms. Här i Sverige blir han, enligt sig själv jämförd med en motsvarighet på damsidan. För honom är det hemskt och skamligt. Det är ett enkelt sätt att nedvärdera damfotbollen och det ser inte snyggt ut. Han verkar också vilja mena att Anders Svensson bör få en bil, men Therese Sjögren som på motsvarande sätt också gjort en massa landskamper, inte ska ha en. Här säger det något viktigt. Kvinnors prestationer är mindre värda eftersom de är så dåliga inom fotbollen. Det spelar alltså ingen roll om prestationen är densamma som Svenssons. Vi fortsätter:

Det är synd om Anders, för han har gjort det fantastiskt bra. Vem som kommer att slå hans rekord det vet jag inte, men vem pratar om det rekordet i dag? Ingen! Man snackar om att han ska leasa, hur mycket han ska skatta… Snälla, lägg ner! Herregud. Det går inte att jämföra. Hylla honom i stället för det här rekordet och för att han är en av de få spelare vi har som har kommit upp på den nivån. Det är bättre att vi är på den linjen än att vi sänker hela hans värde för att jämföra honom med damernas individuella prestationer. De kan få en cykel med min autograf så blir det bra, säger Ibrahimovic och poängterar att det är behandlingen av Anders Svensson som han vänder sig mot, inte sakfrågan.

Här är Zlatan givmild. Therese Sjögran kan få en cykel för besväret (!). Han har nu lagt till att han skämtade och att det var riktat mot media.

Problemet i hela den här soppan är givetvis inte Anders Svensson, det har nog ingen påstått. Hela problemet är Svenska fotbollsförbundets otroliga nedvärderande syn och klantighet när det kommer till att ge en bil till Svensson och blommor till Sjögran. Som om Sjögran, trots att nivån är en annan, inte har åstadkommit något (fast hon gjort samma sak) lika bra som hennes manliga motsvarighet.

Jag hade inga större förhoppningar på Zlatans syn när det gäller genus och jämställdhet. Han är en duktig spelare. För mig har det alltid stannat där. Men hans uttalande går inte att avfärdas som ett skämt, eller en mediavinkling. Han har uttryckt sig nedvärderande om damfotbollen. Nu kommer säkert många säga ”men han har ju rätt, de är värdelösa”. Poängen har aldrig varit det, eller att nivån är en annan. Vi måste lyfta ögonen. Fotbollen är mansdominerad. Den är fortsatt av och för män. Det har blivit bättre, men den är fortfarande exkluderande. Det är en spegling av samhället, där kvinnor alltjämt har en uppförsbacke på många sätt. Så ni som inte kan se det här ur ett fotbollsperspektiv, lyft ögonen och se det samhäelliga perspektivet. Det är problemet. Det Zlatan gör är att, i egenskap av landslagskapten, tala nedvärderande om dem som nu spelar och de tjejer som en dag vill bli fotbollsspelare. Han är, förutom rollen som lagkapten, en förebild. Det finns absout INGEN som helst anledning att tala om damfotbollen på det sättet medtanke på hur bortprioriterad den är eller kvinnors ställning överlag. Nu kommer folk invända att herrfotbollen drar in mer pengar.  Visst, så är det, men det är inte heller poängen. Poängen är att fotbollsvärlden, vilket på många sätt illustrerades av fadäsen på fotbollsgalan av Svenska fotbollsförbundet, att damfotbollen är bortprioriterad.

Men Zlatan har aldrig varit huvudproblemet. Det har och är förbundet. De har ingen som helst värdegrund, vilket går att se på hur de hanterat kaoset kring Albornoz och Gerndt. Inte heller, som sagt, när det gäller bilgrejen på fotbollsgalan. De kan inte nu heller få tummen ur och fördöma Zlatans uttalande. De vill, enligt sig själva, inte recensera spelares uttalande fast de säger sig ha en värdegrund. Svenska Spel däremot, förbundets huvudsponsor, var kritiska precis som damlandslagets förbundskapten. Det sistnämnda är i sig ironiskt, då hon  är anställd av just förbundet.

Det finns en än sorgligare aspekt av det här. Var är alla manliga proffesionella fotbollsspelare? Varför reagerar dem inte? Är det för att de inte vågar säga emot stora och ”mäktiga” Zlatan, eller för att de delar hans unkna och nedvärderande syn? Jag vet inte svaret, men jag tror det är en blandning. Den enda spelare som jag läst varit kritisk mot hans uttalande är Henrik Rydström, numera före detta spelare i Kalmar FF. Han är klok och förståndig. Annars i princip knäpptyst.

Jag är också rädd för att det handlar om en priviligerad bubbla. Zlatan har inte haft det lätt i sitt liv, men har ett j*vligt bra liv nu med sexsiffror på banken. Det spelar in. Han är priviligerad med svårighet att se utanför sin egen tunnel. Det är ett problem han delar med många. Eller för att citera Olof Lundh på Fotbollskanalen:

Deppigast är egentligen att Zlatan som så många gånger pratat om hur han med sin bakgrund behövt vara mycket bättre än andra för att bli accepterad. Hur tror han Pia Sundhage o Co har haft det på vägen? Han borde identifiera sig med dem, och inte sparka på dem.

På något sätt är det vad allt handlar om. Han trampar på dem. Det är fegt, oförsvarligt och onödigt.

Svensk fotboll har problem. Zlatan är en del av det problemet men knappast huvudproblemet. Problemet stavas ett förbund som får vem som helst att skämmas och som är fyllda med priviligierade män utan förmåga att se utanför sin bubbla, vilket leder till sådana här fadäser som bilgrejen så väl som incidenten med Gerndt och Albornoz. Varken Zlatan och förbundet är ensamma i sin syn, och det är nog det jävligaste av allt.

Om detta må vi prata om.

Nej, Emma har inte ”svikit”.

Höjdhopparen Emma Green- Tregaro valde för några dagar sedan att markera mot Rysslands nya och vidriga lagar mot homosexuella. Hon gjorde det genom att måla naglarna i regnbågsfärger. Det här fick direkt stort genomslag och de allra flesta i Sverige var snabba med att stödja henne. Personligen gillar jag när idrottsstjärnor tar bladet från mun. Antingen rent symboliskt, eller på andra sätt. Det brukar normalt sett vara ganska ont om den varan, men just den här gången när det gäller Ryssland, så har flera stycken markerat. Det är välkommet. Idag, däremot, är det krigsrubriker gentemot Emma om att hon ”svikit” eftersom hon idag hade röda naglar. Hon påstås alltså ha vikit ner sig efter påtryckningar. Jag vet inte om det stämmer, men jag tycker det är en rätt otacksam syn att ha, att hon nu har ”vikit ner sig”. Hon tog faktiskt ställning och hon fick dessutom stor genomslagskraft. Följdfrågan blir då vad mer ska hon göra för att på något sätt fullbordat sin aktion?  Varför ska allt ansvar, helt plötsligt, falla på henne? Hon är en av många friidrottsstjärnor och hon har gjort något som inte är vanligt. Hon har markerat och fått uppmärksamhet för det. Vad mer kan man begära? Man kan ju knappast begära att hon ska dra hela lasset själv, eller ”be” Putin avgå.

För det blir nämligen en smula bisarrt att först uppmärksamma och hylla att en idrottsstjärna tagit ställning för att sen tala om ”svek”.  Som om att Rysslands vidriga homofobi helt plötsligt kretsar kring en enda svensk stjärna bara för att hon var modig nog att säga ifrån.

Hur vore det om de som nu talar om ”Emmas svek” istället fokuserade och satte tryck på IOK som är helt handfallna när det kommer till mänskliga rättigheter som det de facto handlar om?  Eller åtminstone ge sig på någon som varit helt tyst i frågan?

Fast kanske framför allt kolla sig själva i spegeln först.

Utnyttja redan utsatta människor

Socialtjänstlagen är en rättighetslag.  Den vilar på den här fina grunden: ”Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas- ekonomiska och sociala trygghet,
– jämlikhet i levnadsvillkor,
– aktiva deltagande i samhällslivet”. Eller snarare, den gjorde. Det finns inte så mycket kvar att den en gång vackra lagtext, en lag som dels ger människor stöd och hjälp men också är sista utposten innan fattigdom (före detta socialbidrag, nu ekonomiskt bistånd) som människor får om de inte är kvalificerade för A-kassa och helt enkelt saknar annan försörjning. Att inneha ekonomiskt bistånd som det så fint heter är bland de mest förnedrade man kan inneha i dagens samhälle. Det är så mycket stigmatisering. Om det är kämpigt att vara arbetslös och sjuk, så är det här värre. Det här, om något, signalerar hur värdelös man är, vilken hjälp man behöver och hur man inte någonstans kan klara sig själv. Det är sista hjälpen, det sista steget innan ekonomisk utblottning. De som innehar biståndet är bland de mest sköra människorna vi har. Att vilja bistånd är inget en människa vill ha, inte någonstans. De här människorna som är i den här situationen är också människor. Ingen människa behöver, det lovar jag, tala om för dessa hur värdelösa dem är. Jag är övertygad att de innerst inne känner det helt. Det stoppar dock inte våra politiker att göra det här till en individproblematik, att det är ett par lata parasiter som går på bidrag. Folkpartiet Landskrona visade det genom sin så kallade ”Landskronamodell”, där de som vill ha socialbidrags ska tvingas arbeta för att få det. Inte längre är alltså socialbidrag en rättighet och socialtjänstlagen en rättighetslag, det är numer något som innehåller tvångsarbete – billig arbetskraft. De som vill ha socialbidrag ska alltså för att tala klarspråk, slavarbeta. Inte heller får de lön för detta, utan bara bidrag. Annars skulle man kunna tänka sig att de, precis som alla andra, ska få avtalsenlig lön och vipps så har de ett arbete istället. Men så är det inte tänkt. De ska utnyttjas för att det är människor som kan utnyttjas. De är ju ändå socialbidragstagare. Idag beslutade  riksdagen att göra det här till nationell lag. Socialbidragstagare ska tvångsarbeta för att överhuvudtaget få bidrag. Det som gör mig extra, extra ledsen är att Socialdemokraterna röstade för förslaget. Deras representant uttalade sig i princip om att alla åtgärder för att få människor i arbete är bra. Däremot är partiet fortsatt emot Fas 3, vilket är ironiskt sammanhanget, då detta blir en förlängning – ett slags Fas 4. Människor ska tvångsarbeta för att få ersättning. Det rör sig om slaveri. Det rör sig om att utnyttja redan sköra och utsatta människor. Att borgerligheten röstar för en sådan förändring må vara hänt. De har ju inte gjort någon hemlighet av att de föraktar utsatthet genom raserandet av A-kassan och sjukförsäkringen, men att Socialdemokraterna med sin gedigna historia nu väljer att bekämpa utsatta människor, istället för utsatthet är så sorgligt. Det gör mig faktiskt alldeles förskräckt.  De gör precis som borgerligheten människors utsatthet som något enkelt, ett individproblem, att det är individerna det är fel på – de måste straffas. Ännu mer. Som om livet som socialbidragstagare är glamoröst och inte redan fyllt med måsten och tvång. Och att det är okej att utnyttja redan extremt utsatta människor.

Vänsterpartiet var förövrigt det enda parti som röstade emot lagändringen.

Det finns numer en bred majoritet för att utnyttja människor. Inte vilka som helst heller, utan de allra sköraste i samhället. Bara Vänstern står i opposition. Socialdemokraterna ger grönt ljus.

Det är så jävla ledsamt.

Lästips: AB, 1, Utredarna

SVFF- pajasar

Låt oss för en stund bortse ifrån att Djurgården förlorade cupfinalen efter straffar och att man som djurgårdare mår jävligt dåligt just nu – och fokusera på det Svenska fotbollsförbundet. Jo, det var nämligen så här: Att vid IFK Göteborgs 1-0 mål, inprickat av Tobias Hysen så slängde IFK-supportrarna in en bengal på planen. Jo, ni hörde rätt, en bengal. Något som kan, i värsta fall leda till brand. Den släcktes visserligen snabbt och slängdes bara in vid själva målområdet, men ändå. Det leder ändå till några frågor: Hur ser SVFF på detta? Om vi nu tittar på det här, och tänker oss päron-incidenten som en bakgrund, där Djurgården tackvare ett inkastat päron per automatik förlorade med 3-0. Låt oss ha den i en åtanke. Hur ser då SVFF, med den domen i bakhuvudet på inkastade bengaler? Svaret verkar, föga förvånande (det är ändå SVFF vi pratar om) bli ingen åtgärd, att det är okej. 

Så, låt oss sammanfatta detta: Det är inte okej att slänga in päron på plan. Däremot verkar det vara helt i sin ordning att dels, till att börja med ta med sig bengaler in, och sen slänga in på planen. Päron är alltså farligare än brandfarliga bengaler.

Tänk på detta, kära fotbollssupportrar. Släng med fördel in bengaler, men ge fan i päronen – då riskerar ert lag att förlora matchen.

Sådana signaler vill förbundet sända.

Det blir allt svårare att ta dem på allvar.

En lek

Ska vi leka en lek? Den heter ”den som lyckas fördöma sexualbrottslingar mest vinner”. Namnet säger i sig det mesta om vad lekan handlar om. I går spelade Djurgården hemma på stadion mot Malmö. De lyckades, efter många om och men, vinna med 3-2. En minst sagt efterlängtad seger. Så vad har sexualbrottslingar med fotboll att göra, tänker ni? Albornoz, ytterback i Malmö är dömd för sexuellt utnyttjade av barn. Detta var, förstås, djurgårdsklacken inte sena med att reagera på. Så matchen igenom sjöng de nidramsor om honom och buade kraftfullt så fort han hade bollen. Efteråt var det en och annan MFF-spelare, till och med domaren som reagerade över detta, och tyckte att Djurgårdsspelarna skulle fördömt fansens agerande. Efter matchen bad dessutom Ingvar ”Putte” Carlsson om ursäkt till Albornoz personligen å Djurgårdens vägnar. Jag tycker att det skriks mycket skit på läktarna. Det finns ruttna normer där, och det kan förekomma sexism och rasism. Det här, däremot, att sjunga nidramsor om Albornoz förehavanden må vara lågt men får ändå ses av den mildare varianten. Om det dessutom är inom lagens ramar, finns det heller ingen anledning till att stoppa det (är det ens möjligt?). Djurgårdssfansen är knappast ensamma om att ha sjungit, bara en i mängden av supportrar. Sedan kan man tycka massa saker. Personligen skulle jag aldrig varit med och sjungit. Dels för att jag tycker det är tramsigt och för att Albornoz fått sitt straff av vår rättsstat, tycka vad man vill om den och för att det är fotboll det ska handla om. Den rättsstaten bygger ändå på att folk någon gång, i princip, ska komma ut i samhället igen. Jag stödjer den principen. Att Albornoz, däremot, så snabbt blev välkomnad tillbaka till Malmö tycker jag går att diskutera. Ett annat exempel är hustrumsisshandlaren Alexander Gerndt som förhållandevis snabbt efter domen var välkommen in i svenska landslaget. Båda dessa är förebilder för massa unga människor och kanske till och med framtida fotbollsspelare. Därför är det inte heller så enkelt att, bara sådär, välkomna de båda tillbaka till sin klubb/landslag. I detta har både Malmö och det svenska landslaget brustit, tycker jag.

Men för att återknyta till leken. Jag såg i djurgårdsforumet på svenska fans som normalt håller en förhållandevis låg nivå på alla sätt, störa sig på en artikel om publikens (som jag skrev ovan) nidramsor om Albornoz. Flera tolkade detta, så klart, som om att man ställde sig på ”pedofilens sida” (det är nog inte heller korrekt att kalla Albornoz pedofil, om vi nu ska vara helt ärliga). Det är en svart och vit världsbild ”antingen är du med eller mot oss”. Flera andra signaturer länkade till en delstat i USA (Ohio), där dömda pedofiler tvingas ha speciella registreringsskyltar, så omgivningen vet vad de gjort. Då är vi där igen. I så fall går vi ifrån vår syn på rättsstaten att man döms en gång, avtjänar sitt straff och är därför välkommen ut i samhället igen. En sådan skylt, en sådan markering skulle öka agget mot människor som en gång avtjänat sitt straff och fått komma ut. Det är en vanlig, ändock obehaglig företeelse att man låter sina känslor bli någon slags egen rättsstat. Det är förstås logiskt, men kan lätt gå över gränsen.  I förlängningen skulle Ohio-exemplet leda till att människor tog lagen i egna händer, och satte åt den dömda sexualbrottslingen för få gillar ju nämligen, i synnerhet sådana brottslingar. Och de skulle bli straffade IGEN, fast de redan avtjänat sitt straff. I USA, som i regel inte tror på att man någonsin kan avtjäna sitt straff och komma ut igen, är det här förstås inget märkligt. Men för oss andra, hoppas jag det är det. Att vara pedofil är dessutom ett sjukligt beteende, och tyder på att personen i fråga är svårt psykiskt sjuk. För det har vi ju vård. Eller ja, sådant tror vi på i Sverige tillsammans med att hårdare straff inte gör att brottsligheten minskar.

Vårt rättssystem är inte perfekt, långt i från. Jag är däremot tacksam att den inte, som en del andra vill göra, leker leken ”den som lyckas fördöma sexualbrottslingar mest vinner”. Som om människor, de allra flesta, inte tycker att sexualbrott är vidrigt och sjukligt och det avgörs av hur man ser på straffskalan….