”Ta människors oro på allvar”

Igår avgjordes det danska valet. Det högerpopulistiska och främlingsfientliga Danske Folkepartiet (DF) blev valets stora vinnare och blev det största borgerliga partiet och även landets näst största parti. Det blåa blocket vann valet med 90 mandat (90 krävs för majoritet) och 89 för det röda.

Det är svårt att bortse från DF:s stora valframgångar och vad den beror på. Givetvis är det svårt att veta och det finns inget givet svar. Men det är svårt att låtsas om, eller ens undvika att påpeka, hur samtliga partier och de två stora Venstre (som Moderaterna i Sverige) och danska Socialdemokraterna tävlade om vem som kunde vara vidrigast mot människor på flykt. Venstres partiledare, Lars Lökke Rasmussen, anklagade exempelvis i en av debatterna statsminister Helle Thorning Schmidt för att Danmark enligt någon lista blivit mer attraktivt att komma till för människor på flykt till skillnad från föregående mandatperiod. Så var debatten.

De danska Socialdemokraterna satte tidigt fokus på frågan om invandring, och lanserade för någon månad sen kampanjen ”Kommer du till Danmark ska du arbeta” som om de som kommer hit är lata uslingar och deras kampanjslogan på slutet var: ”Det Danmark du känner” för att med viss underton påpeka att Danmark inte ska ta emot så mycket människor och ställa hårdare krav. En tweet från en politiker från Enhedslisten, ett vänsterparti, sammanfattade det rätt bra: Medan Lars Lökke Rasmussen och Helle Thorning Schmidt tävlade om vem som kunde vara hårdast mot flyktningar gick Kristian Thulesen Dahl (DF:s partiledare, min anmärkning) och röstade.

För det är ju så. Beskriv människor på flykt som ett problem för att på sätt ”ta människors oro på allvar” är det inte konstigt att folk väljer originalet. Folk är inte dummare än att originalet trots allt är populärare än kopian. Annamma det främlingsfientliga partiets problemformulering och du ska se att de växer ännu mer. Kanske är det inte huvudorsaken till att partiet växt i det här valet, men det är nog omöjligt när man i det längre perspektivet ska analysera deras framgångar, att inte ha det i åtanke.

På samma ämne läste jag för ett tag sen Anne-Mari Lindgren som skrev i Aktuellt i politiken (AIP) om att vår motsvarighet, SD, växer och att vi måste ta deras oro på allvar. Att tiga löser inte problemet, menar hon. Den här texten blir på något sätt relevant igen. Hon avslutar texten så här:

Radikal islamism ÄR ett problem. Det hotande sammanbrottet inom asylmottagningen likaså. De negativa effekterna av fri rörlighet och arbetskraftsinvandring inom vissa branscher är högst reella. Och så vidare. Det går inte att lösa de problemen, eller andra i samma kategori, på en dag.Men det går att visa en klar vilja att ta i dem, och sätta igång arbetet med att göra det. Och en sådan vilja, och en sådan handlingsinriktning, blir också ett botemedel mot den oro som problemen skapat.

 För här har vi ett aktuellt val. Två partier, tycker nog de själva (Venstre och S) tog människors oro på allvar och föreslog det ena hårda förslaget än det andra när det gäller människors rätt att komma till Danmark. Venstre backade i valet och förlorade väljare, framför allt till DF. Socialdemokraterna gick framåt och gjorde ett kanonval och kan säkert ha vunnit tillbaka några gamla S-väljare från Danske Folkeparti. Men den stora frågan, hur gick det för DF? Den uppmärksamma läsaren har redan läst sig till det. De blev Danmarks näst största parti och fick drygt 21 procent av rösterna.

Är det så här Anne-Marie Lindgren tycker vi i Sverige ska börja ta väljarnas oro, de som röstar på SD, på allvar? Det verkar, om vi ska vara ärliga, en usel utgångspunkt. Jag vet inte. Av nyfikenhet undrar jag vad som syftas. Finns några lyckade exempel?

Det är möjligt att vi i Sverige inte gjort allt rätt när det kommer till hanteringen av Sverigedemokraterna. Inte heller finns det något quick fix men till skillnad från Danmark har vi på många sätt INTE anpassat oss till deras politik eller retorik. Det är min övertygelse att det varit någonting bra.

Och det går förstås att ”ta människors oro på allvar” utan att tappa anständigheten. Kanske är det en svår balansgång men det går. Det bygger ofta på förslag på fler i arbete, att vara benhård för alla människors lika värde och effektivare asylmottagande (tvinga alla kommuner att ta emot), vilket regeringen nu vill göra. Inte är väl det att blunda för utmaningarna även om mycket kan bli bättre.

Att ”ta människors oro” på allvar kan aldrig bli en förevändning, som i Danmark, att ta varje försök att ge sig på människor som flyr från ett helvete. Det är dessutom ett effektivt sätt att få ett starkare populistparti.

Vi borde nog till att börja med försöka få en diskussion vad deras oro ska utmynna i för politik. Det är nämligen grundläggande för att mota sådana här mörka krafter.

DÖ eller vad är alternativet?

Det finns goda skäl för att vara emot Decemberöverenskommelsen (DÖ). Min utgångspunkt har alltid varit att det är en onödig teknalitet som skulle kunna lösas om man bara över blockgränserna släppte valförlusten och började förhandla. Statsminister Stefan Löfven (S) bjöd länge in till det men alliansen avfärdade det. Samtidigt är det lätt att förstå hur konstigt det blir för ett block att inte rösta på sin egne budget. Riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) kunde aldrig förlika sig med det och var idag en av två moderater som röstade på alliansens budget medan övriga lade ner sina röster.

Det säger sig själv att det blir konstigt att som politiker göra det. Frågan är dock vad alternativet är och det är alltid där alla som är emot DÖ kommer till korta. Mitt alternativ har alltid varit: Bryt upp blockpolitiken och börja förhandla. Med stor sannolikhet kommer undertecknad hata politiken som blir av det men det är ett alternativ. Ett annat är extraval, det som blev inställt och det sista, att släppa in rasisterna i värmen.

Vad jag förstått är det där Finn Bengtsson hamnar och då blir framtida diskussion rätt meningslös. DÖ skapades just för att ingen ville samarbeta med rasisterna, delar av alliansen var inte villig att bryta blockpolitiken och för att de inte ska kunna kapa någon mer budgetprocess.  Finn Bengtsson har vad jag vet inte börjat flörta med Miljöpartiet på egen hand eller begärt att hans parti ska regera med Socialdemokraterna. Alternativt att någon av de borgerliga småpartierna, vilket vore politiskt självmord som moderat, ska börja samarbeta med Stefan Löfven.

DÖ är också ett sätt att hålla ihop alliansen och blockpolitiken för Moderaternas del. De är måna om det och det är för dem enda chansen att få tillbaka regeringsmakten. Då gjorde de bedömningen att det faktiskt är värt att offra sig i budgetprocessen.

Att många, däribland Finns Bengtsson, inte delat den bedömningen må vara hänt och det är som nämnts förståeligt. Men om deras enda alternativ är att samarbeta med rasisterna har de ju faktiskt missförstått allting.

Var gärna emot DÖ. Men förr eller senare får de nog se till att komma med ett realistiskt alternativ.

Var tacksam – Annars kanske stödet för rasisterna ökar

Inför nationaldagen skrev Somar Al Naher på Aftonbladets ledarsida hennes upplevelser om att komma hit från ett annat land och en utdragen asylprocess. Hon landade någonstans i att en ursäkt vore lämpligare än en ceremoni. Det ledde till en bisarr och på många sätt motbjudande hatstorm mot henne. Dårhögern och rasisterna gick i gemensam kraft ut och ville ha ut henne ur landet å ena sidan, samtidigt ville de att hon skulle vara tacksam och tyckte hon krävde en ursäkt. Till och med vice talmannen, Tobias Billström som visserligen inte är känd för att vara anständig gav sig in i det, och tyckte att hon borde vara tacksam.

Men ingenstans i texten står det något om att hon krävt en ursäkt. Fast det har inte spelat någon roll. Det borde finnas även sakliga invändningar mot texten. Tyvärr har ingen kritik hittills mot texten varit av sådant slag. Men en kritik som fäste min uppmärksamhet var människor som skrev hur hennes åsikter ökade stödet hos rasisterna och någonstans springer deras ärende.

Det är en intressant tanke. För här har alltså någon som flytt för sitt liv till ett nytt land skrivit en kontroversiell text där hon kritiserat sitt nya land, och deras asylprocess. Hennes upplevelser alltså. Nu blir det alltså den personens ansvar att ett parti som ifrågasätter hennes existens, ökar.

I förlängningen blir det alltså så att nya svenskar som kommer hit ska passa sig och kanske inte tycka och tänka så förbannat mycket. De kan ju gynna ett rasistparti som vill ha bort dem ur landet.

Daniel Swedin, ledarskribent på Aftonbladet, formulerade det allra bäst.

Vart vi hamnar är att människor får komma hit men ha helst inga egna åsikter, eller i alla fall inga som kan väcka debatt.

Och var bara tacksam.

Det blir ett effektivt sätt att för all framtid exkludera människor från andra länder och alltid få dem att känna ett mindervärde.

Stefan Löfven tar inte skolan på allvar

På Socialdemokraternas partikongress förra helgen började statsminister Stefan Löfven prata om hur föräldrar och elever nu minsann borde sluta hålla på med spel och Netflix och koncentrera sig på skolan. Det är givetvis ingen som motsäger sig att barnen har ett ansvar för sin skolgång tillsammans med föräldrarna. Men det som blir märkligt är fokuseringen. Skolresultaten sjunker. Helt plötsligt börjar Löfven peka med pekpinnar mot föräldrarna och barnen. Att skolan är ett individproblem.

Vad kommer det här ifrån? Ska man tolka det här som någon ny ”vet hut-linje” för att det numera går trögt i  opinionen? Det är annars något som Folkpartiet ägnat sig åt och delvis även Moderaterna, inte ett progressivt parti som Socialdemokraterna ska hålla på med.

Tyvärr slutade det inte där. I dagens lördagsintervju hos Sveriges Radio lanserade Stefan Löfven en gammal folkpartistisk hjärtefråga, förbjuda mobiltelefoner i klassrummen. Lärarförbundet avfärdade med all rätt förslaget som detaljstyrning och att det här faktiskt inte är ett stort problem, utan att lärare ofta kan lösa det på de respektive skolorna. Det stoppade dock inte Löfven som står fast vid sitt förslag.

De svenska skolresultaten sjunker som en sten. Vi har en alltmer ojämlik och segregerad skola. Det är allvarligt och kräver handlingskraft.

Men vi kommer inte åt ojämlikheten och sjunkande skolresultat genom prat om att föräldrar och elever borde skärpa sig, och utspel om mobilförbud.

En socialdemokratisk partiledare, tillika statsminister borde veta bättre.

Därför kommer Bernie Sanders presidentvalskampanj fokusera på ekonomin.

Den som vill att Bernie Sanders kommer prata brett och mycket om migrationsreform i sin presidentkampanj eller hur afroamerikaner konsekvent missgynnas i det amerikanska samhället kommer bli besvikna. Det kommer han inte att göra. För honom är den ekonomiska frågan överordnad allting annat. Eller som hans rådgivare sa nyligen, Sanders tycker klimatförändringarna, kampanjreform och ojämlikhet är de viktigaste frågorna.

Medan Martin O’Malley försöker hitta öppningar att på riktigt komma åt storfavoriten Hillary Clinton genom att bland annat prata om hur hans politik som guvernör hjälpt latinamerikaner, kommer Sanders fortsätta med de ekonomiska frågorna. Det finns ett väldigt bra skäl till det. Han tror på det, han har ägnat 30 år av sitt liv åt det och tror det är enda vägen till att faktiskt få vänstern (Demokraterna) att vinna tillbaka de vita väljarna.

Det finns en väldigt välgjord och grundligt gjord intervju med Bernie Sanders, kanske den bästa som gjort, där man får en riktig inblick i hur Sanders tänker av Simon Van Zuylen-Wood National Journal i juni förra året.

Hela intervjun bör läsas men det här stycket sammanfattar väl Bernie Sanders inställning:

 Of course, Sanders supports gay marriage and abortion rights; he just puts far less emphasis on those questions than he does on economics. ”He has an overarching view that transcends our racial and gender differences,” says Tom Hayden, the Students for a Democratic Society hero and former California legislator. ”It’s the older view of the socialists who thought class issues could unite all. To ask him to drop that is asking him to change his identity.”

Som också nämns i artikeln är Sanders givetvis för migrationsreform och även kriminalreform som, enligt honom, sätter alldeles för många människor som inte begått våldsbrott i fängelse.  Men hans fokus kommer inte lägga där. För att förstå Sanders strategi ur ett svenskt perspektiv. Ta exempelvis svenska socialdemokraterna. Om de konstant pratar om höjd A-kassa och höjd sjukförsäkring som alla vet att de är för, kommer medelklassen skrämmas bort på i alla fall kort sikt. De bryr sig inte om det där.

Det är mycket möjligt, kanske till och med sannolikt, att han kommer lida för det bland både afroamerikanska och latinamerikanska väljare som numera är en avgörande del av Demokraternas väljarbas. I hans officiella tal för att dra igång sin kampanj berörde han inte ens någon av frågorna som bekymrar de här väljargrupperna. De är på många sätt en utsatt grupp och kan känna sig negligerade om inte kandidater, framför allt demokratiska sådana, pratar om deras frågor och det är omöjligt (ännu mer, som det är nu) att han blir partiets presidentkandidat utan deras stöd. Dessutom är det många av dem som inte heller röstar, vilket kan öka sannolikheten att de stannar hemma om nu Sanders mot förmodan blir partiets kandidat. Men samtidigt kan han med det här locka tillbaka vita arbetarklassväljare till Demokraterna som resonerar att okej, Sanders kanske är för abort och såna saker, men han står på min sida.

Men Bernie Sanders avgörande mål är att få väljare att förstå hur allting handlar om ekonomiska frågor och den ökade ojämlikheten, både för vita arbetarklassen så väl som för afroamerikaner och latinamerikaner. Och att lösningen är en annan ekonomisk politik. Att dessutom Republikanerna lurat de vita väljarna.

Om ni någon gång undrar varför Bernie Sanders låter så enformig är det inte för att han inte begriper de andra frågorna, eller ens tycker de är mindre viktiga, utan för att hans fasta övertygelse om att allting handlar om ekonomin och att man på det sättet kan vinna tillbaka den vita arbetarklassen.

Det går inte att bedöma svikna vallöften efter knappt ett år i regeringsställning

I september vann de rödgröna valet. Eller vann och vann, de blev största block med nästan 44 procent av rösterna och fick därför chansen att bilda regering. Allt frid och fröjd så långt. Stefan Löfven, den då tillträdande statsministern, var mån om att samtala med de borgerliga partierna om ett eventuellt samarbete, men de tvärvägrade. Sedan kom budgetarbetet och den kommande, framlagda budgeten. Sverigedemokraterna, med den vågmästarroll de har, öppnade för att fälla den rödgröna regeringens budget och rösta på alliansens framlagda istället. Få trodde de skulle frångå praxis och göra realitet av sitt hot.

Men SD fällde regeringens budget. Stefan Löfven fortsatte föra samtal med de borgerliga men de vägrade och han utlyste sedermera ett extraval. Då blev det fart på alliansen och i slutet på december presenterades Decemberöverenskommelsen (DÖ) där riktlinjer hur en minioritetsregering skulle kunna få igenom sin budget lades fram. Extravalet blåstes av och Stefan Löfven kunde fortsätta regera, om än på någon annans budget tills vidare.

En rätt kaotisk tid, med andra ord. Men nu är allt frid och fröjd. De rödgröna har lagt fram sin vårändringsbudget. Men redan nu när den rödgröna regeringen inte ens suttit vid makten i ett år, kommer anklagelser om svikna vallöften. Bland andra Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet slår på stort. Sydsvenskan menar att Stefan Löfven riskerar svekdebatt och GP kopplar fallande resultat i opinionen till svikna vallöften.

Politik är en förtroendebransch. Stefan Löfvens regering precis som vilken som helst, ska ställas till svars för de vallöften de infriat och vilka de misslyckats med. Men att media redan nu talar om svikna vallöften är oseriöst. Det är förstås en sak att oppositionen gör det, som sedan valförlusten, haft svårt att hitta sin roll. Konstigt vore det annars om de inte tog varje chans.

Det är dock både orimligt och oseriöst att bedöma en regerings infriande vallöfte efter ynka åtta månader i regeringsställning. Vad man däremot kan ha synpunkter på är prioriteringarna. Borde Socialdemokraterna redan nu haft med något mer vallöfte i budgeten som nu läggs fram? Kanske. Är budgeten för defensiv? Det går också att diskutera.

Dessutom är det en koalitionsregering Socialdemokraterna leder. Både Socialdemokraterna, trott eller ej, och Miljöpartiet måste göra uppoffringar. Även Vänsterpartiet måste se till att bli nöjda, då de är en del av budgetarbetet. Det är så det ser ut. Fråga allianspartierna 2006-2014.

Kompromisser är svåra. Väljarna riskerar att bli missnöjda över vallöften som inte blivit infriade. Möjligt finns det anledning för dem att bli det ju närmare vi kommer valet 2018. Men det är en diskussion där och då.

Om två år, kanske tre år, vet vi mer utförligt vilka vallöften den rödgröna regeringen och Socialdemokraterna ”svikit”. Då har också regeringen haft chansen att lägga fram några fler budgetförslag.

Det vet vi inte nu.

Sluta bedöm svikna vallöften utifrån en enda budget en ny regering lagt fram.

Moderaterna vill att färre tar sig till Sverige

Idag presenterade Moderaterna några förslag för en ny migrationspolitik. Bland dem återfanns det nygamla förslaget med tillfälliga uppehållstillstånd. Ett förslag Folkpartiet, Kristdemokraterna och även Sverigedemokraterna haft en längre tid. I korthet innebär det att de som beviljat uppehållstillstånd har tre år på sig att komma i arbete och/eller om skyddsbehovet kvarstår kan de få permanent annars måste de lämna landet.

Vid första anblick kanske det låter rimligt. Hårdare krav går trots allt kortsiktigt hem för att locka tillbaka gamla moderata väljare. Dessutom är det en no brainer att de som kommer hit givetvis ska komma i arbete så snabbt som möjligt. Moderaterna själva säger att det här ökar drivkraften för de nyanlända att komma i arbete. Som om dessa utsatta människor är för lata.

Problemet är att det finns få studier som visar att det här skulle underlätta integrationen. Migrationsverket har exempelvis avfärdat förslaget och Anna Kinberg Batras företrädare, Fredrik Reinfeldt, har sagt att det tror vi inte på i Sverige. Snarare att människor i lugn och ro ska kunna komma tillrätta i landet.

Men det finns en mer omfattande idé med det här förslaget. Det ska på lång sikt göra att färre söker sig hit. Det säger sig självt. Tillfälligt uppehållstillstånd och efter den tiden kan man bli utslängd. Så kan Sverige bli mindre attraktivt för människor på flykt.

Det här talar givetvis inte Moderaterna högt om, eller överhuvudtaget nämner. Inte heller gör Folkpartiet och Kristdemokraterna det. Det är förståeligt för det kan uppfattas som kallt i en alltmer orolig omvärld. Det enda parti som är öppna med att de vill att färre ska ta sig till Sverige är Sverigedemokraterna.

Nu får de alltså sällskap. Det här gör givetvis inte Moderaterna eller övriga partier till rasister som Sverigedemokraterna.

Men om man vill att färre ska ta sig till Sverige vilket blir konsekvenserna på sikt, bör man faktiskt vara ärlig med det.