Iowa blir Bernie Sanders viktigaste test

I januari nästa år hålls det första primärvalet i den första delstaten. Precis som vanligt är det delstaten Iowa som är först ut följt av New Hampshire. Först då får vi egentligen svaret på frågorna många ställer oss: Hur långt kan Bernie Sanders kampanj räcka? Är den att räkna med? Kan någon demokrat utmana Hillary Clinton på allvar? De båda delstaterna är ett viktigt test eftersom det ger en god fingervisning vilken grund en kandidats kampanj lagt för framtiden. Det handlar såldes i värsta fall om en kampanjs fortsatta existens. Ett dåligt resultat som oftast innebär att man är hopplöst efter vinnaren och inte ens är med och tävlar om delstaten, ger dessvärre indikationer inför fortsättningen. Det ger signaler till väljare och de som pumpar in pengar: Hen håller inte. Eller, hen håller.

Bernie Sanders, en av Clintons utmanare, har på senaste tiden fått allt mer medvind. I så väl Iowa och New Hampshire kryper han närmare Clinton enligt färska opinionsmätningar. Detta medan en annan utmanare, Martin O’Malley, är hopplöst långt efter. Mätningar är en sak och med ett halvår kvar till själva valet ska de tas med en extra nypa salt, men det faktum att O’Malley är hopplöst efter borde bekymra hans kampanj. Sanders och han slåss nämligen delvis om samma väljare. De lite mer progressiva som inte litar på Hillary Clinton. Som det ser ut nu lutar det åt att de valt Sanders framför O’Malley och med det också Clintons främsta utmanare.

Självklart vinner man inte partiets presidentkandidatur genom att vinna eller förlora Iowa och New Hampshire. Det är helt i sin ordning att förlora båda delstaterna. Vad som är viktigt är snarare hur bra man hängt med. Ett resultat på några ynka procent riskerar bli en kampanjs död exempelvis.

I valet 2008, när Barack Obama utmanade den stora favoriten Hillary Clinton, satsade hans kampanj allt på Iowa och vann delstaten med betryggande marginal. Allt för att någonstans ha en chans inför fortsättningen och bli tagen på allvar.

I värsta fall, eller snarare den/de av Demokraternas kandidater som hamnar hopplöst efter i de två delstaterna, tvingas kanske avsluta sin kampanj.

Den som frågar sig hur långt Bernie Sanders kan räcka eller den som föredrar Martin O’Malley kan givetvis fram till valet se indikationer i form av utspel och enskilda mätningar. Men först i början på januari, i Iowa, kommer det definitiva svaret.

Då får vi också en första inblick i hur stark Hillary Clintons kampanj är.

Hillary Clinton och hennes komplicerade väg till att alla ska ha rätt att gifta sig

År 2004 var Hillary Clinton demokratisk senator från New York. Från talarstolen deklarerade hon att äktenskapet är något heligt och ska vara mellan en man och en kvinna. Det var en vanlig åsikt bland så väl demokrater som republikaner under den här tiden. I dag, den 26 juni 2015, gjorde Amerikanska Högsta Domstolen det till en rättighet i alla 50 delstater för människor av samma kön att gifta sig med varandra. Precis som många andra applåderade den numera demokratiska presidentkandidaten Hillary Clinton beslutet.

USA har förändrats sedan 2004. Det har också människors åsikter. I delstater som New York och Maryland fick alla rätt att gifta sig 2011 respektive 2012 tack vara demokratiska guvernörer. Inför presidentvalet 2012 gick både president Barack Obama och vicepresident Joe Biden ut och ställde sig bakom allas rätt att gifta sig.

Men det var inte förrän 2013 Hillary Clinton tog steget och sa att äktenskap bör vara en rättighet för alla. 2008, i hennes första försök att bli president, var hon emot att alla skulle kunna gifta sig. Där och då var frågan inte heller speciellt stor och få demokratiska presidentkandidater (om ens någon) tyckte att även homosexuella skulle ha rätt att gifta sig.

Varför det tog sådan tid för henne vet bara hon själv. Givetvis tror ingen att hon, till skillnad från många republikaner som är emot samkönade äktenskap, att hon är och var en storskalig homofob innan hon ställde sig bakom äktenskap för alla. Den cyniska kan påpeka att hon tog den enkla vägen ut och ändrade sig när opinionen också svängde. Men det är spekulationer.

Däremot kommer man inte ifrån det faktum att hon för relativt kort tid sedan bytte fot. Just efter HD:s beslut fick jag ett mail från hennes kampanj där hon gladeligen sa att det här var en fantastisk dag, och gör USA till ett bättre land. Dessutom hade kampanjen gjort fin grafik om hur det är tillåtet i samtliga delstater nu.

Hon tycker säkert det idag. Men det tog längre tid än för många andra och det kan inte en massa positiva mail eller fin grafik från hennes kampanj ändra på.

När folk jublar över att alla människor är lika värde och rätt att gifta sig är lagligt och en rättighet för alla, är det inte konstigt om vissa senare påpekar att hon i mångt och mycket var en åskådare snarare än en förkämpe för att även människor av samma kön ska kunna gifta sig med varandra.

Mycket symbolism – mindre konkreta åtgärder

Idag presenterade regeringen en strategi för de EU-migranter som tigger på våra gator. Det är flera åtgärder som nu ska vidtas. Många av dem är, tyvärr, mest symbolpolitik. Det finns dock en del bra saker, framför allt att vi ska samarbeta med deras hemländer. Man får bara hoppas att det i det ingår påtryckningar. För det är ju så att de länder det rör sig om, Bulgarien och Rumänien, har behandlat sina medborgare vidrigt i massor av år. Att tro att man bara kan le lite och samarbeta dem för att lösa problemet, är man mer än lovligt naiv. Dessutom ska nu polisen äntligen prioritera de hatbrott och det hat som EU-migranterna allt mer utsätts för, vilket verkligen är på tiden.

Sedan blir tyvärr åtgärdspaketet mer problematiskt. Det ska exempelvis bli lättare att avhysa EU-migranter för markägarna. Dels för att de bor olovligt på någon annans mark men också för att vi inte vill ha kåkstäder som växer fram. I grunden är det rimligt. Givetvis är det inte önskvärt med människor som bor i en parallell verklighet i kåkstäder och ovärdigt ett så riktigt land som Sverige. Däremot framgår det inte var det är meningen att de ska ta vägen. Ingenstans konkretiseras det. Det är lätt att glömma bort hur dessa människor är extremt utsatta och diskriminerande och det är knappast så att de har speciellt många valalternativ.

Det är inte anständigt att avhysa människor utan en plan var de ska vägen härnäst. Det enda justitieminister Morgan Johansson (S) fick ur sig var att det är ett kommunalt ansvar och så är det ju. Men de behöver förstås stöd och hjälp i det arbetet. Eller är idén att de ska få en bussbiljett hem och vi ska frångå den fria rörligheten? I så fall bör man talar ur skägget. Inte heller talas det om vilka RÄTTIGHETER de faktiskt har som EU-medborgare. Det glöms bort när man måste förstärka bilden av dem som ett problem.

Regeringen föreslår även hårdare tag mot exploatering av utsatta människor som kommer hit. Dessvärre är inte heller det här speciellt konkret och man undrar vad de egentligen menar? Åsyftas stora ligor som absolut förekommer men där det faktiskt, vilket vi vet från både polis och andra, är extremt ovanligt? I så fall landar vi i det gamla klassiska. De som kommer hit är ofta familjer som organiserar sig. Det är dessutom redan idag brottsligt med människohandel och ocker.

Tyvärr blir det mycket symbolism. En känsla av att man tar tag i problemet utan att egentligen bli konkret någonstans mer än, ironiskt nog, att det ska bli lättare att avhysa extremt utsatta människor. Men givetvis tycker vissa att det är ett steg framåt. Exempelvis inkompetenta Beatrice Ask (M) och Sverigedemokraterna som båda varit skickliga att hetsa mot dessa människor ett tag.

Någonstans är det bara att beklaga att regeringen delvis landar i samma slutsats. Tiggarna ska bort men vi vet inte var de ska ta vägen.

Det är ledsamt att en progressiv regering på fullaste allvar tacklar ett problem på det sättet.

”Ta människors oro på allvar”

Igår avgjordes det danska valet. Det högerpopulistiska och främlingsfientliga Danske Folkepartiet (DF) blev valets stora vinnare och blev det största borgerliga partiet och även landets näst största parti. Det blåa blocket vann valet med 90 mandat (90 krävs för majoritet) och 89 för det röda.

Det är svårt att bortse från DF:s stora valframgångar och vad den beror på. Givetvis är det svårt att veta och det finns inget givet svar. Men det är svårt att låtsas om, eller ens undvika att påpeka, hur samtliga partier och de två stora Venstre (som Moderaterna i Sverige) och danska Socialdemokraterna tävlade om vem som kunde vara vidrigast mot människor på flykt. Venstres partiledare, Lars Lökke Rasmussen, anklagade exempelvis i en av debatterna statsminister Helle Thorning Schmidt för att Danmark enligt någon lista blivit mer attraktivt att komma till för människor på flykt till skillnad från föregående mandatperiod. Så var debatten.

De danska Socialdemokraterna satte tidigt fokus på frågan om invandring, och lanserade för någon månad sen kampanjen ”Kommer du till Danmark ska du arbeta” som om de som kommer hit är lata uslingar och deras kampanjslogan på slutet var: ”Det Danmark du känner” för att med viss underton påpeka att Danmark inte ska ta emot så mycket människor och ställa hårdare krav. En tweet från en politiker från Enhedslisten, ett vänsterparti, sammanfattade det rätt bra: Medan Lars Lökke Rasmussen och Helle Thorning Schmidt tävlade om vem som kunde vara hårdast mot flyktningar gick Kristian Thulesen Dahl (DF:s partiledare, min anmärkning) och röstade.

För det är ju så. Beskriv människor på flykt som ett problem för att på sätt ”ta människors oro på allvar” är det inte konstigt att folk väljer originalet. Folk är inte dummare än att originalet trots allt är populärare än kopian. Annamma det främlingsfientliga partiets problemformulering och du ska se att de växer ännu mer. Kanske är det inte huvudorsaken till att partiet växt i det här valet, men det är nog omöjligt när man i det längre perspektivet ska analysera deras framgångar, att inte ha det i åtanke.

På samma ämne läste jag för ett tag sen Anne-Mari Lindgren som skrev i Aktuellt i politiken (AIP) om att vår motsvarighet, SD, växer och att vi måste ta deras oro på allvar. Att tiga löser inte problemet, menar hon. Den här texten blir på något sätt relevant igen. Hon avslutar texten så här:

Radikal islamism ÄR ett problem. Det hotande sammanbrottet inom asylmottagningen likaså. De negativa effekterna av fri rörlighet och arbetskraftsinvandring inom vissa branscher är högst reella. Och så vidare. Det går inte att lösa de problemen, eller andra i samma kategori, på en dag.Men det går att visa en klar vilja att ta i dem, och sätta igång arbetet med att göra det. Och en sådan vilja, och en sådan handlingsinriktning, blir också ett botemedel mot den oro som problemen skapat.

 För här har vi ett aktuellt val. Två partier, tycker nog de själva (Venstre och S) tog människors oro på allvar och föreslog det ena hårda förslaget än det andra när det gäller människors rätt att komma till Danmark. Venstre backade i valet och förlorade väljare, framför allt till DF. Socialdemokraterna gick framåt och gjorde ett kanonval och kan säkert ha vunnit tillbaka några gamla S-väljare från Danske Folkeparti. Men den stora frågan, hur gick det för DF? Den uppmärksamma läsaren har redan läst sig till det. De blev Danmarks näst största parti och fick drygt 21 procent av rösterna.

Är det så här Anne-Marie Lindgren tycker vi i Sverige ska börja ta väljarnas oro, de som röstar på SD, på allvar? Det verkar, om vi ska vara ärliga, en usel utgångspunkt. Jag vet inte. Av nyfikenhet undrar jag vad som syftas. Finns några lyckade exempel?

Det är möjligt att vi i Sverige inte gjort allt rätt när det kommer till hanteringen av Sverigedemokraterna. Inte heller finns det något quick fix men till skillnad från Danmark har vi på många sätt INTE anpassat oss till deras politik eller retorik. Det är min övertygelse att det varit någonting bra.

Och det går förstås att ”ta människors oro på allvar” utan att tappa anständigheten. Kanske är det en svår balansgång men det går. Det bygger ofta på förslag på fler i arbete, att vara benhård för alla människors lika värde och effektivare asylmottagande (tvinga alla kommuner att ta emot), vilket regeringen nu vill göra. Inte är väl det att blunda för utmaningarna även om mycket kan bli bättre.

Att ”ta människors oro” på allvar kan aldrig bli en förevändning, som i Danmark, att ta varje försök att ge sig på människor som flyr från ett helvete. Det är dessutom ett effektivt sätt att få ett starkare populistparti.

Vi borde nog till att börja med försöka få en diskussion vad deras oro ska utmynna i för politik. Det är nämligen grundläggande för att mota sådana här mörka krafter.

DÖ eller vad är alternativet?

Det finns goda skäl för att vara emot Decemberöverenskommelsen (DÖ). Min utgångspunkt har alltid varit att det är en onödig teknalitet som skulle kunna lösas om man bara över blockgränserna släppte valförlusten och började förhandla. Statsminister Stefan Löfven (S) bjöd länge in till det men alliansen avfärdade det. Samtidigt är det lätt att förstå hur konstigt det blir för ett block att inte rösta på sin egne budget. Riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) kunde aldrig förlika sig med det och var idag en av två moderater som röstade på alliansens budget medan övriga lade ner sina röster.

Det säger sig själv att det blir konstigt att som politiker göra det. Frågan är dock vad alternativet är och det är alltid där alla som är emot DÖ kommer till korta. Mitt alternativ har alltid varit: Bryt upp blockpolitiken och börja förhandla. Med stor sannolikhet kommer undertecknad hata politiken som blir av det men det är ett alternativ. Ett annat är extraval, det som blev inställt och det sista, att släppa in rasisterna i värmen.

Vad jag förstått är det där Finn Bengtsson hamnar och då blir framtida diskussion rätt meningslös. DÖ skapades just för att ingen ville samarbeta med rasisterna, delar av alliansen var inte villig att bryta blockpolitiken och för att de inte ska kunna kapa någon mer budgetprocess.  Finn Bengtsson har vad jag vet inte börjat flörta med Miljöpartiet på egen hand eller begärt att hans parti ska regera med Socialdemokraterna. Alternativt att någon av de borgerliga småpartierna, vilket vore politiskt självmord som moderat, ska börja samarbeta med Stefan Löfven.

DÖ är också ett sätt att hålla ihop alliansen och blockpolitiken för Moderaternas del. De är måna om det och det är för dem enda chansen att få tillbaka regeringsmakten. Då gjorde de bedömningen att det faktiskt är värt att offra sig i budgetprocessen.

Att många, däribland Finns Bengtsson, inte delat den bedömningen må vara hänt och det är som nämnts förståeligt. Men om deras enda alternativ är att samarbeta med rasisterna har de ju faktiskt missförstått allting.

Var gärna emot DÖ. Men förr eller senare får de nog se till att komma med ett realistiskt alternativ.

Elisabeth Warrens parti

Idag hade Hillary Clinton sin officiella kickoff för sin presidentkampanj i New York. Hon höll ett långt tal som egentligen innehöll få nyheter för den som följt Clintons kampanj där hon vid olika tillfällen gått ut med åsikter i viktiga frågor. I det här talet fick man däremot en helhetsbild och där allt knöts ihop till en röd tråd med viktiga frågor hon kommer fokusera på, och med en mer sammanhängande kontext.

Fokus låg förstås på ökad ojämlikhet där Clinton bland annat sa att de 25 rikaste tjänar tillsammans mer än förskolelärare. Dessutom, bland mycket annat, sa hon att företag minsann inte ska kunna köpa val.

Som jag varit inne på är det tydligt hur Hillary Clinton numera låter progressiv och lägger fram progressiva förslag. På twitter skrev jag att det är nästan svårt att tro att Clinton själv håller talet. Martin Gelin, journalist på Dagens Nyheter med fokus på just USA, var inne på något liknande och skrev att hon låter mer som Elisabeth Warren än sig själv och Obama. Det sätter fingret på något viktigt.

Till att börja med, det säger lite om utvecklingen som skett inom Demokraterna. Så sent som 2012 satt Warren inte ens i senaten. Hon var professor och hade rekryterats av Obama för att värna konsumenter på en nyskapad myndighet. Men nu hade hon blivit övertygad att ställa upp i senatorvalet för att ta över Ted Kennedys gamla säte i Massachusetts som en republikan hade vunnit i ett extraval 2010. I november samma år vann hon valet med klar majoritet. Det var början.

Nu går det förstås att påtala att Bernie Sanders, också presidentkandidat, pratat om ojämlikhet i 30 år och det stämmer. Men en oberoende kandidat i senaten får inte så mycket uppmärksamhet och då är det lättare för någon som Warren att nå ut, även om de båda nog påverkat. Eller för den delen president Obama som också förtjänar sin del.

Barack Obama har exempelvis stöttat saker som höjd minimilön och det går att argumentera för att hans presidentskap möjliggjorde/krattade gången, men med Warren kom Demokraternas svar på finanskrisen som gjort att ojämlikheten skjutit i höjden. Det är inte rättvist. Systemet är riggat för de på toppen, pratar Elisabeth Warren alltid om. Allting blev tydligare. Och partiet har följt efter. Givetvis är det knappast så att Warren uppfunnit frågan men hon satte ord på det, och kommunicerade det på ett helt annat sätt och lyfte upp det på agendan igen. Hon har gått och blivit en stjärna inom partiet. Efter kongressvalet 2014, ett dåligt sådant för Demokraterna, fick Warren dessutom en ny roll som policyansvarig av ledaren Harry Reid.

Lyssna noga på Hillary Clinton nu till skillnad från för egentligen någonsin tidigare, eller för den delen åtta år sen. Det är någonting annat nu. Så här har hon aldrig låtit. Få demokrater har låtit så tidigare, ärligt talat.

Förutom Bernie Sanders är det Elisabeth Warren som gång efter annan talat om medelklassen, Wall Street och den ökade ojämlikheten. Förra året skrev Alex Seitz-Wald för National Journal att det är Elisabeth Warrens parti nu. 

Efter Hillary Clintons tal idag är det inte längre något snack om att hon också förlikat sig med det och kommer försöka vinna valet den vägen.

Hillary Clinton och Obamas koalition

Hillary Clinton kommer försöka upprepa det Barack Obama gjort i två presidentval. Nämligen att locka unga, kvinnor och fler minoritetsväljare. Det som fått namnet ”Obamas koalition”. Det är å ena sidan en väl avvägd strategi, att det här ger Demokraterna och Clinton bäst chanser att nå Vita huset en gång till, men även en strategi utifrån hur det faktiskt ser ut. Att nu ändra strategi skulle vara att blunda för allt som faktiskt pågår i landet och kräva ännu mer arbete.

2016 är demografin ännu mer gynnsam för strategin att locka minoriteter än den var 2008, då Obamas kampanj kom till slutsatsen att om de kan få minoriteter att faktiskt rösta mer än någonsin tidigare kan de vinna. Det amerikanska folket är dessutom kanske någonsin mer än tidigare för de saker Clinton omfamnat för att upprepa Obamas succé.

Men det finns problem med att återigen utgå ifrån Obamas koalition. Den bygger nämligen på att minoriteter faktiskt röstar i högre grad. Ett ökat valdeltagande, helt enkelt och att de fortsatt med god marginal röstar på Demokraterna. Med Obama var det lättare. Han var dels någonting nytt och då, 2008, hade möjlighet att bli den första afroamerikanska presidenten. Det är inte speciellt konstigt att det entusiasmerar människor som inte tidigare röstat.

Hillary Clinton kommer försöka kopiera det med att föreslå konkreta förslag som hon och hennes kampanj vet att de här väljargrupperna tycker om för att på så sätt entusiasmera dem att rösta. Men Clinton är inte det nya. Hon kommer inte kunna fokusera på det utan på sakpolitiska förslag. Det kanske räcker men det bygger också på att Republikanerna återigen misslyckats med att vinna fler minioritetsröster för det blir som sagt viktigt för Clinton att marginalen som Obama skapat bland dessa väljare behålls.

Om det inte lyckas är helt plötsligt Hillary Clintons väg till Vita Huset lite svårare. Hon kan vinna fler vita väljare än Obama gjorde, vilket är väldigt sannolikt och det kan väga upp mindre vunna minioritetsröster. Men annars kan det här bli en återvändsgränd och i värsta fall stjälpa henne. 

Samtidigt bygger Obamas koalition på att man någonstans överger den vita arbetarklassen. Bill Clinton var den sista demokratiska president som vann en majoritet av de vita väljarna. Koalitionen delar också upp USA på ett mer tydligt vis mellan södern (republikaner) och övriga delstater där Demokraterna delvis kan vara med och slåss.

På kort sikt är Hillary Clintons strategi klok. Det är var landet är nu och hur demografin faktiskt ser ut även om det på sitt vis medför utmaningar. Det är fortsatt så här Demokraterna har störst chans att vinna. Men på längre sikt måste Demokraterna hitta en balans mellan att vinna tillbaka vita arbetarklassväljare samtidigt som man fortsatt når minoriteter.