Vill verkligen SD sitta i regering?

Eric Rosén på Politism skriver intressant och bra om hur vi riskerar att få Sverigedemokraterna i regeringen efter valet 2018. Han tar upp flera skäl till att det riskerar att bli så och hur övriga partier, kanske framför allt vänstern, har en lång väg att gå och måste forma något typ av nytt politiskt projekt för att hindra SD:s framfart.

Däremot är lätt att glömma är frågan. Vill SD sitta i regering? För de flesta etablerade partier är det en självklarhet. Det ger en chansen att få inflytande på riktigt, en känsla av att man som parti kan ta ansvar och så vidare. Men det kommer med en risk nämligen att man som mindre parti blir stenhårt straffat. Titta på de borgerliga partierna, förutom Moderaterna, de här åtta åren. Eller, för all del, titta på Miljöpartiet nu. Det kostar på, helt enkelt. Framför allt för att man som mindre parti är tvungen att kompromissa i högre grad och då även riskerar att förlora sitt partis identitet. Jo, visst, man tar ansvar men på kuppen blir man överkörd och allt som syns är det stora partiet i regeringskonstellationen.

Det är inte helt självklart att Sverigedemokraterna vill ta den risken så här i början. SD är nog inte dummare än de tittar sig omkring runt om i Europa och ser hur liknande partier gjort. De kommer snabbt hitta två som sticker ut lite. Fremskrittspartiet (Frp) i Norge och Danske Folkeparti (DF) i Danmark. Självklart är partierna delvis olika och har en annan historia än SD, men i det här sammanhanget passar de väl in eftersom de båda är främlingsfientliga populistpartier och där fokus ligger på invandringen.

Efter valet 2013 i Norge bildade Höyre, Moderaternas systerparti, regering med Fremskrittspartiet och med två borgerliga partier som stödparti. Frp tog beslutet som landets tredje största parti, att ingå i regering. Det här var visserligen klart redan på förhand. Erna Solberg, Höyres partiledare och Siw Jensen, Frps ledare, var överens om att bilda regering. Regeringsbärandet har skadat, i synnerhet Fremskrittspartiet, och de har i princip sen valet gått bakåt i mätning efter mätning.

I Danmark har DF valt en annan linje. De har konsekvent stått utanför regeringen och varit tydliga med att de inte vill sitta i regering. Sedan 2001, när de fick sitt egentliga genombrott, har de varit ett stödparti och fått egentligen styra landets migrationspolitik till och med 2011 när borgerliga blocket förlorade valet.  De har dessutom inte lidit av det i opinionen förutom i valet 2011, när de gick bakåt något.

I valet som avgjordes för några veckor sen blev de det största borgerliga partiet med över 20 procent av rösterna. Det talades då om att de nog måste gå in i regering nu med tanke på partiets storlek och därmed inflytande. Så blev det inte. Venstre, valets stora förlorare, bildar ensamt regering och precis som vanligt kommer de behöva stöd av DF så väl som de andra två borgerliga partierna.

Det här visar hur man via sin storlek och via andra partiers, för all del, oförmåga att hantera partiet – kan få inflytande utan att få några statsrådsposter i regeringen. Dessutom tar man mindre risker. Det enda ansvar man har är de överenskommelser man når med regeringen. Vissa tycker säkert det är att fly från ansvar och det är det delvis när man nu gör ett så bra val, men samtidigt kan man med rollen som stödparti till stor del både äta kakan och ha den kvar.

Det är nog en lärdom SD lär titta på om den dagen visar sig komma.

Mycket symbolism – mindre konkreta åtgärder

Idag presenterade regeringen en strategi för de EU-migranter som tigger på våra gator. Det är flera åtgärder som nu ska vidtas. Många av dem är, tyvärr, mest symbolpolitik. Det finns dock en del bra saker, framför allt att vi ska samarbeta med deras hemländer. Man får bara hoppas att det i det ingår påtryckningar. För det är ju så att de länder det rör sig om, Bulgarien och Rumänien, har behandlat sina medborgare vidrigt i massor av år. Att tro att man bara kan le lite och samarbeta dem för att lösa problemet, är man mer än lovligt naiv. Dessutom ska nu polisen äntligen prioritera de hatbrott och det hat som EU-migranterna allt mer utsätts för, vilket verkligen är på tiden.

Sedan blir tyvärr åtgärdspaketet mer problematiskt. Det ska exempelvis bli lättare att avhysa EU-migranter för markägarna. Dels för att de bor olovligt på någon annans mark men också för att vi inte vill ha kåkstäder som växer fram. I grunden är det rimligt. Givetvis är det inte önskvärt med människor som bor i en parallell verklighet i kåkstäder och ovärdigt ett så riktigt land som Sverige. Däremot framgår det inte var det är meningen att de ska ta vägen. Ingenstans konkretiseras det. Det är lätt att glömma bort hur dessa människor är extremt utsatta och diskriminerande och det är knappast så att de har speciellt många valalternativ.

Det är inte anständigt att avhysa människor utan en plan var de ska vägen härnäst. Det enda justitieminister Morgan Johansson (S) fick ur sig var att det är ett kommunalt ansvar och så är det ju. Men de behöver förstås stöd och hjälp i det arbetet. Eller är idén att de ska få en bussbiljett hem och vi ska frångå den fria rörligheten? I så fall bör man talar ur skägget. Inte heller talas det om vilka RÄTTIGHETER de faktiskt har som EU-medborgare. Det glöms bort när man måste förstärka bilden av dem som ett problem.

Regeringen föreslår även hårdare tag mot exploatering av utsatta människor som kommer hit. Dessvärre är inte heller det här speciellt konkret och man undrar vad de egentligen menar? Åsyftas stora ligor som absolut förekommer men där det faktiskt, vilket vi vet från både polis och andra, är extremt ovanligt? I så fall landar vi i det gamla klassiska. De som kommer hit är ofta familjer som organiserar sig. Det är dessutom redan idag brottsligt med människohandel och ocker.

Tyvärr blir det mycket symbolism. En känsla av att man tar tag i problemet utan att egentligen bli konkret någonstans mer än, ironiskt nog, att det ska bli lättare att avhysa extremt utsatta människor. Men givetvis tycker vissa att det är ett steg framåt. Exempelvis inkompetenta Beatrice Ask (M) och Sverigedemokraterna som båda varit skickliga att hetsa mot dessa människor ett tag.

Någonstans är det bara att beklaga att regeringen delvis landar i samma slutsats. Tiggarna ska bort men vi vet inte var de ska ta vägen.

Det är ledsamt att en progressiv regering på fullaste allvar tacklar ett problem på det sättet.

Stefan Löfven tar inte skolan på allvar

På Socialdemokraternas partikongress förra helgen började statsminister Stefan Löfven prata om hur föräldrar och elever nu minsann borde sluta hålla på med spel och Netflix och koncentrera sig på skolan. Det är givetvis ingen som motsäger sig att barnen har ett ansvar för sin skolgång tillsammans med föräldrarna. Men det som blir märkligt är fokuseringen. Skolresultaten sjunker. Helt plötsligt börjar Löfven peka med pekpinnar mot föräldrarna och barnen. Att skolan är ett individproblem.

Vad kommer det här ifrån? Ska man tolka det här som någon ny ”vet hut-linje” för att det numera går trögt i  opinionen? Det är annars något som Folkpartiet ägnat sig åt och delvis även Moderaterna, inte ett progressivt parti som Socialdemokraterna ska hålla på med.

Tyvärr slutade det inte där. I dagens lördagsintervju hos Sveriges Radio lanserade Stefan Löfven en gammal folkpartistisk hjärtefråga, förbjuda mobiltelefoner i klassrummen. Lärarförbundet avfärdade med all rätt förslaget som detaljstyrning och att det här faktiskt inte är ett stort problem, utan att lärare ofta kan lösa det på de respektive skolorna. Det stoppade dock inte Löfven som står fast vid sitt förslag.

De svenska skolresultaten sjunker som en sten. Vi har en alltmer ojämlik och segregerad skola. Det är allvarligt och kräver handlingskraft.

Men vi kommer inte åt ojämlikheten och sjunkande skolresultat genom prat om att föräldrar och elever borde skärpa sig, och utspel om mobilförbud.

En socialdemokratisk partiledare, tillika statsminister borde veta bättre.

Att som politiker kommentera en bluffartikel

Tiggeriet är organiserat basunerade Expressen ut idag. Uppgifterna hade de fått från polisen i Gävleborg som har gjort en kartläggning. Om man läser ”avslöjandet” i sin helhet blir man dock lite förundrad. Att tiggeriet någonstans är organiserat är självklart. Det är ofta flera familjer som reser tillsammans och hjälps åt. Enligt kartläggningen är det dock organiserat eftersom de bor på samma ställe, en camping, och ofta reser tillsammans. Det kostar pengar förstås och det man skulle kunna reagera på är summan som nämns (tio miljoner). Utöver det är det inget nytt.

Men det stoppar inte Expressen från att göra det till dagens stora nyhet. Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas vikarierande partiledare fick möjlighet att kommentera ”avslöjandet” och slog sig själv från bröstet och sa hur rätt dem haft.  Beatrice Ask, före detta moderat justitieminister vars parti nu vill förbjuda organiserat tiggeri beklagade sig och sa att människorna minsann utnyttjas och att de fått signaler om det.

Några timmar senare, efter att ett före detta statsråd och en rasistledare kommenterat en undermålig granskning, backar Expressen eller polisen om man så vill. Tiggeriet är inte alls organiserat och siffran på tio miljoner verkar påhittad och går inte att härleda någonstans.

Två politiker, varav ett är ett före detta statsråd, har alltså kommenterat en bluffartikel.  Det bekymrar givetvis inte en rasistledare men ett före detta statsråd borde det faktiskt bekymra. Men här kommer själva kärnan. Moderaterna och Beatrice Ask vill, precis som rasisterna, numera förbjuda ”organiserat tiggeri”. De har än så länge inte kunnat peka konkret på att det finns, vad det är konkret de vill förbjud. Dessutom är människohandel redan förbjudet. Fast ett förbud vill de ha.

Varken Beatrice Ask eller rasisterna har tidigare brytt sig om fakta när det kommer till det organiserade tiggeriet utan mest pratat i termer om enskilda iakttagelser. Således lär inte Beatrice Ask bry sig om bluffen den här gången heller.

De som blir lidande är EU-migranterna för med sådana här bluffar kommer hatet bara öka mot dem. Och spär på en bild om vilka lurendrejerier de är.

Så här beter sig alltså ett före detta statsråd för det största oppositionspartiet.

Om man trodde att Ask hade någon skam i kroppen skulle man nog säga att hon faktiskt borde skämmas.

Vi borde i alla fall diskutera rasisternas rätt till talmansposten

I valet i söndags blev Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Med det ska de också, enligt riksdagens rådande praxis, tilldelas en vice talmanspost. Det rör sig alltså om en praxis och inte på något sätt någonting det finns någon skyldighet att göra. Det går alltså att utan problem frångå detta.

Alliansen och Socialdemokraterna var snabba med att deklarera att rådande praxis ska gälla. Från Socialdemokraternas sida sa gruppledaren Mikael Damberg att han förstod att människor var oroliga, men var så trygg i att ansvaret skulle delas bra av talmanprecidiet. Allianspartiledarna sa ja direkt utan att blinka. De enda som hade synpunkter var Vänsterpartiet som sa blankt nej och Miljöpartiet som också tyckte det var problematiskt.

En talman ska representera hela Sverige. Det ingår i rollen. Givetvis har en vice talman en mer undanskymd roll men att denne ska vara en person från ett parti vars idé bygger på att ifrågasätta vissa människors existens, är ett problem. Det är faktiskt något vi måste diskutera. Jag har inget enkelt svar, eller att vi ska gå ifrån praxis, men det är inget beslut att ta lättvindigt på.

Vi har nämligen ett ansvar för de människor som vareviga dag känner sig hotade för att de har ett annat namn, ursprung eller till och med sexuell läggning på grund av det hat Sverigedemokraterna står för. En talmanspost riskerar att dels legitimera partiet men också få de att framstå som statsmannamässiga. Det är allvarligt och kräver diskussioner.

Men kanske kan en talmanspost å andra sidan omöjliggöra för  partiet att framstå som offer, den enda oppositionen, vilket deras idé för framgång bygger på.

Svaren är inte givna men vi har ett stort ansvar att i alla fall diskutera saken utan givna utgångspunkter. Vi har till och med en skyldighet med tanke på vad rasisterna står för och de människor de hatar.

Socialdemokraterna och alliansens kategoriska svar är därför väldigt olyckliga och vittnar om en stor oförståelse.


Läs före detta talmannen Birgitta Dahl (S) på samma ämne. 

Stefan Löfven fick ett utomordentligt skäl att stänga ute vänstern

Igår började Stefan Löfven samtalen för att kunna bilda en ny regering. Först pratade han med Miljöpartiet som han vill bilda regering med och sedan kontaktade han Vänsterpartiet. Svaret Löfven gav till Vänsterpartiets ledare, Jonas Sjöstedt, var kort och koncist. Han ville inte ha dem i regering, inte ens inleda en diskussion med dem. Skälet han angav var logiskt, då det försvårar blocköverskridande lösningar även om Vänsterpartiet var helt öppna med att de vara beredda på det. Jonas Sjöstedt var besviken efteråt.

I och med detta spelar Löfven ett högt spel. Han ska nu bilda en regering som är mindre än alliansen, komma överens om budgeten med Vänsterpartiet och i andra frågor över blockgränserna. Vänsterpartiet blir ett stödparti, liksom ett oppositionsparti. Men det gör att Löfven har flera saker framför sig och det är förhandlingar med vänstern, som nu är arga på honom, och Centerpartiet och Folkpartiet som avvisar honom.  Ur det perspektivet vore det smartare och skulle göra regeringsfrågan lättare, att faktiskt ta in Vänsterpartiet för då kommer budgetförhandling och allt annat på köpet.

Stefan Löfven verkar sannerligen skött samtalet med Jonas Sjöstedt ytterst osnyggt,  men ingen kan på fullaste allvar vara överraskad av Stefan Löfven och Socialdemokraternas beslut. I hela valrörelsen har Löfven talat om Miljöpartiet som en naturlig samarbetspartner samtidigt som han knappt tagit Vänsterpartiet i sin mun och sagt, svävande, att de fortsatt kommer ha ett ”bra samarbete” som Socialdemokraterna har med andra partier. Det går inte att misstolka Löfvens ogillande av Vänsterpartiet. Det är inte bara hans ogillande utan hos socialdemokratin har det alltid funnits en skepsis mot partiet. Samarbete, ja, till viss del men inte längre. Göran Persson var tydlig med sin tid. Mona Sahlin försökte i valrörelsen 2010 någonting annat, det vill säga, en rödgrön koalition efter att ha gett efter sitt eget motstånd. Det gick inte alls bra. Då fick de som återigen ogillar Vänsterpartiet vatten på sin kvarn och kunde skylla förlusten på partiet. Att det är både förenklat och felaktigt gjorde detsamma. Slutsatsen av det valet var från alla håll, förövrigt, att partierna skulle gå till val var för sig. Ett rimligt beslut.

Sedan kom Juholt som var en katastrof för partiet och till sist, Löfven. En gammal arbetare som är en typisk gråsosse och som står till mitten i politiken. Partiets politik lades stegvis om. Man fokuserade på jobb och ekonomin, och vann den kampen.  Så i måndags vaknande man upp till ett jobbigt parlamentariskt läge. Ingen socialdemokrat hade givetvis önskat sig det här.

Däremot gav den Stefan Löfven och partiets ledning ett utomordentligt skäl att stänga ute vänstern. För det är i det här läget strategiskt att stänga ute dem för att göra upp över blocköverskridande. Det är något folk i regel köper. Eller det är i alla fall lättare att svälja.

Med det slapp också Stefan Löfven ställas inför ett svårare läge, ifall de rödgröna hade fått majoritet, och huruvida han skulle kunna tagit sig ur det på något sätt utan att vänstern skulle få vara med. Det hade varit svårare och sett illa ut.

Det är jag övertygad att han och partiets ledning är glada för idag.

Återigen slipper de Vänsterpartiet i regering och ett bra skäl för det hade dem också.

 

 

Varför dumförklara företagen?

Sänkt restaurangmoms och RUT-avdrag är båda reformer som upplagda för arbetsgivare och deras företag. Det är också två, framför allt, dyra reformer som i grunden kostat mer än de smakat. Nu ska de däremot försvaras av alliansen till varje pris. Det talas om hur många jobb som försvinner ifall man tar bort RUT-avdraget och höjer restaurangmomsen.

Den här idén om att världen på något sätt går under ifall man reformerar/tar bort dessa åtgärder är intressant. Det är intressant, i synnerhet, eftersom det helt frigör arbetsgivare från ansvar för sina anställda. Ansvaret blir statens. Företag behöver skattesubvention för att överleva, låter det indirekt. En följdfråga blir då ifall man verkligen är en vidare företagare ifall man inte säger sig kunna överleva utan skattesubvention från farbror staten, så man tvingas gå så långt att säga upp personal.

Men i debatten om de här två reformerna glöms även arbetsgivarens ansvar bort. Vilken rätt har dem att, bara för en ineffektiv åtgärd avskaffas, säga upp en massa människor? Näringsminister Annie Lööf (C) tar gärna företag som exempel, som pratat med henne, och varnar för vad som händer med de anställda ifall de rödgröna får makten och tar bort eller förändrar de här ineffektiva åtgärderna. Det är ohederligt och ger i grunden en bild av att restauranger inte existerade innan den sänkta restaurangmomsen, inte heller städföretag existerade innan RUT. Men framför allt blir det intressant apropå högerns syn på fri företagsamhet. De ska få en massa skattesubventioner som ger få jobb och kostar desto mer, men de får med fördel sparka folk om reformen försvinner, för de kan inte överleva annars låter det ofta.

Det är inte att tro på fri företagsamhet. Än mer är det verkligen att dumförklara företagarna och samtidigt låta arbetsgivaren gå fri från allt ansvar för sina anställda.

Och det är en otroligt illa förd politik.