Den ”lata generationen”

Det finns en tendens från medelålders vuxna att göra en poäng av hur nästa generation är. Slutsatserna brukar ofta landa i att den senaste generationen är, vi 90-talister, är lata, inte vill kämpa för något och mer ”känner efter”. Hur man än vrider på det landar man där.

Jenny Strömstedt, krönikör hos Expressen, skriver idag i sin krönika ungefär det. Till sin hjälp har hon kanske två eller tre exempel som hon, får man väl hoppas, inte hittat på:

I veckans nyhetsrapportering om skolans kris efter Pisa-haveriet konstaterar lärare på flera olika skolor att det nog finns faktorer som inte har med skolan att göra som får effekt på resultaten. ”Den nya generationen barn har inte samma uthållighet. De tröttnar snabbare på en aktivitet, säger en fritidspedagog som jobbat i 40 år på låg- och mellanstadiet. De börjar med att fråga i stället för att ta reda på svaret själva. De kräver mycket mer vuxenhjälp”.

Det är ofta tråkigt att nöta mattetabeller. Om man känner efter. Samtidigt berättar en bekymrad trafikskolelärare att uppemot hälften av alla körkortsaspiranter som tar teoriprovet för första gången kuggar. Studenterna tycker att det är tråkigt att plugga och testar om det går ändå, påstår han. De kanske kände efter att det var roligare att spela.

[..]

Det är vabruari och verkligt grått och dystert överallt söder om Dalälven och jag möter en ung mamma på torget som varit hemma med sin nioåriga dotter hela dagen. ”Vi kände efter i morse och bestämde oss för att ta en extra mysvabdag hemma”, säger hon och ler mot sin dotter som studsar runt på den uppblötta gräsmattan bredvid gångvägen. Jag går in i affären för att handla mjölk och stöter på en ännu yngre bekant över de styckfrysta hallonen.

[..]

De är luststyrda, visar generationsforskarna. De har en osviklig ”känna-efter” radar som med föräldrarnas hjälp är kalibrerad på att undvika allt som smärtar och är tråkigt och som leder till personliga uppoffringar.

Där har ni allt sammanfattat. 90 tals generationen är värdelös. De är lata och här har ni några bevis för det. Vi kan bortse ifrån att hon tar sig rätten att bara ta ett exempel från någon hon mött, utan att ha en aning om personens livssituation som sådan och som kan påverka.

Personligen börjar jag bli lite trött på sådana här typer av texter. De bygger bara på att medelålders vuxna ska tala om hur den här generationen är och med en föraktfull ingång. Den finns där från början. Min ingång är annars ganska enkel. Varje generation är olika, vilket beror på olika saker förstås. En del är att utvecklingen går framåt och att föräldrarna i många fall har det bättre än vad deras föräldrar hade. Därför får deras barn det bättre. Det präglar givetvis varje generation. Och det har förstås präglat min generation (jag är född 92). Om vi är latare än föregående? Nej, i grunden inte. Men vi har lite olika referenspunkter. Vi har lite olika perspektiv på saker för att samhället går framåt och vi är födda i ett annat samhälle. Svårare än så är det inte. Man präglas som bekant av sin omgivning.

Nu skulle jag kunna ge mig på Jenny Strömstedts generation och minsann genom anektodisk bevisföring tala om hur den här. Inte för att jag vet, utan snarare för att jag ”hört” om enskilda exempel och då måste det vara så. Inte heller för att jag har någon större aning, då jag själv är född på 90-talet. Men jag vill inte göra samma misstag, jag vill inte vara lika ohederlig.

Men, för all del, fortsätt slå in öppna dörrar och tala om hur förskräcklig vår generation är. Det verkar konstruktivt.

Och framför allt, fortsätta lämna ute oss som är födda in i den generationen.

För vi har nog ingen aning.

Vi vill som bekant bara ”känna efter” och är lata.

Att förhålla sig till twitter

Twitter är en ankdamm där man på 140 tecken ska skriva saker. Det är delvis upplagt för missförstånd och på den plattformen ryms alla typer av människor.  Det är ingen nyhet. På något sätt är det som det är. Något man måste förhålla sig till, och göra det bästa av det. Men det finns olika förhållningssätt. Jag har inte twitter för att jag tror det går att få ut en massa förnuftiga diskussioner på 140 tecken av det. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte. Jag har det i  huvudsak för att jag tycker om att läsa  andra, de kloka människor jag följer har att skriva. Så enkelt.  Men det finns de människor som inte klarar av det. En sådan människa är Cissi Wallin. Hon är känd inom mediabranschen, har varit bisittare i kvällsöppet och har nu ett eget radioprogram där hon tar upp olika frågor. Det har på något sätt blivit hennes roll på twitter och det är förstås okej om man klarar av det. Men Cissi gör ju inte det. För någon dag sedan (och det var inte första gången) skrev hon ett generaliserande homofobiskt skämt, folk reagerade och hon fortsatte. Folk var bara lättkränkta, tyckte Cissi. Istället för att be om ursäkt för man har på något sätt ett ansvar för det man skriver, så gjorde hon saken värre. Det hela slutade med att hon fick nog av twitter. Det var bara en ankdamm (något som passat henne bra, tills nu, då hon själv blivit i fråga satt) och en elit (!) styr vad man får säga och inte säga. Jo, ni hörde rätt, Cissi som har över 1000 följare och på alla sätt är en offentlig och känd person skyller på någon slags elit. Faktum är ju att hon på alla sätt är en del av den där eliten. Hon är eliten.

I slutändan är det så här. Som offentlig och känd person har du ju ett än större ansvar för vad du skriver. Det säger sig självt. Du granskas av flera och har flera förebilder. I sig är det ingen svår balansgång, de flesta klarar ju ut det alldeles förträffligt. Men Cissi verkar gått vilse. Hon har förstås rätt i att twitter är en ankdamm med ibland bisarr ton, så är det ju. Däremot är det mindre konstigt att folk reagerar när hon slänger ur sig opassande grejer som folk uppfattar som kränkande (och nej, det är inte upp till henne att avgöra det). Oftast har man en känsla av det. Twitter är ändå ingen nära vän som man kan säga lite vad som helst till. Det är en medieplattform som är offentlig, vilket blir extra påtagligt när man är känd som Cissi är. Det enkla vore att be om ursäkt, det kom ut fel. Då har man ändå,  i mitt tycke, gjort något respektfullt. Man har förhoppningsvis greppat att man gjort fel, och är villig att be om ursäkt väl medveten om att folk kan ha tagit illa upp. Gott så.

Ett annat alternativ är att slänga ur sig massa korkat skit som sårar människor (det Cissi gjort), få mothugg, stå fast vid det och skylla på plattformen + att en ”elit” bestämmer vad man får tycka (rasisterna har liknande tankebana).  Fast då bevisar man bara en sak:

Att twitter vore en bättre plats utan någon sådan. Det finns nämligen redan för många av den sorten.

Så, Cissi, du har fattat rätt beslut.

Uppdatering: Hon verkar nu, tillslut, bett om ursäkt. Alltid något.

Lästips: Fanny

Bättre att vara tyst

Det finns ett extremt behov av vissa, framför allt av manligt kön, att objektifiera/sexualisera en av motsatt kön. Ja, ni vet, att kvinnan i första hand är någon som är trevlig att titta på och that`s it , istället för vad denne har åstadkommit. I sig handlar det här om inpräntade normer och gamla strukturer. Strukturer där kvinnan är underordnad mannen, och dennes främsta uppgift är att behaga mannen, och kvinnan ses därför som ett objekt och bedöms efter hennes utseende. Så har det varit i alla tider. Vi är för all del på väg därifrån, men det går långsamt, och man stöter ännu på kommentarer av män om en kvinnas utseende, snarare än vad hon åstadkommit (prestation). Ett exempel som jag också bloggade om för ett tag sen, var president Obamas kommentar om en kvinnlig domare. Obama sa då, på en så kallad ”fundrasier”-middag i hennes ära (alltså, professionell tillställning) att hon var den snyggaste domaren i landet. Inte hur kompetent hon var, utan helt enkelt hur bra hon såg ut. Det är klumpigt och jag tror inte Obama menade något illa, men faktum är att det är olämpligt och nedvärderande. Just för att om man vet historien om kvinnans roll och hur de alltid sexualiserats – så är det bara fel. Detsamma gäller vem som helst, som idag, vilket jag uppmärksammade på Twitter. En jag följer på Twitter skrev något om sina kollegor hen jobbade med, då svarade en en av hens följare och beskrev hur ”sexig” hen var. Vad ger han den rätten? Varför? Att höra av en helt okänd man hur sexig man och sen, i slutet, en parentes av att man gör ett okej jobb – kan inte vara så jävla roligt.

Det finns en rad människor jag tycker är ”snygga” om ni så vill. Det finns det för oss alla. Det innebär dock INTE att jag, hur som helst, tar mig rätten att påtala hur hon är ”sexig” eller se bra ut om jag inte känner av att det är lämpligt. Att det är okej för motparten. Det här känner man av, inbillar jag mig. Och höra hur man är ”sexig” i första hand när man kanske är i sociala medier, framför allt i egenskap av sin yrkesroll är bara så jävla olämpligt. Och det är ALDRIG upp till dig att bestämma hur hon ska ta det, om det var en komplimang eller ej. Så, okej, är det då alltid fel att ge komplimanger om någons (i synnerhet kvinnor som är mest utsatta) utseende? Nej, givetvis inte. I rätt sammanhang är (i princip) allting möjligt. Komplimanger är ju fantastiska. Men rätt sammanhang är INTE att ta sig rätten att sexualisera en kvinna du tycker är snygg på sociala medier, eller något kommentatorsfält om du inte känner henne, eller om hon porträtteras utifrån sin yrkesroll. Rätt sammanhang är om ni är vänner, du känner henne eller om situationen öppnar upp för det.  Det må vara svårt att förstå, men många kvinnor vill faktiskt inte i första hand höra hur de är ”sexiga” och i andra hand kanske, eventuellt, att de gör ett bra jobb. Många är trötta på att förminskas till något som framför allt är trevligt att titta på. När det gäller kvinnor bör man dessutom vara extra försiktig, då det som jag skrivit otaliga gånger, en historia och en syn på kvinnan som är ålderdomlig och nedvärderande.

Det är ingen rättighet att objektifiera någon bara för att du tycker hon ser bra ut och är ”sexig”. Om du tycker det: Kul, grattis – men håll det för dig själv.

Tänk efter före och undersök möjligheten att vara tyst.

Lite oftare.

När allting raserades

I går hände något i den förening som jag älskar så oerhört mycket. En tränare, han som jobbat stenhårt dag ut och dag in för den här föreningen, kände sig så pass hotad att han inte tyckte det var värt det längre. Magnus Pehrsson valde alltså i går att avgå efter att ha blivit hotad på telefon, och efter träningen på Kaknäs. I samma veva valde ordföranden, Tommy Jacobson att lämna sin post. Dels i lojalitet med Magnus, men också för att han tappade lusten och kände att han inte längre kunde ha hand om en klubb med sådana element, som fortsatt har så stor roll. I går var jag ledsen, större delen av dagen. Jag tänkte på morgondagens match (dagens, alltså) och kände mest ”skitsamma, det spelar ingen roll längre”. För så känns det ju. Så kallade supportrar har, genom fascistoida metoder tvingat en som slitit för att få ordning på det här laget non stop sedan han tog över, att lämna – just för att han inte känner sig trygg eller att det är värt det. Jag känner likadant. Magnus Pehrsson går det att ha många olika åsikter om. För er som följer mig på twitter vet att jag varit kritisk. Jag har i fråga satt bristen på kontinuitet och om det inte är så pass, att laget kört fast på riktigt, och MP kanske måste gå om det inte vänder snarast.  Samtidigt har jag, i allt det här, vilket kanske inte alltid framgått – beundrat Magnus Pehrsson och respekterat honom djupt. Just för att han har inlett ett projekt med det här laget, och alltid trott att det kommer bli bättre. Men att det krävs, förstås, otroligt hårt jobb för att nå dit. Jag har litat på honom så pass mycket, innerst inne även när det gått som sämst. För att han trott hela tiden, när vi andra kanske inte alltid gjort det. Han har alltid stått pall. Stått upp. För en djurgårdare som mig har det varit, i alla mindre lyckade resultat, en trygghet. En trygghet i ett projekt med en ledare, som är beredd att jobba så hårt för den klubb han älskar. I går togs det ifrån oss, det togs ifrån MP för att det finns idioter som är beredda att hota någon från den förening de påstår sig ”älska”.

Idag, dagen efter har vi inget kvar. Projektet som leddes av, framför allt Magnus Pehrsson och uppbackat av Tommy Jacobson dog igår. För som Tommy sa på presskonferensen igår: -”Det känns som allt arbete vi lagt ner i tre år nu, inte spelar någon roll längre”. Precis så är det ju.

För några dagar sedan var Djurgården i sportslig kris. Ingen vinst hittills och bara en poäng. Nu är vi i en betydligt djupare kris. En djurgårdare, som lagt ner sin själ för laget, tycka vad man vill om resultaten – har tvingats bort i från föreningen på grund av hot. Det är för mig viktigare och betydligt mer allvarligt just nu, än alla resultat i världen.  Konsekvenserna blir ”vem vill träna Djurgården nu?” och som spelarna tragiskt nog satte fingret på ”nästa gång ger de sig på oss”.

Det klart vi reser oss igen på något sätt. Något annat alternativ finns inte, men det här vad det sista som behövdes, medtanke på säsongsinledningen.

Om en dryg timme möter Djurgården Syrianska hemma på stadion.

Låt oss vinna för Magnus Pehrsson.

Bryta ner murar

Jag blir ibland lite matt och allmänt trött på jämställdhetsdebatten. Eller kanske inte debatten som sådan, utan snarare mitt egna kön. I går var ett sådant tillfälle. Av ren tillfällighet så såg jag en tweet, där en man hade noterat hur det på en vårdcentral bara var kvinnor. Han menade då på att det minsann inte är jämställt, och att det minsann ska gå åt båda hållen. Det är ett töntigt argument, då det blir lite som om att skrika ”men titta här, titta då. Här är män inte representerade”. Då har man missat själva grunden jämställdheten och mannens ”naturliga” överordning. Strukturen, helt enkelt. En struktur som gör att kvinnor i snitt tjänar mindre än män, trots att de utför samma arbete. Kvinnor som än idag är underrepresenterade i bolagsstyrelser.  Ett specifikt hat riktat mot kvinnor, som innehåller sexuellt våld och så vidare. Att kvinnor i regel bedöms för hur de ser ut, snarare än vad de åstadkommit. Det ät ju det här som är grejen. Kvinnor har oftast flera murar att klättra över för att representeras på samma likvärdiga sätt, som sin manliga kollega. Så här har det sett ut genom historien. Visst har det blivit bättre, men vi har en bit kvar. Minst sagt.

Det är därför det blir så löjligt och okunnigt, att göra en grej av att män inte, i ett specifikt kvinnodominerande yrke är speciellt bra representerade. Det klart små murar kan förekomma för män som vill slå sig in på kvinnodominerade områden, men det går inte att jämföra, än mindre sätta i relation till de murar kvinnor måste klättra över varje gång. Alltid.

Låt oss gärna prata om det med, männen alltså. Men aldrig någonsin i samma mening eller diskussion, då vi pratar om den strukturella diskrimineringen av kvinnor. Det är två olika saker.

Det ena går faktiskt inte att jämföra med det andra.