Nej, det finns ingen Annie Lööf-effekt

På söndag är det val och tills dess får vi stå ut med fler enskilda mätningar än vanligt. Idag fick vi en från Aftonbladet/United Minds som Aftonbladet rapporterade om. Av vad vi kunde utläsa av den har skillnaden mellan blocken sjunkit och det skiljer nu bara fyra procent.

Om man däremot utgår ifrån Svensk Opinion och Poll of polls som sammanställer alla mätningar är avståndet mellan blocken större. Det skiljer där istället åtta procent.  Det man dock kan se, vilket får ses som en trend, är att skillnaden så sakteliga minskar.

Nå väl, nog om det. I samma mätning som Aftonbladet redogjorde för går det även att se en ökning för Centerpartiet som i den mätningen får över sex procent. Det är dock fortfarande en mätning, notera det. Aftonbladet mäter även den personliga populariteten hos partiledaren och där har Centerpartiets partiledare, Annie Lööf, blivit allt populärare och får 22 procents stöd.  Det ledde givetvis till en sådan här rubrik:

Lööf-effekten

I en mätning har Centerpartiet lyft och i en mätning har populariteten för deras partiledare också stigit. Det kallas en ”effekt”. I poll of polls får Centerpartiet 5.2 procent av rösterna. I valet 2010 fick dem över sex procent. Om man sammanställer opinionsläget ligger alltså partiet under valresultatet med en procent lite drygt. Det är det enda rimliga måttet att utgå ifrån för att få en bild av opinionsläget. 

Givetvis har Centerpartiet gjort en god valspurt som det ser ut. Det var exempelvis inte alltför längesen partiet låg runt fyra procent tillsammans med sin allianskollega Kristdemokraterna.

Men det finns ingen riktig Annie Lööf effekt att tala om. Hon har gjort det bra även fast hon ljuger värre än någon politiker hos alliansen. Och visst, kanske hon till och med är den största orsaken till att Centerpartiet har stabiliserat sig i opinionen.

Aftonbladet vill ha klick, så klart. Därför gör dem så här. Men det går inte att tala om en effekt när partiet, trots en enskild mätning, ligger under valresultatet 2010. 

Att göra det ger väl i bästa fall en bra rubrik. Men inte mer än det. 

 

Kriminalpolitisk populism med Willie Horton-reklam och Beatrice Ask

Tidigare i veckan skrev justitieminister Beatrice Ask (M) med sina allianskollegor om hur de skulle verka för hårdare straff för narkotikabrott. Just hårdare straff har varit den här regeringens mantra i kriminalpolitiken och egentligen det enda de föreslagit. Det är alltid populism som går hem hos de som röstar. Med det sagt, visst kan det finnas skäl att höja straffskalan på vissa brott men att ha det som enda idé är bisarrt. Och om man är emot blir man anklagad för att stödja mördare och andra smickrande människor. Dessvärre är Socialdemokraterna inte mycket bättre i frågan men det är en annan diskussion. 

Men i alla fall, debattartikelns slut är det intressanta. Ask med fler avslutade nämligen artikeln så här:

Grovt kriminella i den organiserade brottsligheten ser nog gärna att en ny rödgrön regering tar över efter höstens val.

Det här fick mig osökt att tänka på Willie Horton-reklamen i 1988 års amerikanska presidentval som George Bush (den äldre)-kampanj sände för att sätta dit Demokraternas kandidat, Michael Dukakis. Han var nämligen mot dödsstraff och Horton då en flerfaldig mördare och våldtäktsman. Den korta filmen påstod att Dukakis dels ville släppa ut honom tidigt men samtidigt ge honom permissioner i veckorna och att han under en sådan tid gick och bland annat våldtog sin fru. Det här är givetvis bisarra anklagelser så väl som extremt ful kampanjmetod och anspelar dessutom på ras, men den gick hem.

Det är dessutom så man ofta bemöts om man automatiskt inte svarar ”hårdare straff” på frågor som rör kriminalitet. Därför går det också att dra likhet mellan Ask och Bush-kampanjen för precis som de gjorde, varnar nu alliansen med Ask i spetsen för att de grovt kriminella kommer glädjas om de rödgröna vinner valet. En bisarr anklagelse på alla sätt.

Men det gör detsamma, än mindre att högre straff är kontraproduktivt och att vår narkotikapolitik havererat så till den grad att den kostar liv och det sista som då behövs som nu Ask med fler föreslår, är hårdare straff. 

Populism fungerar. 

Det som får lida är svensk kriminalpolitik som faktiskt förtjänar mer än tröttsam smutskastning och populism som lösning på allt. 

Regeringsoduglighet

Nu är vi där igen. En riksdagsmajoritet har röstat ner ett förslag från regeringen och de är fullständigt rasade Rasade på vad kanske några tänker? Jo, det är som vanligt. Förslaget som blev nedröstat vilket handlade om att sänka arbetsgivaravgiften för unga upp till 23 år, är en inneffektiv och dyr reform. Det gör detsamma. Högern ger sig nu på oppositionen för att de försvårar för ungdomar. Fattas bara att det kommer prat om fördubbling (som att utebliven sänkning blir en fördubbling) som de hållit på med sen tidigare. Kinberg Batra (M) är redan igång om att det nu blir dyrare och svårae för unga att få sitt första jobb. En annan moderat talar om att anledningen till att regeringen inte försäkrar sig om samarbete/majoritet är att oppositionen inte bryr sig om de unga (!).

Men viktigare, regeringen blir överkörda i riksdagen för att de vill det. De lägger fram sin politik, ja, det är sant. Men de är väl medvetna om att de rödgröna är emot den här reformen, de vet också att rasisterna i SD 8/10 gånger stödjer dem men i vissa fall röstar de med de rödgröna. Det gjorde dem idag. Därför kunde regeringen, om de hade velat, inte lagt fram förslaget eller försökt sökt samarbeta över blockgränserna om något som på riktigt fynnar ungdomarna.  Ni vet, sådant som är regeringens uppgift. Men det finns ingen vilja. De lägger bara fram sina förslag, hoppas på det bästa och blir sen rasande när de inte får igenom dem. Som om allt var planerat för att de vill bli nedröstade.

På kuppen tar de ungdomarna som gisslan, och låtsas som om det här drabbar dem och att de på något sätt gjort vad de kunnat. Och att oppositionen i princip vill äta upp ungdomar.

Men egentligen är det här regeringsoduglighet och ingenting annat.

Och förresten, regeringen borde tacka de rödgröna för att de sätter stopp för ineffektiv reform.