Republikanerna och Latinorösterna

Republikanerna har ett demografiskt problem inför presidentvalet nästa år. Det är något som hängt med partiet länge. John McCain fick 31 procent av latinorösterna 2008. Mitt Romney fick ännu mindre, 27 procent, 2012. I ett USA där just latinos blir en allt större väljargrupp räcker inte det för att vinna ett presidentval. Det är en av anledningarna till att de förlorade så väl valet 2008 som 2012, tillsammans ökat valdeltagande hos bland annat Latinos. Mitt Romney vann exempelvis 59 procent av de vita väljarna men förlorade ändå valet 2012 klart. 1988 vann George H W Bush vita väljare med samma siffror och vann valet överlägset. Så mycket har USA förändrats.

Nu rapporterar Los Angeles Times om en ny studie som gjorts. Studien visar att Republikanerna måste vinna 47 procent av latinorösterna för att vinna presidentvalet. Den magiska siffran innan låg på 40 procent. Det bygger dock på att deras eventuella presidentkandidat presterar liknande resultat bland vita väljare som Mitt Romney gjorde 2012 (59 procent). Om de vinner fler vita väljare behöver de färre latinos. Som exemplifierades i artikeln: Vinner de 60 procent krävs ”bara” 42 procent av latinorösterna.

Nu ska studien, i det här skedes, tas med en nypa salt. Det är inte helt lätt att förutspå demografisk utveckling. Men oavsett vad den magiska siffran landar på växer befolkningen latinamerikaner och Republikanerna har svårt att hänga med.

Det är nämligen utmaning nog att gå ifrån 27 procent av latinorösterna till 40 procent som minst verkar krävas. Att lyfta 13 procent görs sällan på en handvändning.

Vägen till 270 elektorsröster 2016

Amerikanska presidentval avgörs numera med få undantag i ett antal delstater som brukar kallas ”Battleground states”. Det är delstater som i presidentval i regel kan gå hur som helst, antingen till en demokratisk eller en republikansk presidentkandidat. Att vinna delstater är centralt eftersom valet avgörs genom elektorsröster. Först till 270 stycken vinner valet.

Ohio och Florida, 18 respektive 29 elektorsröster, ses framför allt som delstater den som vill bli president ska vinna. Både 2008 och 2012 vann Barack Obama de två delstaterna och sedermera valet. Detsamma gäller George W Bush, 2000 och 2004.

Övriga delstater som ses som Battleground states” eller ”Swing states” är:

Pennsylvania (20) (Pennsylvania har gått till demokratiska presidentkandidater sen 1992, bör tilläggas).

Virginia (13)

Wisconsin (10)

Colorado (9)

North Carolina (15) (Romney vann den 2012, Obama vann den 2008. Överlag ganska republikansk vänlig)

New Hampshire (4)

Nevada (6)

Det går slarvigt att kalla de ovan nämnda delstater som stater där det på förhand inte är helt givet vilket parti och kandidat som tar hem dem. Exempelvis är New York och Kalifornien delstater Demokraterna alltid vinner precis som Texas än så länge är en klar republikansk delstat. Därför kan de bli så avgörande.

Allting tyder på att 2016 kommer bli likt valen 2008 och i synnerhet 2012. Det innebär en demografisk utveckling där ännu fler latinos eventuellt kommer rösta. Inte heller är det sannolikt att stora förändringar kommer ske bland viktiga delstater.

2008 vann Barack Obama de här delstaterna. 2012 upprepade han bedriften nästan helt och förlorade bara North Carolina.  Men man bör ha i åtanke att Obama hade haft råd att förlora både Florida och Ohio till Mitt Romney och ändå vunnit valet. Barack Obama hade då hamnat på 285 elektorsröster mot Mitt Romneys 253. För Republikanernas del fattades det alltså 17 elektorsröster.

Republikanernas väg i nästa års val går alltså genom att inte bara ta hem Florida och Ohio utan också någon/några ytterligare delstater. Här går det nog att utgå ifrån att de ser Virginia med 13 elektorsröster som ett realistiskt mål. Virginia är en delstat som, förutom 2008 och 2012, röstat på en republikansk presidentkandidat. Men med Virginia, Ohio och Florida hamnar de ändå fyra elektorsröster kort. De hamnar då på 266. Det krävs alltså ytterligare en delstat. Colorado med sina nio elektorsröster kan rädda dem. Om de vinner Florida, Ohio, Virginia och Colorado vinner de presidentvalet (275-263). Samtidigt bör man komma ihåg att både 2008 och 2012 förlorade de Colorado med över 100 000 röster. Nevada är också en delstat de kanske satsar på. Visserligen ger den bara sex elektorsröster men den räcker om de tar hem Florida, Ohio och Virginia också (272-266). George W Bush vann Nevada både 2000 och 2004.

Det här är dock lek än så länge och bygger på att delstaterna som var viktiga 2008 och 2012 blir viktiga även 2016 och att det blir ett jämt presidentval med två starka presidentkandidater.  Colorado och Florida är delstater som präglas av en allt större befolkning bestående av latinos. Om Republikanerna kan göra bättre ifrån sig bland dem, vilket de egentligen måste, kan de vinna både Florida och Colorado. Helt plötsligt ser vägen till Vita Huset inte speciellt krånglig ut.

Demokraterna å sin sida, för att fortsätta på ”Obama koalitionen” som fortsatt är partiets bästa väg till Vita Huset en tredje mandatperiod, måste lyckas väl ut med att få afroamerikaner, unga och latinos att både rösta på dem i hög grad men även dyka upp och överhuvudtaget rösta.

Övriga delstater måste, som det är nu, ses som favoriter att fortsatt gå till Demokraterna. Det handlar alltså om Wisconsin, Pennsylvania och New Hampshire.

Ett parti som i två val i rad vunnit presidentvalet genom segrar i viktiga delstater har givetvis ett övertag. Det ligger i sakens natur. Men oavsett har Republikanerna en uppförsbacke. Låt oss exempelvis låtsas om att valet handlar om fyra viktiga delstater, Florida, Ohio, Colorado och Virginia. Den som vill kan slänga in Nevada också.  Utan de här delstaterna hamnar Demokraterna på 257 elektorsröster och Republikanerna på 206.  Då är delstaterna alltså inte inräknade hos någon av partierna. Det här bygger på att Demokraterna vinner de delstater de vann 2012 bortsett från de fyra avgörande som nyss nämndes.

Demokraterna kan välja och vraka bland fyra delstater och saknar 13 elektorsröster. De behöver bara vinna en delstat och i värsta fall två. Republikanerna behöver vinna först och främst Florida, Ohio och Virginia. Sedan ytterligare en (Colorado och/eller Nevada).

Just nu är det förutsättningarna inför vägen till 270 elektorsröster.

Donald Trump är en idiot men lyfter fram ett öppet sår hos Republikanerna

Lindsey Graham, senator från South Carolina och en av många republikanska presidentkandidater, kommenterade en annan president kandidat – nämligen Donald Trumps rasistiska kommentarer angående mexikaner –  genom att påtala att det nog inte är så partiet vinner tillbaka latinoväljare. Han har givetvis rätt. Ändå pekar Trump på något känsligt i det republikanska partiet.

Det är just dilemmat i hur man ska ta sig an migrationsfrågan. De som minns valet 2012 vet att Mitt Romney 2012, en egentligen moderat republikan, var tvungen att gå så långt åt höger i primärvalet genom att säga att han förespråkar ”self deportation”. I presidentvalet sen förlorade han valet delvis på grund av att han gjorde så dåligt ifrån sig bland latinoväljare. Han fick 27 procent, sämre än partiets presidentkandidat 2008, John McCain som fick 31 procent.

Den här valrörelsen har Jeb Bush, en annan presidentkandidat, först gått ut och sagt att han är för att odokumeterade ska få en chans att få medborgarskap. Sedan backade han. Det här gäller många av de republikanska presidentkandidaterna. För det här är känsligt. Donald Trump får så mycket uppmärksamhet, inte bara för att han är en rik affärsman som ger sig in i politiken, utan för att han på ett vidrigt sätt lyfter Republikanernas problem.

Republikanerna har, kan vi säga, två motpoler. En motpol, den moderata, vill att partiet går mot mer inkluderande och i alla fall i någon form föreslår annat än ”self deportation” för att i alla fall ha en chans att förbättra sin chans kring just latinoväljare En förutsättning för att vinna presidentvalet. Rand Paul, senator från Kentucky och också presidentkandidat, har försökt gå åt det hållet. Sedan finns det en annan, de väldigt konservativa som kandidaterna i primärvalen måste vinna deras hjärta, och de är emot migranters rättigheter. De vill slänga ut dem, rakt upp och ner. De tycker bland annat att migranterna tar amerikaners jobb och trycker ner lönerna.

Det är självklart så att de flesta republikanska presidentkandidaterna avfärdar Trumps rasistiska uttalanden. Men det innebär inte att de har en lösning framåt i migrationsfrågan. För här ska man först komma levande  i primärvalet utan att, likt Romney, säga att man förespråkar ”self deportation” – sen i ett presidentval också vinna valet och då krävs det att man gör bättre ifrån sig bland latinoväljare.

Självklart kommer inte Republikanerna vinna fler såna väljare när en av deras kandidater uttrycker sig rasistiskt. Och det är därför övriga, de mer etablerade, har fullt upp att deklarera sin åsikt och hur Trumps uttalande inte är något de står bakom.

Det är ingen vidare bra start för ett parti som vill vinna tillbaka Vita Huset i 2016. Men likväl är det skit Trump lyfter fram ett öppet sår hos dem som de faktiskt måste ta tag i på riktigt.

Nej, Sanders ligger inte bakom Clintons vänstersväng

Bernie Sanders, den oberoende senatorn från Vermont och den enda socialisten i kongressen, får allt mer uppmärksamhet. Hans kandidatur har till och med nått svensk media och så sent som idag hade Sveriges Radio ett reportage om hans valkampanj.

Det är häftigt på många sätt att en 73 årig politiker som är öppen med sina socialistiska värderingar får sådant genomslag med förslag så som höjd minimilön, gratis skola, reformera Wall Street och så vidare. Men det är viktigt att komma ihåg att det inte i första hand beror på Bernie Sanders själv. Visst vore det häftigt om en oberoende senator kunde vrida samhällsdebatten, det demokratiska partiet (som han fram till i april inte ens var medlem i) och Hillary Clinton till vänster, men så är inte fallet även om det är förståeligt att hans supportrar tror det.

Kanske det främsta skälet är att Demokraterna som parti förändrats under de här åtta åren. Barack Obama må ha sin del i det här men ur hans skugga kom också en kritik mot Wall Street ledd av bland andra Elisabeth Warren och ökad fokus på en ny ekonomisk politik och välfärdspolitik.  Bernie Sanders roll har givetvis inte varit helt i skymundan men som oberoende senator och inte ens medlem i Demokraterna har man begränsat inflytande. Eller som Greg Sargent på Washington Post skrev för ett tag sen:

Just as we’ve seen on cultural issues, the Democratic Party has shifted on economic issues, too. Compared to the foreign-policy-focused Bush years, the post-crisis Obama presidency has brought about a deepening focus among Democrats on the nuances of economic, fiscal, and social welfare policy, and a deepening appetite for a serious debate over them. In that context, it’s understandable that there is a lot of uncertainty about Clinton’s positions and instincts, and a demand that she fill them in. But that’s okay. That’s what the process is for.

Det finns inget tydligare exempel på att partiet förändrats än Hillary Clintons presidentvalskampanj den här gången. Hon låter som Warren och Sanders, för den delen, när hon pratar ekonomisk politik. Dessutom, i takt med den så kallade ”Obama koalitionen” som hon hoppas kunna bygga vidare på, ingår att ställa sig bakom odokumenterade att få medborgarskap så väl som stödet för samkönade äktenskap. Två frågor som USA som land också mer och mer kommit att acceptera.

Den som är Bernie Sanders sympatisör kan gott säga att Demokraterna i mångt och mycket kommit ikapp honom, efter att han pratat om de här frågorna i 50 år. Och så är det förstås till viss del. Eller Elisabeth Warren som de senaste åren mer än någon annan blivit ett språkrör för allt fler demokrater. Det går till och med att argumentera för att de, oavsett vem som vinner primärvalet, vunnit.

Men, slutligen. Det är inte Bernie Sanders som tvingar Hillary Clinton till vänster även om han kan ha sin del i det. Det är partiet som sådant och någon som Elisabeth Warren.

Bernie Sanders är alltså relevant nu för att de frågor han tycker är viktiga ser även demokratiska väljare som allt viktigare. Inte nog med det fångar han upp många av de väljare, precis som 2008, som inte litar på Hillary Clinton.

Hillary Clinton och hennes komplicerade väg till att alla ska ha rätt att gifta sig

År 2004 var Hillary Clinton demokratisk senator från New York. Från talarstolen deklarerade hon att äktenskapet är något heligt och ska vara mellan en man och en kvinna. Det var en vanlig åsikt bland så väl demokrater som republikaner under den här tiden. I dag, den 26 juni 2015, gjorde Amerikanska Högsta Domstolen det till en rättighet i alla 50 delstater för människor av samma kön att gifta sig med varandra. Precis som många andra applåderade den numera demokratiska presidentkandidaten Hillary Clinton beslutet.

USA har förändrats sedan 2004. Det har också människors åsikter. I delstater som New York och Maryland fick alla rätt att gifta sig 2011 respektive 2012 tack vara demokratiska guvernörer. Inför presidentvalet 2012 gick både president Barack Obama och vicepresident Joe Biden ut och ställde sig bakom allas rätt att gifta sig.

Men det var inte förrän 2013 Hillary Clinton tog steget och sa att äktenskap bör vara en rättighet för alla. 2008, i hennes första försök att bli president, var hon emot att alla skulle kunna gifta sig. Där och då var frågan inte heller speciellt stor och få demokratiska presidentkandidater (om ens någon) tyckte att även homosexuella skulle ha rätt att gifta sig.

Varför det tog sådan tid för henne vet bara hon själv. Givetvis tror ingen att hon, till skillnad från många republikaner som är emot samkönade äktenskap, att hon är och var en storskalig homofob innan hon ställde sig bakom äktenskap för alla. Den cyniska kan påpeka att hon tog den enkla vägen ut och ändrade sig när opinionen också svängde. Men det är spekulationer.

Däremot kommer man inte ifrån det faktum att hon för relativt kort tid sedan bytte fot. Just efter HD:s beslut fick jag ett mail från hennes kampanj där hon gladeligen sa att det här var en fantastisk dag, och gör USA till ett bättre land. Dessutom hade kampanjen gjort fin grafik om hur det är tillåtet i samtliga delstater nu.

Hon tycker säkert det idag. Men det tog längre tid än för många andra och det kan inte en massa positiva mail eller fin grafik från hennes kampanj ändra på.

När folk jublar över att alla människor är lika värde och rätt att gifta sig är lagligt och en rättighet för alla, är det inte konstigt om vissa senare påpekar att hon i mångt och mycket var en åskådare snarare än en förkämpe för att även människor av samma kön ska kunna gifta sig med varandra.

Elisabeth Warrens parti

Idag hade Hillary Clinton sin officiella kickoff för sin presidentkampanj i New York. Hon höll ett långt tal som egentligen innehöll få nyheter för den som följt Clintons kampanj där hon vid olika tillfällen gått ut med åsikter i viktiga frågor. I det här talet fick man däremot en helhetsbild och där allt knöts ihop till en röd tråd med viktiga frågor hon kommer fokusera på, och med en mer sammanhängande kontext.

Fokus låg förstås på ökad ojämlikhet där Clinton bland annat sa att de 25 rikaste tjänar tillsammans mer än förskolelärare. Dessutom, bland mycket annat, sa hon att företag minsann inte ska kunna köpa val.

Som jag varit inne på är det tydligt hur Hillary Clinton numera låter progressiv och lägger fram progressiva förslag. På twitter skrev jag att det är nästan svårt att tro att Clinton själv håller talet. Martin Gelin, journalist på Dagens Nyheter med fokus på just USA, var inne på något liknande och skrev att hon låter mer som Elisabeth Warren än sig själv och Obama. Det sätter fingret på något viktigt.

Till att börja med, det säger lite om utvecklingen som skett inom Demokraterna. Så sent som 2012 satt Warren inte ens i senaten. Hon var professor och hade rekryterats av Obama för att värna konsumenter på en nyskapad myndighet. Men nu hade hon blivit övertygad att ställa upp i senatorvalet för att ta över Ted Kennedys gamla säte i Massachusetts som en republikan hade vunnit i ett extraval 2010. I november samma år vann hon valet med klar majoritet. Det var början.

Nu går det förstås att påtala att Bernie Sanders, också presidentkandidat, pratat om ojämlikhet i 30 år och det stämmer. Men en oberoende kandidat i senaten får inte så mycket uppmärksamhet och då är det lättare för någon som Warren att nå ut, även om de båda nog påverkat. Eller för den delen president Obama som också förtjänar sin del.

Barack Obama har exempelvis stöttat saker som höjd minimilön och det går att argumentera för att hans presidentskap möjliggjorde/krattade gången, men med Warren kom Demokraternas svar på finanskrisen som gjort att ojämlikheten skjutit i höjden. Det är inte rättvist. Systemet är riggat för de på toppen, pratar Elisabeth Warren alltid om. Allting blev tydligare. Och partiet har följt efter. Givetvis är det knappast så att Warren uppfunnit frågan men hon satte ord på det, och kommunicerade det på ett helt annat sätt och lyfte upp det på agendan igen. Hon har gått och blivit en stjärna inom partiet. Efter kongressvalet 2014, ett dåligt sådant för Demokraterna, fick Warren dessutom en ny roll som policyansvarig av ledaren Harry Reid.

Lyssna noga på Hillary Clinton nu till skillnad från för egentligen någonsin tidigare, eller för den delen åtta år sen. Det är någonting annat nu. Så här har hon aldrig låtit. Få demokrater har låtit så tidigare, ärligt talat.

Förutom Bernie Sanders är det Elisabeth Warren som gång efter annan talat om medelklassen, Wall Street och den ökade ojämlikheten. Förra året skrev Alex Seitz-Wald för National Journal att det är Elisabeth Warrens parti nu. 

Efter Hillary Clintons tal idag är det inte längre något snack om att hon också förlikat sig med det och kommer försöka vinna valet den vägen.

Hillary Clinton och Obamas koalition

Hillary Clinton kommer försöka upprepa det Barack Obama gjort i två presidentval. Nämligen att locka unga, kvinnor och fler minoritetsväljare. Det som fått namnet ”Obamas koalition”. Det är å ena sidan en väl avvägd strategi, att det här ger Demokraterna och Clinton bäst chanser att nå Vita huset en gång till, men även en strategi utifrån hur det faktiskt ser ut. Att nu ändra strategi skulle vara att blunda för allt som faktiskt pågår i landet och kräva ännu mer arbete.

2016 är demografin ännu mer gynnsam för strategin att locka minoriteter än den var 2008, då Obamas kampanj kom till slutsatsen att om de kan få minoriteter att faktiskt rösta mer än någonsin tidigare kan de vinna. Det amerikanska folket är dessutom kanske någonsin mer än tidigare för de saker Clinton omfamnat för att upprepa Obamas succé.

Men det finns problem med att återigen utgå ifrån Obamas koalition. Den bygger nämligen på att minoriteter faktiskt röstar i högre grad. Ett ökat valdeltagande, helt enkelt och att de fortsatt med god marginal röstar på Demokraterna. Med Obama var det lättare. Han var dels någonting nytt och då, 2008, hade möjlighet att bli den första afroamerikanska presidenten. Det är inte speciellt konstigt att det entusiasmerar människor som inte tidigare röstat.

Hillary Clinton kommer försöka kopiera det med att föreslå konkreta förslag som hon och hennes kampanj vet att de här väljargrupperna tycker om för att på så sätt entusiasmera dem att rösta. Men Clinton är inte det nya. Hon kommer inte kunna fokusera på det utan på sakpolitiska förslag. Det kanske räcker men det bygger också på att Republikanerna återigen misslyckats med att vinna fler minioritetsröster för det blir som sagt viktigt för Clinton att marginalen som Obama skapat bland dessa väljare behålls.

Om det inte lyckas är helt plötsligt Hillary Clintons väg till Vita Huset lite svårare. Hon kan vinna fler vita väljare än Obama gjorde, vilket är väldigt sannolikt och det kan väga upp mindre vunna minioritetsröster. Men annars kan det här bli en återvändsgränd och i värsta fall stjälpa henne. 

Samtidigt bygger Obamas koalition på att man någonstans överger den vita arbetarklassen. Bill Clinton var den sista demokratiska president som vann en majoritet av de vita väljarna. Koalitionen delar också upp USA på ett mer tydligt vis mellan södern (republikaner) och övriga delstater där Demokraterna delvis kan vara med och slåss.

På kort sikt är Hillary Clintons strategi klok. Det är var landet är nu och hur demografin faktiskt ser ut även om det på sitt vis medför utmaningar. Det är fortsatt så här Demokraterna har störst chans att vinna. Men på längre sikt måste Demokraterna hitta en balans mellan att vinna tillbaka vita arbetarklassväljare samtidigt som man fortsatt når minoriteter.