Iowa blir Bernie Sanders viktigaste test

I januari nästa år hålls det första primärvalet i den första delstaten. Precis som vanligt är det delstaten Iowa som är först ut följt av New Hampshire. Först då får vi egentligen svaret på frågorna många ställer oss: Hur långt kan Bernie Sanders kampanj räcka? Är den att räkna med? Kan någon demokrat utmana Hillary Clinton på allvar? De båda delstaterna är ett viktigt test eftersom det ger en god fingervisning vilken grund en kandidats kampanj lagt för framtiden. Det handlar såldes i värsta fall om en kampanjs fortsatta existens. Ett dåligt resultat som oftast innebär att man är hopplöst efter vinnaren och inte ens är med och tävlar om delstaten, ger dessvärre indikationer inför fortsättningen. Det ger signaler till väljare och de som pumpar in pengar: Hen håller inte. Eller, hen håller.

Bernie Sanders, en av Clintons utmanare, har på senaste tiden fått allt mer medvind. I så väl Iowa och New Hampshire kryper han närmare Clinton enligt färska opinionsmätningar. Detta medan en annan utmanare, Martin O’Malley, är hopplöst långt efter. Mätningar är en sak och med ett halvår kvar till själva valet ska de tas med en extra nypa salt, men det faktum att O’Malley är hopplöst efter borde bekymra hans kampanj. Sanders och han slåss nämligen delvis om samma väljare. De lite mer progressiva som inte litar på Hillary Clinton. Som det ser ut nu lutar det åt att de valt Sanders framför O’Malley och med det också Clintons främsta utmanare.

Självklart vinner man inte partiets presidentkandidatur genom att vinna eller förlora Iowa och New Hampshire. Det är helt i sin ordning att förlora båda delstaterna. Vad som är viktigt är snarare hur bra man hängt med. Ett resultat på några ynka procent riskerar bli en kampanjs död exempelvis.

I valet 2008, när Barack Obama utmanade den stora favoriten Hillary Clinton, satsade hans kampanj allt på Iowa och vann delstaten med betryggande marginal. Allt för att någonstans ha en chans inför fortsättningen och bli tagen på allvar.

I värsta fall, eller snarare den/de av Demokraternas kandidater som hamnar hopplöst efter i de två delstaterna, tvingas kanske avsluta sin kampanj.

Den som frågar sig hur långt Bernie Sanders kan räcka eller den som föredrar Martin O’Malley kan givetvis fram till valet se indikationer i form av utspel och enskilda mätningar. Men först i början på januari, i Iowa, kommer det definitiva svaret.

Då får vi också en första inblick i hur stark Hillary Clintons kampanj är.

Hillary Clinton har kommit ikapp sitt parti

Hillary Clinton har äntligen förstått att Demokraterna förändrats och även, på sin höjd, att amerikanska folket har det. Jämför hennes kampanj 2008, präglad av försiktighet och allt annat än progressiv i viktiga frågor, mot så här långt hennes 2016 års presidentvalskampanj är det som om det vore två olika kandidater.

Självklart är det här i första hand en politiskt dragen slutsats. 2008 vann Obama för att han vågade och var det nya. Clinton var det gamla, var för försiktig och så även delvis hennes idéer. Så här långt, när primärvalen är ett drygt halvår bort, har hon omfamnat saker som höjd minimilön, rätten för vem som helst att gifta sig, migrationsreform, kriminalreform och att få bort mörka pengar från politiken. Nu, senast, föreslog hon att det ska bli lättare för folk att rösta och föreslog automatisk röstregistrering vid 18 års ålder.

Det här är frågor demokrater omfamnar av och i synnerhet de progressiva. Dessutom är ökat valdeltagande både viktigt ur ett demokratiskt perspektiv, men givetvis avgörande för att Demokraterna ska vinna framtida val. De som stannar hemma är ofta afroamerikaner eller fattiga som allt som oftast röstar på Demokraterna. Republikanerna har försökt och delvis lyckats göra det svårare att rösta i de delstater de innehaft guvernörsposten för de vet att de gynnas av lägre valdeltagande.

Som alltid går det att ifrågasätta Hillary Clintons trovärdighet. Är det på riktigt? Menar hon allvar med allt detta? Det kan man å ena sidan med varje politiker. Samtidigt kan hon få problem för vissa av de här sakerna, däribland migrationsreform och höjd minimilön är frågor som andra demokratiska kandidater likt Martin O’Malley omfamnat länge. Varför tog det så lång tid för Clinton? Detsamma gäller frågor som könsneutrala äktenskap. Eller ta frågan om att ta bort mörka pengar från politiken och dessa miljonbelopp. Är det trovärdigt från någon som får pengar och är omtyckt av Wall Street?

Det är ingen hemlighet att Hillary Clinton i många av de här frågorna varit efter sitt eget parti. Men nu är hon ikapp och rentav lite i framkant. Exempelvis när det gäller automatisk röstregistrering (frågan är inte ny, men förslaget är modigt).

Hillary Clinton och hennes kampanj har genom det här visat att de dragit rätt slutsatser av förlusten mot Barack Obama 2008.

Allt är givetvis inte frid och fröjd för det. Mycket återstår, däribland att faktiskt verka trovärdig i frågor andra demokrater varit för och drivit i många år.

Men det här är en god start.

Att som politiker kommentera en bluffartikel

Tiggeriet är organiserat basunerade Expressen ut idag. Uppgifterna hade de fått från polisen i Gävleborg som har gjort en kartläggning. Om man läser ”avslöjandet” i sin helhet blir man dock lite förundrad. Att tiggeriet någonstans är organiserat är självklart. Det är ofta flera familjer som reser tillsammans och hjälps åt. Enligt kartläggningen är det dock organiserat eftersom de bor på samma ställe, en camping, och ofta reser tillsammans. Det kostar pengar förstås och det man skulle kunna reagera på är summan som nämns (tio miljoner). Utöver det är det inget nytt.

Men det stoppar inte Expressen från att göra det till dagens stora nyhet. Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas vikarierande partiledare fick möjlighet att kommentera ”avslöjandet” och slog sig själv från bröstet och sa hur rätt dem haft.  Beatrice Ask, före detta moderat justitieminister vars parti nu vill förbjuda organiserat tiggeri beklagade sig och sa att människorna minsann utnyttjas och att de fått signaler om det.

Några timmar senare, efter att ett före detta statsråd och en rasistledare kommenterat en undermålig granskning, backar Expressen eller polisen om man så vill. Tiggeriet är inte alls organiserat och siffran på tio miljoner verkar påhittad och går inte att härleda någonstans.

Två politiker, varav ett är ett före detta statsråd, har alltså kommenterat en bluffartikel.  Det bekymrar givetvis inte en rasistledare men ett före detta statsråd borde det faktiskt bekymra. Men här kommer själva kärnan. Moderaterna och Beatrice Ask vill, precis som rasisterna, numera förbjuda ”organiserat tiggeri”. De har än så länge inte kunnat peka konkret på att det finns, vad det är konkret de vill förbjud. Dessutom är människohandel redan förbjudet. Fast ett förbud vill de ha.

Varken Beatrice Ask eller rasisterna har tidigare brytt sig om fakta när det kommer till det organiserade tiggeriet utan mest pratat i termer om enskilda iakttagelser. Således lär inte Beatrice Ask bry sig om bluffen den här gången heller.

De som blir lidande är EU-migranterna för med sådana här bluffar kommer hatet bara öka mot dem. Och spär på en bild om vilka lurendrejerier de är.

Så här beter sig alltså ett före detta statsråd för det största oppositionspartiet.

Om man trodde att Ask hade någon skam i kroppen skulle man nog säga att hon faktiskt borde skämmas.

Indianas nya diskriminerande lag – vad det egentligen säger om USA

För några dagar sedan drev delstaten Indiana genom en lag som gjorde det möjligt för företag att neka homosexuella enbart baserat på deras sexuella läggning. Det här anses vara en del av religionsfriheten och lagen heter just Religious Freedom Restoration Act. Än så länge har ingen republikan markerat mot lagen som gör det fritt fram, till och med lagligt, att diskriminera. Däremot har Jeb Bush, eventuell republikansk presidentkandidat, ställt sig bakom lagförslaget eftersom han tycker det värnar religionsfriheten.

Att Republikanerna så tydligt visar upp sin homofobi är ingenting konstigt. För de mer konservativa, det vill säga partiets kärnväljare, är homofobin och abortmotståndet någonting centralt. När det dessutom är så att den amerikanska högsta domstolen beslutat att Defense of Marriage Act som säkerställde att äktenskapet var mellan en man och en kvinna inte var förenligt med konstiutionen, vilket möjliggjorde för samkönade par att gifta sig och i förlängningen tvingade delstater att legalisera samkönade äktenskap. Ja, då får man komma med andra åtgärder helt enkelt.

Det vi nu ser i Indiana och även, som det verkar, i Arkansas är ett tydligt tecken på det. En skitfråga för vissa kanske men för ett republikanskt parti som med åren blivit allt radikalare, är det här en viktig symbolfråga.

Men viktigare är kanske reaktionerna runt omkring som faktiskt tvingat Indianas guvernör, skamset nog, att agera om än kanske främst symboliskt. Han ska nu tydliggöra hur inget företag har rätt att neka service till någon. Apples VD, som själv är öppet homosexuell, uppmanade till bojkott av delstaten. Borgmästaren i staden Seattle förbjöd resor till delstaten. New York som var tidiga med att legalisera samkönade äktenskap, har inlett någon form av bojott. Det har även staden San Francisco gjort och Connecticut har gjort något liknande där även deras guvernören kallade Indianas guvernör för mobbare.

Det går givetvis att hänvisa till att de berörda delstaterna och städerna är i hög grad liberala, i synnerhet New York och San Francisco, men faktum är att stödet för samkönade äktenskap ökat markant de senaste åren.

Republikanerna vet att de håller på att förlora. Det innebär inte att de ger upp. Däremot att, var helst de försöker, kommer åka på motstånd.

Indiana är ett exempel. Ska vi gissa att Arkansas blir nästa?

 

Vi borde i alla fall diskutera rasisternas rätt till talmansposten

I valet i söndags blev Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Med det ska de också, enligt riksdagens rådande praxis, tilldelas en vice talmanspost. Det rör sig alltså om en praxis och inte på något sätt någonting det finns någon skyldighet att göra. Det går alltså att utan problem frångå detta.

Alliansen och Socialdemokraterna var snabba med att deklarera att rådande praxis ska gälla. Från Socialdemokraternas sida sa gruppledaren Mikael Damberg att han förstod att människor var oroliga, men var så trygg i att ansvaret skulle delas bra av talmanprecidiet. Allianspartiledarna sa ja direkt utan att blinka. De enda som hade synpunkter var Vänsterpartiet som sa blankt nej och Miljöpartiet som också tyckte det var problematiskt.

En talman ska representera hela Sverige. Det ingår i rollen. Givetvis har en vice talman en mer undanskymd roll men att denne ska vara en person från ett parti vars idé bygger på att ifrågasätta vissa människors existens, är ett problem. Det är faktiskt något vi måste diskutera. Jag har inget enkelt svar, eller att vi ska gå ifrån praxis, men det är inget beslut att ta lättvindigt på.

Vi har nämligen ett ansvar för de människor som vareviga dag känner sig hotade för att de har ett annat namn, ursprung eller till och med sexuell läggning på grund av det hat Sverigedemokraterna står för. En talmanspost riskerar att dels legitimera partiet men också få de att framstå som statsmannamässiga. Det är allvarligt och kräver diskussioner.

Men kanske kan en talmanspost å andra sidan omöjliggöra för  partiet att framstå som offer, den enda oppositionen, vilket deras idé för framgång bygger på.

Svaren är inte givna men vi har ett stort ansvar att i alla fall diskutera saken utan givna utgångspunkter. Vi har till och med en skyldighet med tanke på vad rasisterna står för och de människor de hatar.

Socialdemokraterna och alliansens kategoriska svar är därför väldigt olyckliga och vittnar om en stor oförståelse.


Läs före detta talmannen Birgitta Dahl (S) på samma ämne. 

Varför dumförklara företagen?

Sänkt restaurangmoms och RUT-avdrag är båda reformer som upplagda för arbetsgivare och deras företag. Det är också två, framför allt, dyra reformer som i grunden kostat mer än de smakat. Nu ska de däremot försvaras av alliansen till varje pris. Det talas om hur många jobb som försvinner ifall man tar bort RUT-avdraget och höjer restaurangmomsen.

Den här idén om att världen på något sätt går under ifall man reformerar/tar bort dessa åtgärder är intressant. Det är intressant, i synnerhet, eftersom det helt frigör arbetsgivare från ansvar för sina anställda. Ansvaret blir statens. Företag behöver skattesubvention för att överleva, låter det indirekt. En följdfråga blir då ifall man verkligen är en vidare företagare ifall man inte säger sig kunna överleva utan skattesubvention från farbror staten, så man tvingas gå så långt att säga upp personal.

Men i debatten om de här två reformerna glöms även arbetsgivarens ansvar bort. Vilken rätt har dem att, bara för en ineffektiv åtgärd avskaffas, säga upp en massa människor? Näringsminister Annie Lööf (C) tar gärna företag som exempel, som pratat med henne, och varnar för vad som händer med de anställda ifall de rödgröna får makten och tar bort eller förändrar de här ineffektiva åtgärderna. Det är ohederligt och ger i grunden en bild av att restauranger inte existerade innan den sänkta restaurangmomsen, inte heller städföretag existerade innan RUT. Men framför allt blir det intressant apropå högerns syn på fri företagsamhet. De ska få en massa skattesubventioner som ger få jobb och kostar desto mer, men de får med fördel sparka folk om reformen försvinner, för de kan inte överleva annars låter det ofta.

Det är inte att tro på fri företagsamhet. Än mer är det verkligen att dumförklara företagarna och samtidigt låta arbetsgivaren gå fri från allt ansvar för sina anställda.

Och det är en otroligt illa förd politik.

 

 

Den rödgröna regeringsfrågan

Nu är det två veckor kvar till valet. Det innebär att det mer och mer spekuleras i vilka som kommer ingå i en eventuell rödgrön regering. Blir det ”bara”en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet eller kommer även Vänsterpartiet ingå?

Vänsterpartiets partiledare, Jonas Sjöstedt, har varit tydlig. Han vill att partiet ska vara med i en rödgrön regering. Så sent som idag skrev han på Svenska Dagbladets debattsida hur en rödgrön majoritet med vänstern i regering är garanten för att hålla rasisterna borta och för att föra landet i en progressiv riktning.

Stefan Löfven, Socialdemokraternas partiledare, har sagt att han inte kommer dela ut några ministerposter före valet men samtidigt sagt att Miljöpartiet är deras ”naturliga samarbetspartner”. Vad vi som minst har att vänta oss, som det verkar är en S och MP-regering. Huruvida vänstern kommer ingå i den är skriven i sten men om Socialdemokraterna får välja blir nog inte så fallet.

Varför det är så är ganska enkelt. Socialdemokraterna har alltid varit rädda för att riktigt släppa in vänstern. De anses skrämma bort väljare och ses i regel som ansvarslösa. Detta trots att de haft ett samarbete tillsammans med både sossarna och Miljöpartiet om 16 budgetar från 1998 till 2006 i form av stödparti.

Men ett samarbete med vänstern i någon form, ifall det nu blir rödgrön majoritet, är givet. De blir i så fall ett stödparti till en socialdemokratisk ledd regering återigen även om Sjöstedt nu skriver, förstås, att de i så fall ändå kommer ställa vissa krav. Det innebär att Stefan Löfven kommer förhandla med partiet när det kommer till den ekonomiska politiken för att, helt enkelt, få igenom en budget. I ett sådant läge slipper även Socialdemokraterna och Miljöpartiet ge sig in på vänsterns krav om vinster i välfärden. Det är nämligen partiets enda krav för att ingå i regering i princip. De vill se ett totalt vinststopp vilket både S och MP avvisar även om de är överens om skärpningar.

Vänsterpartiet har dock mycket att förlora på att ingå i en regering. Det räcker med att titta på de tre allianspartierna förutom Moderaterna när det kommer till raserat väljarstöd. Eller på Norge där Sosialistisk Folkeparti i åtta år var i en koalitionsregering med bland andra norska Socialdemokraterna (Arbeiderpartiet). De har nu stöd av drygt fyra procent av väljarkåren och i senaste valet klarade de så när spärren till deras riksdag.

Men för Vänsterpartiet finns det ett viktigare skäl att faktiskt ingå regering. De måste visa att de kan ta ansvar. Det klart, de styr tillsammans med både S och MP i ett flertal kommuner i landet men det blir aldrig samma sak som att ingå i regering. Än mindre blir det i väljarnas ögon samma sak att agera stödparti åt regeringar som de gjort länge, och varit involverade i budgetarbetet. Väljarna ser bara en socialdemokratisk regering med statsråd.  I ett läge där vänstern ingår i regering skulle det också få bort mycket av det folk har invändningar mot dem som ansvarslösa och så vidare – som den stora ”vänsterfaran”. De får, kort sagt, bort stigmatiseringen runt dem.  Dessutom kan de förhoppningsvis, även om kompromisser sker, kunna uträtta saker i regering.

Vänsterpartiet skulle helt enkelt må bra av att äntligen få ta det där regeringsansvaret. Men jag tror Stefan Löfven och Socialdemokraterna helst av allt undviker det efter den 14 september.