Att som politiker kommentera en bluffartikel

Tiggeriet är organiserat basunerade Expressen ut idag. Uppgifterna hade de fått från polisen i Gävleborg som har gjort en kartläggning. Om man läser ”avslöjandet” i sin helhet blir man dock lite förundrad. Att tiggeriet någonstans är organiserat är självklart. Det är ofta flera familjer som reser tillsammans och hjälps åt. Enligt kartläggningen är det dock organiserat eftersom de bor på samma ställe, en camping, och ofta reser tillsammans. Det kostar pengar förstås och det man skulle kunna reagera på är summan som nämns (tio miljoner). Utöver det är det inget nytt.

Men det stoppar inte Expressen från att göra det till dagens stora nyhet. Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas vikarierande partiledare fick möjlighet att kommentera ”avslöjandet” och slog sig själv från bröstet och sa hur rätt dem haft.  Beatrice Ask, före detta moderat justitieminister vars parti nu vill förbjuda organiserat tiggeri beklagade sig och sa att människorna minsann utnyttjas och att de fått signaler om det.

Några timmar senare, efter att ett före detta statsråd och en rasistledare kommenterat en undermålig granskning, backar Expressen eller polisen om man så vill. Tiggeriet är inte alls organiserat och siffran på tio miljoner verkar påhittad och går inte att härleda någonstans.

Två politiker, varav ett är ett före detta statsråd, har alltså kommenterat en bluffartikel.  Det bekymrar givetvis inte en rasistledare men ett före detta statsråd borde det faktiskt bekymra. Men här kommer själva kärnan. Moderaterna och Beatrice Ask vill, precis som rasisterna, numera förbjuda ”organiserat tiggeri”. De har än så länge inte kunnat peka konkret på att det finns, vad det är konkret de vill förbjud. Dessutom är människohandel redan förbjudet. Fast ett förbud vill de ha.

Varken Beatrice Ask eller rasisterna har tidigare brytt sig om fakta när det kommer till det organiserade tiggeriet utan mest pratat i termer om enskilda iakttagelser. Således lär inte Beatrice Ask bry sig om bluffen den här gången heller.

De som blir lidande är EU-migranterna för med sådana här bluffar kommer hatet bara öka mot dem. Och spär på en bild om vilka lurendrejerier de är.

Så här beter sig alltså ett före detta statsråd för det största oppositionspartiet.

Om man trodde att Ask hade någon skam i kroppen skulle man nog säga att hon faktiskt borde skämmas.

Jimmie Åkessons svåra val – vilka extremister kan han och vill han samarbeta med?

Sverigedemokraterna fick igår två mandat i Europarlamentet. Det innebär att de nu ska välja partigrupp och det är för ett högerextremt parti ingen lätt sak. Så sent som för en stund sa Åkesson i TV att han kommer söka samarbete med Danske Folkeparti och brittiska UKIP som vann valet i England. Det är en logisk avvägning. De båda partierna är visserligen högerextremister på sitt sätt och är kritiska mot invandringen, vill stänga gränserna och pekar ut människor som problem. Men de är förhållandevis städade. För det första, de är inte som SD med en brun historia. UKIP bildades från början även om de breddat sig, för att ha fokus på EU och driva linjen att England ska lämna unionen. De har sen dess breddat sig lite och mer och mer som en följd av det, börjat hetsa mot människor som kommer till landet på grund av den fria rörligheten. DF har en liknande historia men var snabbare på att anama, likt SD, fokuset på islam och muslimer som det stora problemet. UKIP fokuserar mer på rumäner som skapar, enligt dem, problem i deras land. I korthet kan man säga att de båda partierna, trots sin på många sätt rasistiska retorik och hat mot andra människor, passar SD bäst då de jobbar för att tona ner den. Även när det gäller högerextremiska partier i Europa finns det gradskillnader.

Så, vill då DF och UKIP ha något med SD att göra? Både ja och nej. DF har sen tidigare en ganska god relation med partiet. Att få till något slags samarbete dem emellan bör således inte vara något problem. Värre riskerar det bli när det gäller UKIP som på rak arm avfärdat SD som för extrema. Deras pariledare, Nigel Farage, sa bland annat så här:

Vi vill inte samarbeta med extremister. Vi samarbetar i dag med en samling partier som vi anser acceptabla, men det finns en annan gruppering som vi har valt att inte sitta med, säger Farage med hänvisning till ledamöter som gått med i den allians som leds av den franska extremhögerns ledare Marine Le Pen.

[..]

Det är klart att Sverigedemokraterna kommer att få platser i det här parlamentet. Men jag sätter mina pengar på Junilistan, som var i parlamentet tidigare och som ser ut att vilja komma tillbaka. De är mycket mer rimliga samarbetspartners än Sverigedemokraterna.

Det här var visserligen ett tag sen, men det säger ändå en del. Men en än viktigare sak, UKIP har sitt rykte att tänka på. De ses visserligen som popuilistiska och på många sätt främlingsfientliga (även öppet rasistiska ibland på grund av deras partiledare), men är ändå måna om att slå ifrån sig rasism och någon form av extremism. Ett samarbete med SD som är sprunget ur den nynazistiska rörelsen, skulle förstöra det. Med DF har de inte samma problem, med tanke på kanske framför allt deras historia och med en större mångsidighet i frågor. UKIP är nu med i gruppen ”freedom and democracy” där både EU-kritiska och nationalister samlas.

Vad som då återstår förutom att vara grupplös vilket inte ger någon makt överhuvudtaget, är ett samarbete med Front Nationals Marine Le Pen (på SD:s valvaka applåderade dem partiets framgångar). Det är ett parti som kallat förintelsen för en liten detalj och hoppats att invandrare får ebola bara för att nämna några saker och skulle rent historiskt sett passa SD bra. FN är alltså fullskaliga nazister och blev största parti i Frankrike. Ifall SD skulle samarbeta och bilda grupp med dem, vilket UKIP avfärdat, skulle det innebära trovärdighetsproblem för den fasad Åkesson och hans parti försökt bygga men som gång efter gång krackelerar. Förutom FN lär det i så fall röra sig om andra partier som Geert Wilders parti i Holland. Detta, dock, om de lyckas bilda en högerextrem grupp vilket inte alls är säkert, då det finns partier som till och med FN tycker är för extrema.

Jimmie Åkesson har alltså en del saker att fundera på. Ett samarbete med UKIP och DF vore logiskt men UKIP verkar tycka de är för extrema. Då återstår egentligen bara öppna nazistpartier eller ett samarbete med Le Pens nazistparti och några fler, ska vi säga, städade nazister.

De högerextremistiska partierna i Europa har i regel flera saker gemensamt: De vill gå ur EU, de tror inte på öppna gränser och riktar ofta in sitt hat mot en grupp (ibland grupper) människor. Vissa är lite mer städade eller vill vara som UKIP men där hatet pyser fram mer och mer, andra brutalt extrema.

För SD gäller det att hitta partier som dels vill ha med dem att göra, men också partier som inte helt rubbar deras trovärdighet, den nedtonade rasismen.

Det är inget lätt val.

 

Några saker att ta med sig från EU-valet

Igår var det val till Europaparlametet. Det finns en del saker att ta med sig från det, framför allt här i Sverige, men även runt om i Europa:

  •  Extremhögerns framfart. Högerextrema partier blev störst i Danmark, England och Frankrike. Dessutom tredje störst i Grekland. Det är allvar nu. Även I Sverige fick rasisterna (SD) två mandat och hamnade på 9.8 procent. Detta för att bara nämna några av många framsgångar för deras del.
  • 2. Moderaternas kollaps. Den är monumental och givetvis jättetung för dem. De går tillbaka drygt fem procent och hamnar på 13 procent och petas dessutom ner av Miljöpartiet som det näst största partiet. Att ett regeringsparti tappar och efter så lång tid är inte konstigt utan är snarare en naturlag, men det här raset är både överraskande och oroande för Moderaterna. Å andra sidan är det med tanke på deras diffusa kampanj vi tror på Europa inte speciellt överrskande. De försökte inta en positiv inställning till EU, vilket inte är fel, men lyckades egentligen aldrig konkretisera det utan pratade mer i diffusa termer om öppenhet och ordning och reda i ekonomin (som om det var samma väljare som röstade i riksdagsval som här).
  • 3. Miljöpartiet. Valets stora vinnare. De ökade över fyra procent, hamnade på 15.3 procent och blev dessutom det näst största partiet (!) Jag är både glad och stolt att ha bidragit till det med min röst, och håller verkligen tummarna för att Linnéa Engström tar sig in på personkryss vilket avgörs på onsdag.
  • 4. Feministiskt Intiativ. De landar på 5.3 procent och tar sig in i Europaparlamentet. Det är bara att konstatera att de har gjort det fantastiskt bra. Gudrun Schyman, partiets talesperson, är nu övertygade att de kommer komma in i riksdagen. Kanske säger hon bara så, men det är fel. Ett EU-val är inget riksdagsval utan präglas av lägre valdeltagande och med fokus på enstaka frågor. Med det sagt är det mycket möjligt att partiet även tar sig in där, men det är inte skrivet i sten utan mycket hänger på om övriga partierna som vänstern och sossarna kan lyfta upp feminimen på agendan på ett bättre sätt.
  • 5. De borgerliga småpartierna Kristdemokraterna och Centerpartiet som i alla fall jag trodde skulle få svårt att behålla sin plats i Europaparlamentet gör starka val, och går båda framåt till skillnad från förra gången. Det är överraskande. Har de, månntro, tagit en del moderata väljare?
  • 6. Socialdemokraterna gör ett liknande val som de gjorde 2009 men går tillbaka 0.2%. Det är inget katastrofval och stoppar väl egentligen en nedåtgående trend valmässigt för partiet, men det är inget vidare. Sanningen är att de har svårt att greppa tag i vänstervindarna. Stefan Löfven borde i alla fall vara lite bekymrad.
  • 7. Vänsterpartiet. De går fram 0.6 procent.  När den första vallokalsundersökningen släpptes hamnade de på över 8 procent vilket skulle setts som ett exemplariskt val och förmodligen säkrat två mandat. Det var dessvärre en glädjekalkyl och istället hamnade de på 6.3 procent och säkrade ett mandat. De går framåt och det är bra, men det är ändå ett dåligt resultat speciellt medtanke på hur vänstern i andra delar av europa går bra. Vänstern har helt uppenbart problem att Fi går framåt men de är även diffusa i sin europapolitik. I den är valrörelsen talade de om vad de tyckte om frihandelsavtalet, TTIP. Det är bra och jag håller med. De talade än mer om varför de är emot det och sen blev det mer diffust om att högerstyret i Bryssel ska styras och att de ska kämpa för miljön, samtidigt som de faktiskt vill lämna unionen och vill ha en gräns vad EU ska bestämma. Det var från vänsterns sida ett uppträdande i vad de är emot, inte vad de är för. Man fick vibbar Lars Ohly vibbar om partiet som de var innan Jonas Sjöstedt tog över. Då var de ideologiska, visste var de var mot men kunde inte riktigt konkret säga vad de ville. Det här har åtgärdats på nationell nivå med Sjöstedt som partiledare och de har hittat en profilfråga de kan driva (nej till vinster i välfärden). Men kring EU lever barnsjukdomen kvar. Jag tror de behöver göra upp med den. Jag tror de behöver släppa europamoståndet. Med det menar jag inte att partiet slutar vara kritiskt för det är ändå en styrka dem har men att de, likt Miljöpartiet, istället talar om vad EU kan åstadkomma om vänstern får bestämma. Ha gärna en ingång i hur makt förflyttats från medlemsländerna och överstatlighet, men betona vad NI vill uppnå. Inte vad ni är emot.

 

Fredrik Reinfeldts antirasistiska engagemang hänger på hur han hanterar Tobias Billström

Jag har sedan Sverigedemokraternas intåg efter valet 2010 tyckt att Fredrik Reinfeldt varit bra och konsekvent i att stå upp mot rasism och för öppenhet. I riksdagsdebatter har det exempelvis känts genuint och härligt att lyssna på, när han gett sig på Jimmie Åkessons politik. Men även han har gjort misstag, så som när han skyllde sjunkande skolresultat på ensamkommande flyktningbarn (!). Ett lika bisarrt som felaktigt påstående och något rasister brukar komma med. Men om vi utgår ifrån att alla kan göra misstag, och en gång är ingen gång, får Reinfeldts facit anses vara helt okej.

Eller? Tänk om det vore så enkelt. Som statsminister har Fredrik Reinfeldt även ansvar för statsråden och hur de uttalar sig, vad som anses vara okej och inte. Det sänder också tydliga signaler. Och där faller Reinfeldt kort. Migrationsminister Tobias Billström, en levande SD-kopia när det kommer till uttalande som går i linje med att flörta med rasister, kommer alltid undan. Han har bland annat jämfört jagandet av papperlösa med jagandet av mördare, inte velat att de ska få sjukvård, han har velat utvisa tiggande romer och så vidare. Det finns fler, men jag tror det räcker så. Här har ni en hel lista om ni vill. Det senaste han gjort är att påstå att 25 procent av eleverna i Malmö är undantagna från simundervisningen och sex och samlevnadsundervisningen. Tidningen Sydsvenskan granskade detta närmare och kom, föga förvånande, fram till att han ljög.

Vid tidigare utsvävningar från Billströms sida har Fredrik Reinfeldt svarat med att han nu måste jobba för att få tillbaka statsministerns förtroende och att han borde uttrycka sig mer humant.

Men Billström slutar som bekant inte. Han verkar inte kunna. Det här verkar vara den han är. En populist och med tveksamma värderingar som ligger fasligt nära Sverigedemokraterna.

Om Fredrik Reinfeldt är allvarlig med sitt brinnande engagemang för öppenhet och mot rasism, borde han låta Billström gå.

Annars blir det bara fina ord.

Att utnyttja människor som kommer hit borde inte betraktas som antirasism

Det finns liberaler som bara ibland brinner för antirasism. Det ”ibland” är när det gynnar deras intressen. Vad är då det? Jo, att utnyttja människor som kommer hit och vill arbeta. Inget får dem att bli så arga på vänstern och LO som vill ha schysta villkor för alla, som just att människor som kommer hit INTE ska utnyttjas. Dessvärre, för många av dem, stannar kampen där. Det finns givetvis, vilket är viktigt att påpeka, lika många liberaler (det är min förhoppnnig i alla fall) som är antirasister regelbundet.

En av de ledande i kampen för att människor som kommer hit ska utnyttjas är den före detta Timbroanknytna och numera liberala debatörren, Fredrik Segerfeldt. Han är besatt av LO och tycker i princip dem är rasister. De, tillsammans med Socialdemokraterna, vill stänga gränser heter det. För er som följer mig på twitter vet att jag varit kritisk mot Jan Larssons, sossarnas vlageneral uttalande, när det kommer till LO och deras överenskommelse om arbetskraftinvandringen, men det är inte poängen nu. Poängen är Segerfeldt som någon slags påhittig antirasist men nästan enbart när det gäller att människor ska komma hit och bli utnyttjade (nu är jag grov, men i princip).

Jag hittade en tweet som på något sätt sammanfattar hans människosyn om de människor som kommer hit, han sägs värna om:

Det han säger är alltså att de som kommer hit och vill arbeta är värdelösa. De är egentligen lågproduktiva, därför ska de ha lägre lön. Inget säger att de som kommer hit och ska arbeta är lågproduktiva. De kan ha problem med språket och behöva utbildning, förstås, men lågproduktiva? Ett sådant resonemang skulle, om man utgick ifrån Segerfeldts ”analys”, möjliggöra att de som kommer hit får slava omkring med en skitlön medan en infödd som utför samma arbete – får bättre betalt. I korthet, olika lön, beroende på var du kommer ifrån.

Som bekant brukar vi övriga kalla det för rasism. Människor ska få komma hit så generöst det bara går, det kommer alltid vara min och andra vänsterinriktade människors ståndpunkt, men de ska ha schysta villkor på arbetsmarknaden precis som övriga. Vi måste dessutom hålla isär arbetskraftinvandring och asylinvandring.

Jag tror inte Fredrik Segerfeldt och andra lönedumparliberaler är rasister. De bara vill utnyttja den antirasistiska kampen med att dumpa löner och ge sig på facket.

Det är givetvis deras fulla rätt. Men det borde inte betraktas som antirasism. Det borde betraktas som att utnyttja människor.

Och det, mina vänner, är hur man än vänder och vrider på det, vidrigt.

Frp och SD – here we go again

Det har funnits ett behov från delar av högern ända sedan Fremskrittspartiet kom in i regeringen att försvara dem lite. Det har blivit viktigare än någonsin att förklara hur Frp minsann inte är som Sverigedemokraterna, att vi som kritiserar Norge och Frp inte ”förstår Norge”. Allt detta har nått sin absoluta kulmen när Ehsan Fadakar, journalist och kolumnist på Aftonbladet, skrev en lång text som var väldigt kritisk mot Norge. Över gränsen, kan tyckas, men ändå med goda poänger som hanterandet av Frp och hur övriga partier faktiskt lockats med.  Henrik Arnstad, författare till ”älskade fascism”, har beskrivit Frp som fascister. Så sent som idag skrev norska timbro, civitas, en artikel där de sågar Arnstad, hur vi svenskar inte förstår Norge och att Fremskrittspartiets idé att slänga ut romer var lite förhastad och ett missförstånd.

Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen. Fremskrittspartiet är inte Sverigedemokraterna. Så är det. De är byggda på olika sätt. Frp är byggda på en populistisk liberal politik med missnöje över skatter och så vidare, som senare utvecklats till främlingsfientlighet. SD är, som alla vet vid det här laget, byggd på en nazistisk grund. Innebär det att det inte finns likheter partier emellan? Givetvis inte. Det finns det, de är många och det är det som är det obehagliga.

Om man läser Fremskrittspartiets integrationspolitik inför årets norska val, finns det drag där som är mer eller i alla fall lika extrema som SD:s. Frp vill bland annat ha interneringsläger för flyktingar som kommer till Norge och språktest på fyraåringar. Både Höyre och Frp var dessutom långt innan valet överens om att deportera romer som inte skötte sig, enligt dem. Siv Jensen, partiledare för Frp, sa vid något tillfälle ”sätt dem på en buss, skicka ut dem”.

Det här är idéer Fremskrittspartiet har. Att deportera människor baserat på etnicitet är rasism, så är det. Du kan gömma det bakom vad du vill, det är fortfarande rasism. Det är sant att partiet är bredare, att de är rätt populistiskt liberala i sin övriga politik med fokus på privatiseringar och skattesänkningar. Till skillnad från SD, som blir nervösa om de får några andra frågor än den om invandring. Men det finns en bärande främlingsfientlig del.

Att delar av en avgrundshöger i Sverige känner behovet att normalisera det genom kassa bortförklaringar av det Frp står för, för att norska timbro inte håller med en del svenska kritiker, är sorgligt. Det gör mig uppriktigt ledsen.

Det är säkert sant att det är mycket vi inte förstår med Norge, lika mycket som det är mycket dem inte förstår med oss. Likaså att de inte är Sverigedemokraterna (kan vi lämna det nu, tack?).

Men Fremskrittspartiet har fortfarande främlingsfientliga idéer. Lev med det.  Det enda ni gör som påtalar ”men hallå, de har en del liberala värderingar”, är att normalisera främlingsfientliga och rent rasistiska åsikter.

Och säga att det är okej att vilja deportera romer, tala om ”smygislamisering”, för de har andra kloka åsikter.

Hur kan det vara så svårt att säga? ”Frp är främlingsfientliga med avskyvärda värderingar gentemot människor som kommer hit från resten av världen”?

De som inte kan det vill en sak och en enda sak: Normalisera rasism.

Kom ihåg det.

I Agenda ska en rasist tala om att han är rasist

Agenda brukar ha intressanta ingångar på sina program, så även i kväll. Om sisådär fem minuter så börjar kvällens Agenda. I kvällens program ska bland annat Jimmie Åkesson förklara varför han är rasist och på andra sidan står integrationsminister Erik Ullenhag (FP). I mer konkreta ordalag ska de två diskutera varför syrianer som flyr hit kommer få permanent uppehållstillstånd. Erik Ullenhag är för det (förstås), det är ju rgeringens policy, medan rasisten Åkesson är emot det.

Jag kan tycka det är slöseri med tid att ge Åkesson uppmäkrsamhet för att tala om varför han och hans parti är vidriga rasister med en alldeles förfärlig människosyn. I Syrien-frågan, precis som i andra invandrarelaterade frågor, så vet man var ett rasisitskt parti kommer landa. Men ändå får Jimmie Åkesson, trots att det råder konsensus i sak-frågan, tala om varför han är rasist.

De lever för att hata.

Alla vet redan det.