Kriminalpolitisk populism med Willie Horton-reklam och Beatrice Ask

Tidigare i veckan skrev justitieminister Beatrice Ask (M) med sina allianskollegor om hur de skulle verka för hårdare straff för narkotikabrott. Just hårdare straff har varit den här regeringens mantra i kriminalpolitiken och egentligen det enda de föreslagit. Det är alltid populism som går hem hos de som röstar. Med det sagt, visst kan det finnas skäl att höja straffskalan på vissa brott men att ha det som enda idé är bisarrt. Och om man är emot blir man anklagad för att stödja mördare och andra smickrande människor. Dessvärre är Socialdemokraterna inte mycket bättre i frågan men det är en annan diskussion. 

Men i alla fall, debattartikelns slut är det intressanta. Ask med fler avslutade nämligen artikeln så här:

Grovt kriminella i den organiserade brottsligheten ser nog gärna att en ny rödgrön regering tar över efter höstens val.

Det här fick mig osökt att tänka på Willie Horton-reklamen i 1988 års amerikanska presidentval som George Bush (den äldre)-kampanj sände för att sätta dit Demokraternas kandidat, Michael Dukakis. Han var nämligen mot dödsstraff och Horton då en flerfaldig mördare och våldtäktsman. Den korta filmen påstod att Dukakis dels ville släppa ut honom tidigt men samtidigt ge honom permissioner i veckorna och att han under en sådan tid gick och bland annat våldtog sin fru. Det här är givetvis bisarra anklagelser så väl som extremt ful kampanjmetod och anspelar dessutom på ras, men den gick hem.

Det är dessutom så man ofta bemöts om man automatiskt inte svarar ”hårdare straff” på frågor som rör kriminalitet. Därför går det också att dra likhet mellan Ask och Bush-kampanjen för precis som de gjorde, varnar nu alliansen med Ask i spetsen för att de grovt kriminella kommer glädjas om de rödgröna vinner valet. En bisarr anklagelse på alla sätt.

Men det gör detsamma, än mindre att högre straff är kontraproduktivt och att vår narkotikapolitik havererat så till den grad att den kostar liv och det sista som då behövs som nu Ask med fler föreslår, är hårdare straff. 

Populism fungerar. 

Det som får lida är svensk kriminalpolitik som faktiskt förtjänar mer än tröttsam smutskastning och populism som lösning på allt. 

Att vinna en tredje mandaperiod blir svårt för alliansen

Det är inte lätt att bli omvald tre gånger. Faktum är att det nog är bland det svåraste som finns i politiken. Men om man ska lyckas, precis som Fredrik Reinfeldt och hans allians vill i valet i höst krävs det en del saker.

Framför allt att man som ledare för en regering inte anses vara trött, och med en fortsatt reformagenda. Det här är nog alliansens största problem. Vad vill de egentligen åstadkomma om de får förnyat förtroende i höst? Ingen vet egentligen det. Det är parodiartade satsningar. Exempelvis har de föreslagit en satsning på 60 miljoner på sitt sektliknande konvent idag och att fem miljoner människor ska vara i arbete 2020. Det är i och för sig för en gångs skull ett ambitiöst uppsatt mål men ingen vet egentligen hur de ska uppnå det, och 60 miljoner på satsningar 2015 är ju en skymf när arbetslösheten är över åtta procent. Det är också meningen att svenska folket ska tro på det när de styrt Sverige i åtta år och arbetslösheten är högre än när de tillträde. Det är ett högt spel de försöker spela.

Det är naturligt att man efter åtta år i regeringsställning är trött. Oftast för att det ska bli lite nytt och nya idéer, byts partiledare för regeringspartierna. Men det har inte heller skett. Annie Lööf är väl egentligen den enda som är ny sen valet 2010. Men hon är ju ett sänke för sitt parti.

Men om vi bortser från nya idéer vill man väljas om för att man åstadkommit fantastiskt mycket bra saker och det återknyter till det jag skrev ovan, arbetslösheten. Alliansen går till val på som Fredrik Reinfeldt uttryckte det på konventet, att säga nej till oppositionens jobbförstörande politik. Det är dem som har lösningen. De skryter om 250 000 fler i arbete och ändå är arbetslösheten på över åtta procent, och människor är i regel beredda att betala mer i skatt för bättre välfärd och är oroliga över utvecklingen (därav också att alliansen förlorat övertaget i de viktigaste frågorna för väljarna). Det är, för regeringens del, en kommunikativ utmaning och något de misslyckats med hitills. De MÅSTE intala svenska folket att, trots massarbetslöshet som bitit sig fast, går saker åt rätt håll tackvare dem och deras politik. De försöker nu dessutom och har gjort det länge, siffertrixa för att ändra måttet i hur arbetslösheten mäts.

Det landar i egentligen i vad som också är viktigt, motståndarna. Det är dock en viktig balansgång här. För att kunna attackera moståndarna och måla ut dem som den värsta mardrömmen, måste man som regering ha egna konkreta förslag för fyra år till. Det som bland annat gjorde alliansen framgångsrika i valet 2010 var just att de lyckades framställa de rödgröna som inte speciellt trovärdiga, utan direkt politik, mot alliansens fantastiska reformagenda (”arbetslinjen”). De rödgröna var dessutom på tok för fokuserade på motståndarnas politik.

Om det är något alliansen är duktiga på är det att fokusera på motståndarna. På valnatten efter EU-valet varnade Fredrik Reinfeldt för den ”nya vänstern” syftandes på Fi, MP och vänstern och de fokuserar på hur hemska Miljöpartiet är, att sossarna är dåliga och det gamla vanliga. På dagens konvent lyckades de dessutom damma av Göran Persson. Men de går till val på samma sak som de gått till val på i åtta år, arbetslinjen. Skatten ska sänkas och sen ska de strö småpengar på reformer kommande år. Nu, efter åtta år, vet svenska folket vad det inneburit.

För att få till en lyckad valrörelse krävs det egentligen att alla tre av de ovannämnda saker fungerar som en symbios med varandra. I nuläget är inte så fallet.

Alliansen har ingen reformagenda, de försöker dessutom genom bland annat siffertrix övertyga väljarna att arbetslöshet över åtta procent är ett steg i rätt riktning men en sak som de verkligen försöker med: Skrämma väljarna med motståndarna, att alternativet är mycket värre.

Det är ett svagt case för fyra år till med en alliansregering.

Jag tror inte det räcker.

 

 

Borg, Björklund och Lööf kommer ut som socialister

Igår kom Annie Lööf, Anders Borg och Jan Björklund ut som socialister på bästa sändningstid. I Aktuellt igår intervjuades de tre ministrarna och talade engagerat om hur de är emot uppköpet av Astra Zeneca och gör allt för att stödja företagets ledning. Bakgrunden till det är att regeringen fattat ett beslut om att vara emot uppköpet. Finansminister Anders Borg sa bland annat så här om uppköpet igår:

Det är ytterst ovanligt att den svenska regeringen gör bedömningar om företagsaffärer, men det finns ett antal särskilda omständigheter här. Det finns väldigt starka samhällsintressen involverade. Vi lägger väldigt stora resurser på medicinsk forskning, en betydande del av den svenska medicinska forskningen ligger hos Astra Zeneca. Vi är oroliga för att Pfizers affärer är väldigt mycket upplagt utifrån skatteplaneringshänseenden

Det finansministern sa mellan raderna var att det företag som vill köpa upp Astra Zeneca i första hand gör det för att de vill tjäna pengar (därav skatteplanerarkommentaren). Wow. Vilken insikt. En moderat finansminister erkänner att företag nog i första hand vill tjäna pengar utan samhällelig hänsyn.

Näringsminister Annie Lööf fortsatte sen:

Några andra verktyg har inte regeringen. Men det finns anledning att diskutera om inte EU:s regelverk borde ändras så att samhällsekonomiska effekter skulle kunna vägas in vid stora köp.

Oj. En centerpartist sa indirekt att företag mest vill tjäna pengar och inte bryr sig om det andra speciellt mycket, så som arbete för människor och leverera en samhällelig vinst för medborgarna. För att minimera den risken krävs det nog regelverk (!).

Anders Borg och Annie Lööf utvecklade sedan sina invändningar i en kommentar till Svenska Dagbladet:

En placering långt bort ökar risken för personalnedskärningar, enligt Lööf.

– Det är så klart väldigt oroande när man ser en karta från Pfizer där Sverige inte ens finns med, tillägger hon.

Hon pekar även på att Pfizers bud är skattemässigt motiverat, vilket hon tycker visar att den svenska forskningen och jobben är en bricka i ett skattemässigt spel.

Astra Zeneca är även en viktig källa för svenska skatteintäkter, enligt Lööf, som säger att regeringens kritik mot upplägget har tre beståndsdelar.

– Forskningen, jobben, men också skatteintäkterna.

Anders Borg varnar för affärer som har ett stort mått av skatteupplägg som drivande motiv.

– Det vi nu ser är en fientlig process där ett väldigt viktigt skäl för affären förefaller att vara ett skattetekniskt upplägg, säger han.

Det skattemässiga motivet gör även att affären måste avslutas före årsskiftet, då amerikansk lagstiftning ändras och möjligheten att använda obeskattade reserver utomlands inte kan användas på samma sätt av Pfizer.

Skatteupplägget gör även att trycket på personalminskningar ökar, enligt Borg, som pekar på att Pfizer gjort personalnedskärningar på över 100 000 personer efter tidigare förvärv av bland annat Wyeth och Pharmacia.

Det verkar alltså inte bättre än att den borgerliga regeringen går all in på en protektionistisk linje, då de är oroliga för att det där andra företaget kommer förstöra det Astra Zeneca byggt upp genom att bara vilja tjäna pengar på bekostnad av allt det andra. Vem blir först att anklaga dem för protektionism och stängda gränser?

Nu väntar vi bara på att Björklund, Lööf och Borg ansöker om medlemskap i Vänsterpartiet.

Det är inte varje dag en borgerlig regering inser att företag, framför allt, drivs av en vilja att tjäna pengar och de kommer göra allt för att maximera vinst.

Högerns två strategier

Det kan för många tyckas som att högern inför valet har en strategi, det vill säga, samma som som de haft i två val nu. Nämligen att ställa deras ”arbetslinje” mot en påstådd ”bidragslinje”.

Den existerar givetvis fortfarande och är huvudnumret. Ta till exempel Tomas Tobé, moderat utbildningspolitisk talesperson, som i Agenda i Söndags mot Ibrahim Baylan (S) när de diskuterade skolan istället ville prata om sossarnas påstådda ”bidrag”.

Det är en strategi som på sätt och vis bärit frukt ända sedan 2006. Allting handlar om att peka ut människor, utsatta människor som är inne i våra trygghetsystem (A-kassan och sjukförsäkringen) som ”bidragstagare”. Varje försök till att bry sig om dessa människor, sedan högern raserat dessa system och gjort livet till ett helvete för en massa människor, har varit att satsa på bidrag istället för jobb. De vill måla upp en hotbild, en konflikt, mellan de som jobbar (duktiga) och de som inte jobbar (värdelösa, lata). Det är i grunden en amerikansk högerstrategi. I korthet bygger den på att sätta en kil mellan de som arbetar och inte arbetar. Den som arbetar ska inte vilja betala för någon som inte arbetar. De som inte arbetar är alltså hotbilden. De som arbetar vill istället ha mer pengar i plånboken för det är ju logiskt, man ska värna om de som arbetar. Alltså, skattesänkningar blandat med nedskärningar i program för behövande, skapar en sådan konflikt. Det lyckades fantastiskt i USA (dock, mer fokus på minioriteter) och har, får vi säga, lyckats helt okej här med.  Därför använder alliansen ord som bidrag (negativt laddat) och inte vad det egentligen är, försäkringar.

Men som sagt, det är bara en strategi. De har faktiskt en till. Den går under namnet ”(S)mutskastningen av Sverige”. De vill numera måla upp en bild av att Sverige egentligen är ett skitbra land att leva i , de allra flesta är nöjda och så vidare. Därför kan du se, om du tittar tillräckligt noga, att de borgerliga numera är flitiga att på sociala medier – länka till undersökningar som säger en sak: Sverige ligger bra till i något. Det kan handla om att majoriteten ändå är nöjda med vården, svensk ekonomi är EXTREMT välskött och så vidare. Vad det nu är är mindre viktigt, det viktiga är att det är något positivt. De kallar alltså de rödgrönas kritik för smutskastning av Sverige som något. Kontentan är alltså att de är så jäkla negativa och vill misskreditera Sverige, medan landet i sjävla verket är bra i många avseenden.

Således handlar inte attackerna längre så mycket om att gå till attack mot oppositionens politik (där har de ju fortfarande strategin ovan) eller samhällsproblemen som sådana, utan att ge sig på de rödgröna för att de pekar på saker som inte fungerar speciellt bra och de vill åtgärda. Det är smutskastning numera.

Varför gör de då detta? Det kan jag inte svara på, men det känns inte orimligt att utgå ifrån att de gör det för att de håller på att förlora valet. De ligger under i valets viktigaste fråga exempelvis, och Reinfeldt är inte så jäkla populär längre. De har som bekant hotat offentliganställda med sparken. Det är inte helt stabilt, med andra ord.

Fram till valet kommer de alltså försöka få svenska folket att tycka mycket egentligen är bra och om du tycker det är bra kan du gå med i en Facebookgrupp, nyligen startad, med namnet ”ett positivare Sverige”. Thomas Böhlmark (M) har redan länkat för Sverige behöver mer positivt tänkande, tycker han. De som tycker mycket kan bli bättre och klagar på saker som ojämlikhet, urholkad välfärd och så vidare, är egentligen bara dysterkvistar.

Smutskastning blir alltså ett sätt att göra verkligheten till sin. Allt är frid och fröjd och säger du något annat, då kastar du skit.

Vi får väl se hur det går. Men att som regering framstå som nöjd och glad med över 8% arbetslöshet bland annat, känns på förhand som väldigt korkat.

 

Carl B Hamilton – mannen som tror på euron när fler tror på ufon

När Lars Ohly gjorde sin sista riksdagsdebatt som partiledare sa han i ett replikskifte med Jan Björklund när de diskuterade euron följande: ”Jan Björklund står kvar på kajen i Southampton och ropar efter Titanic: Jag vill följa med!”. Det där sammanfattar fler folkpartister än just Björklunds syn på euron. Även hans partikollega, tillika partiets ekonomipolitiska talesperson, Carl B Hamiltons syn kan sammafattas på liknande sätt. Så även idag.

Han begår idag en debattartikel och ger sig på Socialdemokraterna. Det är de vanliga talespunkterna som tas upp. Sossarna är ansvarslösa och alliansen har säkrat välfärden, trots skattesänkningarna. Dessutom är arbetslinjen förträfflig.

Hamilton nämner givetvis inte de liv som förstörts på grund av alla hänsynslösa utförsäkringar till föjld av regeringens politik eller den krossade arbetslöshetsförsäkringen. Detta för att betala för alla skattesänkningar. Inte heller tas det faktum upp att de satsar i princip allt på skattesänkningar och bara en ynka del på skolan, trots att skolan rasat samman.

Det passar inte in, men är i högsta grad den verkliga effekten av regeringens politik. Folkpartiet pratar ofta om hur klassresan börjar i skolan. Efter åtta år i regering har ojämlikheten ökat, skolresultaten gått ner och människors liv blivit förstörda för regeringens besatthet av att sätta dit människor i våra trygghetssystem och fler är dessutom beroende av socialbidrag. Om Folkpartiet var genuint ärliga om sina klassresor, borde de be om ursäkt vid det här laget.

Men istället får vi läsa sådana här fördummande artiklar av en man som tror på euron när fler tror på ufon.

Och som sagt fortfarande vill följa med Titanic tillsammans med sin partiledare.

Om inte bristen på trovärdighet för regeringens politik var nog vid det här laget, kan man med fördel ha det i åtanke.

Rösta för att rösta bort

Inför kommande valrörelse är det självklart för oss som står till vänster att stödja en Socialdemokratisk regering. Det är meningen att vi, hyfsat okontroversiellt bör stödja Stefan Löfven som nästa statsminister och Magdalena Andersson som nästa finansminister. Det går inte att se framför sig, till exempel ett vänsterparti fälla en S-regering, än mindre vore det nog önskvärt. Men det kanske inte längre spelar någon roll. För det kan faktiskt vara så att efter valdagen har vi en S+ MP- regering med Folkpartiet som inofficiellt stöd. Det känns inte helt orealistiskt  speciellt inte när Carin Jämtin, Socialdemokraternas partisekreterare i ett svag ögonblick – sa att S står närmare C och FP, än V. Men vi ska inte utgå ifrån att S + V kommer utgöra något slags underlag till samarbete (eller S, V och MP), överhuvudtaget. Höger-vänster har förändrats, och det finns en fientlighet mot V inom Socialdemokratin, vilket märkes i valet 2010. Personligen har jag alltid haft en ambivalent inställning till Vänstern och Socialdemokratin. Vänsterpartiets roll är grundläggande och har så varit, delvis, när det gäller i regeringssamarbete, att driva S till vänster. Att sätta press på dem. Men sedan har jag alltid tyckt att de förtjänar en plats i regering, just för att kunna sätta ännu mer press. Men det har inte Socialdemokraterna tillåtit. En kommande regering, utan någon som helst involvering av Vänsterpartiet tror jag skulle vara kostsam. Det skulle än mer reducera skillnaderna i svensk politik och allt kommer numer handla om mitten/höger och mitten-mitten. Långsiktigt skulle det också göra att det inte spelar någon större roll vem man röstar på, Moderaterna eller Socialdemokraterna. 

Magdalena Andersson kommer i alla fall aldrig bli ”min” finansministerkandidat. Hon är som någon slags Anders Borg-kopia, med en ovilja att driva en annan politik på riktigt. Men hon och Stefan Löfven är också vad man kan välja mellan. Därför väljer man, så klart, utifrån ett vänsterperspektiv det ”minst dåliga”, en socialdemokratisk regering, som riskerar att bli en halvborgerlig sådan i värsta fall. 

Det är pest eller kolera. I valet om ett år kommer man framför allt rösta, för att rösta bort en borgerlig regering. Med hopp om att det inte kan bli värre. 

För mig är det skäl nog. Jag är osäker om det är det för alla, dock.