Djurgården spelade derby på ett väldigt konstigt sätt

Ikväll spelades det första debyt mellan Djurgården och AIK för säsongen på Tele2 Arena. Jag är djurgårdare och såg drygt 60 minuter av matchen. Vid ställningen 3-0 till AIK valde jag att stänga av. Jag stod faktiskt inte ut. Å ena sidan var det här som vilket derby som helst, ett lag vinner, ett annat förlorar och man är ledsen ett tag. Det kommer givetvis vara så den här gången också, men ändå känns det som om något var nytt för det var det. I första halvlek hade Djurgården hemma på Tele2 med fans som bar fram laget långa stunder 34 procent av bollinnehavet och inte en enda kvalificerad målchans. Inte ens ett skott på mål om jag minns rätt. Spelet såg ut så här för att illustrera det så tydligt det går:

  1. Back>>>>>långboll>>>>anfallare där två långa backar enkelt kunde nicka bort.
  2. Vid eventuell bollvinst vilket hände vid ett fåtal tillfällen>>>mittfälltare>>> långboll på anfallare>>> AIK-backar som rensar undan.
  3. Back>>> mittfälltare>> yttermittfältare>> inlägg. AIK som som sagt har starka huvudspelare kunde enkelt freda sig.

Vid enstaka tillfällen kom en boll till en löpande Jawo som var offside eller yttrar som löpte, fick bollen och understöd.

Vad säger det er? Mig säger det att Djurgården inför drygt 25 000 åskådare, varav de flesta djurgårdare, hade en spelidé som gick ut på att slå långt mot två anfallare och mot ett lag med statiska mittbackar. Det säger också att laget gick ut med inställningen PÅ hemmaplan att inte släppa in ett mål, att ligga rätt och isolera anfallarna (Prjovic och Jawo) på topp.

Vi kan diskutera AIK:s presspel och att vi möter ett av seriens bästa lag, visst. Men att på hemmaplan ha ett bollinnehav på under 40 procent och inte ha en tillstymmelse eller vilja till att gå till anfall. Jag vägrar tro att spelarna gick ut på Tele2 stressade, så stressade att de inte klarade av att hålla i bollen eller att AIK var så bra (de var nämligen inte så bra). Jag köper inte det. Att man är nervös är en sak och på så sätt fattar mindre genomtänkta beslut, men att man KONSEKVENT slår långbollar och inte följer upp/ger understöd till varandra i offensiven är en spelidé. Jens Fjellström sa i paus i CMore – studion att om man inte har några ambitioner att anfalla blir resultatet därefter.

Och det var det nya. Det var därför jag stängde av med en än mer olustig känsla än vanligt. För ja, det var något nytt och besvärande att se Djurgården i sin hemmaborg visa inga intentioner i ett derby till att vilja vårda boll eller vilja anfalla, utan bara slå långt och stå på rätt sida.

Om jag drar för stora växlar? Kanske. Tramsig och arg? Möjligt även det.

Det blir man av att se laget i sitt hjärta uppträda som om man inte ville någonting.

David Moyes – the road to nowhere

Inför den här säsongen valde Sir Alex Ferguson att tacka för sig som Manchester Uinteds tränare. Hans ersättare var på sätt och vis klar på förhand. Det blev David Moyes, en skotte precis som Sir Alex och som gjort fantastiska resultat under flera år i Everton. Tidigt stod det klart att han skulle få extremt gott om förtroende från början, i och med ett femårskontrakt.

David Moyes tog över ett helt identiskt lag som säsongen innan hade vunnit ligan med hela 11 poäng före Manchester City. Att komma till United innebär förväntningar och helt andra förutsättningar än han hade i Everton. Det förstår nog de allra flesta.

Men även om United förfogade över ett världsklasslag innebar det inte att några förstärkningar inte skulle behövas. Till exempel valde Paul Scholes att avsluta sin karriär, någon ersättare till honom inhandlades inte som kunde stå för kreativiteten. Backlinjen breddades inte, varken mittbackarna eller någon extra ytterback. Istället valde Moyes i ett desperat försök, när det bara återstod en timme av transferfönstret, att köpa Fellaini från sin gamla klubb. En spelare som som sagt Moyes haft i Everton länge. En panikvärvning som inte gjort en människa glad än så länge och som för närvarande är skadad.

David Moyes gick alltså in i säsongen med ett helt identiskt lag som förra säsongen vann titeln. Det vill säga, ett på förhand slagkraftigt lag. Säsongen började också bra med en stabil 4-1 seger borta mot Swansea. Sedan har inget varit sig likt. Förluster har radats upp, att bli överkörda mot topplagen har varit vardagsmat och tappade poäng (främst förluster) hemma på det som förut var en borg, Old Trafford. Spelet har präglats av en kramaktighet, så väl som en svårighet att se någon spelidé, ineffektivitet och massa individuella misstag.

Att tro att det här laget skulle leka hem ligan ett år till vore naivt med en ny tränare. Jag tror alla förstår det. Däremot att de skulle vara med i toppen är rimligt att utgå ifrån. Den potential finns. Det är knappast så att det har hänt EXTREMT mycket sedan förra säsongen. Istället är United nu snarare inte ens i närheten av topp 4 och i januari skulle man agera och det gjorde man. I alla fall delvis. Juan Mata värvades för 400 miljoner från Chelsea. En såklart fantastisk värvning som kan bidra med kreativitet, något som laget saknat. Men sedan tog det stopp. En innnermittfältare värvades inte. Det tog stopp.

Men en spelare gör inget lag. Det var naivt att tro att en spelare, visserligen en fantastisk sådan, skulle råda bot på kräftgången. Efter jul har det sett ut som vanligt. Förluster mot mitten/bottenlag och topplag har varvats med okej insatser, segrar mot bottenlag.

David Moyes har pratat mycket om individuella misstag och bra prestationer men dåligt resultat. Den förklaringsmodellen räcker ett tag. Men inte längre. För någonstans kommer huvudtränaren in. Och frågan i alla fall jag ställer mig som United-supporter är hur ett lag som vann ligan förra året och varit ett topplag i decennier, inte ens är ett toppfyra lag nu? Vad hände? Hur blev det så här?

David Moyes ska vara framtiden. Det har spekulerats om att han har råd att missa Champions League med laget i år för att kunna sätta sin prägel på laget, rensa ut en massa spelare som han enligt uppgifter vill ha bort och så vidare. Han ska vara den nya Ferguson med extremt högt förtroende och smärttröskel. Jag förstår tanken, jag gillar den. Det har varit en del av United, tålamod med tränare och kunna få misslyckats.

Men frågan är hur grovt man ska få misslyckas? Att inte vinna ligan den här säsongen köper jag som jag skrev ovan. En ny tränare som vill sätta sin prägel, det kan nog de flesta leva med. Men att inte ens, som det ser ut nu, nå Champions League – då börjar jag undra. Med ett lag som och jag vet att jag upprepar mig, vann ligan med 11 poäng förra säsongen.

Nu kanske vissa tror att jag vill komma fram till att David Moyes måste gå. Det är inte vad jag i huvudsak vill, utan snarare lyfta frågan om vad som krävs och vilket fiasko där gränsen är nådd. Eller ska han, för att man bestämt att han är ”the one”, bli Sir Alex arvtagare oavsett vad?

Det verkar så och det oroar mig. För på något sätt verkar det okej att missa Champions League med ett lag som gick hem ligan förra säsongen och där VINNA är allt?

En del verkar vilja göra det här till en spelarfråga, att Moyes gjort vad han kunnat men spelarmaterialet är för svagt. Okej, vi provar den teorin. Han har tagit över ett identisikt lag som över en försäsong blivit TOKUSLA och numera bara gör misstag. Det säger sig självt, så fungerar det inte. Om laget på sina ställen saknade bredd, hade Moyes kunnat agera. Istället virrade han runt och valet föll, tillsist, på två spelare i vardera fönster.

Okej, laget har presterat kasst. De allra flesta gånger brukar det falla på tränaren, den huvudanvariga. Han heter David Moyes och idag ledde han sitt lag till 2-2 hemma på Old Trafford mot tabelljumbon, Fulham.

Jag gillar tålamod, i grunden gillar jag även David Moyes, men det är svårt att blunda för hur ett topplag på en säsong kan göras till ett mittenlag i SAMMA liga.

Det misslyckandet faller på just honom.

Det går inte att förklara bort längre.

 

Zlatangate

För några dagar sedan intervjudades Sveriges lagkapten i fotboll, tillika storstjärnan Zlatan Ibrahimovic, i Expressen. Det var en på många sätt bisarr intervju följd med dels märkliga frågor och avsaknaden av egentliga frågor av kritisk karaktär. Det var mer intervju gjord av en supporter på sin stora idol. Problemet med intervjun var dock i första hand inte det, även om vissa gärna vill skylla på media för att försvara Zlatan. Hela problemet var hur han tog tillfället i akt att utrycka sig nedvärderande om damfotbollen. Låt mig ge er några exempel.

(detta apropå bilfadäsen med Anders Svensson på fotbollsgalan)

 

Det blev väl konstig fokusering kring det över huvudtaget?

– Ja, men det är konstig fokusering från dem som pratar om det, inte från förbundet som gjorde gesten. Gesten är fantastisk, men de som pratar om den är katastrof. Hur fan kan du jämföra en damprestation med en herrprestation individuellt?

Ja, det är ju två helt olika saker…

– Det är helt omöjligt! säger Ibrahimovic med bestämdhet.

– När jag kommer ut i Europa jämför de mig med Messi och Ronaldo. När jag kommer hem jämför de mig med en damspelare. Ska jag behöva skämmas för att vara en svensk fotbollsspelare?

Notera, till att börja med, hur ”journalisten” på något sätt vill lägga saker till rätta och snarare trösta Zlatan än att ställa följdfrågor. Sedan har vi en viktig del här. Han skäms. Här i Sverige blir han, enligt sig själv jämförd med en motsvarighet på damsidan. För honom är det hemskt och skamligt. Det är ett enkelt sätt att nedvärdera damfotbollen och det ser inte snyggt ut. Han verkar också vilja mena att Anders Svensson bör få en bil, men Therese Sjögren som på motsvarande sätt också gjort en massa landskamper, inte ska ha en. Här säger det något viktigt. Kvinnors prestationer är mindre värda eftersom de är så dåliga inom fotbollen. Det spelar alltså ingen roll om prestationen är densamma som Svenssons. Vi fortsätter:

Det är synd om Anders, för han har gjort det fantastiskt bra. Vem som kommer att slå hans rekord det vet jag inte, men vem pratar om det rekordet i dag? Ingen! Man snackar om att han ska leasa, hur mycket han ska skatta… Snälla, lägg ner! Herregud. Det går inte att jämföra. Hylla honom i stället för det här rekordet och för att han är en av de få spelare vi har som har kommit upp på den nivån. Det är bättre att vi är på den linjen än att vi sänker hela hans värde för att jämföra honom med damernas individuella prestationer. De kan få en cykel med min autograf så blir det bra, säger Ibrahimovic och poängterar att det är behandlingen av Anders Svensson som han vänder sig mot, inte sakfrågan.

Här är Zlatan givmild. Therese Sjögran kan få en cykel för besväret (!). Han har nu lagt till att han skämtade och att det var riktat mot media.

Problemet i hela den här soppan är givetvis inte Anders Svensson, det har nog ingen påstått. Hela problemet är Svenska fotbollsförbundets otroliga nedvärderande syn och klantighet när det kommer till att ge en bil till Svensson och blommor till Sjögran. Som om Sjögran, trots att nivån är en annan, inte har åstadkommit något (fast hon gjort samma sak) lika bra som hennes manliga motsvarighet.

Jag hade inga större förhoppningar på Zlatans syn när det gäller genus och jämställdhet. Han är en duktig spelare. För mig har det alltid stannat där. Men hans uttalande går inte att avfärdas som ett skämt, eller en mediavinkling. Han har uttryckt sig nedvärderande om damfotbollen. Nu kommer säkert många säga ”men han har ju rätt, de är värdelösa”. Poängen har aldrig varit det, eller att nivån är en annan. Vi måste lyfta ögonen. Fotbollen är mansdominerad. Den är fortsatt av och för män. Det har blivit bättre, men den är fortfarande exkluderande. Det är en spegling av samhället, där kvinnor alltjämt har en uppförsbacke på många sätt. Så ni som inte kan se det här ur ett fotbollsperspektiv, lyft ögonen och se det samhäelliga perspektivet. Det är problemet. Det Zlatan gör är att, i egenskap av landslagskapten, tala nedvärderande om dem som nu spelar och de tjejer som en dag vill bli fotbollsspelare. Han är, förutom rollen som lagkapten, en förebild. Det finns absout INGEN som helst anledning att tala om damfotbollen på det sättet medtanke på hur bortprioriterad den är eller kvinnors ställning överlag. Nu kommer folk invända att herrfotbollen drar in mer pengar.  Visst, så är det, men det är inte heller poängen. Poängen är att fotbollsvärlden, vilket på många sätt illustrerades av fadäsen på fotbollsgalan av Svenska fotbollsförbundet, att damfotbollen är bortprioriterad.

Men Zlatan har aldrig varit huvudproblemet. Det har och är förbundet. De har ingen som helst värdegrund, vilket går att se på hur de hanterat kaoset kring Albornoz och Gerndt. Inte heller, som sagt, när det gäller bilgrejen på fotbollsgalan. De kan inte nu heller få tummen ur och fördöma Zlatans uttalande. De vill, enligt sig själva, inte recensera spelares uttalande fast de säger sig ha en värdegrund. Svenska Spel däremot, förbundets huvudsponsor, var kritiska precis som damlandslagets förbundskapten. Det sistnämnda är i sig ironiskt, då hon  är anställd av just förbundet.

Det finns en än sorgligare aspekt av det här. Var är alla manliga proffesionella fotbollsspelare? Varför reagerar dem inte? Är det för att de inte vågar säga emot stora och ”mäktiga” Zlatan, eller för att de delar hans unkna och nedvärderande syn? Jag vet inte svaret, men jag tror det är en blandning. Den enda spelare som jag läst varit kritisk mot hans uttalande är Henrik Rydström, numera före detta spelare i Kalmar FF. Han är klok och förståndig. Annars i princip knäpptyst.

Jag är också rädd för att det handlar om en priviligerad bubbla. Zlatan har inte haft det lätt i sitt liv, men har ett j*vligt bra liv nu med sexsiffror på banken. Det spelar in. Han är priviligerad med svårighet att se utanför sin egen tunnel. Det är ett problem han delar med många. Eller för att citera Olof Lundh på Fotbollskanalen:

Deppigast är egentligen att Zlatan som så många gånger pratat om hur han med sin bakgrund behövt vara mycket bättre än andra för att bli accepterad. Hur tror han Pia Sundhage o Co har haft det på vägen? Han borde identifiera sig med dem, och inte sparka på dem.

På något sätt är det vad allt handlar om. Han trampar på dem. Det är fegt, oförsvarligt och onödigt.

Svensk fotboll har problem. Zlatan är en del av det problemet men knappast huvudproblemet. Problemet stavas ett förbund som får vem som helst att skämmas och som är fyllda med priviligierade män utan förmåga att se utanför sin bubbla, vilket leder till sådana här fadäser som bilgrejen så väl som incidenten med Gerndt och Albornoz. Varken Zlatan och förbundet är ensamma i sin syn, och det är nog det jävligaste av allt.

Om detta må vi prata om.

Landslaget är inte vad som helst

Det ska vara en ära att spela i det svenska landslaget. Ingenting annat. Man har aldrig någon rättighet att bli uttagen i landslaget. Det är således inte som att spela i ett vanligt klubblag, vilket man som spelare ifall man är professionell, ser som sitt arbete. Jag gissar att de allra flesta av oss ställer upp på den skiljelinjen. Det är alltså INGET straff (tack Elena för att du hittade rätt ord) att inte bli uttagen i landslaget. Landslagsspelare ses också i högre grad som hjältar och förebilder för unga. Vilka signaler sänder det svenska fotbollsförbundet (SVFF) då ut om man kort efter en dom tar ut en spelare som är dömd för sexuellt utnyttjande av barn? Jag pratar om Miiko Albornoz, ytterback i Malmö FF. Han har inte blivit uttagen ännu, men han kan bli snart och enligt många är han tillräckligt bra. När det begav sig var Alexander Gerndt aktuell för landslaget. Detta kort efter att ha blivit dömd för att ha slagit sin fru. Jag menar att dessa inte bör sätta sin fot i landslaget inom överskådlig framtid. Landslaget är mer än en ”andra chans” (vilket jag tror på) och det är inget jobb som man givetvis har rätt att återgå till när man blivit dömd och avtjänat sitt straff. Sedan kan man förstås i fråga sätta Malmös lite väl gulliga behandling av Albornoz kort efter dennes dom, men det är inte poängen.

Hela poängen är att landslaget är mer än ett gäng spelare som måste prester just då och då. De är förebilder, de ska företräda det svenska landslaget. Det är ändå något viktigt. Och det innebär att man, om man ska representera landslaget, bör ha något slags omdöme. Det är (nehe) både omdömeslöst och vidrigt att utnyttja en 14 åring sexuellt (Albornoz) och slå sin fru (Gerndt). Det innebär att jag faktiskt skiter i om de båda spelarna är så pass duktiga att de skulle platsa i landslaget för det finns något viktigare. Det som är viktigare är att svenska fotbollsförbundet sätter ramar och några regler och ser längre än ”de är duktiga fotbollsspelare”. De har, vilket de kanske inte förstått, ett ansvar för vilka signaler de sänder. Vad säger det till ungdomar om deras förebilder är välkomna i landslaget kort efter att de slagit sin fru eller sexuellt utnyttjat ett barn? Dessa brott är inte heller, i min värld, vilka brott som helst.

Jag kan tycka det är ganska grundläggande att ha någon slags helhetssyn. Jag begär det inte av Erik Hamrèn (honom förväntar jag mycket lite av generellt), men faktiskt tycker jag man kan begära det av det svenska fotbollsförbundet.  Om inte annat kan jag tycka att de borde börja med det. Ett steg är kanske i allt byråkratiskt trams upprätta någon slags etisk ansvarig.  Jag har några nummer om de nu skulle behöva hjälp med att hitta rätt person.

Normer – så funkar de

Jag har efter den här fantastiska texten av fina Elena funderat lite kring det där med ”sköna killgäng”.  För det första handlar det om normer så otroligt institutionaliserade att de är svåra att bryta. Normer som satt sina spår i generationer och där män på något sätt alltid varit utgångspunkten, och kvinnor ska se så bra ut som möjligt och bli i första hand bedömda utefter det. Men framför allt, de ska behaga mannen. Vi bör dock i första hand förstå normen utifrån att den bara finns. Den fungerar lite som, för att ta ett tydligt exempel, att vi alltid dricker kaffe på morgonen (inte alla, men många). Det är något vi gör bara, utan att reflektera över det. Det är så självklart att vi bara gör det. Det är kanske inte världens bästa exempel, men jag tror det fångar lite vad det handlar om. Detsamma gäller egentligen den där jargongen killar kan ha gentemot tjejer, som just Elena tog upp. När hon ville följa med och se sin idol Kim Källström spela, och killarna frågor retoriskt att han är rätt söt. För det är ju så det är. Tjejer kan inte vara intresserad av fotboll för att de tycker om själva fotbollen, utan de måste tycka en spelare är söt. Det handlar också om normer, en stereotyp bild att tjejer inte kan något om fotboll eller tycker om, utan hellre ska leka med dockor (de blir ofta uppfostrade så).  Eller något som uppfattas som det där stereotypa, det tjejer ska göra. Medan killar förstås ska leka med bilar och gärna spela eller i alla fall gilla fotboll.  Det är normer som är svåra att bryta, men som framför allt är hämmande och nedsättande gentemot kvinnor – så väl i fotbollsvärlden som ute i samhället.  Jargongen som killar har är uttryck för dessa. Alla killar har inte den, men många har. Alla gånger handlar sättet de pratar inte om att försöka nedvärdera kvinnorna, även om konsekvensen blir det. Snarare så har de alltid pratat så här, och tänker sig inte för. De tänker inte för vilka konsekvenser det för med sig, eller hur de genom sitt sätt att prata förminskar kvinnan. Innebär det att de står fria från ansvar? Nej, givetvis inte. Alla har ett individuellt ansvar, men vi är samtidigt styrda av normer. Hur lätt är det till exempel för en kille i ett kompisgsäng med det sättet att prata att säga ifrån? Förmodligen otroligt svårt. För det handlar om grupptryck och det handlar om att passa in och vara en del av ett sammanhang.  Om alternativet är att säga ifrån och bli utfryst, eller att bita sig i tungan väljer nog de flesta det sistnämnda.

Vi alla är offer för normer på något sätt, vare sig vi vill det eller inte. Så är det. Det viktiga är att på något sätt försöka bli medveten om det och fundera kring ”hur pratar jag med mina kompisar om kvinnor?”. Då kan den tillsynes oskyldiga jargongen och på sikt även normerna förändras.  Och det är inte lätt. Normer förändras eller förflyttas knappast på en dag. Men man kan ju faktiskt försöka om det de facto kan bidra till att kvinnor så fort de vill gå med på fotboll, spela, eller är intresserade slipper få frågan vems pojkvän de råkar vara eller vilken spelare som är snyggast och INTE bli betraktade som ett sexuellt objekt i första hand. Utan istället kan betraktas som människor värda respekt, precis som vi män som vill gå på fotboll.  För att de älskar fotboll.

En lek

Ska vi leka en lek? Den heter ”den som lyckas fördöma sexualbrottslingar mest vinner”. Namnet säger i sig det mesta om vad lekan handlar om. I går spelade Djurgården hemma på stadion mot Malmö. De lyckades, efter många om och men, vinna med 3-2. En minst sagt efterlängtad seger. Så vad har sexualbrottslingar med fotboll att göra, tänker ni? Albornoz, ytterback i Malmö är dömd för sexuellt utnyttjade av barn. Detta var, förstås, djurgårdsklacken inte sena med att reagera på. Så matchen igenom sjöng de nidramsor om honom och buade kraftfullt så fort han hade bollen. Efteråt var det en och annan MFF-spelare, till och med domaren som reagerade över detta, och tyckte att Djurgårdsspelarna skulle fördömt fansens agerande. Efter matchen bad dessutom Ingvar ”Putte” Carlsson om ursäkt till Albornoz personligen å Djurgårdens vägnar. Jag tycker att det skriks mycket skit på läktarna. Det finns ruttna normer där, och det kan förekomma sexism och rasism. Det här, däremot, att sjunga nidramsor om Albornoz förehavanden må vara lågt men får ändå ses av den mildare varianten. Om det dessutom är inom lagens ramar, finns det heller ingen anledning till att stoppa det (är det ens möjligt?). Djurgårdssfansen är knappast ensamma om att ha sjungit, bara en i mängden av supportrar. Sedan kan man tycka massa saker. Personligen skulle jag aldrig varit med och sjungit. Dels för att jag tycker det är tramsigt och för att Albornoz fått sitt straff av vår rättsstat, tycka vad man vill om den och för att det är fotboll det ska handla om. Den rättsstaten bygger ändå på att folk någon gång, i princip, ska komma ut i samhället igen. Jag stödjer den principen. Att Albornoz, däremot, så snabbt blev välkomnad tillbaka till Malmö tycker jag går att diskutera. Ett annat exempel är hustrumsisshandlaren Alexander Gerndt som förhållandevis snabbt efter domen var välkommen in i svenska landslaget. Båda dessa är förebilder för massa unga människor och kanske till och med framtida fotbollsspelare. Därför är det inte heller så enkelt att, bara sådär, välkomna de båda tillbaka till sin klubb/landslag. I detta har både Malmö och det svenska landslaget brustit, tycker jag.

Men för att återknyta till leken. Jag såg i djurgårdsforumet på svenska fans som normalt håller en förhållandevis låg nivå på alla sätt, störa sig på en artikel om publikens (som jag skrev ovan) nidramsor om Albornoz. Flera tolkade detta, så klart, som om att man ställde sig på ”pedofilens sida” (det är nog inte heller korrekt att kalla Albornoz pedofil, om vi nu ska vara helt ärliga). Det är en svart och vit världsbild ”antingen är du med eller mot oss”. Flera andra signaturer länkade till en delstat i USA (Ohio), där dömda pedofiler tvingas ha speciella registreringsskyltar, så omgivningen vet vad de gjort. Då är vi där igen. I så fall går vi ifrån vår syn på rättsstaten att man döms en gång, avtjänar sitt straff och är därför välkommen ut i samhället igen. En sådan skylt, en sådan markering skulle öka agget mot människor som en gång avtjänat sitt straff och fått komma ut. Det är en vanlig, ändock obehaglig företeelse att man låter sina känslor bli någon slags egen rättsstat. Det är förstås logiskt, men kan lätt gå över gränsen.  I förlängningen skulle Ohio-exemplet leda till att människor tog lagen i egna händer, och satte åt den dömda sexualbrottslingen för få gillar ju nämligen, i synnerhet sådana brottslingar. Och de skulle bli straffade IGEN, fast de redan avtjänat sitt straff. I USA, som i regel inte tror på att man någonsin kan avtjäna sitt straff och komma ut igen, är det här förstås inget märkligt. Men för oss andra, hoppas jag det är det. Att vara pedofil är dessutom ett sjukligt beteende, och tyder på att personen i fråga är svårt psykiskt sjuk. För det har vi ju vård. Eller ja, sådant tror vi på i Sverige tillsammans med att hårdare straff inte gör att brottsligheten minskar.

Vårt rättssystem är inte perfekt, långt i från. Jag är däremot tacksam att den inte, som en del andra vill göra, leker leken ”den som lyckas fördöma sexualbrottslingar mest vinner”. Som om människor, de allra flesta, inte tycker att sexualbrott är vidrigt och sjukligt och det avgörs av hur man ser på straffskalan….

SVFF – vad håller ni på med?

Så här uttalade sig det Svenska Fotbollsförbundet efter en match mellan Sverige – Argentina i vintras, där en tråkig incident hade förekommit:”Det är svårt att stoppa varje enskild individ om de gör något dumt, det kan inte vi ta ansvar för”. Det låter som en väl avvägd analys. Hur gärna man skulle vilja så är det omöjligt att stoppa individer att, om de så önskar, att kasta in något på plan. Det kan såldes inte läggas enskilt hos klubbarna, något SVFF indirekt slår fast. Det går alltså inte, som jag varit inne på, att jämföra med att tända bengaler. Förhoppningsvis förstår de allra flesta det som har någorlunda kunskap. Därför var också domen, till en början, i den avbrutna matchen mellan Mjällby-Djurgården korrekt. Matchen skulle återupptas inför tomma läktare med en 1-0 ledning för Mjällby. Matchen avgörs på planen, inte i styrelserummet och man markerar samtidigt tydligt dilemmat med inkastat föremål hur det INTE helt och håller är upp till klubbarna, utan ett större problem än så. Till skillnad från, till exempel fenomenet med att tända bengaler.

Men så idag ändrade besvärsnämnden det Svenska Fotbollsförbundet disciplinnämnds beslut om att återuppta matchen. De ändrade det till att ge segern till Mjällby med 3-0.

Det slår fast flera saker. Till att börja med, man tycker det är helt i sin ordning att det sportsliga dikteras av ett fåtalet idioter och bestämmer matchens utgång på ett stängt kontor. Istället för på fotbollsplanen. Man signalerar, i och med beslutet, att inkastade föremål helt och hållet är klubbarnas ansvar. I förlängningen leder det ju till att inte ens frukt bör få bäras med sig in, då det finns idioter som kastar in ett sådant. Det leder också till några frågor. Vad ska klubbarna mer göra för att få fåtalet idioter att inte kasta in saker? Vad är ert svar på det, SVFF? För det är ju just det, något fotbollsförbundet var överens om tills nu i och med den första domen – att inkastade föremål INTE är ett enskilt klubbrelaterat problem. I alla fall inte på samma sätt som bengaler är.

Svenska Fotbollsförbundet har gjort bort sig. Frågorna är fler än tidigare. Vilka som får lida för det? Jo, just nu Djurgården. Långsiktigt är det svensk fotboll, som verkar ledas av förvirrade och okunniga människor.

Huliganism pekas (med all rätt) ofta ut som ett hot mot svensk fotboll. Låt oss lägga till en sak till: Svenska fotbollsförbundet.