Djurgården spelade derby på ett väldigt konstigt sätt

Ikväll spelades det första debyt mellan Djurgården och AIK för säsongen på Tele2 Arena. Jag är djurgårdare och såg drygt 60 minuter av matchen. Vid ställningen 3-0 till AIK valde jag att stänga av. Jag stod faktiskt inte ut. Å ena sidan var det här som vilket derby som helst, ett lag vinner, ett annat förlorar och man är ledsen ett tag. Det kommer givetvis vara så den här gången också, men ändå känns det som om något var nytt för det var det. I första halvlek hade Djurgården hemma på Tele2 med fans som bar fram laget långa stunder 34 procent av bollinnehavet och inte en enda kvalificerad målchans. Inte ens ett skott på mål om jag minns rätt. Spelet såg ut så här för att illustrera det så tydligt det går:

  1. Back>>>>>långboll>>>>anfallare där två långa backar enkelt kunde nicka bort.
  2. Vid eventuell bollvinst vilket hände vid ett fåtal tillfällen>>>mittfälltare>>> långboll på anfallare>>> AIK-backar som rensar undan.
  3. Back>>> mittfälltare>> yttermittfältare>> inlägg. AIK som som sagt har starka huvudspelare kunde enkelt freda sig.

Vid enstaka tillfällen kom en boll till en löpande Jawo som var offside eller yttrar som löpte, fick bollen och understöd.

Vad säger det er? Mig säger det att Djurgården inför drygt 25 000 åskådare, varav de flesta djurgårdare, hade en spelidé som gick ut på att slå långt mot två anfallare och mot ett lag med statiska mittbackar. Det säger också att laget gick ut med inställningen PÅ hemmaplan att inte släppa in ett mål, att ligga rätt och isolera anfallarna (Prjovic och Jawo) på topp.

Vi kan diskutera AIK:s presspel och att vi möter ett av seriens bästa lag, visst. Men att på hemmaplan ha ett bollinnehav på under 40 procent och inte ha en tillstymmelse eller vilja till att gå till anfall. Jag vägrar tro att spelarna gick ut på Tele2 stressade, så stressade att de inte klarade av att hålla i bollen eller att AIK var så bra (de var nämligen inte så bra). Jag köper inte det. Att man är nervös är en sak och på så sätt fattar mindre genomtänkta beslut, men att man KONSEKVENT slår långbollar och inte följer upp/ger understöd till varandra i offensiven är en spelidé. Jens Fjellström sa i paus i CMore – studion att om man inte har några ambitioner att anfalla blir resultatet därefter.

Och det var det nya. Det var därför jag stängde av med en än mer olustig känsla än vanligt. För ja, det var något nytt och besvärande att se Djurgården i sin hemmaborg visa inga intentioner i ett derby till att vilja vårda boll eller vilja anfalla, utan bara slå långt och stå på rätt sida.

Om jag drar för stora växlar? Kanske. Tramsig och arg? Möjligt även det.

Det blir man av att se laget i sitt hjärta uppträda som om man inte ville någonting.

SVFF – vad håller ni på med?

Så här uttalade sig det Svenska Fotbollsförbundet efter en match mellan Sverige – Argentina i vintras, där en tråkig incident hade förekommit:”Det är svårt att stoppa varje enskild individ om de gör något dumt, det kan inte vi ta ansvar för”. Det låter som en väl avvägd analys. Hur gärna man skulle vilja så är det omöjligt att stoppa individer att, om de så önskar, att kasta in något på plan. Det kan såldes inte läggas enskilt hos klubbarna, något SVFF indirekt slår fast. Det går alltså inte, som jag varit inne på, att jämföra med att tända bengaler. Förhoppningsvis förstår de allra flesta det som har någorlunda kunskap. Därför var också domen, till en början, i den avbrutna matchen mellan Mjällby-Djurgården korrekt. Matchen skulle återupptas inför tomma läktare med en 1-0 ledning för Mjällby. Matchen avgörs på planen, inte i styrelserummet och man markerar samtidigt tydligt dilemmat med inkastat föremål hur det INTE helt och håller är upp till klubbarna, utan ett större problem än så. Till skillnad från, till exempel fenomenet med att tända bengaler.

Men så idag ändrade besvärsnämnden det Svenska Fotbollsförbundet disciplinnämnds beslut om att återuppta matchen. De ändrade det till att ge segern till Mjällby med 3-0.

Det slår fast flera saker. Till att börja med, man tycker det är helt i sin ordning att det sportsliga dikteras av ett fåtalet idioter och bestämmer matchens utgång på ett stängt kontor. Istället för på fotbollsplanen. Man signalerar, i och med beslutet, att inkastade föremål helt och hållet är klubbarnas ansvar. I förlängningen leder det ju till att inte ens frukt bör få bäras med sig in, då det finns idioter som kastar in ett sådant. Det leder också till några frågor. Vad ska klubbarna mer göra för att få fåtalet idioter att inte kasta in saker? Vad är ert svar på det, SVFF? För det är ju just det, något fotbollsförbundet var överens om tills nu i och med den första domen – att inkastade föremål INTE är ett enskilt klubbrelaterat problem. I alla fall inte på samma sätt som bengaler är.

Svenska Fotbollsförbundet har gjort bort sig. Frågorna är fler än tidigare. Vilka som får lida för det? Jo, just nu Djurgården. Långsiktigt är det svensk fotboll, som verkar ledas av förvirrade och okunniga människor.

Huliganism pekas (med all rätt) ofta ut som ett hot mot svensk fotboll. Låt oss lägga till en sak till: Svenska fotbollsförbundet.

När allting raserades

I går hände något i den förening som jag älskar så oerhört mycket. En tränare, han som jobbat stenhårt dag ut och dag in för den här föreningen, kände sig så pass hotad att han inte tyckte det var värt det längre. Magnus Pehrsson valde alltså i går att avgå efter att ha blivit hotad på telefon, och efter träningen på Kaknäs. I samma veva valde ordföranden, Tommy Jacobson att lämna sin post. Dels i lojalitet med Magnus, men också för att han tappade lusten och kände att han inte längre kunde ha hand om en klubb med sådana element, som fortsatt har så stor roll. I går var jag ledsen, större delen av dagen. Jag tänkte på morgondagens match (dagens, alltså) och kände mest ”skitsamma, det spelar ingen roll längre”. För så känns det ju. Så kallade supportrar har, genom fascistoida metoder tvingat en som slitit för att få ordning på det här laget non stop sedan han tog över, att lämna – just för att han inte känner sig trygg eller att det är värt det. Jag känner likadant. Magnus Pehrsson går det att ha många olika åsikter om. För er som följer mig på twitter vet att jag varit kritisk. Jag har i fråga satt bristen på kontinuitet och om det inte är så pass, att laget kört fast på riktigt, och MP kanske måste gå om det inte vänder snarast.  Samtidigt har jag, i allt det här, vilket kanske inte alltid framgått – beundrat Magnus Pehrsson och respekterat honom djupt. Just för att han har inlett ett projekt med det här laget, och alltid trott att det kommer bli bättre. Men att det krävs, förstås, otroligt hårt jobb för att nå dit. Jag har litat på honom så pass mycket, innerst inne även när det gått som sämst. För att han trott hela tiden, när vi andra kanske inte alltid gjort det. Han har alltid stått pall. Stått upp. För en djurgårdare som mig har det varit, i alla mindre lyckade resultat, en trygghet. En trygghet i ett projekt med en ledare, som är beredd att jobba så hårt för den klubb han älskar. I går togs det ifrån oss, det togs ifrån MP för att det finns idioter som är beredda att hota någon från den förening de påstår sig ”älska”.

Idag, dagen efter har vi inget kvar. Projektet som leddes av, framför allt Magnus Pehrsson och uppbackat av Tommy Jacobson dog igår. För som Tommy sa på presskonferensen igår: -”Det känns som allt arbete vi lagt ner i tre år nu, inte spelar någon roll längre”. Precis så är det ju.

För några dagar sedan var Djurgården i sportslig kris. Ingen vinst hittills och bara en poäng. Nu är vi i en betydligt djupare kris. En djurgårdare, som lagt ner sin själ för laget, tycka vad man vill om resultaten – har tvingats bort i från föreningen på grund av hot. Det är för mig viktigare och betydligt mer allvarligt just nu, än alla resultat i världen.  Konsekvenserna blir ”vem vill träna Djurgården nu?” och som spelarna tragiskt nog satte fingret på ”nästa gång ger de sig på oss”.

Det klart vi reser oss igen på något sätt. Något annat alternativ finns inte, men det här vad det sista som behövdes, medtanke på säsongsinledningen.

Om en dryg timme möter Djurgården Syrianska hemma på stadion.

Låt oss vinna för Magnus Pehrsson.

Nej, att kasta in saker och tända bengaler är inte samma sak

Jag kan å ena sidan ha förståelse för att människor reagerar gentemot disciplinämndens dom mot Djurgården efter den avbrutna matchen mot Mjällby, där saker hade kastats in. Men vi måste framför allt se det i ett större perspektiv. Är päron (som spelaren träffades av) förbjudet att ha med sig? Nej. Är det okej att kasta något på någon överhuvudtaget? Givetvis inte, det är ett brott. Det är emot reglerna. Detsamma gäller inkastastandet av flaskor, förstås.  Men hur ska klubbarna, per automatik förhindra detta? Det är inte en alldeles lätt fråga. Frukt, till exempel, tenderar ju de allra flesta att ha med sig för att äta. Vad det handlar om, förstås, är ett fåtalet idioter som inte kan bete sig och behärska sig på en fotbollsarena. Vad skulle Djurgården kunna gjort annorlunda? Jag vet inte. Men det jag vet är att de som klubb jobbat hårt med det här. Supportrarna, tillsammans, har ju fördömt detta och att vi nu ska arbeta ihop för att få bukt med detta. Att kasta in saker är alltid fel, alltid, men det är heller inget nytt fenomen. Inte för Djurgården, inte för någon av de större klubbarna i allsvenskan.

Det jag vet, däremot, är att Björn Eriksson, före detta landshövding och polismästare tagit fram förslag för att få bukt med detta. Om det är ett bra förslag, och ett steg i rätt riktning? Det vågar jag inte uttala mig om ännu, men det finns där. För det är ju så. Klubbarna har ett ansvar, men styrs hela tiden av vad de får och inte får göra – av politiker (lagar!!). Allt kan de inte göra själva.

Däremot tycker jag inte, när folk nu rasar över beslutet ska jämföra det här med att kasta in bengaler. För mig är det ändå enkelt: Bengaler, tycka vad man vill om dem, är förbjudet och kan göra mycket mer skada. Så är det. Dessutom har klubbarna och dess funktionärer ett ansvar att se till att dessa inte kommer in från början. Hur ska man stoppa ett päron, till exempel? Hur man än vill stoppa idioter från att kasta saker, eller ens komma in på arenan är det inte speciellt lätt. Det krävs i så fall befogenheter som klubbarna inte har, från politikernas sida. Därför är det också rimligt att tändandet av bengaler leder till ett ökat ansvarstagande från klubbarnas sida.

Tyck gärna att straffet är för milt, men snälla, jämför det inte med bengaler.

Det är faktiskt en väsentlig skillnad.

LästipsAB