Ett helvete att vara Djurgårdare för tillfället

Djurgården förlorade  i kväll. De förlorade mot Karlskoga hemma på Hovet. Det var lagets andra raka hemmaförlust efter att dessförinnan vänt och vunnit mot Malmö på bortaplan och efter det, förlorat mot Västerås med 3-0. Det är ett Djurgårdslag lika ojämna och ”osänkbar” som Titanic. Men det stoppade inte Charles Berglund, Djurgårdstränare, att lite små stolt förklara hur laget , trots Västerås-förlusten var ” på rätt väg”. Ja, just det, vi är på gång. Det tar ju minsann tid att spela samman ett nästan helt nytt lag.  Detta är det ingen som i fråga sätter, men hur länge ska vi behöva vänta? Ska Djurgården, mesta mästarna på vägen skämma ut sig, först hemma mot Oskarshamn och sen hemma mot Karlskoga? Ska det vara så? Ytterligare frågor blir då, för de, som jag – som följt laget den här säsongen vem det är som ska göra mål. Mot Västerås sköts det 42 skott, inget mål. Ottosson sa efteråt att ”vi inte är tillräckligt obekväma att möta och Challe sa att vi gör det för lätt för målvakten. Båda korrekta analyser, förstås, men det är lite mer än så. Vem ska ösa in mål? Vem är målskytten? Bara Joehner, som så här långt är den enda ( i princip) som verkar veta hur man gör mål. Det slutar inte där. Timmy Pettersson, kapten och rutinerad back är tillbaka men varför känns han som en av  få (kanske den enda), som vet vad han håller på med och med tillräckligt god erfarenhet? Övriga backar verkar inte räcka till. Dem är unga och vi, vid ledningar, skiter oftast på oss och klantar till det. Annars har det varit det som var grejen med årets lag. Flera trotjänare är tillbaka, andra har valt att stanna kvar sen Elitserien och vill ta laget tillbaka. Jättefint och bra. Men sen då?

Det är som förra säsongen all over again. Man saknar emellanåt, tillsynes en spelide och intensiteten, som varit Djurgården signum finns där men bara ibland. Dessutom gör man inte mål, man är inte obekväma nog.

Idag gjorde även Douglas Murray sin debut i Djurgårdströjan och idag blev det klart att även Gabriel Landeskog anländer. Det är givetvis förstärkningar nu under NHL-lockouten som välkomnas. De kan, möjligen tillföra kvalité som saknats.

Men i allt detta kvarstår alla frågor och de är nu fler än tidigare. Laget presterar inte det som förväntas av dem och visst tar det tid, men har man inte rätt som supporter att kräva helgjutna insatser på hemmaplan, inte minst? Mot lag som (med all respekt) Oskarshamn och Karlskoga?

Så nej, Charles Berglund, laget är inte ”på rätt väg”. Hela laget befinner sig i fritt fall och vi supportrar blir återigen oskyldiga offer för att vi älskar den här föreningen skoningslöst. Förra säsongen trampade man på oss. I år fortsätter man. Man slutar inte.

Hur länge ska vi vänta? Nej, hur länge ska vi behöva lida för att laget inte, som det heter ”spelat ihop sig”?

Det är obeskrivligt tungt att vara Djurgårdare just nu.

Och det blir bara värre och värre.

 

Marcus Nilson – förloraren

Jag tänkte berätta en liten historia för er. Det var så här, inför den här säsong fick Marcus Nilson äran för det är just en ära – att vara kapten i världens finaste förening, Djurgårdens IF. Vi vet alla hur säsongen utvecklade sig och hur den slutade, men det är inte det intressanta här, utan Nilsons ”agerande” som kapten. Eller vad säger jag, det fanns inget agerande, därav situationstecknet. När det gick trögt för laget som det gjorde upprepade gånger under säsongen, så var det han som utmärkte sig mest genom sin nonchalans och gnäll på övriga medspelare. Med andra ord, inte speciellt kaptensmässigt vars uppgift är att ta ansvar, och ”peppa” laget när det behövs. Marcus, den gode Marcus gjorde motsatsen under hela säsongen. Till hans försvar ska så klart nämnas och det är viktigt, att han under slutskedet var en viktig pjäs som ändå försökte och blev faktiskt poängbäst laget. Men han var egentligen aldrig kapten fast han var det. Det är det ironiska. När man tänker på kaptensbindeln tänker man på en spelare som tar ansvar när det går dåligt, och finns tillgänglig. Marcus Nilson var ingenting. När han intervjuades framkom inget. Det gick knappt att tyda något konstruktivt, och vettigt. Det var under den här tiden där vi Djurgårdare ville ha svar. Från, rimligtvis, en kapten. Men han kunde aldrig ge något. Han tog aldrig ansvar. Eller ta när degraderingen var ett faktum. Den så kallade kaptenen fanns ingenstans att finna.Inte ett uttalande fick vi Djurgårdare från den som ska vara kapten för världens finaste förening.

Vi kan givetvis i fråga sätta hur Marcus Nilson av Hardy Nilsson, en mästartränare kunde få förtroendet och att Challe, den lilla tid han kom in inte förändrade det. Men det gör detsamma.Valet av  Nilson som kapten kommer ändå, oavsett vilket, gå till historien som ett stort skämt och han själv som en av de sämsta lagkaptenerna.

Och nu är han klar för Modo. Först att som lagkapten dragit ner Djurgården i Allsvenskan, och nu lämnar han skutan. Gissningsvis för lönekuvertet skulle blivit lite mindre. Vi supportar fick inte ens en kommentar, en ärlig som vi förtjänar från ”vår” ”kapten”.  Att ta ansvar för vad man orsakat klubben och dess supportrar!? Nej, nej- varför då?

Men stick, Marcus Nilson, gör det –  utan att säga något. Det är så en förlorare och en ovärdig så kallad kapten beter sig.  Jag vill aldrig mer veta av dig. Jag tror väldigt få Djurgårdare vill det.

Och just detta ”avslut”, denna sorti sa exakt allt om dig.

Bisarra biljettpriser i hockey VM

Idag börjar Hockey VM i Sverige.  Just Sverige premiärspelar senare ikväll mot Norge. Vill du gå och se den matchen? Jo, varsågod. 395 kronor är det bara att lägga ut. Du tror att det är ”speciella platser”  för det priset, och att det finns billigare? Glöm det. Tvärtom. Det är för dem ”billigaste” platserna. Det finns alltså dyrare, betydligt dyrare. Du kan för en matchbiljett till och med tvingas betala över 1000 kronor.

I skrivande stund, mellan Tjeckien- Danmark så är Globen nästan tomt. Nåja, det var väl att ta i men väldigt öde är det. Mycket tyder på att de svenska matcherna kommer se ungefär identiskt ut publikmässigt. För det är så det svenska ishockeyförbundet vill ha det. De vill inte att vanliga människor ska kunna gå och se hockey på hemmaplan och heja fram sitt Tre Kronor. Det är den enda rimliga tolkning man kan göra, förutom en vedervärdig girighet då.

Men visst. Ha bisarra biljettpriser så att hockeyfest bara blir det för fåtalet, som har råd och om ni vill ha det ödelagt på läktarna. Men lova mig en sak: Kom inte och gnäll för att det var så lite folk på matcherna sen. Uppfattat?

Låt oss ersätta Wesslau med ”Tellan”

Gustav Wesslau kommer med största sannolikhet lämna Djurgården. Frågan är bara när och var han hamnar, antingen här i Sverige eller utomlands. Det är tråkigt men förståeligt och underförstått, mer eller mindre. Det var klart när man bestämde sig för att värva ”hem” honom inför säsongen. Han är mitt i sin karriär och vill säkert göra ett nytt äventyr. Och givetvis vill han inte spela i Hockeyallsvenskan.

Jag förstår det såväl och har svårt att hålla det emot honom, men visst skulle man ändå önska att han kände hur han ville vara en del av det här, trots allt- och leda upp Djurgården till finrummet igen? Faktum är att Wesslau har varit genomgående den här säsongen, en av få ljusglimtar i laget. Det är han som i elitserien gjort så att vi inte varit klara för KS  sedan lång tid tillbaka. Han klev fram när det som mest behövdes. Men i Kvalserien har han inte gått att känna igen. Det är värt att komma ihåg. Där har han givit ett ostabilt intryck, osäkert och rentav flamsigt sådan. Till hans försvar bör sägas att det är inte lätt, när ens lag under stora delar dominera och man då, under större delen av matcherna- får stå sysslolös. Lägg därtill ett försvar som under hela säsongen varit en katastrof. Men ändå. När det gällde som mest, var han en av dem som inte riktigt höll. Det känns konstigt och nästan orättvist att säga, då han varit den som räddat oss under stora delar av säsongen men så har det dessvärre varit.

Djurgården valde inför säsongen mellan den gamla djurgårdshjälten, Mikael Tellqvist och lite yngre Gustav Wesslau. ”Tellan” ville komma hem, men man valde Wesslau. Han var yngre och lättare att jobba med ,tyckte målvaktstränaren. Jag har svårt att ha några egentliga synpunkter på det. Man kan såklart vända och vrida på det, men Wesslau har varit bra. Visst,  under KS vek han ner sig men överlag- klockren. Och i allt detta var man somsagt i och med valet medvetna om att Wesslau vill vidare. Igen. Ännu ett varv. Den i övrigt inkompetenta sportsliga ledningen tog risken. Med ”Tellan” skulle kanske läget varit ett annat. Han är till åren och skulle med största sannolikhet vilja stadga sig och givetvis gärna med laget i sitt hjärta, Djurgården. Skulle han stannat även om situationen varit som den är nu? Jag tror chansen vore större. Framför allt för att han har sitt utlandsäventyr bakom sig.

Vi kan vända och vrida hur vi vill, men det förändrar i det här läget inget. Wesslau kommer lämna och jag förstår honom, även om det är tråkigt. Samtidigt är jag naiv och hoppas att Tellqvist, som för närvarande är klubblös efter att inte fått förlängt kontrakt med Modo, kommer hem till laget i sitt hjärta. Trots att det medför spel i AS.

Skippa LHC som jag vet att det ryktas om. Kom hem, ”Tellan”.

Där du hör hemma. Vi behöver dig mer än någonsin.

Vi ska tillbaka

Djurgården kommer spela i HockeyAllsvenskan för första gången på nästan hur länge som helst. Det här var våran första kvalserie på 28 år. Ja, det säger något om föreningen Djurgården hockey. Jag har under säsongen pekat på antalet faktorer som brustit genom säsongen, och som borde åtgärdats mycket tidigare. Vi har dessutom varit många supportrar på svenska fans djurgårdsforum, som tidigt insåg att det här inte ser bra ut, och ville ha en förändring. Vi fick det inte och när den kom, så kom den försent och inga ändringar i spelartruppen gjordes. Vi kunde bevittna med facit i hand, Djurgårdens sönderfall. Styrelsen satt tysta och gjorde ingenting. Vi föll på mållinjen och till KS (på målskillnad). Vi har inte haft en fungerande spelide på hela säsongen och således inte fått stabilitet varken prestationsmässigt, eller resultatmässigt. När det sedan blev klart att det blev KS, var laget i mental brygga. I kollektiv kollaps. Det klart, laget sprattlade till och tog två trepoängare och spelade i många matcher bra men man bjöd på målen och gjorde inte mål. I KS duger inte det. I den bästa av världar och om laget inte hade bjudit på varenda mål bakåt, i princip så skulle det fortfarande funnits en ES-dröm inför slutomgångarna. Men nu är den borta. Nu spelar Djurgården i allsvenskan.

Vi kan gnälla på styrelsen för det förtjänar dem och vi kan också kräva deras avgång. Det är också ett befogat krav och ska ske. De har trots allt satt ihop ett lag som inte fungerat. Men framför allt, samtliga spelare har ett väldigt stort ansvar. Det är sant att detta lag är medelmåttigt men givetvis med den här budgeten och omsättningen av spelare, och kvalitén som ändå finns ska de klara av en ES-plats. Sen kan man komma med bortförklaringar hur mycket som helst, det förändrar inget. Tvärtom.

Det är spelarna som har underpresterat. Det är spelarna som vikit ner sig när det gällt som mest, och det är spelarna som spelat ner mesta mästarna i allsvenskan. Vi kan och ska nog försöka hitta psykologiska förklaringar och rentav sociologiska sådana, för visst är det ändå rätt märkligt och rentav ledsamt, att ett lag med ändå tillräckligt mycket kvalité och tippade att vinna SM-guld inför säsongen kan försvinna ner i AS.

Nu krävs det förändringar. Det är dags att göra om spelartruppen från grunden, många måste bort (de allra flesta) och ska ta sitt ansvar. De har inte varit bra och spela ner Djurgården i AS ska kosta på. Jag vet inte vilka som bryr sig, men visst finns det några. En rejäl förändring krävs och varenda djurgårdsspelare har svikit sina fans, hela Djurgården som förening och dess vinnarkultur.

Och det tar tid för mig och säkert många andra att kunna förlåta det, än mindre kunna se spelarna representera Djurgården något mer om det nu ens går. Det ska erkännas. Det man som spelare har gjort är ovärdigt och respektlöst. Ovärdigt Djurgården. Så är det.

Men vi kommer tillbaka. Frågan är bara när. Låt oss gråta i en vecka (det har undertecknad nästan gjort idag), känna den där tomheten och allmänt få ut vår ilska. Sen laddar vi om. För vi ska tillbaka.

Där vi hör hemma.

Expressen, AB

Försvinn från våran förening

I dag spelade Djurgården sin femte match i kvalserien och förlorade. Det innebär att man har sex poäng på fem spelade matcher. Det är inte dåligt. Det är direkt genomuselt. Man har en trepoängare, en seger på övertid, en förlust på övertid och två förluster- på hovet.

Jag tror vi djurgårdare måste vara ärliga emot varandra och inse fakta. Mycket talar för att vårt älskade lag, mesta mästarna spelar i hockeyallsvenskan nästa säsong. För låt oss vara ärliga, det här laget måste börja ta flera trepoängare i rad- något man bara lyckats med vid ett fåtal tillfällen denna säsong. Med andra ord, väldigt lite talar för att det här ska ordna upp sig. Om man där lägger till oförmågan att göra mål, och skänka bort- nästan assistera motståndarna till mål för motståndarna så ser det ännu tuffare ut. För det är just vad Djurgården gjort i den här kvalserien. Man har i de sista matcherna, med början i Leksand-matchen spelat helt okej och göra rätt saker men mot Örebro bjöd man på alla målen och nu mot Timrå (mindre bra insats), gjorde man likadant.

Då kan man spela bra – alldeles lysande men så länge man, upprepande gånger bjuder motståndarna på flera mål spelar det ingen roll. Så enkelt är det. I alla serier men framför allt i en stenhård kvalserie på 10 matcher, så blir det kostsamt. Och det är väl det som smärtar allra bäst kan jag känna. Det har knappt varit svårt att möta oss! Vänta bara på att vi ger er pucken i egen zon, så är saken biff.

Det förstår inte Djurgården eller så vill man inte förstå det (vet inte ens om man inser allvaret). Men oavsett vad jag kan säga en sak och det kommer från hjärtat: Jag kommer aldrig förlåta det här laget, samtliga spelare om de spelar ner mesta mästarna, Djurgården Hockey i allsvenskan. Du kan älska Djurgården och tycka att du gjort allt. Det spelar ingen roll. Ni är alla lika medskyldiga.

Och jag vill aldrig se er bära djurgårdströjan igen. Någonsin. Som djurgårdsklacken när de höll upp en banderoll inför Leksand-matchen:

 ” Visa hjärta eller lämna vår förening”

AB, 1Expressen

Allt eller inget, Djurgården

För två dagar sedan var jag förväntansfull. Djurgården hade visserligen för första gången på 28 år spelat ner sig själva till helvetet i hockeysammanhang, kvalserien men Rögle på hemmaplan och ett kokande hovet. Säga vad man vill om Rögle och att KS handlar om så mycket mer än kvalité, men Djurgården har trots allt ett lag som SKA klara av kvalserien, om man gör rätt saker. Första fem mot Rögle gjorde man också rätt saker. Man tog tag i det, man satte hög press direkt och tryckte på. Och fick också tidig utdelning, 1-0.  Sen hände något. Som vanligt under den här säsongen kan laget spela klockren hockey ena stunden för att en stund senare sjunka så genomdjupt att man tror laget spelar Division 1 hockey.  Man backade hem mot Rögle, var viserligen samlade men lät Rögle husera som en E4 i offensiv zon. Det klart, förr eller senare ger det utdelning. Det gjorde det också. 1-1, ingen tar spelare och tittar puck. Hört det förut? 2-2 igen, man låter en Rögle-spelare gå från sargkanten in i mitten och lägga en backhand. En försvarsspelare är inte ens i närheten.  Så höll det på ända fram till 3-4 målet. Man är inte där, fattar felbeslut ovärdiga den här hockeynivån och dessa hockeyspelare som ändå rankas högt i hockeysverige. Man glömmer bort det som varit Djurgården hockey signum- att man aldrig viker ner sig. Man gör 200%, man delar ut en och annan propp. Inte ens det fanns. Då om något förstår man att Djurgården är riktigt illa ute. Supportrarna på plats skanderade efter ett tag ”vi kräver mer än så, vi är Djurgården”. Jag tror genuint på Christian ”fimpen” Eklund när han säger hur han förstår supportrarnas frustration. Lika mycket tror jag att han verkligen mår dåligt när Djurgården förlorar. Han är en ur-djurgårdare. När laget förlorar, mår han dåligt och vill visa att han och laget kan bättre.

Men gäller det verkligen alla?  Jag vet inte och tillåt mig att tvivla. Jag är t.ex säker på att nytillkomna huvudtränaren, Charles Berglund känner och älskar Djurgården. Han har själv tagit två SM-guld med laget men övriga, hur många spelare? Jag hatar att ställa den typen av frågor och vill ju gärna utgå ifrån att den som sätter på sig Djurgårdens vackrate tröja gör det för att han vill göra det, han vill bidra till framgång. Men jag är inte säker på det. När jag sett laget den här säsongen så har det slagit mig, vem tar ansvar? Marcus Nilsson som säkert har djurgårdshjärta gör det inte,  även om han av någon outgrundlig anledning är kapten. Vid underläge åker han omkring och gnäller. Det gäller många djurgårdsspelare. När det går dåligt, när de är påväg att skjuta laget i sank ser det gärna deppigt ut. Få spelare lyfter på sig ,rakryggat och visar ”vi ska fixa det, eller i alla fall göra ett försök”. Detta har präglat Djurgården hela säsongen. För få ledartyper, för få spelare som känner något speciellt för laget mer än ”en arbetsgivare” och såklart, ett mediokert lag. Men ändock ,ett mediokert lag som ska om det bara gällde kvalité skulle klarat sig kvar i elitserien, eller inte vikit ner sig så förbannat inför ett kokande hovet- i första matchen. Och jag kommer aldrig sluta förvånas över hur professionella hockeyspelare med hur många års erfarenhet som helst och hockeykvalite kan få det att se ut, som de aldrig spelat hockey förut. Att de kan göra så många fel.

I dag väntar Bofors (Karlskoga) på bortaplan. Och det enda jag vill egentligen vill veta är om spelarna är medvetna om att vad de håller på att ställa till med? De kan de facto skicka ner mesta mästarna till hockeyallsvenskan. Är styrelsen medvetna med Janne Järlefeldt i spetsen om hur de satt ihop ett otroligt ofungerande lag och sen kan man såklart skylla på hur många faktorer som helst. Men ledningen har kunnat agera, men det enda de har gjort är att byta tränare x-antal gånger.

Mot Rögle (bortsett från första fem) och hur många gånger som helst den här säsongen, talar INGET, nada för att laget förstår allvaret och har den mentala styrkan/hjärtat för att klara ut detta.  Att med den vetskapen åka till Karlskoga och för den delen möta varenda KS-lag, vars största dröm är att skjuta ner Djurgården till hockeyallsvenskan- är ingen rolig uppgift. Snarare den värsta tänkbara.

Och efter idag kan allsvenskan vara mer realistisk, än elitserien. Vid förlust har man förlorat de två första matcherna och måste i så fall, vinna de flesta återstående för att överhuvudtaget ha en chans att komma tillbaks till elitserien.

Det är så spelare och ledare förstör ett lag, de mesta mästarna-det lag det säger sig vilja väl och göra sitt yttersta för, i sank. Till botten, till ett avgrundsdjupt hål.

Snälla, Djurgården. Visa mig och alla oss djurgårdare motsatsen i eftermiddag. Jag ber er.

Vi förtjänar faktiskt bättre än såhär.

Robin