Vi borde i alla fall diskutera rasisternas rätt till talmansposten

I valet i söndags blev Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Med det ska de också, enligt riksdagens rådande praxis, tilldelas en vice talmanspost. Det rör sig alltså om en praxis och inte på något sätt någonting det finns någon skyldighet att göra. Det går alltså att utan problem frångå detta.

Alliansen och Socialdemokraterna var snabba med att deklarera att rådande praxis ska gälla. Från Socialdemokraternas sida sa gruppledaren Mikael Damberg att han förstod att människor var oroliga, men var så trygg i att ansvaret skulle delas bra av talmanprecidiet. Allianspartiledarna sa ja direkt utan att blinka. De enda som hade synpunkter var Vänsterpartiet som sa blankt nej och Miljöpartiet som också tyckte det var problematiskt.

En talman ska representera hela Sverige. Det ingår i rollen. Givetvis har en vice talman en mer undanskymd roll men att denne ska vara en person från ett parti vars idé bygger på att ifrågasätta vissa människors existens, är ett problem. Det är faktiskt något vi måste diskutera. Jag har inget enkelt svar, eller att vi ska gå ifrån praxis, men det är inget beslut att ta lättvindigt på.

Vi har nämligen ett ansvar för de människor som vareviga dag känner sig hotade för att de har ett annat namn, ursprung eller till och med sexuell läggning på grund av det hat Sverigedemokraterna står för. En talmanspost riskerar att dels legitimera partiet men också få de att framstå som statsmannamässiga. Det är allvarligt och kräver diskussioner.

Men kanske kan en talmanspost å andra sidan omöjliggöra för  partiet att framstå som offer, den enda oppositionen, vilket deras idé för framgång bygger på.

Svaren är inte givna men vi har ett stort ansvar att i alla fall diskutera saken utan givna utgångspunkter. Vi har till och med en skyldighet med tanke på vad rasisterna står för och de människor de hatar.

Socialdemokraterna och alliansens kategoriska svar är därför väldigt olyckliga och vittnar om en stor oförståelse.


Läs före detta talmannen Birgitta Dahl (S) på samma ämne. 

För en rödgrön majoritet krävs det att man röstar på något rödgrönt parti

Inför EU-valet skrev jag lite om att det kan bli en situation där Feministiskt Intiativ inte får över fyra procent i riksdagsvalet och en röst på dem därför kan bli, om man vill ha en rödgrön regering, ”bortkastad”. Sedan kom EU-valet. Fi flög på en imponerande våg och fick fem procent och ett mandat i Europaparlamentet. Det var då, sedan hände något.

Det går att spekulera i vad som hände. Kanske blev de övriga partierna bättre på att fylla tomrummet när det kommer till jämställdhetsfrågan och Fi, i och med att de inte sitter i riksdagen, fick mindre uppmärksamhet ju närmare valet kommer. Nu är det mindre än två veckor kvar till valet och partiet står kvar på 2.7 procent.

Det är ungefär, rent antalsmässigt, vad de kammade ihop i EU-valet men eftersom betydligt färre röstar där än i riksdagsvalet landar de på den siffran. I korthet innebär det också att de egentligen inte lyckats locka till sig några fler väljare än de fick i EU-valet. De har sin bas och den räcker så här långt just nu.

Som det ser ut nu i opinionen är de rödgröna partierna några fåtal mandat från egen majoritet i riksdagen. Om man som Fi-röstare vill se en rödgrön regering, stark sådan oavsett om vänstern eller ej ingår, blir därför en röst på Fi bortkastad. Det är osannolikt att tro att de på mindre än två veckor kommer göra en sådan uppsving med det begränsade medieutrymmet, och växa med över en procent som krävs.

Valet är inte här än och egentligen ska man därför vara försiktig med att döma ut ett partis chanser. Däremot kommer en röst på partiet fortfarande vara en stor chansning. Vissa kommer så klart dessutom hävda till att en röst på det man tror på inte kan vara bortkastad. Det får man tycka. Men i det här fallet gör det att man på något sätt delvis accepterar Fredrik Reinfeldt fyra år till som statsminister och anser sin princip att rösta på exakt vad man tror på, vara viktigare än ett regeringsskifte och en stark rödgrön regering.

Det är en helt okej avvägning att göra men man måste nog faktiskt ta och göra den.

Om man vill se en rödgrön majoritet krävs det faktiskt att man röstar på något av de rödgröna partierna den 14 september.

 

Fredrik Reinfeldts enda chans att regera vidare

Jag tror statsminister Fredrik Reinfeldts antirasistiska engagemang och förakt mot rasisterna (Sverigedemokraterna) är genuint. Visserligen har jag kritiserat honom för att inte vara helt konsekvent när det kommer till vissa statsråd och ett fåtal klumpiga uttalande han har gjort, men utöver det. I går sommartalade Fredrik Reinfeldt vilket också blev ett startskott för Moderaternas valspurt. Där talade han om att vi skulle öppna våra hjärtan mot människor som kommer till andra länder och att det kommer kosta, samtidigt som reformer de kommande åren kan komma att bli lidande. Rasisterna hoppade direkt på tåget och deras partiledare, Jimmie Åkesson, twittrade att statsministern nu klargjort konfliktlinjen som, enligt han var, ”massinvandring eller välfärd”.

Talet fick lite olika reaktioner. Socialdemokraterna försökte spinna på att han försökte göra en konfliktlinje mellan välfärd och invandring för att på så sätt göra så att både Moderaterna och Sverigedemokraterna växer och till följd av det, göra så att han kan regera vidare. Andra var stolta över en statsminister som, oavsett kostnad, står upp för öppenhet och att den här regeringen när andra högerregeringar anpassat sig efter rasismen gått åt andra hållet. Det sistnämnda är en korrekt observation. Reinfeldt har stått upp för öppenhet och så även regeringen, med få undantag. För det förtjänar han respekt. Han är också, vilket jag tror många inser, den sista utposten mot SD från Moderaternas håll.

På så sätt tror jag även Socialdemokraternas spinn ses som låmgsökt men hans påhittade konfliktlinje tål att ifrågasättas och fördjupa oss i eftersom det är en som spelar rasisterna rakt i händerna. De vill ha en konflikt mellan välfärd (ni vet, äldrevård vs ”ta in massa människor”) och nu fick de delvis det. Dessutom är det en ohederlig sådan. Reinfeldt har valt bort välfärden och satsat miljarder på skattesänkningar till sådana som han själv, därför är snacket om ”inget reformutrymme” rökridåer.  Men som sagt tror jag spinnet från sossarna kan slå fel, då Reinfeldt har blocköverskridande respekt på det här området.

Samtidigt bör vi ha en sak i åtanke, det är val om mindre än en månad och enligt den senaste mätningen åker två av allianspartierna ur riksdagen och alliansen samlar ihop cirka 38 procent. De rödgröna samlar ihop dryga 49 procent och lyckas så när undvika att rasisterna får en vågmästarroll. Det ser med andra ord nattsvart ut för alliansen och jag tror ingen, inte ens den allra trognaste kampanjarbetaren för Moderaterna, tror på en majoritet för alliansen i nuläget. Partiet själva är givetvis helt medvetna om det, i allra högsta grad även Fredrik Reinfeldt. Han och Moderaterna skulle däröfr gynnas av att både dem och SD gick upp opinionsmässigt. För om alliansen + SD blir större än de rödgröna är det orealistiskt att tro på en rödgrön regering. Det tror jag Reinfeldt är väl medveten om, så väl som hans kampanjteam. SD röstar nämligen med regeringen 9/10 och även om det knappast var ett optimalt sätt för alliansen att regera på, så fick de tackvare deras lojala stöd, igenom det mesta av vad de ville. Så om valet stod mellan en rödgrön regering och en alliansregering med SD som stödparti skulle givetvis inte Moderaterna eller Reinfeldt blinka. Därför är detta nog något de är väl medvetna om och rentav vill ha.

Om Reinfeldts tal var en del av en strategi vet jag inte. Men att Moderaterna inte förstår att valet ser nattsvart ut och att de har en chans i princip att regera vidare, är ju helt osannolikt.

Val ska vinnas och till varje pris. Det är så det fungerar.

Fredrik Reinfeldt är nog den första att hålla med om det.

 

Det finns ingen konfliktlinje i att höja A-kassan

Idag presenterade Socialdemokraterna att de har för avsikt att höja A-kassan vid en eventuell valvinst. Det är inte så mycket en nyhet utan något de drivit länge och dessutom vore det mer anmärkningsvärt om de inte ville det. Nå väl, det här fick i alla fall betalda och på många sätt sorgliga moderattwittrare att helt spåra ur som de ofta gör genom att trakassera meningsmotståndare samtidigt som de är ohederliga. Oliver Rosengren är bara en i mängden men får illustrera deras upprördhet ikväll:

Det intressanta här är inte det förminskande, föraktfulla och felaktiga benämningen ”bidrag” på något som är en försäkring och det är dessutom en annan diskussion, inte heller försöket att smeta rasister på sossarna. I det här fallet är ”skiljelinjen” spännande mellan jobb och bidrag. 2010 fungerade den och så även 2006. Då var alliansen skickliga på att förnedra sjuka och arbetslösa och ställa deras liv mot fler i arbete. Det gick hem. De var dessutom överens, hela alliansen, om det förträffliga med usel  A-kassa. Så är inte fallet idag och inför valet. Idag är sju av åtta partier överens om en höjning av A-kassan. Vilka är emot? Jo, Moderaterna förstås.

Den konfliktlinje Moderaterna nu försöker måla upp genom sina sekttwittrare finns alltså inte och om den i så fall finns står det mellan Moderaterna och de övriga sju riksdagspartierna, inklusive deras regeringskollegor, vilket vore helt osannolikt. Varför Moderaterna låtsas om det är således svårt att förstå.

Och jag vet inte hur glada allianskollegorna blir av att bli kallade bidragsförespråkare men det är en annan sak.

TA TILLBAKA DET – om högerns människosyn

Igår kväll var det debatt om jobben i SVT. Den hettade till när Vänsterpartiets representant, Ali Esbati kallade RUT-avdraget för ett avdrag för ”tjänstefolket”. Det fick Martin Ådahl, Centerpartiets representant i debatten, även deras ekonomipolitiska talesperson och känd för att inte kunna räkna, att gå i taket. Han skrek i princip ”TA TILLBAKA DET” och tyckte Esbati visade upp en föraktfull människosyn mot alla de, menade han, som startat företag i städbranschen. Varför blev då framför allt Ådahl så arg? Med största sannolikhet för att det berörde en öm tå. Esbati hade mage att ifrågasätta statligt subventionerad städhjälp för överklassen för det är just vad avdraget går till i första hand, till ställen som Danderyd.  Det går liksom inte att förneka och sen kan Ådahl börja skrika hur mycket som helst, allmänt bete sig som en bebis och ha mage att tala om människosyn.

Men högerns människosyn är intressant. Idag har vi fått höra av de borgerliga sekttwittrarna hur dum Esbati var, hur dålig koll han har och sånt förakt han visade upp. Först nu kommer det.  Det kom inte när de själva utförsäkrade tusentals, inte heller kom det när statistik visade att allt fler var beroende av socialbidrag och framför allt inte när var tredje arbetslös är försatt i fattigdom. Allt det här är någonstans en produkt av högerns politik. Då var det tyst. Martin Ådahl skrek inte ”TA TILLBAKA DET” till sina borgerliga kollegor och ifrågasatte deras förskräckliga människosyn för med handen på hjärtat, om man exempelvis utförsäkrar tusentals sjuka människor har man problem med sin människosyn.

Den enda gången de talar om människosyn är när statligt subventionerad städhjälp till de rika villorna i exempelvis Danderyd ifrågasätts. Då skriker Martin Ådahl högst och blir hyllad för det. Annars är man tyst inför de liv man förstört för på tok för många människor.

Det säger skrämmande mycket.

Knivigt parlamentariskt läge

Det är snart val. Drygt en månad återstår. Enligt den senaste mätningen får de rödgröna egen majoritet i riksdagen om man räknar med både SD och alliansen på andra sidan. Det är betryggande men det hänger på en skör tråd men mycket kan hända fast som det ser ut nu är det fördel de rödgröna. Däremot finns det anledning att vara lite orolig om valet fortsätter att jämna till sig. Varför då, tänker ni? Det handlar inte enbart om att ett ovisst valresultat kan komplicera regeringsbildning och ge Sverigedemokraterna en nyckelroll utan att efter valet kommer riksdagen, enligt den nya grundlagen, rösta på vem som ska bli nästa statsminister. Som alla vet kommer det röra sig om Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt. Ifall en majoritet röstar mot Reinfeldt som statsminister kommer han tvingas avgå. Vid ett klart valresultat kommer det här bara bli ren symbolik men vid ett jämt valresultat riskerar det att bli mer jämt.

Vad vi alltså har att förhålla oss till är ett rasistparti som den här mandatperioden röstat med regeringen i 8/10. Kommer de rösta emot Reinfeldt som statsminister om de rödgröna bli större än alliansen och där deras röst blir avgörande? Jag har personligen svårt att se det. Det gör att vi kan hamna i följande läge: En borgerlig regering kan, fast de rödgröna blir större sitta kvar med hjälp av Sverigedemokraternas stöd. Det svåra blir sen om de håller fast vid den hedersvärda principen att ej förhandla med dem att få igenom sina förslag. Då är risken att borgerliga regeringen faller och att ett borgerligt parti blir stödparti med en S och MP-regering med V som stöd också för att på så sätt få tillräckligt med stöd i riksdagen. Det är en möjlighet men knappast optimalt. Vi har en lång svensk tradition att få det att fungera trots knepigt parlamentariskt läge men det är ändå värt att notera vilka svårigheter som kan uppkomma.

Att de rödgröna blir störst är ingen garant för en rödgrön regering och Stefan Löfven som statsminister. Den enda garanten är OM de rödgröna tillsammans blir större än både alliansen och SD. Den chansen är i nuläget rätt stor så vi ska inte någonstans måla fan på väggen. Vid ett osäkert läge och där SD får en slags utslagsroll riskerar vi få en blocköverskridande regering för att isolera dem.

När valet nu närmar sig, om det fortsätter att jämna till sig, är det här viktigt att komma ihåg.

Regeringsfrågan

Sedan valet 2006, då högern inför valet gick fram som ett samtalt alternativ, har de kört med regeringsfrågan. Det började så sakteliga i de olika debatterna 2006 där alliansen var noga med att påpeka hur eniga dem var och hur oeniga de rödgröna var.

Det är en strategi med syfte att ställa regeringsdugligheten mot varandra och att man måste presentera ett, enligt dem, regeringsalternativ inför valet. Argumenten som oftast hörs är att Socialdemokraterna inte är ett 40% parti längre och minsann inte kan regera själva. Ett korrekt påstående. Det var länge sen de var det. 2006 fick de dryga 35%, valet innan det 39% och valet 1998 cirka 36%.

En gemensam nämnare, om vi nu bara ska ta de valen, är att Socialdemokraterna ledde en minioritetsregering med parlamentariskt stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartet. I korthet: De gick till val som tre olika partier och kunde räkna med stöd i riksdagen av vänstern och Miljöpartiet. I vissa fall kom de även överens i viktiga frågor, de båda, och den socialdemokratiska regeringen.  Det är inget konstigt. Socialdemokraterna har i ALLA tider och de sista året i miniortet, regerat landet, utan att ha en trepartikoalition.

I valet 2010 försökte alliansen med samma taktik. De rödgröna blev ett alliansen light och det var en koalition byggd på sandslott. Den blev aldrig riktigt trovärdig och alliansen kunde köra med sitt regeringsalternativ-kort. Var det därför dem vann valet? Givetvis inte. Det är kanske en del av förklaringen. De lyckades inte framstå som trovärdiga i väljarnas ögon, men det är en grov förenkling att skylla på enbart ett bristande regeringsalternativ.

Inför valet 2014 har Socialdemokraterna potential att nå, om de är skickliga 37%, eller i alla fall 35% som är deras mål.  Och för tredje valet i rad kör högern samma sak, vilka tänker sossarna regera med?

Jag ger er en liten försmak från moderata twittrare. Här, Thomas Böhlmark som jobbar för Moderaterna, känd för att ha kallat Naiin Pekgul (S) för klappturk:

Det är så här det ser ut. Helt plötsligt ska alla regeringsalternativ se ut som alliansens och som om ingen annan regeringskonstellation styrt landet tidigare och om man inte förbereder sig TILLSAMMANS är man oseriösa. De definierar vad som är regeringsdugligt och drar sig inte längre för att dra in Danmark i det här, där Danmarks vänsterparti SF, lämnade regeringen efter dispyt om ett statligt företag som skulle säljas ut. Vad som dock inte nämns där är att SF fortfarande är ett parlamentariskt stöd till regeringen, likt situationen som rått i Sverige massor av gånger.

Sanningen är att tills 2006 var regeringsalternativen inte självklara. Socialdemokraterna ledde en miniortetsregering med stöd från Miljöpartiet och vänstern, men de tre gick till val som olika partier. Tro det eller ej, men ingen regeringskris uppstod. Det fungerade väl. Konceptet gick ut på följande:

  • Ett riksdagsval hålls. Partierna går till val varje parti försig. Väjarna röstar på det parti de tycker bäst om. Om du vill ha ett starkare miljöparti och du vill att de ska få mer makt i riksdagen, röstar du på dem.
  • Det största partiet får bilda regering. Det största partiet (sossarna) gör det och det visar sig att de har parlamentariskt stöd från Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Tillsammans blir de större än de borgerliga partierna. Regeringsfrågan är löst.

Andra scenarion:

  • En konstellation av olika partier bildas (alliansen). De blir störst och bildar regering. De presentar långt innan valet att de vill regera ihop i form av en koalitionsregering och vad de vill åstadkomma.

Det finns således olika alternativ. Det handlar mindre om att Socialdemokraterna inte längre är ett 40% parti, utan mer om att högern fortsätter köra på en fråga de tror de kan vinna.

Givetvis går det att argumentera utifrån att Vänsterpartiet och Miljöpartiet minsann vill ha reel makt den här gången i form av ministerposter. De är inte längre nöjda med att vara parlamentariskt stöd. Men Vänsterpartiet har tydligt deklarerat att de inte sätter sig i vilken regering som helst.

Om nu inte Vänsterpartiet är med i en regering, eller ens Miljöpartiet, är det givetvis osannolikt att tro att båda partierna är beredda att fälla en skapad Socialdemokratisk regering. Det säger sig självt.

I slutändan handlar det om att Sverige är Sverige. Vi är duktiga på att lösa regeringsfrågan. Vi är inte Danmark, eller något annat land. Och det är inte farligt att låta partierna gå till val som sig själva, vänta in ett valreultat och utefter det bilda regering. Det funkade till och med 2006 och kommer fungera utmärkt i valet 2014.

Det går givetvis att tycka en massa om det, men det här är inget nytt. I slutändan är det upp till väljarna. Om de tycker så illa om det upplägget, vilket varit normen i svensk politik tills alliansen bildades, lär det visa sig.

Men tills valet lär vi få stå ut med det här tjatet från högern i ÄNNU ett val.

Det är mest löjligt. Men framför allt fördummande.