Vilka jag inte kommer rösta på i EU-valet

Jag har alltid sett mig själv som kritisk till den Europeiska Unionen. Inte för att jag har något emot den som sådan, eller själva idén om samarbete kring viktiga frågor. Snarare har min kritik alltid handlat om att EU gör för mycket, ibland fel saker och att makt förskjuts till en elit i Bryssel från folket i medlemsstaterna. Dessutom ser jag med oro hur EU har blivit en egen union där fri rölighet råder, vilket är bra, men samtidigt som den bygger murar runt Europa mot resten av världen och gör det svårare för människor att ta sig hit. Dessutom tycker jag inte att vi ska ha en egen valuta,

Det här är i kortaste ordalag min syn på EU. Jag har utefter det också försökt hitta ett parti och länge sett Vänsterpartiet som det självklara valet. De blandar kritik mot EU med att arbeta för bra saker som miljö och vara progressiva i kvinnors rätt och så vidare. Det är naturligtvis ingen lätt avvägning att å ena sidan vilja går ur EU, men å andra sidan bli invald och då kunna arbeta för de progressiva värderingarna. Det var en avvägning jag trodde Vänstern klarade av bra. Kanske var jag naiv, eller så var jag dåligt påläst. Hur som helst, RFL har granskat hur de olika partierna har röstat och kommer rösta när det gäller HBT-personers rättigheter och det är ingen rolig läsning. Vänsterpartiet hamnar på 80 procent och bara SD, KD och Junilistan hamnar sämre till. Det gör mig lite förtvivlad och försvaret för deras röstning ännu mer:

Vänsterpartiet säger nej anmärkningsvärt ofta. Det är lite förvånande att ett parti som generellt kopplas ihop med ett starkt stöd till hbtq-personer anser att andra saker ofta väger tyngre i Europaparlamentet

[..]

RFSL:s slutsats är att EU-skeptiska partier är mindre benägna att ge stöd åt beslut i hbt-frågor på EU-nivå eftersom de vill begränsa EU:s makt generellt. V:s EU-kritik hindrar alltså partiet från att driva hbt-frågor som de står bakom nationellt.

[..]

Vi var naturligtvis positiva till att inkludera könsidentitet, men vi är kritiska till EU:s övergripande asylpolitik, som inkluderades i hela paketet, säger Malin Björk som är förstanamn på Vänsterpartiets EU-lista och som jobbat för partigruppen i Bryssel sedan 2009.

V avstod också från att rösta om en resolution om att underlätta för hbt-familjers möjligheter att röra sig fritt över gränserna, och var enda svenska parti som röstade nej till ett förslag om pengar till ett projekt mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Här hävdar Malin Björk att motståndet från V i själva verket handlade om att inte tillräckligt öronmärktes för hbt-frågor.

I enkätsvaren har endast 3 av 9 V-kandidater svarat ja på frågan om att införa en gemensam lagstiftning mot homofobiska och transfobiska hets- och hatbrott.

Kriminallagstiftning är väldigt speciell, frågan är om man verkligen vill ha en EU-lagstiftning, vi vill att man på nationell nivå stärker lagstiftningen, säger Malin Björk.

Här har vi återigen den här avvägningen. Vänsterpartiets argument för att inte rösta för en resolution som på ett tydligare sätt ger HBT-personer samma rättigheter är att det ska inte EU bestämma. Det finns mycket EU inte ska bestämma, men jag tycker att är det något EU ska verka för är det människors lika rättigheter och möjligheter. Det bör inte vara en nationsfråga. Människors lika värde ska gälla, i min idealvärld, så väl som i Sverige som i Polen och för mig är det självklart att ett vänsterparti ska bidra till det.  Visst, det juridiska kring ett lagförslag och som ska gälla i alla EU-länder går det att ha synpuknter på. Dels på utformningen men även på om det är möjligt. Det förklarar dock inte varför de röstade emot att HBT-personer ska lättare kunna röra sig över gränserna. Då hänvisar man helt plötsligt till att för lite pengar öronmärktes. Hos mig låter det snarare som att eftersom de inte fick allt de ville ha, ville de inte ha något, och förvägrade istället dessa människor rätten att lättare röra sig över gränsen. I ett reaktionärt EU styrt av en konservativ majoritet bör ändå ett sådant förslag ses som progressivt och något att stödja.

 

Men Vänsterpartiet klarade inte det. De klarar helt uppenbart inte att å ena sidan vara kritiska mot EU men samtidigt när EU erbjuder en resolution om människors lika värde som de nationellt talar så varmt om, kan de inte stödja den.

Jag kan inte stödja ett parti som så uppenbart gått fel i sin EU-kritik som stoppar dem ifrån att stödja en resolution för människors lika värde. Det går inte.

Vad jag kommer rösta på istället? Jag vet inte, det är möjligt att jag kryssar en mijlöpartist då jag tycker flera av deras kandidater har dels en sund EU-kritik, glasklara i den fria rörligheten och kvinnor och HBT-frågor. Det som dock oroar mig är deras syn på ojämlikhet och om de kommer stå upp mot att människor kan utnyttjas (exempelvis när det gäller arbetskraftinvandringen).  Eller kryssar jag en progressiv socialdemokrat med risk för att de sviker när det väl gäller i frågor som TTIP och deras vilja att flytta mer makt till Bryssel.

Jag vet inte vad det blir ännu, men Vänsterpartiet gjorde valet lite lättare i alla fall.

 

Alliansen vill göra det de rödgröna förlorade på 2010

Jag skrev i höstas en B-uppsats i Statsvetenskap om den politiska retoriken mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i två val. Jag riktade då in mig på partiledarna i de två tvalen, Göran Persson 2006 och Mona Sahlin 2010. Det var på många sätt tråkigt att återuppleva valdebatterna från 2010 men med lite perspektiv till det valet, var det även nyttigt. Det kanske främsta jag fick ut av uppsatsen som egentligen inte vad var min uppsats handlade om var väl de rödgrönas strategi 2010 som fick symboliseras av Mona Sahlin.

Jag gick igenom tre debatter 2006 och 2010. Det som slog mig med debatterna 2010 var de rödgrönas brist på egna förslag och idéer. Jag tror inte det handlade så mycket om att det var brist i ordets rätta bemärkelse, utan att väljarna inte upplevde idéerna som konkreta och trovärdiga. Mona Sahlin tog i debatterna upp det där med satsningar på välfärden istället för skattesänkningar och sådana saker. Givetvis något som uppskattas om man röstar vänster, men det kändes svävande och var kanske det mest konkreta Sahlin och de rödgröna hade att komma med. Och det var inte tillräckligt. Sedan hade hon mest sina attacker på Reinfeldt. Vad jag vill komma till är att de rödgröna 2010 upplevdes av väljarna att sakna konkreta alternativ till regeringens ”arbetslinje”. Det blev mest ”vi vill ta bort allt ni gjort och göra så här istället” (dessutom, ”chockhöjd” skatt som var tacksam angreppspunkt). Jag tror att de rödgröna litade för mycket på att folkets vrede mot regeringen räckte. Det räckte att fokusera på vad mycket hemskt alliansen hade gjort. Som om väljarna skulle rösta bort alliansen i ren frustration, och att egna trovärdiga förslag kunde komma i andra hand.

Ingen ska inbilla sig att det var den enda anledningen till att de rödgröna förlorade. Det vore givetvis att göra det för enkelt för sig. Regeringen hade exempelvis en finanskris de kunde påtala och som folket upplevde att de klarade av galant och så vidare.

Nu är det snart val igen och jag upplever att Moderaterna och alliansen försöker göra det de rödgröna delvis förlorade valet på. De har inga direkta förslag längre, det handlar numera om att förvalta och de har lagt ner striden i skolfrågan och försöker nästan ge en bild av att Socialdemokraterna och Moderaterna är överens om mycket. Igår avslutades deras Sverigemöte i Göteborg där 2 800 moderater hade samlats. Inga nya förslag kom fram, sossarna var fortfarande oseriösa, vill ha en ”bidragslinje”, kritik är smutskastning och S har hål i budgeten. Det var ungefär det. Och det är så Moderaterna tänker vinna valet. En arbetslinje på över 8 procent ska försvaras mot Socialdemokraternas ”bidragslinje”. Dessutom ska Stefan Löfvens brist på vem han vill regera med, påtalas. Det här är Moderaterna och till vis dels alliansens valplattform 2014. Det klart, de mindre partierna kanske kommer förelså något nytt, men alla vet att det inte spelar någon roll. Inget nytt. De ska bara fortsätta.

Mot det här står Socialdemokraterna som man kan säga mycket om, men de har konkreta förslag som exempelvis 90 dagarsgarantin. Likaså Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De tre verkar också ha lärt sig av valet 2010. Det ska förstås påtalas hur katastrofala alliansen varit, men de verkar den här gången mer fokusera på vad de VILL göra.

Alliansen verkar alltså vilja driva en valrörelse som de rödgröna förlorade på 2010. Fokus ska ligga på motståndarna, knappt några egna trovärdiga förslag och de ska övertygas om att över 8 procent arbetslöshet innebär lägre arbetslöshet.

Med ett halvår kvar till valet har jag svårt att se den strategin gå hem.

 

Miljöpartiet. Trovärdighet noll

Sänkt arbetsgivaravgift för unga hade länge och väl avfärdats av Per Bolund, Miljöpartiets ekonomisktpolitiska talesperson. Han sa då att den var kostsam och synnerligen ineffektiv reform. Precis som den visat sig vara. Men Bolund och Miljöpartiet har nu vänt på en femöring. Nu stödjer de regeringens usla och kostsamma idé. 

Samtidigt pekar det här på hela problemet med partiet, Miljöpartiet. De vill inte höra hemma någonstans, och står därför inte upp för någonting. De kan inte, vilket inte bör ses som för mycket begärt, värna om att skattepengar ska gå till välfärden – utan är måna om riskkapitalisternas pengar istället. Eller ett annat exempel: En gång i tiden var de mot EU, eller starkt och mycket legitimt kritiska mot EU. Men efter att ha ingått i en tidig överenskommelse inför valet 2010 med Mona Sahlin och Socialdemokraterna släppte de den idén också. Så här är det. Makt lockar. Makt korrumperar. Miljöpartiet vill, framför allt, ha makt.

Innebär det att de kan sitta i en regering med Moderaterna, där just Moderaterna fortsätter att riva ner välfärdsstaten steg för steg? Givetvis. Då har de ändå makt i form av ministerposter. Givetvis vill de kanske ha någon eftergift också inom, logiskt nog, miljöpolitiken.

Men makt det är vad det handlar om. Man vill vara alla till lags, inte göra sig omöjlig för kanske, eventuellt framtida förhandlingar. Då tycker man sig vända kappan efter vinden, och rasera trovärdigheten totalt.

Jag litar inte på Miljöpartiet, och jag har ärligt talat svårt att se hur svenska folket kan göra det.

Hur många fler gånger kommer de kunna kovända för att fortsatt anses trovärdiga? 

Lästips: AB

 

Tandlösa friskoleregler. Var så säkra.

Socialdemokraterna, de fyra borgerliga partierna och Miljöpartiet ska tillsammans komma överens om nya riktlinjer när det gäller friskolorna. Det finns anledning att vara oroliga för detta. Framför allt, när Socialdemokraterna och borgerligheten ingår samarbete vet man att det kommer vara tandlöst och värdelöst. Men det är också talande att Vänsterpartiet, de parti som har varit tydligast att skattepengarna ska gå till utbildning och inte ägarna – är utestängda från förhandlingarna. Det blir alltså en förhandling som, i princip, kommer gå ut på att friskolor är bra, vinster ”nödvändigt” (en lögn, de allra flesta vet det) men att vi kanske ska ha lite striktare uppsikt. Det kommer vara tandlöst. Varför då? Jo, för att samtliga partier hyllar i princip friskolorna och deras sjukligt höga vinsterna, men som går till de rika ägarnas fickor – istället för till skolan.

Vi kan alltså, med de nya reglerna förvänta oss det gamla vanliga: Friskolorna kommer få gå med vinst, och det kommer fortsatt vara tillåtet att våra skattepengar går till de rika ägarnas egna fickor, istället för utbildningen eller så att den blir lidande.  Vi betalar alltså skatt för att generera vinst åt rika ägare men samtidigt för att vi ska få en bra och likvärdig skola. Att i fråga sätta det ses numera som något farligt och kontroversiellt. Att vilja att varje skattekrona ska gå till skolan är läskigt. Ett framtida katastrofscenario går att uttyda om pengarna går enbart till utbildning.

Det är en märklig tid vi lever i.

SVD

Myten om ”det enda regeringsalternativet”

Idag kom en ny färsk opinionsmätning som förkunnade att det Fredrik Reinfeldt kallar ”det enda regeringsalternativet” egentligen är så långt ifrån det man kan komma. Det går att liknas vid en smörgås, där bara smulorna finns kvar. För både Centerpartiet och Kristdemokraterna, om det vore val idag, åker ur riksdagen. Det gör alliansen till en konstellation som håller på att rasa samman. Samtidigt ger det Fredrik Reinfeldt få alternativ om han vill fortsätta vara statsminister. Alternativen blir således, i bästa fall ett: Alliansen löses upp (MP deklarerade idag att de inte är beredd att stödja alliansen), Moderaterna och Folkpartiet lyckas entusiasmera Miljöpartiet som idag får ökat stöd, att de tre bildar regering tillsammans. Är det troligt? Nja, men inte omöjligt.

Men det ger också Stefan Löfven guldläge. Han skulle, med lätthet, kunna bilda regering eller regera, med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. 

Fast det här är spekulationer, förstås. Och mycket kommer kunna hända tills valdagen. Men det är nog dags att avliva myten att alliansen på något sätt är det enda regeringsalternativet, när två av partierna i den röran faktiskt löper stor risk att åka ur riksdagen. 

Den myten blir inte mer sann ju fler gånger Fredrik Reinfeldt upprepar den.