Vi borde i alla fall diskutera rasisternas rätt till talmansposten

I valet i söndags blev Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Med det ska de också, enligt riksdagens rådande praxis, tilldelas en vice talmanspost. Det rör sig alltså om en praxis och inte på något sätt någonting det finns någon skyldighet att göra. Det går alltså att utan problem frångå detta.

Alliansen och Socialdemokraterna var snabba med att deklarera att rådande praxis ska gälla. Från Socialdemokraternas sida sa gruppledaren Mikael Damberg att han förstod att människor var oroliga, men var så trygg i att ansvaret skulle delas bra av talmanprecidiet. Allianspartiledarna sa ja direkt utan att blinka. De enda som hade synpunkter var Vänsterpartiet som sa blankt nej och Miljöpartiet som också tyckte det var problematiskt.

En talman ska representera hela Sverige. Det ingår i rollen. Givetvis har en vice talman en mer undanskymd roll men att denne ska vara en person från ett parti vars idé bygger på att ifrågasätta vissa människors existens, är ett problem. Det är faktiskt något vi måste diskutera. Jag har inget enkelt svar, eller att vi ska gå ifrån praxis, men det är inget beslut att ta lättvindigt på.

Vi har nämligen ett ansvar för de människor som vareviga dag känner sig hotade för att de har ett annat namn, ursprung eller till och med sexuell läggning på grund av det hat Sverigedemokraterna står för. En talmanspost riskerar att dels legitimera partiet men också få de att framstå som statsmannamässiga. Det är allvarligt och kräver diskussioner.

Men kanske kan en talmanspost å andra sidan omöjliggöra för  partiet att framstå som offer, den enda oppositionen, vilket deras idé för framgång bygger på.

Svaren är inte givna men vi har ett stort ansvar att i alla fall diskutera saken utan givna utgångspunkter. Vi har till och med en skyldighet med tanke på vad rasisterna står för och de människor de hatar.

Socialdemokraterna och alliansens kategoriska svar är därför väldigt olyckliga och vittnar om en stor oförståelse.


Läs före detta talmannen Birgitta Dahl (S) på samma ämne. 

Varför dumförklara företagen?

Sänkt restaurangmoms och RUT-avdrag är båda reformer som upplagda för arbetsgivare och deras företag. Det är också två, framför allt, dyra reformer som i grunden kostat mer än de smakat. Nu ska de däremot försvaras av alliansen till varje pris. Det talas om hur många jobb som försvinner ifall man tar bort RUT-avdraget och höjer restaurangmomsen.

Den här idén om att världen på något sätt går under ifall man reformerar/tar bort dessa åtgärder är intressant. Det är intressant, i synnerhet, eftersom det helt frigör arbetsgivare från ansvar för sina anställda. Ansvaret blir statens. Företag behöver skattesubvention för att överleva, låter det indirekt. En följdfråga blir då ifall man verkligen är en vidare företagare ifall man inte säger sig kunna överleva utan skattesubvention från farbror staten, så man tvingas gå så långt att säga upp personal.

Men i debatten om de här två reformerna glöms även arbetsgivarens ansvar bort. Vilken rätt har dem att, bara för en ineffektiv åtgärd avskaffas, säga upp en massa människor? Näringsminister Annie Lööf (C) tar gärna företag som exempel, som pratat med henne, och varnar för vad som händer med de anställda ifall de rödgröna får makten och tar bort eller förändrar de här ineffektiva åtgärderna. Det är ohederligt och ger i grunden en bild av att restauranger inte existerade innan den sänkta restaurangmomsen, inte heller städföretag existerade innan RUT. Men framför allt blir det intressant apropå högerns syn på fri företagsamhet. De ska få en massa skattesubventioner som ger få jobb och kostar desto mer, men de får med fördel sparka folk om reformen försvinner, för de kan inte överleva annars låter det ofta.

Det är inte att tro på fri företagsamhet. Än mer är det verkligen att dumförklara företagarna och samtidigt låta arbetsgivaren gå fri från allt ansvar för sina anställda.

Och det är en otroligt illa förd politik.

 

 

Fredrik Reinfeldts enda chans att regera vidare

Jag tror statsminister Fredrik Reinfeldts antirasistiska engagemang och förakt mot rasisterna (Sverigedemokraterna) är genuint. Visserligen har jag kritiserat honom för att inte vara helt konsekvent när det kommer till vissa statsråd och ett fåtal klumpiga uttalande han har gjort, men utöver det. I går sommartalade Fredrik Reinfeldt vilket också blev ett startskott för Moderaternas valspurt. Där talade han om att vi skulle öppna våra hjärtan mot människor som kommer till andra länder och att det kommer kosta, samtidigt som reformer de kommande åren kan komma att bli lidande. Rasisterna hoppade direkt på tåget och deras partiledare, Jimmie Åkesson, twittrade att statsministern nu klargjort konfliktlinjen som, enligt han var, ”massinvandring eller välfärd”.

Talet fick lite olika reaktioner. Socialdemokraterna försökte spinna på att han försökte göra en konfliktlinje mellan välfärd och invandring för att på så sätt göra så att både Moderaterna och Sverigedemokraterna växer och till följd av det, göra så att han kan regera vidare. Andra var stolta över en statsminister som, oavsett kostnad, står upp för öppenhet och att den här regeringen när andra högerregeringar anpassat sig efter rasismen gått åt andra hållet. Det sistnämnda är en korrekt observation. Reinfeldt har stått upp för öppenhet och så även regeringen, med få undantag. För det förtjänar han respekt. Han är också, vilket jag tror många inser, den sista utposten mot SD från Moderaternas håll.

På så sätt tror jag även Socialdemokraternas spinn ses som låmgsökt men hans påhittade konfliktlinje tål att ifrågasättas och fördjupa oss i eftersom det är en som spelar rasisterna rakt i händerna. De vill ha en konflikt mellan välfärd (ni vet, äldrevård vs ”ta in massa människor”) och nu fick de delvis det. Dessutom är det en ohederlig sådan. Reinfeldt har valt bort välfärden och satsat miljarder på skattesänkningar till sådana som han själv, därför är snacket om ”inget reformutrymme” rökridåer.  Men som sagt tror jag spinnet från sossarna kan slå fel, då Reinfeldt har blocköverskridande respekt på det här området.

Samtidigt bör vi ha en sak i åtanke, det är val om mindre än en månad och enligt den senaste mätningen åker två av allianspartierna ur riksdagen och alliansen samlar ihop cirka 38 procent. De rödgröna samlar ihop dryga 49 procent och lyckas så när undvika att rasisterna får en vågmästarroll. Det ser med andra ord nattsvart ut för alliansen och jag tror ingen, inte ens den allra trognaste kampanjarbetaren för Moderaterna, tror på en majoritet för alliansen i nuläget. Partiet själva är givetvis helt medvetna om det, i allra högsta grad även Fredrik Reinfeldt. Han och Moderaterna skulle däröfr gynnas av att både dem och SD gick upp opinionsmässigt. För om alliansen + SD blir större än de rödgröna är det orealistiskt att tro på en rödgrön regering. Det tror jag Reinfeldt är väl medveten om, så väl som hans kampanjteam. SD röstar nämligen med regeringen 9/10 och även om det knappast var ett optimalt sätt för alliansen att regera på, så fick de tackvare deras lojala stöd, igenom det mesta av vad de ville. Så om valet stod mellan en rödgrön regering och en alliansregering med SD som stödparti skulle givetvis inte Moderaterna eller Reinfeldt blinka. Därför är detta nog något de är väl medvetna om och rentav vill ha.

Om Reinfeldts tal var en del av en strategi vet jag inte. Men att Moderaterna inte förstår att valet ser nattsvart ut och att de har en chans i princip att regera vidare, är ju helt osannolikt.

Val ska vinnas och till varje pris. Det är så det fungerar.

Fredrik Reinfeldt är nog den första att hålla med om det.

 

Det finns ingen konfliktlinje i att höja A-kassan

Idag presenterade Socialdemokraterna att de har för avsikt att höja A-kassan vid en eventuell valvinst. Det är inte så mycket en nyhet utan något de drivit länge och dessutom vore det mer anmärkningsvärt om de inte ville det. Nå väl, det här fick i alla fall betalda och på många sätt sorgliga moderattwittrare att helt spåra ur som de ofta gör genom att trakassera meningsmotståndare samtidigt som de är ohederliga. Oliver Rosengren är bara en i mängden men får illustrera deras upprördhet ikväll:

Det intressanta här är inte det förminskande, föraktfulla och felaktiga benämningen ”bidrag” på något som är en försäkring och det är dessutom en annan diskussion, inte heller försöket att smeta rasister på sossarna. I det här fallet är ”skiljelinjen” spännande mellan jobb och bidrag. 2010 fungerade den och så även 2006. Då var alliansen skickliga på att förnedra sjuka och arbetslösa och ställa deras liv mot fler i arbete. Det gick hem. De var dessutom överens, hela alliansen, om det förträffliga med usel  A-kassa. Så är inte fallet idag och inför valet. Idag är sju av åtta partier överens om en höjning av A-kassan. Vilka är emot? Jo, Moderaterna förstås.

Den konfliktlinje Moderaterna nu försöker måla upp genom sina sekttwittrare finns alltså inte och om den i så fall finns står det mellan Moderaterna och de övriga sju riksdagspartierna, inklusive deras regeringskollegor, vilket vore helt osannolikt. Varför Moderaterna låtsas om det är således svårt att förstå.

Och jag vet inte hur glada allianskollegorna blir av att bli kallade bidragsförespråkare men det är en annan sak.

TA TILLBAKA DET – om högerns människosyn

Igår kväll var det debatt om jobben i SVT. Den hettade till när Vänsterpartiets representant, Ali Esbati kallade RUT-avdraget för ett avdrag för ”tjänstefolket”. Det fick Martin Ådahl, Centerpartiets representant i debatten, även deras ekonomipolitiska talesperson och känd för att inte kunna räkna, att gå i taket. Han skrek i princip ”TA TILLBAKA DET” och tyckte Esbati visade upp en föraktfull människosyn mot alla de, menade han, som startat företag i städbranschen. Varför blev då framför allt Ådahl så arg? Med största sannolikhet för att det berörde en öm tå. Esbati hade mage att ifrågasätta statligt subventionerad städhjälp för överklassen för det är just vad avdraget går till i första hand, till ställen som Danderyd.  Det går liksom inte att förneka och sen kan Ådahl börja skrika hur mycket som helst, allmänt bete sig som en bebis och ha mage att tala om människosyn.

Men högerns människosyn är intressant. Idag har vi fått höra av de borgerliga sekttwittrarna hur dum Esbati var, hur dålig koll han har och sånt förakt han visade upp. Först nu kommer det.  Det kom inte när de själva utförsäkrade tusentals, inte heller kom det när statistik visade att allt fler var beroende av socialbidrag och framför allt inte när var tredje arbetslös är försatt i fattigdom. Allt det här är någonstans en produkt av högerns politik. Då var det tyst. Martin Ådahl skrek inte ”TA TILLBAKA DET” till sina borgerliga kollegor och ifrågasatte deras förskräckliga människosyn för med handen på hjärtat, om man exempelvis utförsäkrar tusentals sjuka människor har man problem med sin människosyn.

Den enda gången de talar om människosyn är när statligt subventionerad städhjälp till de rika villorna i exempelvis Danderyd ifrågasätts. Då skriker Martin Ådahl högst och blir hyllad för det. Annars är man tyst inför de liv man förstört för på tok för många människor.

Det säger skrämmande mycket.

Stoppa enskilda anekdoter och gör det nu

”Jo vi har hittat en person där som fått jobb på grund av den här reformen. Vad har ni för besked till personen i fråga?”. Nu hittade jag på men det är så här det låter. Just nu pågår en av de första riktiga valdebatterna om jobben. Där används sådant här flitigt. Både av SVT som håller i debatten men också generellt av politiker. Syftet är så klart fint. Man vill mänskliggöra politiken och sätta ett ansikte framför den förda politiken. Men det här är ett problem för det faktiskt inte säger någonting alls. Att, om vi säger, Rudolf 23 år år fått jobb på grund av sänkt arbetsgivaravgift (hur man nu avgör det helt säkert) är jättebra men det säger ingenting om hur framgång reformen är.  Förespråkarna kan dra till med fem exempel till på personer och det säger fortfarande ingenting.

Det hela är mycket enkelt. Så mäter man inte hur lyckosam en reform varit. Innerst inne tror jag att de flesta förstår att en fin solskenshistoria om en persons lyckosamma väg till ett nytt jobb inte är statistisk att stå på. Det här är exempelvis statistisk: IFAU som sorteras under Arbetsmarknadsdepartementet undersökte sänkt arbetsgivaravgift för unga. Hur de gjorde detta? Nej, Rudolf fick inte vara med. Det är lite mer invecklat än så. Snarare så här:

Studien baseras på registeruppgifter för samtliga individer i Sverige äldre än 15 år under 2001–2010. Författarna jämför de individer som omfattades av de sänkta arbetsgivaravgifterna med något äldre individer som inte omfattades.

Ja, de fokuserade på berörda människor i rätt ålderskategori och gjorde en sammanställning.

Det är så det fungerar. Vad kom de fram till?

Den första juli 2007 sänktes arbetsgivaravgifterna för arbetstagare mellan 19 och 25 år med en tredjedel. Rapportförfattarna finner att det ökat de ungas sysselsättning med omkring två procent på kort sikt. Det innebär att 6 000–10 000 jobb tillkommit. Den andra sänkningen av arbetsgivaravgifterna år 2009 tycks dock inte haft någon ytterligare effekt på sysselsättningen.

– Vi bedömer effekten som förhållandevis liten, säger Johan Egebark som är en av rapportförfattarna.

De sänkta avgifterna leder till uteblivna intäkter för staten. År 2008 uppgick summan av de uteblivna arbetsgivaravgifterna till omkring 10 miljarder kronor. Intäktsbortfallet per skapat jobb uppgår därmed till mellan 1,0 och 1,6 miljoner kronor.

– Dessa siffror kan jämföras med den genomsnittliga anställningskostnaden för 19–25-åringar, som är omkring en fjärdedel så stor. Gör man den jämförelsen framstår det som dyrt att använda sänkta arbetsgivaravgifter som en åtgärd för att skapa jobb, säger Johan Egebark.

[…]

Effekten tycks variera mellan grupper. För individer som är födda utomlands och i allmänhet har en relativt svag anknytning till arbetsmarknaden hittar författarna inga positiva effekter på sysselsättningen. För den relativt begränsade grupp som gått en kvalificerad yrkesutbildning (KY) och i högre grad är sysselsatta tycks däremot effekterna på sysselsättning vara större.

Reformen verkar, med andra ord, inte vara en enhetlig lyckad sådan. Då kommer en avvägning: Finns det andra reformer som exempelvis storsatsning på offentlig sektor som kanske kan vara mer effektiv, både kostnadsmässigt men också ha större påverkan på sysselsättning? Förmodligen. Går det då att rasa över att andra vill höja arbetsgivaravgiften med tanke på det tveksamma resultatet med sänkt arbetsgivaravgift, och att det inte riktigt blev en solskenshistoria a`la Rudolf? Visst kan man det. Högern gör det för att de måste, de måste ju försvara sin reform. Men det är intellektuellt ohederligt.

Så, visst, prata om hur bra det gått för Rudolf. Men om du inte har statistisk i form av IFAU eller någon annan (och nej, att läsa statistik som fan läser bibeln gills inte) omfattande undersökning om en reforms effekter faller allting platt. Hans fina historia kan givetvis få några väljare att tänka några sentimentala tankar fast i det långa loppet blir irrelevant.

Men det säger givetvis inte politikerna även fast de borde göra det. De fortsätter lyfta fram fina, gulliga exempel  för en lyckad reform som alldeles för sällan har stöd i vedertagen forskning.

Sluta. Bara sluta.

 

Knivigt parlamentariskt läge

Det är snart val. Drygt en månad återstår. Enligt den senaste mätningen får de rödgröna egen majoritet i riksdagen om man räknar med både SD och alliansen på andra sidan. Det är betryggande men det hänger på en skör tråd men mycket kan hända fast som det ser ut nu är det fördel de rödgröna. Däremot finns det anledning att vara lite orolig om valet fortsätter att jämna till sig. Varför då, tänker ni? Det handlar inte enbart om att ett ovisst valresultat kan komplicera regeringsbildning och ge Sverigedemokraterna en nyckelroll utan att efter valet kommer riksdagen, enligt den nya grundlagen, rösta på vem som ska bli nästa statsminister. Som alla vet kommer det röra sig om Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt. Ifall en majoritet röstar mot Reinfeldt som statsminister kommer han tvingas avgå. Vid ett klart valresultat kommer det här bara bli ren symbolik men vid ett jämt valresultat riskerar det att bli mer jämt.

Vad vi alltså har att förhålla oss till är ett rasistparti som den här mandatperioden röstat med regeringen i 8/10. Kommer de rösta emot Reinfeldt som statsminister om de rödgröna bli större än alliansen och där deras röst blir avgörande? Jag har personligen svårt att se det. Det gör att vi kan hamna i följande läge: En borgerlig regering kan, fast de rödgröna blir större sitta kvar med hjälp av Sverigedemokraternas stöd. Det svåra blir sen om de håller fast vid den hedersvärda principen att ej förhandla med dem att få igenom sina förslag. Då är risken att borgerliga regeringen faller och att ett borgerligt parti blir stödparti med en S och MP-regering med V som stöd också för att på så sätt få tillräckligt med stöd i riksdagen. Det är en möjlighet men knappast optimalt. Vi har en lång svensk tradition att få det att fungera trots knepigt parlamentariskt läge men det är ändå värt att notera vilka svårigheter som kan uppkomma.

Att de rödgröna blir störst är ingen garant för en rödgrön regering och Stefan Löfven som statsminister. Den enda garanten är OM de rödgröna tillsammans blir större än både alliansen och SD. Den chansen är i nuläget rätt stor så vi ska inte någonstans måla fan på väggen. Vid ett osäkert läge och där SD får en slags utslagsroll riskerar vi få en blocköverskridande regering för att isolera dem.

När valet nu närmar sig, om det fortsätter att jämna till sig, är det här viktigt att komma ihåg.