Vi borde i alla fall diskutera rasisternas rätt till talmansposten

I valet i söndags blev Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Med det ska de också, enligt riksdagens rådande praxis, tilldelas en vice talmanspost. Det rör sig alltså om en praxis och inte på något sätt någonting det finns någon skyldighet att göra. Det går alltså att utan problem frångå detta.

Alliansen och Socialdemokraterna var snabba med att deklarera att rådande praxis ska gälla. Från Socialdemokraternas sida sa gruppledaren Mikael Damberg att han förstod att människor var oroliga, men var så trygg i att ansvaret skulle delas bra av talmanprecidiet. Allianspartiledarna sa ja direkt utan att blinka. De enda som hade synpunkter var Vänsterpartiet som sa blankt nej och Miljöpartiet som också tyckte det var problematiskt.

En talman ska representera hela Sverige. Det ingår i rollen. Givetvis har en vice talman en mer undanskymd roll men att denne ska vara en person från ett parti vars idé bygger på att ifrågasätta vissa människors existens, är ett problem. Det är faktiskt något vi måste diskutera. Jag har inget enkelt svar, eller att vi ska gå ifrån praxis, men det är inget beslut att ta lättvindigt på.

Vi har nämligen ett ansvar för de människor som vareviga dag känner sig hotade för att de har ett annat namn, ursprung eller till och med sexuell läggning på grund av det hat Sverigedemokraterna står för. En talmanspost riskerar att dels legitimera partiet men också få de att framstå som statsmannamässiga. Det är allvarligt och kräver diskussioner.

Men kanske kan en talmanspost å andra sidan omöjliggöra för  partiet att framstå som offer, den enda oppositionen, vilket deras idé för framgång bygger på.

Svaren är inte givna men vi har ett stort ansvar att i alla fall diskutera saken utan givna utgångspunkter. Vi har till och med en skyldighet med tanke på vad rasisterna står för och de människor de hatar.

Socialdemokraterna och alliansens kategoriska svar är därför väldigt olyckliga och vittnar om en stor oförståelse.


Läs före detta talmannen Birgitta Dahl (S) på samma ämne. 

Stefan Löfven fick ett utomordentligt skäl att stänga ute vänstern

Igår började Stefan Löfven samtalen för att kunna bilda en ny regering. Först pratade han med Miljöpartiet som han vill bilda regering med och sedan kontaktade han Vänsterpartiet. Svaret Löfven gav till Vänsterpartiets ledare, Jonas Sjöstedt, var kort och koncist. Han ville inte ha dem i regering, inte ens inleda en diskussion med dem. Skälet han angav var logiskt, då det försvårar blocköverskridande lösningar även om Vänsterpartiet var helt öppna med att de vara beredda på det. Jonas Sjöstedt var besviken efteråt.

I och med detta spelar Löfven ett högt spel. Han ska nu bilda en regering som är mindre än alliansen, komma överens om budgeten med Vänsterpartiet och i andra frågor över blockgränserna. Vänsterpartiet blir ett stödparti, liksom ett oppositionsparti. Men det gör att Löfven har flera saker framför sig och det är förhandlingar med vänstern, som nu är arga på honom, och Centerpartiet och Folkpartiet som avvisar honom.  Ur det perspektivet vore det smartare och skulle göra regeringsfrågan lättare, att faktiskt ta in Vänsterpartiet för då kommer budgetförhandling och allt annat på köpet.

Stefan Löfven verkar sannerligen skött samtalet med Jonas Sjöstedt ytterst osnyggt,  men ingen kan på fullaste allvar vara överraskad av Stefan Löfven och Socialdemokraternas beslut. I hela valrörelsen har Löfven talat om Miljöpartiet som en naturlig samarbetspartner samtidigt som han knappt tagit Vänsterpartiet i sin mun och sagt, svävande, att de fortsatt kommer ha ett ”bra samarbete” som Socialdemokraterna har med andra partier. Det går inte att misstolka Löfvens ogillande av Vänsterpartiet. Det är inte bara hans ogillande utan hos socialdemokratin har det alltid funnits en skepsis mot partiet. Samarbete, ja, till viss del men inte längre. Göran Persson var tydlig med sin tid. Mona Sahlin försökte i valrörelsen 2010 någonting annat, det vill säga, en rödgrön koalition efter att ha gett efter sitt eget motstånd. Det gick inte alls bra. Då fick de som återigen ogillar Vänsterpartiet vatten på sin kvarn och kunde skylla förlusten på partiet. Att det är både förenklat och felaktigt gjorde detsamma. Slutsatsen av det valet var från alla håll, förövrigt, att partierna skulle gå till val var för sig. Ett rimligt beslut.

Sedan kom Juholt som var en katastrof för partiet och till sist, Löfven. En gammal arbetare som är en typisk gråsosse och som står till mitten i politiken. Partiets politik lades stegvis om. Man fokuserade på jobb och ekonomin, och vann den kampen.  Så i måndags vaknande man upp till ett jobbigt parlamentariskt läge. Ingen socialdemokrat hade givetvis önskat sig det här.

Däremot gav den Stefan Löfven och partiets ledning ett utomordentligt skäl att stänga ute vänstern. För det är i det här läget strategiskt att stänga ute dem för att göra upp över blocköverskridande. Det är något folk i regel köper. Eller det är i alla fall lättare att svälja.

Med det slapp också Stefan Löfven ställas inför ett svårare läge, ifall de rödgröna hade fått majoritet, och huruvida han skulle kunna tagit sig ur det på något sätt utan att vänstern skulle få vara med. Det hade varit svårare och sett illa ut.

Det är jag övertygad att han och partiets ledning är glada för idag.

Återigen slipper de Vänsterpartiet i regering och ett bra skäl för det hade dem också.

 

 

Varför dumförklara företagen?

Sänkt restaurangmoms och RUT-avdrag är båda reformer som upplagda för arbetsgivare och deras företag. Det är också två, framför allt, dyra reformer som i grunden kostat mer än de smakat. Nu ska de däremot försvaras av alliansen till varje pris. Det talas om hur många jobb som försvinner ifall man tar bort RUT-avdraget och höjer restaurangmomsen.

Den här idén om att världen på något sätt går under ifall man reformerar/tar bort dessa åtgärder är intressant. Det är intressant, i synnerhet, eftersom det helt frigör arbetsgivare från ansvar för sina anställda. Ansvaret blir statens. Företag behöver skattesubvention för att överleva, låter det indirekt. En följdfråga blir då ifall man verkligen är en vidare företagare ifall man inte säger sig kunna överleva utan skattesubvention från farbror staten, så man tvingas gå så långt att säga upp personal.

Men i debatten om de här två reformerna glöms även arbetsgivarens ansvar bort. Vilken rätt har dem att, bara för en ineffektiv åtgärd avskaffas, säga upp en massa människor? Näringsminister Annie Lööf (C) tar gärna företag som exempel, som pratat med henne, och varnar för vad som händer med de anställda ifall de rödgröna får makten och tar bort eller förändrar de här ineffektiva åtgärderna. Det är ohederligt och ger i grunden en bild av att restauranger inte existerade innan den sänkta restaurangmomsen, inte heller städföretag existerade innan RUT. Men framför allt blir det intressant apropå högerns syn på fri företagsamhet. De ska få en massa skattesubventioner som ger få jobb och kostar desto mer, men de får med fördel sparka folk om reformen försvinner, för de kan inte överleva annars låter det ofta.

Det är inte att tro på fri företagsamhet. Än mer är det verkligen att dumförklara företagarna och samtidigt låta arbetsgivaren gå fri från allt ansvar för sina anställda.

Och det är en otroligt illa förd politik.

 

 

Sluta fördumma regeringsfrågan

Det är val snart. Regeringsfrågan har kommit upp på dagordningen, mycket på grund av att alliansen lämnat olika besked samtidigt som man satt Sverigedemokraterna i centrum. Grundpremissen är dock att rasisterna (Sverigedemokraterna) inte ska få makten över regeringsbildandet ifall någon av blocken inte får majoritet i riksdagen.

Läget just nu med mindre än tre veckor fram till valet är att de rödgröna leder över alliansen med över tio procentenheter. En majoritet eller ens att alliansen skulle bli större, är således långt borta. I poll of polls som sammanställer alla opinionsmätningar ligger de rödgröna 0.7 procentenheter från egen majoritet. Vad som är mest sannolikt kan ni nog därför lista ut själva.

Men frågan blir då, kommer alliansen släppa fram en rödgrön regering som blir större än alliansen men där alliansen och SD TILLSAMMANS blir störst? Det är frågan. Alliansen säger ”ja men”. Jan Björklund sa exempelvis så här så sent som idag:

 Vi i Alliansen lägger fram ett gemensamt valmanifest som är vår budget, men de rödgröna ger inga svar. Säg att vi har 160 mandat efter valet, om Stefan Löfven har stöd från färre kan vi inte släppa igenom det.

– Vänsterpartiet talar gång på gång om att de inte kommer vara stödparti. Då måste S och MP förfoga över mer mandat än Alliansen för att få stöd för sin budget. Då får vi en regeringskris redan vid jul, då budgeten ska röstas igenom.

De rödgröna skulle kunna få igenom en budget även om alliansen + SD är störst. Det bygger dock på att de två inte går ihop för samma ekonomiska politik. Regeringsunderlaget förblir dock osäkert och man är i ett läge där man riskerar att åka på nederlag i enskilda frågor och där krävs nog blocköverskridande samarbete. Ungefär som läget är nu, alltså. Alliansen skulle i ett sånt läge frångå alla principer och regera med stöd från SD. Det skulle dock i så fall röra sig om ett aktivt stöd, och ett organiserat samarbete i vissa frågor, eftersom de rödgröna är större än alliansen.

Men Björklund spelar dummare än vad han är här och det måste sluta. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har lagt 16 budgetar tillsammans under åren 1998-2006. Socialdemokraterna har dessutom styrt landet i decennier. Att Vänsterpartiet skulle riskera en rödgrön regering och till och med fälla en sådan, förefaller helt osannolikt och i så fall indirekt bidra till att göra Reinfeldt till statsminister. Då ska något extraordinärt till i budgetförhandlingar där vid en rödgrön seger Vänsterpartiet med största sannolikhet kommer ingå.

Regeringsfrågan är inte lätt men den är heller inte speciell svår. Och än viktigare, den förtjänar att tas på ett seriöst och icke fördummande sätt.

Där har Jan Björklund diskvalificerat sig.

 

 

 

 

TA TILLBAKA DET – om högerns människosyn

Igår kväll var det debatt om jobben i SVT. Den hettade till när Vänsterpartiets representant, Ali Esbati kallade RUT-avdraget för ett avdrag för ”tjänstefolket”. Det fick Martin Ådahl, Centerpartiets representant i debatten, även deras ekonomipolitiska talesperson och känd för att inte kunna räkna, att gå i taket. Han skrek i princip ”TA TILLBAKA DET” och tyckte Esbati visade upp en föraktfull människosyn mot alla de, menade han, som startat företag i städbranschen. Varför blev då framför allt Ådahl så arg? Med största sannolikhet för att det berörde en öm tå. Esbati hade mage att ifrågasätta statligt subventionerad städhjälp för överklassen för det är just vad avdraget går till i första hand, till ställen som Danderyd.  Det går liksom inte att förneka och sen kan Ådahl börja skrika hur mycket som helst, allmänt bete sig som en bebis och ha mage att tala om människosyn.

Men högerns människosyn är intressant. Idag har vi fått höra av de borgerliga sekttwittrarna hur dum Esbati var, hur dålig koll han har och sånt förakt han visade upp. Först nu kommer det.  Det kom inte när de själva utförsäkrade tusentals, inte heller kom det när statistik visade att allt fler var beroende av socialbidrag och framför allt inte när var tredje arbetslös är försatt i fattigdom. Allt det här är någonstans en produkt av högerns politik. Då var det tyst. Martin Ådahl skrek inte ”TA TILLBAKA DET” till sina borgerliga kollegor och ifrågasatte deras förskräckliga människosyn för med handen på hjärtat, om man exempelvis utförsäkrar tusentals sjuka människor har man problem med sin människosyn.

Den enda gången de talar om människosyn är när statligt subventionerad städhjälp till de rika villorna i exempelvis Danderyd ifrågasätts. Då skriker Martin Ådahl högst och blir hyllad för det. Annars är man tyst inför de liv man förstört för på tok för många människor.

Det säger skrämmande mycket.

Stoppa enskilda anekdoter och gör det nu

”Jo vi har hittat en person där som fått jobb på grund av den här reformen. Vad har ni för besked till personen i fråga?”. Nu hittade jag på men det är så här det låter. Just nu pågår en av de första riktiga valdebatterna om jobben. Där används sådant här flitigt. Både av SVT som håller i debatten men också generellt av politiker. Syftet är så klart fint. Man vill mänskliggöra politiken och sätta ett ansikte framför den förda politiken. Men det här är ett problem för det faktiskt inte säger någonting alls. Att, om vi säger, Rudolf 23 år år fått jobb på grund av sänkt arbetsgivaravgift (hur man nu avgör det helt säkert) är jättebra men det säger ingenting om hur framgång reformen är.  Förespråkarna kan dra till med fem exempel till på personer och det säger fortfarande ingenting.

Det hela är mycket enkelt. Så mäter man inte hur lyckosam en reform varit. Innerst inne tror jag att de flesta förstår att en fin solskenshistoria om en persons lyckosamma väg till ett nytt jobb inte är statistisk att stå på. Det här är exempelvis statistisk: IFAU som sorteras under Arbetsmarknadsdepartementet undersökte sänkt arbetsgivaravgift för unga. Hur de gjorde detta? Nej, Rudolf fick inte vara med. Det är lite mer invecklat än så. Snarare så här:

Studien baseras på registeruppgifter för samtliga individer i Sverige äldre än 15 år under 2001–2010. Författarna jämför de individer som omfattades av de sänkta arbetsgivaravgifterna med något äldre individer som inte omfattades.

Ja, de fokuserade på berörda människor i rätt ålderskategori och gjorde en sammanställning.

Det är så det fungerar. Vad kom de fram till?

Den första juli 2007 sänktes arbetsgivaravgifterna för arbetstagare mellan 19 och 25 år med en tredjedel. Rapportförfattarna finner att det ökat de ungas sysselsättning med omkring två procent på kort sikt. Det innebär att 6 000–10 000 jobb tillkommit. Den andra sänkningen av arbetsgivaravgifterna år 2009 tycks dock inte haft någon ytterligare effekt på sysselsättningen.

– Vi bedömer effekten som förhållandevis liten, säger Johan Egebark som är en av rapportförfattarna.

De sänkta avgifterna leder till uteblivna intäkter för staten. År 2008 uppgick summan av de uteblivna arbetsgivaravgifterna till omkring 10 miljarder kronor. Intäktsbortfallet per skapat jobb uppgår därmed till mellan 1,0 och 1,6 miljoner kronor.

– Dessa siffror kan jämföras med den genomsnittliga anställningskostnaden för 19–25-åringar, som är omkring en fjärdedel så stor. Gör man den jämförelsen framstår det som dyrt att använda sänkta arbetsgivaravgifter som en åtgärd för att skapa jobb, säger Johan Egebark.

[…]

Effekten tycks variera mellan grupper. För individer som är födda utomlands och i allmänhet har en relativt svag anknytning till arbetsmarknaden hittar författarna inga positiva effekter på sysselsättningen. För den relativt begränsade grupp som gått en kvalificerad yrkesutbildning (KY) och i högre grad är sysselsatta tycks däremot effekterna på sysselsättning vara större.

Reformen verkar, med andra ord, inte vara en enhetlig lyckad sådan. Då kommer en avvägning: Finns det andra reformer som exempelvis storsatsning på offentlig sektor som kanske kan vara mer effektiv, både kostnadsmässigt men också ha större påverkan på sysselsättning? Förmodligen. Går det då att rasa över att andra vill höja arbetsgivaravgiften med tanke på det tveksamma resultatet med sänkt arbetsgivaravgift, och att det inte riktigt blev en solskenshistoria a`la Rudolf? Visst kan man det. Högern gör det för att de måste, de måste ju försvara sin reform. Men det är intellektuellt ohederligt.

Så, visst, prata om hur bra det gått för Rudolf. Men om du inte har statistisk i form av IFAU eller någon annan (och nej, att läsa statistik som fan läser bibeln gills inte) omfattande undersökning om en reforms effekter faller allting platt. Hans fina historia kan givetvis få några väljare att tänka några sentimentala tankar fast i det långa loppet blir irrelevant.

Men det säger givetvis inte politikerna även fast de borde göra det. De fortsätter lyfta fram fina, gulliga exempel  för en lyckad reform som alldeles för sällan har stöd i vedertagen forskning.

Sluta. Bara sluta.

 

Knivigt parlamentariskt läge

Det är snart val. Drygt en månad återstår. Enligt den senaste mätningen får de rödgröna egen majoritet i riksdagen om man räknar med både SD och alliansen på andra sidan. Det är betryggande men det hänger på en skör tråd men mycket kan hända fast som det ser ut nu är det fördel de rödgröna. Däremot finns det anledning att vara lite orolig om valet fortsätter att jämna till sig. Varför då, tänker ni? Det handlar inte enbart om att ett ovisst valresultat kan komplicera regeringsbildning och ge Sverigedemokraterna en nyckelroll utan att efter valet kommer riksdagen, enligt den nya grundlagen, rösta på vem som ska bli nästa statsminister. Som alla vet kommer det röra sig om Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt. Ifall en majoritet röstar mot Reinfeldt som statsminister kommer han tvingas avgå. Vid ett klart valresultat kommer det här bara bli ren symbolik men vid ett jämt valresultat riskerar det att bli mer jämt.

Vad vi alltså har att förhålla oss till är ett rasistparti som den här mandatperioden röstat med regeringen i 8/10. Kommer de rösta emot Reinfeldt som statsminister om de rödgröna bli större än alliansen och där deras röst blir avgörande? Jag har personligen svårt att se det. Det gör att vi kan hamna i följande läge: En borgerlig regering kan, fast de rödgröna blir större sitta kvar med hjälp av Sverigedemokraternas stöd. Det svåra blir sen om de håller fast vid den hedersvärda principen att ej förhandla med dem att få igenom sina förslag. Då är risken att borgerliga regeringen faller och att ett borgerligt parti blir stödparti med en S och MP-regering med V som stöd också för att på så sätt få tillräckligt med stöd i riksdagen. Det är en möjlighet men knappast optimalt. Vi har en lång svensk tradition att få det att fungera trots knepigt parlamentariskt läge men det är ändå värt att notera vilka svårigheter som kan uppkomma.

Att de rödgröna blir störst är ingen garant för en rödgrön regering och Stefan Löfven som statsminister. Den enda garanten är OM de rödgröna tillsammans blir större än både alliansen och SD. Den chansen är i nuläget rätt stor så vi ska inte någonstans måla fan på väggen. Vid ett osäkert läge och där SD får en slags utslagsroll riskerar vi få en blocköverskridande regering för att isolera dem.

När valet nu närmar sig, om det fortsätter att jämna till sig, är det här viktigt att komma ihåg.